Markens gröda/Kap 07

←  Kapitel 6

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 7

Kapitel 8  →

VII.

Dagarna gå. Det är ett välsignat väder för jorden, med solsken och regn, och grödan blir därefter. Nybyggarna ha nu gjort undan nästan all slåttern, och de få en myckenhet hö. Det är svårt att få rum med allt. De stoppa in det under bergsklintarna, i stallet, under stugan, ta ut allt som är i visthusboden och stoppa även den full upp till taket. Inger arbetar med som en omistlig hjälp bittida och sent. Isak begagnar var regnig dag till att få den nya logen under tak och åtminstone söderväggen färdig, så kan sedan allt hö i världen stoppas dit. Det går raskt framåt, det skall nog gå!

Det stora bekymret — ja, det fanns där, gärningen var gjord, och följderna måste komma. Det goda går oftast en spår lös väg, det onda drar alltid följder med sig. Isak tog saken förståndigt från början. Han frågade bara sin hustru, hur hon burit sig åt. Härtill svarade inte Inger något. Och om en stund sade Isak åter: Strypte du det? — Ja, sade Inger. — Du skulle inte ha gjort det. — Nej, svarade hon. — Och inte förstår jag, hur du kunde göra det. — Hon var precis ackurat som jag, svarade Inger. — Hur då? — I munnen. — Isak tänkte länge på detta. Ja, ja, sade han.

Sedan talades det inte mer den gången, och eftersom dagarna gingo ungefär lika lugnt som förut och det dessutom var så mycket hö att bärga och så ovanligt stor gröda, trädde missgärningen småningom i bakgrunden. Men den hängde över människorna och stället hela tiden. De kunde inte hoppas på att Oline skulle tiga, det var för osäkert. Och även om Oline teg, skulle andra tala, de stumma vittnena skulle få röst, väggarna i stugan, träden kring den lilla graven i skogen, han Os-Anders skulle göra hänsyftningar, Inger själv skulle förråda sig, vaken eller sovande. De voro beredda på det värsta.

Vad annat kunde Isak göra än ta det förståndigt? Han förstod nu, varför Inger var gång hade velat vara ensam, när hon födde barnen, ensam utstå den stora ångesten för att fostret skulle vara vanskapt, ensam möta faran. Tre gånger hade det upprepats. Isak skakade på huvudet och tyckte synd om henne för hennes olycksöde, stackars Inger. Han hörde talas om lappens ärende med haren, och han frikände henne. Det förde till stor kärlek mellan dem, en vansinnig kärlek. De tydde sig till varandra i faran, hon var smeksam mot honom på sitt grova sätt, och han blev galen och glupsk efter henne, han bergtrollet, träkubben. På fötterna hade hon alltid lappskor, men det fanns intet av lapp hos henne, hon var inte liten och skrumpen, utan tvärtom stor och grann. Nu om sommaren gick hon barfota och hade nakna ben högt upp, och dessa nakna ben kunde han inte ta sina ögon ifrån.

Hon gick alltid och sjöng psalmverser hela sommaren och läste Eleseus’ böner, men hon kom att hata alla lappar okristligt och gav rent besked åt dem som drogo förbi. De kunde vara skickade av någon igen, de hade nog en hare i skinnpåsen igen, de skulle bara gå! — En hare? Vad då för en hare? — Jaså, har du inte hört vad han Os-Anders gjorde? — Nej. — Jag kan ju gärna säga det: han kom hit med en hare, när jag gick med barn. — Har man hört något sånt! Tog du någon skada? — Det angår dig inte, du skall bara gå din väg! Här har du litet att stoppa i munnen, och ge dig sedan av! — du har väl inte en skinnbit att laga min sko med? — Nej. Men jag skall ge dig på ryggen, om du inte går nu!

En lapp tigger ödmjukt, men får han nej, blir han hämndlysten och hotar. Ett lapp-par med två barn kom förbi nybygget. Barnen skickades in i stugan för att tigga. De kommo tillbaka och sade, att ingen var hemma. Familjen stod en stund och talade om detta på lappska. Sedan gick mannen in för att titta. Han dröjde. Hustrun gick efter, sedan barnen, de blevo alla stående i dagligstugan och småpratade på lappska. Mannen sticker in huvudet i kammaren. Där finns heller ingen. Väggklockan slår, familjen lyssnar förvånad och blir stående.

Inger måste ha anat, att det var främmande på gården, hon kom fort gående nedför liden. Då hon ser, att det är lappar, och lappar som hon inte ens känner, säger hon rent ut: Vad vill ni här? Såg ni inte, att ingen var hemma? — Mja, säger mannen. — Inger fortfar: Ni ska gå er väg igen.

Lappfamiljen drar sig motvilligt ut genom dörren. — Vi stod och hörde på väggklockan din, säger mannen, hon slog så märkvärdigt vackert. — Du har väl inte en brödkaka åt oss? säger hustrun. — Var är ni ifrån? frågar Inger. — Från Vatnan på andra sidan. Vi ha gått hela natten. — Vart ska ni hän? — Över fjället.

Inger går och lagar till matsäcken. När hon kommer ut igen, tigger hustrun ett huckle, en ulltott, en getostbit, allt hon har användning för. Inger har inte tid, Isak och barnen äro på slåtter. Ni får gå nu, säger hon.

Lapphustrun säger smickrande: Vi såg din boskap uppe i marken. Det var så många djur som stjärnor på himlen. — Ja, det var många, sade mannen också. Du har väl inte ett par gamla lappskor?

Inger stängde stugudörren och gick tillbaka till sitt arbete uppe i liden. Då ropade mannen något, som hon låtsade hon inte hörde, utan bara gick vidare, men hon hörde det mycket väl: Köper du harar?

Det kunde inte missförstås. Lappen frågade kanske på god tro, någon hade inbillat honom det, han frågade kanske i ond avsikt, men Inger hade i alla fall fått ett bud. Ödet varslade…

Dagarna gingo. Nybyggarna voro sunda människor. Det som skulle komma, fick komma. De gjorde sitt arbete och väntade. De levde nära varandra som djur i skogen, de sovo och åto, det led så långt, att de redan hade börjat äta av den nya potatisen, och den var stor och mjölig. Slaget — varför kom inte slaget? Nu voro de i slutet av augusti, snart kom september. Skulle de skonas över vintern? De voro ständigt på sin vakt. Var kväll kröpo de tillsamman i sitt bo, lyckliga över att dagen hade gått utan att något hänt. Så gick tiden till oktober, då länsmannen kom med en karl och en väska. Lagen skred in genom dörren.

Utredningen tog sin tid. Inger blev förhörd i enrum, hon nekade inte till något. Graven i skogen blev öppnad och tömd, liket sändes till undersökning. Och det lilla liket, det var svept i Eleseus’ dopklänning och hade pärlmössan på huvudet.

Isak liksom fick igen sitt målföre: Ja, ja, nu är det så galet för oss, som det kan bli, sade han. Jag säger än en gång som jag sagt förut, att du skulle inte ha gjort det. — Nej, svarade Inger. — Hur bar du dig åt? — Inger svarade inte. — Och att du verkligen kunde förmå dig till det! — Hon var likadant skapt som jag. Då lade jag henne med ansiktet nedåt. — Isak skakade på huvudet. — Och så dog hon, fortsatte Inger och började storgråta. — Isak teg en stund: Ja, nu är det för sent att gråta, sade han. — Hon hade brunt hår i nacken, snyftade Inger.

Så blev det ej mer den gången.

Och åter gingo dagarna. Inger blev inte häktad. Överheten förfor milt mot henne. Länsman Heyerdahl frågade ut henne, som han skulle ha frågat en annan människa, och sade bara: Det är sorgligt, att sådant skall kunna hända! När Inger frågade honom, vem som anmält henne, svarade länsmannen, att det var ingen, det var många, han hade fått nys om saken från olika håll. Hade hon inte själv delvis röjt sin hemlighet för några lappar? — Jo, sade Inger, hon hade berättat för några lappar om Os-Anders, som kom till henne med en hare mitt på sommaren och gjorde barnet hon gick med harmynt. Och hade inte Oline skickat haren? — Det visste inte länsmannen. Men hur det än var, så ville han inte ens ta upp i sitt protokoll sådan okunnighet och övertro. — Mor min, hon fick se en hare, när hon gick med mig, sade Inger…

Logen var färdig. Det blev ett rymligt hus med hölider på bägge sidor och tröskgolv i mitten. Visthusboden och de andra provisoriska ladorna blevo nu utrymda, och höet fördes in i den riktiga ladan, säden blev avmejad, torkad på stör och inkörd. Inger tog upp morötter och rovor. Allt var inhöstat. Nu kunde allt ha varit så gott. Det var välstånd på nybygget, Isak bröt åter ny mark, tills tjälen kom. Han vidgade ut sädesåkern, och allra bäst passade han till att bryta mark. Men i november sade Inger: Nu kunde hon ha varit halvårsgammal och känt oss alla! — Det står inte till att hjälpa nu, sade Isak.

På vintern tröskade Isak säden på den nya logen, och Inger var med långa stunder och brukade slagan lika bra som han, medan barnen lekte uppe i höet. Det blev stor och fyllig säd. Fram på nyåret blev det gott slädföre, och Isak började att köra famnved ned till bygden. Han hade fasta kunder nu och fick väl betalt för sin sommartorkade ved. En dag kom han överens med Inger att ta den feta tjurkalven, som var efter Gullhorn, och köra ned med den till fru Geissler tillika med en getost. Frun blev förtjust och frågade bara vad det kostade. — Ingenting, svarade Isak, kommissarien har betalt det för länge sedan. — Gud välsigne honom, har han det, sade fru Geissler och blev rörd. Hon skickade med både bilderböcker och kakor och leksaker hem till Eleseus och Sivert. När Isak kom hem och Inger fick se sakerna, vände hon sig bort och grät. — Vad är det? frågade Isak. — Inger svarade: Det är ingenting. Nu skulle hon snart ha varit årsgammal och kunde ha fått se allt det här. — Ja, ja, men du vet ju, hur hon var, sade Isak för att trösta henne. Och dessutom så kan det hända, att det inte går så galet. Jag har fått reda på, var han Geissler håller till. — Inger lystrade: Ja, kan han hjälpa oss? — Jag vet inte.

Sedan körde Isak säden till kvarnen och fick den mald och kom hem igen med mjöl. Därpå började han i skogen igen och högg nästa års ved. Hans liv gick från det ena arbetet till det andra efter årstiderna, från jorden till skogen och från skogen till jorden igen. Isak hade nu arbetat i sex år på nybygget och Inger i fem, allt kunde ha varit gott och väl, om det fått räcka. Det räckte inte. Inger vävde och vävde och skötte sina kräk, hon sjöng också flitigt psalmer, men Herre Gud vilken sång, hon var en klocka utan kläpp.

Så snart man kunde taga sig fram i vildmarken, blev hon hämtad ned till bygden för rannsakning. Isak måste stanna kvar hemma. Medan han gick här ensam, föresatte han sig att fara över till Sverige och söka upp Geissler, den snälle länsmannen skulle kanske ändå till slut visa sin vänlighet mot folket på Sellanrå. Men när Inger kom tillbaka, hade hon redan hört sig för och fått veta, vad domen skulle bli: egentligen var det dödsstraff, paragraf 1, men se hon hade stått upp här mitt i rättens helgedom och erkänt utan omsvep, de två vittnena från bygden hade sett medlidsamt på henne, och domaren hade förhört henne så vänligt. Hon blev i alla fall den underlägsna bland lagens ljushuvuden. De lärda herrar jurister äro så skickliga, de kunna paragraferna, ha lärt sig dem utantill och komma ihåg dem, sådana ljushuvuden äro de. Och de äro heller inte utan privat förstånd, inte ens utan hjärta. Inger kunde inte klaga på rätten: hon nämnde inte haren, men när hon under tårar bekände, att hon inte velat sitt vanskapliga barn så illa som att låta det leva, så nickade domaren sakta och allvarligt. Men, sade han, du är ju själv harmynt och har fått det bra i livet? — Ja, Gud ske lov! svarade Inger bara. Och hon sade ingenting om sin barndoms och ungdoms hemliga lidanden.

Men domaren måtte väl i alla fall ha förstått det och annat, han hade själv klumpfot och hade aldrig kunnat dansa. Domen — ja, det vet jag inte, sade han. Egentligen är det dödsstraff, men… och jag vet inte, om vi få ned det i graderna, andra graden eller tredje graden, femton till tolv år, tolv till nio år. Det sitter några och humanisera strafflagen, de bli aldrig färdiga, men vi få hoppas det bästa, sade han.

Inger kom tillbaka i slött lugn, de hade inte behövt att häkta henne. Ett par månader gingo. Så, en kväll, när Isak kom hem från fisket, hade länsmannen och hans nye fjärdingsman varit på Sellanrå. Inger var glad och vänlig mot Isak och berömde honom, fast han inte fått just någon fisk.

Vad var det jag skulle säga — har här varit främmande? frågade han. — Främmande? Varför frågar du det? — Jag ser nya spår härutanför, de ha haft stövlar. — Här har inte varit andra främmande än länsman och en till. — Jaså. Vad ville de? — Det förstår du väl. — Kom de för att hämta dig? — Nej, inte kom de för att hämta mig! Det var bara domen, och det skall jag säga dig, Isak, vår Herre har varit nådig, det blev inte det jag fruktade för. — Jaså, sade Isak med spänd förväntan, då blev det kanske inte så lång tid? — Nej, bara några år. — Hur många år? — Ja, du kommer nog att tycka det är många, men jag tackar Gud för livet.

Inger nämnde inte hur långt hennes straff var. Senare på kvällen frågade Isak, när de skulle komma efter henne, men det visste hon inte eller ville inte säga det. Hon var nu åter tankfull och talade om att hon inte förstod, hur allt skulle gå, men de finge väl ta hit Oline, och Isak visste heller ingen annan råd. Var var för resten Oline? Hon kom inte i år, som hon brukade. Var det hennes mening att aldrig komma igen, sedan hon bragt dem i olycka? De styrde om sitt höstbruk, men Oline kom inte. Skulle hon kanske hämtas! Hon kom nog dragande en vacker dag, den isterbuken, det odjuret.

Slutligen en dag kom hon. Maken till människa fanns då inte. Det var som om ingenting förefallit mellan henne och det äkta paret. Hon stickade till och med på ett par randiga strumpor till Eleseus, sade hon. — Jag ville nu se hur ni hade det på denna sidan fjället, sade hon. Det visade sig, att hon hade sina kläder och saker liggande i en säck i skogen och var beredd på att stanna.

På kvällen tog Inger sin man avsides och sade: Tänkte du inte försöka få reda på Geissler? Nu är det ingenting särskilt att styra med på gården. — Jo, svarade Isak, eftersom Oline är här, så går jag i morgon bittida. — Inger var tacksam för det. Och du skall ta med dig alla slantar du äger och har, sade hon. — Ja, men kan inte du gömma dem? — Nej.

Inger lagade genast i ordning en stor matsäck, och Isak vaknade redan på natten och redde sig till att gå. Inger följde honom ut på trapphällen och grät inte och klagade inte, men hon sade: Det är nu så, att de kan komma efter mig vilken dag som helst. — Vet du något? — Nej, inte vet jag något! Och det blir nu väl inte med det allra första, kan jag tro. Bara du kan få reda på Geissler och få något gott råd!

Vad skulle Geissler kunna göra nu? Ingenting. Men Isak gick.

Inger hade väl vetat något i alla fall. Hon hade kanske också ställt om att hon fick bud till Oline. När Isak kom hem från Sverige, hade Inger blivit hämtad. Oline var kvar hos de båda barnen.

Det var en sorglig underrättelse att mötas med vid hemkomsten, och Isak frågade med hög röst: Har hon rest? — Ja, svarade Oline. — När var det? — Dagen efter du hade gått. — Isak förstod nu, att Inger åter velat ha honom ur vägen och vara ensam med avgörandet. Därför hade hon också bett honom ta med sig alla pengarna. Ack, Inger själv kunde gärna ha haft några små slantar till den långa resan!

Men nu var det så, att smågossarna genast blevo upptagna av den lilla gula grisen, som Isak hade med sig hem. Det var nu för övrigt också det enda, som han hade med sig. Geisslers adress hade blivit för gammal, länsmannen var inte längre i Sverige, utan hade återvänt till Norge och vistades i Trondhjem. Men den lilla grisen hade Isak burit på armen från Sverige och givit honom mjölk i en flaska och sovit med honom på bröstet ute på fjället; han hade velat glädja Inger med honom, nu lekte Eleseus och Sivert med honom och hade mycket roligt. Detta skingrade Isaks tankar en smula. Därtill kom, att Oline kunde hälsa från länsmannen, att nu hade staten äntligen gått in på försäljningen av Sellanrå, och Isak skulle bara komma ned på länsmanskontoret och betala. Detta var en god nyhet, och den ryckte upp Isak litet ur hans svåraste nedstämdhet. Ehuru han redan var trött och ansträngd, lade han ny matsäck i påsen och gav sig genast i väg nedåt bygden. Han hade kanske en liten förhoppning om att ännu hinna upp Inger.

Den slog fel. Inger hade rest på åtta år. Isak kände sig dyster och övergiven och hörde bara ett och annat ord av vad länsmannen sade: att det var bedrövligt, att sådant skulle ske; han hoppades, att det skulle bli en minnesbeta för Inger, så att hon omvände sig och blev en bättre människa och inte tog livet av sina barn.

Länsman Heyerdahl hade gift sig i fjol. Hans hustru ville inte bli mor och skulle inte ha några barn, nej tack. Hon fick heller inga.

Äntligen kan vi nu göra upp det här om Sellanrå, sade länsmannen. Kungliga departementet har gått in på försäljningen någorlunda efter mitt förslag. — Jaså, sade Isak. — Det har tagit lång tid, men jag har den tillfredsställelsen, att mitt arbete inte har varit förgäves. Det som jag skrev har gått igenom nästan till punkt och pricka. — Till punkt och pricka, sade Isak och nickade. — Här är köpebrevet. Du kan få det lagfaret vid nästa ting. — Ja, nickade Isak. Vad skall jag betala? — Tio daler om året. Ja, här har departementet gjort en liten ändring: tio i stället för fem daler om året. Jag vet inte, hur du tar det? — Bara jag går i land med det, sade Isak. — Och i tio år. — Isak såg förskräckt upp. — Ja, departementet vill inte ha det annorlunda, sade länsmannen. Och det är heller ingen betalning för en så stor egendom, uppodlad och bebyggd som den nu är.

Isak hade de tio dalerna för i år. Han hade fått dem för famnveden och för getosten, som Inger sparat ihop. Han betalade. Ändå hade han litet över.

Det är verkligen lycka för dig, att departementet inte har fått nys om vad din hustru har haft för sig, sade länsmannen. Eljes hade det kanske skaffat sig en annan köpare. — Jaså, sade Isak. Och nu har hon farit i väg på åtta år? frågade han. — Ja, det kan inte ändras, rättvisan måste ha sin gång. Hennes dom är för resten mer än mild. Nu är det en sak du har att göra: du skall hugga upp en tydlig rågång mellan dig och staten. Hugg rubb och stubb i rak linje efter de märken jag satt ut och infört i mitt protokoll. Veden blir din. Jag skall komma och titta på det sedan.

Isak vandrade hem.