Markens gröda/Kap 10

←  Kapitel 9

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 10

Kapitel 11  →

X.

Följande dag skulle medföra en mycket stor händelse. Det kom främmande till nybygget: Geissler kom. Det var inte sommar på myrarna ännu, men Geissler aktade inte på föret, han kom till fots i präktiga skaftstövlar med bred, lackerad krage. Gula handskar hade han på sig och var fin; en karl nere från byn bar hans saker.

Han kom nu egentligen för att köpa en fjällsträckning av Isak, en koppargruva, och vad pris skulle de nu sätta den i? För övrigt kunde han hälsa från Inger — duktig kvinna, omtyckt. Han kom från Trondhjem och hade talat med henne. Isak, du har arbetat mycket här! — Åja. Jaså, I har talt med Inger? — Vad är det där, jag ser där borta? Du har satt upp kvarn, du mal ditt eget mjöl? Utmärkt. Och du har brutit mycket mark, sedan jag var här. — Och det stod bra till? — Ja, det står bra till. Jaså, med din hustru. Ja, nu skall du få höra! Låt oss gå in i kammaren. — Nej, där är så ostädat! säger Oline, av flera skäl avvisande.

De gingo in i kammaren och stängde dörren. Oline stod kvar i dagligstugan och fick ingenting höra.

Länsman Geissler satte sig, slog sig kraftigt på knäna. Han satt inne med Isaks öde. Du har väl inte sålt kopparberget ditt? frågade han. — Nej. — Gott. Jag köper det. Jo, jag har talat med Inger och fler än henne. Hon blir visst fri med det första, det är hos kungen nu. — Hos kungen! — Hos kungen. Jag gick till din hustru. Det var ingen svårighet för mig att slippa in naturligtvis. Vi språkades vid en lång stund. Nå, Inger, det står ju bra till, riktigt bra? — Ja, jag kan inte klaga. — Längtar du hem? — Ja, det måste jag ju erkänna. — Du skall snart få komma hem, sa’ jag. Och det kan jag säga dig, Isak, hon är en duktig kvinna, inga tårar, tvärtom hon både skrattade och log — hennes mun är för resten opererad och igensydd. Adjö, sa’ jag till henne, du skall inte stanna länge här nu, det har du mitt ord på!

Jag gick till direktören, det skulle ju bara fattats, att han inte velat ta emot mig. Ni har en kvinna här, som måste ut och hem igen, sade jag, Inger Sellanrå. — Inger, sade han, ja, hon är en bra människa, jag skulle önska vi kunde få ha henne i tjugo år till, sade han. — Det blir ingenting av med det, sade jag, hon har redan varit här för länge. — För länge? sade han. Känner ni till saken? Jag känner till den i grund och botten, för jag var hennes länsman. — Var så god och sitt, sade han då — det var då inte heller för mycket! — Ja, vi ha ställt det så gott vi kunnat med Inger, sade direktören, och med hennes lilla flicka. Jaså, hon är från er trakt? Vi ha hjälpt henne att få egen symaskin, hon har blivit första arbeterska på verkstaden, och vi ha lärt henne åtskilligt. Vävning, hemslöjd, färgning och tillskärning har hon fått lära sig grundligt. Har hon varit här för länge, säger ni? — Jag visste nog vad jag skulle svara, men jag tänkte vänta med det, och sade bara: Ja, hennes sak är dåligt handlagd, den måste tas upp igen. Nu efter revisionen av strafflagen skulle hon kanske ha blivit helt frikänd. Hon fick sig en hare tillsänd, när hon gick med barnet. — En hare? frågade direktören. — En hare, sade jag. Och barnet blev harmynt. — Direktören log och sade: Man har således enligt er mening inte tagit nog hänsyn till denna omständighet. — Nej, sade jag, denna omständighet är alls inte nämnd. — Nåja, det är väl heller inte så farligt. — Det blev farligt nog för henne. — Tror ni, att en hare kan göra underverk. — Jag svarade: Huruvida en hare kan göra underverk eller inte, vill jag inte tala med herr direktören om. Frågan är, vad åsynen av haren under de omständigheterna kan ha haft för inverkan på en harmynt kvinna, på offret. — Det funderade han en stund på: Ja, ja, sade han, men här på tukthuset ha vi ju bara att ta emot de dömda, vi revidera inte domen. Enligt domen har Inger inte varit här för länge.

Nu ryckte jag fram med vad som borde sägas: Det begicks ett fel vid Inger Sellanrås intagande. — Fel? — För det första skulle hon inte ha förts från hemmet i det tillstånd, vari hon befann sig. — Direktören såg skarpt på mig: Nej, det är sant, sade han. Det är nu dock inte vår sak här vid fängelset. — För det andra, sade jag, skulle hon inte ha fått gå här i två månader i tvångsarbete, innan hennes tillstånd blev bekant för fängelsedirektionen. — Det tog skruv. Direktören teg länge: Har ni fullmakt att handla å kvinnans vägnar? frågade han. — Ja, sade jag. — Som sagt, vi äro belåtna med Inger här och behandla henne därefter, fortfor direktören och räknade åter upp allt vad de lärt henne. Ja, de hade lärt henne att skriva också, sade han, och hennes lilla flicka hade de fått bra utackorderad, o. s. v. — Jag förklarade, hur det stod till i Ingers hem: två små där och lejd hjälp till att se till dem o. s. v. Jag har en ansökan från hennes man, sade jag, den kan läggas med handlingarna, antingen målet blir återupptaget eller det kommer att sökas nåd för kvinnan. — Låt mig få den ansökan, sade direktören. — Jag skall lämna in den i morgon på mottagningstiden, svarade jag.

Isak satt och hörde på. Det var gripande — en saga från främmande land. Han hängde med en slavs ögon vid Geisslers mun.

Geissler berättade vidare: Jag gick hem till hotellet och skrev en ansökan, jag gjorde saken till min och undertecknade med ditt namn, Isak Sellanrå. Men nu skall du inte tro, att jag skrev ett ord om att de hade begått ett misstag vid fängelset. Jag nämnde det inte. Dagen därefter gick jag dit med handlingen. — Var så god och sitt, sade direktören strax. Han läste min ansökan och nickade då och då. Till slut sade han: Utmärkt. På den här kan man ju inte begära resning i målet, men… — Jo, på en tilläggsansökan, som jag också har, sade jag, och det tog också skruv. Direktören skyndade sig att säga: Jag har tänkt på saken sedan i går och finner goda skäl vara förhanden att ingiva ansökan för Inger. — Och herr direktören vill då tillstyrka den? frågade jag. — Jag skall tillstyrka den, tillstyrka den på det kraftigaste. — Då bugade jag mig och sade: Då kan vi vara säkra om benådning. Jag tackar på en olycklig människas och ett övergivet hems vägnar. — Jag tror inte vi bry oss om att inhämta fler upplysningar från hennes hembygd, sade direktören. Ni känner henne ju? — Jag förstod nog, varför det så att säga skulle försiggå i tysthet, och svarade: Upplysningar hemifrån skulle bara fördröja saken.

Där har du hela historien, Isak. — Geissler såg på sin klocka: Och nu till själva saken! Kan du följa mig upp till kopparberget igen?

Isak satt som förstenad. Han kunde inte så ögonblickligt byta om samtalsämne. Han var försjunken i tankar och undran och började göra frågor. Han fick höra, att ansökningen gått till kungen och kunde bli avgjord i någon av de första konseljerna. Det är som ett under! sade han.

De gingo uppåt fjället, Geissler, hans följeslagare och Isak, och voro borta några timmar. På denna korta tid följde Geissler kopparådrorna utöver ett långt fjäll och stakade ut gränserna för det område han ville köpa. Han snodde i väg från det ena till det andra, men dum var han inte, hans snabba omdöme var förvånande säkert.

När han kom tillbaka till gården — åter med en påse nya stenprov — sökte han fram skrivmaterialier och satte sig att skriva. Men han höll inte bara på med att skriva, han pratade också ibland: Ja, Isak, så stora pengar blir det inte för fjället ditt den här gången, men ett par hundra daler kan du få! Så skrev han igen. Kom ihåg att påminna mig om att jag skall bort och titta på din kvarn, innan jag går, sade han. Han lade märke till några blå och röda streck på vävstolen och frågade: Vem har ritat det? — Det var nu Eleseus, som hade ritat en häst och en bock; han använde sin blyertspenna på vävstolen och andra saker av trä, ty han hade intet papper. Geissler sade: Det är alls inte illa gjort. Och Eleseus fick en slant.

Sedan skrev Geissler en stund igen och sade: Det måste väl snart komma fler nybyggare till de här trakterna? — Då sade mannen, som var med honom: De ha redan börjat komma. — Vilka då? — Vi ha nu för det första Breidablik, som de kalla det, han Brede på Breidablik. — Jaså, den! fnyste Geissler föraktligt. — Och så är det också ett par andra, som ha köpt. — Bara de duger något till, sade Geissler. Och när han i detsamma fick se, att det var två små pojkar i rummet, drog han lille Sivert till sig och gav även honom en slant. En märkvärdig karl, den Geissler! Nu hade förresten hans ögon liksom börjat bli angripna. De voro alldeles rödkantade. Det kunde vara nattvak, men ibland kommer sådant också av starka drycker. Han gjorde dock icke intryck av att vara avsigkommen. Medan han pratade om ditt och datt, satt han visst hela tiden och tänkte på handlingen han hade framför sig, ty plötsligt grep han pennan och skrev en bit igen.

Nu tycktes han ha slutat.

Han vände sig till Isak: Ja, som sagt, någon rik man blir du inte på den här affären. Men det kan bli mer sedan. Vi ska skriva det så, att du kan få mer sedan. Men två hundra kan du få nu.

Isak förstod inte mycket av det hela, men två hundra daler var i alla fall återigen ett underverk och präktig betalning. Han skulle inte få det annat än på papperet, skulle inte få det kontant naturligtvis, men det fick nu så vara, Isak hade andra tankar i huvudet. Han frågade: I tror alltså, att hon får nåd? — Din hustru? Om det funnes telegraf här, svarade Geissler, så skulle jag fråga i Trondhjem, om hon inte redan är lösgiven. Isak hade hört talas om telegrafen, det var något märkvärdigt, en tråd på höga stolpar, något överjordiskt. Nu var det inte utan att han började tvivla på Geisslers stora ord, och han invände: Men om kungen säger nej? — Då svarade Geissler: I det fallet skickar jag in min tilläggsansökan, som kommer att innehålla allt, och då skall din hustru bli fri. Du behöver inte tvivla på det.

Sedan läste han upp vad han hade skrivit, köpekontrakt på fjället, två hundra daler i handpenning och sedan en rätt hög procent vid drift eller eventuell avyttring av kopparfyndigheten. Skriv under här! sade Geissler.

Isak skulle ha skrivit under ögonblickligen, men han var ingen skribent, han hade bara i hela sitt liv skurit bokstäver i trä. Men där stod den vedervärdiga Oline och såg på. Han fattade pennan, det lilla lätta spektakiet, vände rätta ändan nedåt och skrev — skrev sitt namn. Efteråt satte Geissler till något, förmodligen en förklaring, och hans följeslagare skrev under som vittne.

Nu var det färdigt.

Men ändå stod Oline orörlig, ja, det var egentligen nu hon blev som förstenad. Vad skulle ske?

Sätt fram maten, Oline! sade Isak och var kanske litet hög, nu sedan han skrivit på papper. Vad det nu kan vara för mat vi ha att bjuda främmande på, sade han till Geissler.

Här luktar gott kött och spad, sade Geissler. Se här, Isak, är nu pengarna! — Geissler tog fram plånboken, och den var diger och tjock, tog ut två sedelbuntar ur den, räknade igenom dem och lade fram dem: Räkna själv!

Tystnad. Stillhet.

Isak! ropade Geissler.

Jaha, svarade Isak och mumlade sedan överväldigad: Det är nu inte jag, som har begärt så mycket — efter allt som I har gjort för oss. — Det skall vara tio tior och tjugo femmor, sade Geissler kort. Jag hoppas du skall få mycket mer framdeles.

Nu kom Oline till sig själv igen. Undret hade skett. Hon satte fram maten.

Morgonen därpå var Geissler borta vid bäcken och såg på kvarnen. Allt var smått och mycket grovt timrat, ja, det var som en kvarn för underjordiska väsen, men stark och duglig att användas av människor. Isak förde sin gäst litet högre uppför bäcken och visade honom ett annat fall, som han redan arbetat på, det skulle bli en liten såg, om Gud lät honom ha hälsan. Men nu är det bara det, att det är så långt till skolan, sade han, jag får lov att inackordera småpojkarna nere i byn. Den snabbtänkte Geissler såg häri ingen större olägenhet: Rätt som det är kommer det fler och fler nybyggare här i trakten, och då blir här ett skoldistrikt. — Det blir väl inte förr än mina barn är stora. — Och om du också skulle inackordera dem på en gård nere i bygden? Du kör ned med pojkar och mat och hämtar hem dem igen om tre veckor, sex veckor, det är väl ingenting för dig! — Nej, sade Isak.

Nej då, ingenting var någon svårighet nu, om Inger kom hem. Hus och jord och mat och härlighet hade han, stora pengar hade han nu också och en järnhälsa. Å, vilken hälsa, präktig och obruten på alla sätt, en karlhälsa!

När Geissler hade rest, började Isak få många högtflygande tankar. Ja, ty den välsignade Geissler hade sagt dessa uppmuntrande ord till slut, att han skulle skicka Isak bud med det första — när han kom till telegrafen. Du kan höra efter på postkontoret om en fjorton dar, sade han. Det var storartat bara det, och Isak grep sig an med att göra ett åksäte till kärran, ett säte att lyfta av, när han körde gödsel, men sätta på, när det skulle vara skjuts. Och när han fått åksätet färdigt, var det så vitt och nytt, att det borde målas så det blev mörkare. Men förresten — vad borde inte göras! Hela gården borde målas. Hade han inte också i åratal grubblat på en stor lada med bro att köra in höet på? Och hade han inte tänkt på att få sågen färdig snart, att hägna in sina ägor, att bygga en båt uppe i fjällsjön? Många saker hade han tänkt på. Men det hjälpte inte, hur många tusen krafter han satt inne med, tiden räckte inte till. Det blev söndag, innan han visste ordet av, och rätt som det var var det söndag igen.

Men måla skulle han i alla fall, det skulle han verkligen, husen stodo ju nu så grå och nakna, alldeles som hus i skjortärmarna. Han kunde hinna det före vårbruket, det var inte så långt lidet på året ännu, småkräken voro utsläppta, men det var tjäle i jorden överallt.

Han tar med sig några tjog ägg att sälja, går ned till byn och kommer hem igen med målarfärg. Den räckte till ett hus, till logen, den blev röd. Jan hämtar hem ny färg, gulockra till stugan — ja, det är som jag säger, här blir fasligt så fint! mumlar Oline var dag. Ja, den Oline, hon förstod nog, att hennes tid snart var ute på Sellanrå. Hen var seg och stark nog att tåla det, men inte utan bitterhet. Isak å sin sida ställde henne nu inte tillrätta fler gånger, fast hon stack undan och stal tappert in i det sista. Isak gav henne en ettårig gumse, för hon hade ju ändå varit länge hos honom för ringa lön. Oline hade ju förresten varit bra att ha för barnen, hon var inte sträng och rättvis och dylikt, men hon hade ett gott handlag med barn, hörde på vad de sade och tillät dem nästan allt. Kommo de in, när hon ystade, lät hon dem smaka, tiggde de en söndag om att slippa tvätta sig i ansiktet, så sluppo de.

När husen voro grundstrukna, gick Isak ned till byn efter så mycket färg han orkade bära, och det var inte litet. Han gav husen tre strykningar och gjorde fönster och knutar vita. När han nu kom hem från bygden och såg sitt hem i liden, tyckte han sig se ett sagoslott. Vildmarken hade blivit oigenkännlig och bebodd, välsignelse hade brett sig över den, liv hade uppstått ur en lång dröm, människor levde här, barn sprungo kring husen. Ända upp till de blå fjällen stod skogen stor och vänlig.

Men sista gången Isak kom efter färg, gav handelsmannen honom ett blått brev med ett vapen på; det kostade fem skilling. Det var ett telegram, som befordrats vidare med posten. Det var från länsman Geissler. Välsignad vare Geissler, och en märkvärdig man var han! Han telegraferade de få orden, att Inger var fri, kommer snarast. Geissler. — Och nu dansade hela handelsboden runt för Isak, och disken och människorna kommo så långt bort. Han kände mer än han hörde sig själv säga: Gud vare tack och lov! — Du kan ha henne här redan i morgon, om hon rest från Trondhjem i tid, sade handelsmannen. — Jaså, sade Isak. —

Han väntade till dagen därpå. Skjutsen, som förde posten från ångbåtens tilläggsplats, kom mycket riktigt, men Inger var inte med. — Då kommer hon inte förrän i nästa vecka, sade handelsmannen.

Det var nästan väl, att Isak fick så lång tid på sig, han hade så mycket att göra. Skulle han släppa allt och försumma sin jord? Han går hem och börjar köra ut gödseln. Det är snart gjort. Han stöter med spett i åkrarna och känner efter för var dag, hur tjälen går bort. Solen är stark, snön är borta, det grönskar överallt, även de större kreaturen äro utsläppta. En dag plöjer Isak, några dagar därefter sår han säd och sätter potatis. Huj, småpojkarna sätta potatis, så att det sjunger efter det! De ha små flinka händer och hinna långt före far.

Så tvättar Isak kärran vid bäcken och sätter på åksätet. Han säger till de små gossarna, att han skall göra en tur nedåt bygden. — Ja, men skall du inte gå? fråga de. — Nej, jag har fått för mig, att jag skall fara med häst och kärra i dag. — Kan inte vi få följa med? —

Ni ska vara små snälla pojkar och stanna hemma denna gången. Snart kommer mor, och då lär hon er så många saker. — Eleseus vill gärna lära sig något och frågar: När du skrev på papper, hur kändes det? — Det känns nästan inte, svarar far, det är alldeles som om man inte hade någonting i handen. — Vill han inte sätta i väg, liksom på isen? — Vilken? — Pennan, som du skriver med? — Åjo. Ja, ja, du måste nu lära dig att styra den.

Men lille Sivert hade en annan läggning och talade inte om pennan. Han ville upp i kärran, ville bara sitta i åksätet och smacka, fastän hästen inte var förspänd, och låtsade köra förfärligt fort. Det var hans förtjänst, att båda pojkarna fingo åka med far ett långt stycke nedåt vägen.