Madame Bovary/9
| ← VIII |
|
I → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
IX.
Ofta, då Charles gått ut, gick hon till skåpet och tog fram cigarrfodralet.
Hon betraktade det, öppnade det, inandades till och med doften av dess foder, en blandning av verbena och tobak. Vem tillhörde det? Vicomten. Det var kanske en present av hans älskarinna. Man hade broderat det i någon liten sybåge, som man gömde för allas blickar, och över vilken den tankfulla brodösen i timtal hade nedlutat sina mjuka lockar. En fläkt av kärlek hade trängt genom stramaljens maskor, varje nålstyng hade fästat däri en förhoppning eller ett minne, och alla dessa sorgfälligt hopflätade silkestrådar voro en symbol av tålamodet och uthålligheten hos samma tysta passion. Och en morgon hade vicomten tagit det med sig. Vad hade man talat om, då det legat på kaminfrisen mellan blomvaserna och rokokopendylen? Hon var i Tostes. Han var nu i Paris — där nere! Hurudant var detta Paris? Vad detta namn var olikt alla andra! Hon upprepade det halvhögt för roskull; det ljöd i hennes öron som orgelbruset i en kyrka, det lyste i hennes ögon över allt till och med på hennes pomadburkars etiketter.
Om natten, då fiskmånglarna i sina kärror foro förbi hennes fönster och sjöngo »La Marjolaine» vaknade hon, och då hon hörde de järnskodda hjulens skrammel, som, då de kommit utom byn, snart dog bort på landsvägen, tänkte hon: I morgon äro de där!
Och hon följde dem i sin tanke, uppför och utför kullar, genom byar, på stora landsvägen i den stjärnklara natten.
Hon köpte en plan över Paris, och med fingerspetsen på kartan företog hon strövtåg i huvudstaden. Hon for uppför bulevarderna, stannade vid varje hörn, mellan gatornas linjer, framför de vita fyrkanter som utmärkte husen. Till sist blevo hennes ögon trötta, hon tillslöt ögonlocken och såg i mörkret gasarmar vrida sig för vinden och fotstegen fällas ned på täckvagnar, som stannade utanför teatrarnas peristyler.
Hon prenumererade på fruntimmerstidningen »La Corbeille» och på »Le Sylphe des salons». Utan att hoppa över någonting slukade hon alla redogörelser för soaréer och nya pjäser, intresserade sig för en sångerskas debut eller öppnandet av ett magasin. Hon kände till de nya moderna, de bästa skräddarnas adress, dagarna då man for ut till Boulognerskogen eller gick på operan. Hon studerade i Eugène Sue beskrivningar på möblemang, hon läste Balzac och Georges Sand, hos vilka hon sökte en inbillad tillfredsställelse för sina personliga begärelser. Till och med vid bordet hade hon med sig sin bok, och hon vände bladen, under det att Charles åt och talade med henne. Minnet av vicomten återkom alltid då hon läste. Mellan honom och de diktade personerna fanns det för henne alltid någon gemenskap. Men den cirkel, vars medelpunkt han var, vidgades småningom omkring honom, och den gloria, som omgav hans ansikte, bredde ut sig längre bort och belyste andra drömmar.
Paris, omätligare än oceanen, låg alltså för Emma insvept i ett rosenskimmer. De otaliga människoliv, som rörde sig inom detta tumult, voro likväl fördelade i olika klasser, som bildade särskilda tavlor. Emma såg endast två eller tre sådana klasser, som för henne undanskymde alla de andra och ensamma representerade hela mänskligheten. Diplomaternas värld gick på blanka parkettgolv, i salonger med spegelväggar, omkring ovala bord betäckta av en sammetsduk med guldfransar. Där funnos klänningar med långa släp, stora hemligheter, själskval dolda under småleenden. Sedan kom hertiginnornas sfär. Där var man blek, man steg upp klockan fyra, kvinnorna, stackars små änglar, buro valenciennespetsar på sina kjolar, och männen, misskända förmågor under ett obetydligt yttre, sprängde sina hästar på kapplöpningar, tillbringade sommarsäsongen i Baden-Baden och gifte sig inemot fyrtiotalet med rika arvtagerskor. I restaurangernas enskilda rum, där man superar efter midnatt, skrattade i det bländande ljusskenet litteratörernas och aktrisernas brokiga skara. De voro slösaktiga som kungar, fulla av en idealisk ärelystnad och av fantastiska drömmar. Det var ett liv ovanför de andras, mellan himmel och jord, uppe i stormmolnen, någonting sublimt. Vad den övriga mänskligheten beträffar, hade den ingen bestämd plats, det var som om den aldrig existerade. Ju närmare någonting låg henne, desto mera vände hon sin tanke därifrån. Hela hennes närmaste omgivning, den tråkiga landsbygden, de obetydliga, enfaldiga kälkborgarna de vardagliga levnadsförhållandena, allt detta föreföll henne vara ett undantag i världen, en särskild slump, som höll henne fången, medan där bortom lyckans och passionernas omätliga land utbredde sig, så långt man kunde se. I sitt begär sammanblandade hon lyxens sinnliga njutningar med hjärtats fröjder, elegansen i vanor med noblessen i känslor. Behövde ej kärleken, liksom de indiska plantorna, en beredd jordmån, en särskild temperatur? Suckarna vid månens sken, de långa omfamningarna, tårarna, som rinna på de händer man måste lämna, voro således oskiljaktiga från de stora slottens balkong, budoaren med sidengardiner och en tjock matta, fyllda jardiniärer, en säng på en estrad, ädelstenarnas glitter och de praktfulla livréerna.
Gästgivarens dräng, som varje morgon kom och skötte om deras häst, gick igenom förstugan med sina klumpiga träskor och sin trasiga blus. Det var den groom i knäbyxor, varmed man måste åtnöja sig! Då han slutat sitt arbete, kom han ej igen vidare på dagen, ty då Charles kom hem, satte han själv in sin häst i stallet, spände av sadeln och satte på grimman, medan pigan gick efter ett fång hö och kastade det i häcken, så gott hon kunde.
I stället för Nastasie, som slutligen reste från Tostes badande i tårar, tog Emma i sin tjänst en fjortonårig fader- och moderlös flicka med beskedligt ansikte. Hon förbjöd henne att gå i mössa, lärde henne att tilltala sitt herrskap i tredje personen, att knacka på dörren innan hon gick in, att strykä, stärka och hjälpa till vid fruns toalett som en kammarjungfru. Den nya pigan lydde utan knot för att slippa bli bortkörd, och som frun vanligen lät nyckeln sitta i skänken, tog Felicité varje kväll ett litet förråd socker, som hon åt upp i ensamheten, sedan hon gått och lagt sig och läst sina böner.
Om eftermiddagarna gick hon ibland över till gästgivaregården mitt emot och pratade med postiljonerna. Frun satt där uppe i sitt rum.
Hon bar en öppen morgonrock, mellan vars uppslag man såg en veckad chemisett med tre guldknappar. Hennes bälte var ett snöre med tre tofsar och hennes små röda tofflor voro framtill prydda med en bandrosett. Hon hade köpt sig en portfölj, ett skrivtyg, ett pennskaft och kuvert, ehuru hon ej hade någon att skriva till; hon dammade sin etagére, såg sig i spegeln, tog en bok men tänkte ej på vad hon läste, utan lät den falla ned i knäet. Hon längtade att få göra resor eller att återvända till sitt kloster. Hon önskade på samma gång att dö och att få bo i Paris.
Charles travade på skogsvägarna i regn och snö. Han åt pannkakor i bondgårdarna, fick vid åderlåtningar den ljumma blodstrålen i ansiktet och lyssnade på rosslande bröst, men varje kväll mottogs han av en flammande brasa, ett dukat bord och en hustru i elegant toalett och doftande så friskt, att han knappast visste varifrån denna doft kom, om det ej var hennes eget skinn, som parfymerade hennes kläder.
Hon tjusade honom med en mängd fina idéer: än var det ett nytt sätt att klippa pappersmanschetter till ljusen, än en volang, som hon förändrade på sin klänning, eller det ovanliga namnet på en helt vanlig rätt, som pigan hade fuskat bort, men som Charles förtjust slukade så länge det fanns något kvar. Hon såg i Rouen fruntimmer som buro en knippa berlocker vid sitt ur; hon köpte sig berlocker. Hon ville ha två stora vaser av blått glas på sin kamin och någon tid därefter ett syskrin av elfenben och en förgylld silverfingerborg. Ju mindre Charles förstod sig på denna elegans, desto mera förtjust var han. Den lade ett nytt behag till hans hemlivs lycka. Det var som ett guldstoft, varmed livets lilla gångstig var sandad.
Han mådde bra, han såg frisk ut, hans anseende var fullkomligt stadgat. Bondfolket tyckte om honom emedan han ej var stolt av sig. Han smekte barnen, gick aldrig på värdshuset, och dessutom ingav han förtroende genom sin moralitet. Han lyckades särskilt med katarrer och bröstsjukdomar. Charles var mycket rädd för att ta livet av sina patienter och ordinerade därför vanligen ej annat än smärtstillande vatten, kräkmedel, ett fotbad eller blodiglar. Kirurgien var han icke rädd för; han åderlät folk som hästar, och han hade en »helvetesmaskin» att draga ut tänder med.
För att hålla jämna steg med vetenskapen prenumererade han på »La Ruche médicale», en ny tidning som han hade sett annonserad. Han läste litet däri efter middagen, men tack vare matsmältningen och värmen i rummet somnade han efter fem minuter, och han låg där med hakan stödd i bägge händerna och håret utbrett som en hästman ända till lampfoten. Emma betraktade honom och höjde på axlarna. Varför hade hon ej åtminstone till man en av dessa tystlåtna men ärelystna män, som arbeta om natten med sina böcker och slutligen vid sextio år, då reumatismens ålder inträder, bära en ordenskedja på sin illa sydda svarta frack? Hon skulle ha velat, att namnet Bovary, som var hennes, blivit ryktbart, skyltats med hos bokhandlarna, omtalats i tidningarna och varit känt av hela Frankrike. Men Charles hade ingen ärelystnad! En läkare från Yvetot, med vilken han nyligen haft en konsultation, hade förödmjukat honom vid själva sjuksängen inför de församlade släktingarna. Då Charles om kvällen berättade henne denna anekdot, utfor Emma i skarpa ordalag mot ämbetsbrodern. Charles blev rörd. Han torkade en tår ur ögat och kysste henne på pannan. Men hon var utom sig, emedan hon blygdes över honom, hon lade lust att slå honom, hon gick ut i förstugan, öppnade fönstret och inandades den friska luften för att lugna sig.
En sådan stackare! En sådan stackare! mumlade hon och bet sig i läpparna.
Han retade henne för övrigt allt mer och mer. Med åren blev han allt simplare i sitt sätt; vid desserten satt han och skar sönder de tömda vinbuteljernas korkar, sedan han ätit for han med tungan över tänderna, under det han slukade sin soppa smackade han vid varje sked, och som han började lägga på hullet, tycktes hans redan förut små ögon trängas utåt tinningarna av de tjocka kinderna.
Ibland stoppade Emma in den röda kanten av hans ylletröja innanför hans väst, ordnade hans halsduk eller kastade undan de smutsiga handskar, som han ämnade ta på sig, men det var icke som han trodde, för hans skull, det var för hennes egen, i ett utbrott av själviskhet och nervös retlighet. Ibland talade hon också med honom om saker, som hon hade läst, t. ex. om ett kapitel i en roman, om en ny pjäs eller om den anekdot från stora världen, som berättades i tidningens krönika, ty Charles var ändå en människa, ett alltid öppet öra, en åhörare, som ständigt var beredd att skänka henne sitt bifall. Hon gav ju sin vinthund förtroenden! Hon skulle ha kunnat förtro sig till vedträden i kakelugnen och till bordstudsarens pendel!
Djupast i sin själ väntade hon emellertid någon stor händelse. Som matroserna vid ett skeppsbrott spejade hon med förtvivlade blickar över sitt livs tomma enformighet och sökte i fjärran något vitt segel i dimmorna vid horisonten. Hon visste ej, huru denna slump skulle gestalta sig, hon visste ej, vilken vind som skulle driva denna farkost till henne, mot vilken strand den skulle föra henne, om den var en julle eller ett tremastat skepp, om den var lastad med kval eller full av njutningar ända upp till relingen. Men varje morgon, då hon vaknade, hoppades hon, att den skulle komma under dagens lopp, och hon lyssnade till varje buller, spratt upp, förvånade sig att den ej kom, och sedan, då solen gick ned, längtade hon, allt mera melankolisk, efter morgondagen.
Det blev vår igen. Då den första värmen kom och päronträden blommade, kände hon sig nära att kvävas.
Från början av juli räknade hon på fingrarna, huru många veckor det var kvar innan man var vid oktober; hon tänkte att markis d'Andervilliers kanske skulle ge ännu en bal på Vaubyessard. Men hela september förgick utan varken brev eller visiter.
Efter denna bittra missräkning var hennes hjärta ånyo tomt, och nu började åter samma ändlösa rad av ledsamma dagar.
De skulle således avlösa varandra så där, alltjämt lika, och aldrig föra med sig någonting! Andra människor, huru enformigt deras liv än var, hade ändå utsikt att kunna uppleva någon händelse. Ett äventyr förorsakade ibland scenförändring och omkastningar i oändlighet. Men det var himlens vilja att ingenting skulle hända henne! Framtiden var en kolsvart korridor, och dess dörr var väl stängd.
Hon övergav musiken. Varför spela? Det var ju ingen som hörde henne! Hon kunde ju aldrig på en konsert, i sammetsklänning med korta ärmar, låta sina fingrar löpa över elfenbenstangenterna på en Erardflygel och känna ett sorl av bifall brusa omkring sig; vad var det då värt att tråka ut sig med att studera? Hon kastade in sitt ritpapper och sina broderier i skåpet. Vad tjänade det till? Vad tjänade det till? Det var odrägligt att sy.
— Jag har läst allting, sade hon för sig själv.
Och hon satte sig för att se på hur eldtången glödgades eller hur regnet föll.
Vad hon var melankolisk om söndagarna, då man ringde till aftonsången! Hon lyssnade med ett slags dåsig uppmärksamhet till klockans spruckna ljud. En katt gick långsamt på taket mitt emot och reste rygg i det matta solskenet. Vinden drev upp skyar av damm på landsvägen. Ibland tjöt en hund på avstånd, och klockan fortsatte med jämna mellanrum sin enformiga ringning, som bortdog över fälten.
Emellertid kom kyrkfolket från aftonsången. Kvinnorna i blankade kängor, bönderna i ny blus, de små barnen, som hoppade barhuvade framför dem, alla gingo hem till sig. Och fem eller sex karlar, alltid desamma, stodo ända till mörkrets inbrott utanför gästgivaregårdens port och spelade kronvägg.
Vintern blev kall. Fönsterrutorna voro varje morgon frusna, den gråa dager, som trängde genom dem, liksom genom mattslipat glas, var sig lik hela dagen. Klockan fyra på eftermiddagen måste man tända lampan.
De dagar, då det var vackert väder, gick hon ned i trädgården. Daggen hade på kålstockarna lämnat kvar silvernät med långa, glittrande trådar, som hängde från den ena till den andra. Man hörde ingen fågelsång, allt tycktes sova, spaljéen var betäckt med halm och vinstocken satt som en stor sjuk orm under utsprånget av muren, på vilken man, då man kom närmare, såg mångfotade gråsuggor släpa sig fram.
Hon gick in igen, stängde dörren, rörde om i elden och kände ledsnaden falla över sig ännu tyngre än förut. Hon skulle ha kunnat gå ned och prata med pigan, men det blygdes hon för.
Skolmästaren i svart sidenmössa öppnade varje dag, på samma klockslag sina fönsterluckor, och lantpolisen gick förbi med sin sabel spänd om livet på sin blus. Gästgivarens hästar gingo morgon och kväll över gatan, tre och tre, för att gå och dricka i dammen. Då och då ringde dörrklockan på krogen, och då det blåste hörde man det lilla bronshandfat, som utgjorde perukmakarens skylt, gnissla på sina hakar. Hans butik pryddes av en gammal modeplansch, som var fastklistrad på rutan, och en fruntimmersbyst av vax med gult hår. Han, perukmakaren, klagade också över att hans liv var förfelat, han drömde om någon butik i en stor stad, i Rouen t. ex., vid hamnen, nära teatern och tillbragte hela dagen med att dystert promenera av och an mellan mairiet och kyrkan och vänta på kunder. Då fru Bovary slog upp ögonen såg hon honom alltid där som en soldat på post, i sin lastingsjacka och med rökmössan på örat.
Om eftermiddagen visade sig ibland ett karlansikte bakom fönsterrutorna i matsalen, ett solbränt ansikte med svarta polisonger, som smålog välvilligt och visade sina vita tänder. En vals spelades upp, och i positivets lilla salong svängde sig dansörer långa som fingret, damer i skär turban, tyrolare i jacka, apor i svart frack, herrar med knäbyxor, och de mångdubblades i spegelbitarna, som utgjorde väggar och i hörnen voro hopsatta med en remsa guldpapper. Mannen vred på sin vev, allt under det han såg sig omkring till höger och vänster upp till fönstren. Då och då spottade han på gatstenarna och stödde med knäet under sitt instrument, vars hårda rem plågade hans axel, och än smäktande och dåsig, än munter och rask surrade musiken ut ur hans låda genom en veckad vägg av skärt siden, på mitten sammanhållen av en bronsprydnad. Det var de melodier, som spelades på teatrarna, dem man sjöng i salongerna och efter vilka man dansade om aftnarna under de tända ljuskronorna, det var ett eko från världen som trängde till Emma. Hennes tanke dansade i takt med tonerna, vaggade in sig i drömmar, den ena vemodigare än den andra. Då karlen hade fått sin allmosa i mössan fällde han ned ett gammalt blått yllefodral, slängde positivet på ryggen och gick därifrån med tunga steg.
Men det var i synnerhet under måltidstimmarna som ledsnaden blev henne övermäktig i den lilla matsalen på nedre botten, där kakelugnen rykte in, dörren gnisslade, väggarna svettades och stengolvet alltid var fuktigt; all livets bitterhet tycktes henne vara serverad på hennes tallrik, och vid lukten av köttet var det som om hon känt äckel ända ned i djupet av sin själ. Charles åt långsamt; hon tuggade på några nötter eller också stödde hon armbågen mot bordet och roade sig med att göra repor på vaxduken med udden av sin kniv.
Hon lät nu hushållet gå vind för våg, och då fru Bovary d. ä. kom för att tillbringa en del av fastlagen i Tostes, förvånade hon sig mycket över denna förändring. Emma, som förr var så fin och noga i sina vanor, klädde sig nu ibland icke på hela dagen, begagnade gråa bomullsstrumpor och brände talgljus. Hon påstod att de måste spara, emedan de ej voro rika, och tillade, att hon var mycket nöjd och lycklig och att hon trivdes mycket väl i Tostes, allt detta för ätt göra svärmodern svarslös. För övrigt tycktes Emma ej ha lust att följa hennes råd; en gång, då fru Bovary påstod, att husbondfolket bör se till, att deras tjänstfolk går i kyrkan, hade hon svarat med en så vass blick och ett så iskallt leende att den beskedliga frun aldrig gjorde om det.
Emma hade blivit kinkig och nyckfull. Hon sade till om särskilda rätter för sin räkning, dem hon sedan ej rörde, den ena dagen förtärde hon endast mjölk, den andra drack hon te, minst ett dussin koppar. Ofta envisades hon att ej vilja gå ut, men sedan påstod hon sig vara färdig att kvävas, öppnade fönstren och klädde sig i tunna klänningar. Då hon hade överöst sin piga med bannor, gav hon henne presenter eller lät henne gå och hälsa på grannarna. Ibland gav hon de fattiga alla pengar hon hade i sin börs, ehuru hon egentligen ej var ömsint eller lättrörd, liksom de flesta från bondfolk härstammande personer, vilkas hjärta ofta är lika hårt som deras förfäders valkiga nävar.
Mot slutet av februari kom gubben Rouault och lämnade sin måg, till minne av sitt tillfrisknande, en präktig kalkon, och han stannade tre dagar i Tostes. Som Charles måste vara hos sina sjuka, höll Emma honom sällskap. Han rökte i sängkammaren, spottade på spiselgallret, talade om jordbruk, kalvar, kor, höns och kommunalfrågor, så att då han rest, stängde hon dörren efter honom med en känsla av lättnad som överraskade henne själv. För övrigt dolde hon icke längre sitt förakt för allt och alla och hon tog sig ibland för att uttala besynnerliga åsikter, klandrade vad andra gillade och gillade förvända eller omoraliska saker; vid sådana tillfällen gjorde hennes man stora ögon.
Skulle detta elände räcka evigt? Skulle hon aldrig komma ur det? Hon var väl ändå ej sämre än alla andra fruntimmer som levde lyckliga! Hon hade sett hertiginnor på Vaubyessard, som hade haft klumpigare växt och simplare sätt än hon, och hon förbannade Försynens orättvisa. Hon stödde huvudet mot väggen och grät; hon avundades alla, som levde ett tygellöst liv i bullersamma nöjen, dem hon ej kände till.
Hon vart blek och hade anfall av hjärtklappning. Charles ordinerade valeriana och kamferbad. Alla försök man gjorde tycktes endast öka hennes nervositet ännu mera.
Vissa dagar pratade hon med en feberaktig iver; dessa exalterade utbrott avlöstes plötsligt av ett slapphetstillstånd, varunder hon varken talade eller rörde sig. Hon livade då upp sig genom att hälla ut en flaska eau-de-cologne över sina armar.
Som hon ständigt beklagade sig över Tostes, kom Charles på den idén att det sannolikt var något lokalt inflytande som var orsak till hennes sjukdom, och hakande sig fast vid denna tanke funderade han allvarsamt på att flytta därifrån.
Då började hon dricka vinättika för att bli mager, skaffade sig torrhosta och förlorade helt och hållet aptiten.
Det kostade på Charles att överge Tostes, sedan han bott där i fyra år, och just nu, då han började få en ansedd ställning. Men om det var nödvändigt så — ! Han förde henne till Rouen och rådfrågade sin forne lärare. Det var en nervös sjukdom; hon måste byta om luft.
Efter att ha vänt sig åt flera håll fick Charles veta, att det i arrondissementet Neufchâtel fanns en stor köping vid namn Yonville-l'Abbaye, vars läkare, som var en polsk emigrant, hade flyttat i förra veckan. Då skrev han till apotekaren på platsen för att få veta befolkningens antal, avståndet till närmaste läkare, huru mycket hans företrädare haft i årlig inkomst o. s. v.; och som svaren voro tillfredsställande, beslöt han att flytta fram emot våren, om Emmas hälsa ej förbättrades.
En dag, då hon med anledning av den förestående flyttningen höll på att lägga i ordning i en byrålåda, stack hon sina fingrar på någonting. Det var en ståltråd i hennes brudbukett. Orangeknopparna voro gula av damm, och sidenbanden med silverränderna hade rispat upp sig i kanten. Hon kastade den på elden. Den flammade upp som torr halm. Sedan låg den där på askan som en röd buske och föll långsamt sönder. Hon såg huru den förtärdes. De små bären av papier-mâché sprungo sönder, ståltrådarna vredo sig, silvergalonerna smälte, och de hoprullade pappersblommorna gungade som svarta fjärilar på blomfästet och flögo slutligen upp i skorstenen.
Då fru Bovary i mars månad reste från Tostes var hon i välsignat tillstånd.