Madame Bovary/7
| ← VI |
|
VIII → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
VII.
Ibland tänkte hon, att detta ändock var de skönaste dagarna i hennes liv, smekmånaden som den ju kallas! För att riktigt kunna njuta av dess behag hade man bort fara till något av dessa land med klingande namn, där det är så behagligt att lättjas. Man rullar långsamt uppför branta vägar i postvagnar med blåa sidengardiner och lyssnar till postiljonens sång, som tillika med getternas klockor och forsarnas dova brus genljuder i bergen. Man inandas citronträdens dofter i solnedgången vid stranden av golfen, och om kvällen sitter man på villans terrass hand i hand, betraktar stjärnorna och gör upp planer för framtiden. Det föreföll henne, som om vissa trakter av jorden frambragte lycka, likt en planta, som är egendomlig för marken och ej trives på något annat ställe. Varför kunde hon ej få luta huvudet i handen med armbågen stödd mot en schweizerhyddas balkongskrank eller gömma sin melankoli i en skotsk cottage tillsammans med en man klädd i lång svart sammetsrock, stövlar med vida, veckiga skaft, spetsig hatt och manschetter!
Hon skulle kanske ha velat anförtro allt detta till någon. Men hur skall man kunna uttrycka en obeskrivbar sorg, vilken växlar form som skyarna och virvlar av och an som vinden? Hon saknade ord, tillfälle, djärvhet.
Och dock — om Charles hade vetat, om han anat någonting, om hans blick en enda gång hade kommit hennes tankar till mötes, trodde hon, att hennes överfulla hjärta skulle ha kokat över, som den mogna frukten vid blotta vidrörandet faller ned från sin spaljé. Men i den mån deras vardagsliv antog en förtroligare prägel, avlägsnades hennes hjärta allt mer och mer från honom, och banden, som förenade dem, lossnade.
Charles' konversation var platt som en trottoar och hela världens tankar vandrade där fram i sin vardagskostym utan att väcka någon sinnesrörelse, reta ens skrattmuskler eller framkalla några drömmerier. Medan han bodde i Rouen, sade han, hade nyfikenheten aldrig drivit honom att gå på teatern och se på skådespelarna från Paris. Han kunde varken simma, fäkta eller hantera pistol, och en dag kunde han ej förklara för henne en ryttareterm, som hon läst i en roman.
Borde icke en man tvärtom känna till allt, utmärka sig i alla slags idrotter, låta en erfara lidelsens allmakt och inviga en i alla de mysterier, som utgöra livets krydda och poesi? Men den stackaren invigde henne ej i någonting, han visste ingenting, önskade ingenting. Han trodde att hon var lycklig, och hon retade sig på honom för detta liknöjda lugn, denna flegmatiska tröghet, ja, till och med för den lycka, hon beredde honom.
Hon ritade ibland, och det var ett stort nöje för Charles att stå och betrakta henne, där hon satt nedlutad över sitt papper och plira med ögonen för att bättre se hennes arbete. Då hon satt vid pianot, stegrades hans förvåning allt mera ju fortare hennes fingrar löpte. Hon hade ett kraftigt anslag och hennes fingrar överflögo hela klaviaturen uppifrån och ned utan avbrott. Då det gamla instrumentet, vars strängar vibrerade, sålunda rycktes upp av henne, hördes det till ändan av byn, om fönstret var öppet, och länsmannens skrivare, som gick förbi på landsvägen barhuvad och i tofflor, stannade med sin pappersrulle i handen och hörde på henne.
Å andra sidan förstod Emma att sköta sitt hus. Hon skickade räkningar till de sjuka i väl hopsvarvade brev. Då de om söndagarna bjödo någon granne på middag, kunde hon bjuda på någon smakfullt upplagd rätt, förstod sig på att lägga upp pyramider av reines-Claude på vindruvsblad, serverade marmelad, uppstjälpt ur formen på en tallrik, och hon talade till och med om att köpa sköljkoppar till desserten. Allt detta bredde en viss glans även över Bovary.
Charles steg slutligen i sin egen aktning, då han tänkte på, att han ägde en sådan hustru. Han förevisade med stolthet i matsalen två små blyertsritningar av henne, dem han hade låtit sätta in i mycket breda ramar och hängt upp på väggen med långa gröna snören. Då kyrkfolket kom från mässan, såg man honom i hans port med vackra broderade tofflor.
Han kom sent hem, klockan 10, ibland vid midnatt. Då begärde han mat, och som pigan gått till sängs, var det Emma som serverade honom. Han tog av sig i skjortärmarna för att göra det bekvämt för sig. Han räknade upp alla människor som han hade mött, talade om i vilka byar han hade varit, vilka recept han hade skrivit, och belåten med sig själv åt han upp allt vad som var kvar av rostbiffen, smulade sönder sin ost, åt ett äpple, tömde sin vinkaraffin, gick därefter till sängs, lade sig på ryggen och snarkade.
Som han länge hade varit van vid nattmössa, ville hans sidenduk ej sitta kvar; också hängde hans hår om morgonen i oordning långt ned i ansiktet och var pudrat av dunet från hans huvudkudde, vars knytband gingo upp om natten. Han bar alltid grova stövlar, som sutto i stora veck vid vristen. Han sade, att det var »tillräckligt bra på landet».
Hans mor gillade denna sparsamhet, ty hon kom och hälsade på honom som förr, då någon häftig storm rasat i hennes eget hem, men mot sin sonhustru tycktes emellertid fru Bovary d. ä. hysa fördom. Hon ansåg, att hon var alldeles för fin för deras ekonomiska ställning. Ved, socker och ljus gingo åt som i ett förnämt hus, och den massa bränsle, som gick åt i köket, skulle ha räckt till tjugufem rätter! Hon ordnade hennes linne i skåpen och lärde henne att se upp med slaktaren, då han kom med kött. Emma höll till godo med dessa föreläsningar, som fru Bovary slösade på henne, och orden min dotter och min mor växlades hela dagen i ända, fastän med skälvande läppar; bägge uttalade de sina vänskapliga ord med en röst darrande av vrede.
På fru Dubucs tid kände den gamla frun sig ännu vara huvudperson, men nu tyckte hon, att Charles' kärlek till Emma inkräktade på vad som tillhörde henne, och hon iakttog sin sons lycka med melankolisk tystnad, som när en ruinerad genom fönsterrutorna ser folk sitta till bords i hans forna hus. Under det hon låtsade sig tala om gamla minnen, påminde hon honom om sina mödor och uppoffringar, och efter att ha jämfört dem med Emmas slarv, drog hon den slutsatsen, att det ej var sunt förnuft i att avguda henne så där exklusivt.
Charles visste ej vad han skulle svara. Han respekterade sin mor, och han tillbad sin hustru; han ansåg den enas omdöme ofelbart, och ändå fann han ej, att den andra gav någon anledning till anmärkningar. Då fru Bovary hade gått, försökte han i timid ton att framkasta en eller två av de obetydligaste anmärkningarna, som han hört sin mor göra, men Emma bevisade honom med ett enda ord att han misstog sig, och bad honom endast tänka på sina patienter.
Emellertid ville hon, enligt de teorier hon ansåg goda, elda upp sig till kärlek. Hon deklamerade i trädgården vid månsken alla kärleksdikter hon kunde utantill och sjöng smäktande melankoliska adagios för honom, men hon var lika lugn efteråt som förut, och på Charles tycktes det ej göra något intryck.
Då hon sålunda försökt slå eld mot sitt hjärtas flinta utan att kunna avlocka den en gnista och för övrigt ej var i stånd att förstå vad hon ej själv erfor, lika litet som att tro på vad som ej uppenbarade sig i konventionella former, kom hon utan svårighet till den övertygelsen, att Charles' passion numera just ej var mycket att tala om. Utbrotten därav hade blivit regelmässiga; han kysste henne på vissa klockslag. Det var en vana som alla andra och liksom en på förhand väntad dessert efter en tråkig middag.
En skogvaktare, som herrn kurerat för en lunginflammation, hade givit frun en liten italiensk vinthund; hon tog den med sig ut på promenader, ty hon gick ut ibland för att få vara ensam ett ögonblick och slippa ha för ögonen den evinnerliga trädgården och den dammiga landsvägen.
Hon gick till bokdungen vid Banneville, nära den övergivna paviljongen, i hörnet av muren, åt fältet till. I diket växer bland gräset ett slags lång rörvass med vassa blad.
I början såg hon sig omkring, för att se efter om ingenting hade förändrats sedan hon var där sist. Hon återfann samma fingerörter och vildsenap på samma ställen, samma knippor av nässlor runtomkring de stora stenarna och samma plättar av lavar på de tre fönstren, vilkas ständigt tillslutna luckor med sina rostade järnbeslag föllo sönder i bitar, så murkna voro de. Hennes tankar irrade i början omkring på måfå, liksom hennes vinthund, som sprang omkring i cirklar på fältet, jagade gula fjärilar eller sorkar och tuggade på vallmoknopparna vid kanten av en åkerteg. Sedan antogo hennes idéer en viss form, och sittande på gräsmattan, som hon grävde upp med ändan av sin parasoll, upprepade Emma flera gånger för sig själv:
— Min Gud, varför gifte jag mig?
Hon undrade, om det ej hade varit möjligt att genom andra kombinationer av slumpen träffa på en annan man, och hon försökte föreställa sig, vilka dessa icke inträffade händelser skulle ha varit, hurudana de kunnat bli, detta olika liv och denne man, som hon ej kände. Alla män voro ju ej lika Charles. Han hade kunnat vara vacker, spirituell, fin, intagande, sådan som de sannolikt voro, de herrar som hade gift sig med hennes forna kamrater i klostret. Huru hade de det nu? I staden med dess gatbuller, dess brusande, bländande nöjen, förde de ett liv, som kommer hjärtat att vidga sig och sinnena att vakna. Men hon! Hennes liv var kallt som en vind, vars glugg vetter åt norr, och ledsnaden spann som en tyst spindel sin vävnad i alla hennes hjärtas mörka vrår. Hon påminde sig examensdagarna, då hon gick upp på estraden för att hämta sina små kransar. Med sina hårflätor, sin vita klänning och sina sidenskor var hon en täck uppenbarelse, och då hon gick tillbaka till sin plats, böjde herrarna sig fram för att gratulera henne; gården var full av vagnar, man sade adjö till henne från vagnsdörrarna, musikläraren gick förbi med sin viollåda och tog av sig hatten. Vad allt detta var längesedan! Vad det var längesedan!
Hon ropade på Djali, tog henne mellan sina knän, strök med handen över hennes långa fina huvud och sade till henne:
— Se så, kyss matmor, du som inte har några sorger!
Det smärta djuret gäspade långsamt, och då hon såg dess melankoliska min, blev hon rörd, jämförde det med sig själv och talade högt till det, som om hon tröstat en bedrövad.
Ibland kom en stark blåst från havet, som långt uppåt fälten förde med sig en frisk svalka, mättad med sälta. Rörvassen böjde sig gnisslande ned till jordytan och bokarnas blad susade, under det att deras toppar, som ständigt vaggade av och an, fortsatte att viska. Emma svepte schalen om sina axlar och steg upp.
I allén silade sig en grön dager genom lövverket och lyste på den släta mossan, som sakta knittrade under hennes fötter. Solen höll på att gå ned, himlen var röd mellan grenarna, och de i en rak linje planterade trädens jämntjocka stammar liknade en brun kolonnad, som avtecknade sig på guldgrund; hon blev rädd, ropade på Djali, gick hastigt stora landsvägen tillbaka till Tostes, sjönk ned i en länstol och talade ej ett ord på hela kvällen.
Men mot slutet av september inträffade någonting ovanligt: hon blev bjuden till markis d'Andervilliers på Vaubyessard.
Markisen, som varit statssekreterare under restaurationen, önskade åter inträda i det politiska livet och hade länge förberett sin kandidatur till deputeradekammaren. Om vintern delade han ut en hel mängd ved till de fattiga, och i generalrådet pockade han alltid på landsvägar för sitt arrondissement. Under den hetaste tiden på sommaren hade han haft en böld i munnen, varifrån Charles som genom ett underverk hade befriat honom med sin lansett. Inspektorn, som man skickat till Tostes för att betala operationen, berättade om kvällen, att han hade sett präktiga körsbär i läkarens lilla trädgård. Som körsbärsträden ej ville trivas i Vaubyessard, begärde herr markisen några ympkvistar av Bovary, ansåg sig skyldig att själv tacka honom därför, fick se Emma, tyckte att hon var väl växt och att hon ej hälsade som bondhustrurna; man ansåg sig följaktligen på slottet ej överskrida nedlåtenhetens gränser, ej heller å andra sidan begå någon taktlöshet genom att inbjuda det unga paret.
En onsdag klockan tre stego herr och fru Bovary upp i sin schäs och reste till Vaubyessard, med en stor kappsäck fastbunden bakpå och en hattask stående på fotsacken. Charles hade dessutom en kartong mellan knäna.
De kommo fram vid mörkrets inbrott, just då man började tända marschallerna i parken för att lysa upp vägen för vagnarna.