Markens gröda/Kap 09

←  Kapitel 8

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 9

Kapitel 10  →

IX.

Åren gå.

Det kom åter en ingenjör med förman och två arbetare till Sellanrå, och de skulle åter draga fram telegraflinje över fjället. Som de nu stakade, skulle linjen komma att gå strax ovanför gården, en rak väg skulle huggas i skogen, det skadade inte, det gjorde stället mindre ödsligt, världen trängde in och lyste.

Ingenjören sade: Det här stället blir nu mittpunkten mellan två dalgångar, du blir kanske erbjuden uppsikten över linjen åt bägge hållen. — Jaså, sade Isak. — Du får en tjugufem daler om året. — Jaså, sade Isak. Men vad skall jag göra för det? — Hålla ledningen i stånd, reparera tråden, när den slits av, röja bort buskar, som växer upp i linjen. Du får en liten fin maskin på väggen, som visar dig, när du skall ut, och då måste du släppa allt du har för händer och gå.

Isak funderade: Jag kan nog åta mig arbetet om vintern, sade han. — Hela året, sade ingenjören, hela året naturligtvis, sommar som vinter. — Isak förklarade: Vår och sommar och höst har jag jordbruksarbete och hinner inte annat.

Då måste ingenjören se på honom en god stund, innan han gjorde följande häpna fråga: Kan du tjäna mera på det? — Tjäna? sade Isak. — Om du tjänar mera på jordbruksarbete de dagarna du skulle vara ute och se till linjen? — Det vet jag inte, svarade Isak. Det är nu så, att det är för jordens skull jag är här. Jag har många människor och ännu fler djur att hålla vid liv. Vi lever av jorden. — Jaa, jag kan ju erbjuda platsen åt en annan, sade ingenjören.

Detta hot tycktes i själva verket endast göra Isak lättare om hjärtat. Men han ville väl ogärna göra den höge herrn emot, och därför förklarade han sig: Se, det är så, att jag har häst och fem kor och en tjur. Sedan har jag tjugo får och sexton getter. Kreaturen ge oss mat och ull och skinn. De få lov att ha foder. — Ja, det är klart, sade ingenjören kort. — Ja. Och nu säger jag bara det: hur skall jag kunna skaffa foder till dem, om jag mitt under det brådaste arbetet med jorden måste ge mig ut och se till telegrafen? — Ingenjören sade: Vi tala alls inte mer om det. Mannen här nedanför skall få befattningen, Brede Olsen, han tar den nog gärna. — Ingenjören vände sig till sitt folk med ett par ord: Nu måste vi fortsätta, gossar!

Oline märkte väl på tonen, att Isak varit omedgörlig och oförnuftig, det kunde hon kanske dra fördel av. Vad var det du sa’ Isak: sexton getter? Det är inte mer än femton, sade hon. — Isak såg på henne. Och Oline såg på honom tillbaka, mitt i ansiktet. — Är det inte sexton getter? frågade han. — Nej, sade hon och såg hjälplöst på de främmande: att han skulle vara så halsstarrig! — Jaså, sade Isak sakta. Han fick tag i litet av sitt skägg med tänderna och började bita i det.

Ingenjören gick med sitt folk.

Om Isak nu hade velat ge luft åt sin ovilja mot Oline och kanske ge henne en sittopp, så hade han gott tillfälle, ja ett utmärkt tillfälle, ty de blevo ensamma i stugan, småpojkarna hade följt efter de främmande och stannat ute. Isak stod mitt på golvet och Oline satt vid spisen. Isak harskade sig ett par gånger för att låta förstå, att han inte var långt ifrån att säga något. Han teg. Det var hans själsstyrka. Hade han inte reda på sina egna getter som på sina tio fingrar, var kvinnan galen? Skulle det fattas något av kräken i fähuset, som han dagligen själv såg till och talade med, någon av de sexton getterna? Då hade väl Oline bytt bort den ena geten i går, när hustrun på Breidablick var här och såg sig om. Hm, sade Isak och var på yttersta vippen att säga mera. Vad hade Oline gjort? Det var kanske inte rent av mord, men det var inte långt ifrån. Han kunde tala med dödligt allvar om den sextonde geten.

I all evighet kunde inte Isak stå där på golvet och tiga. Han sade: Hm. Jaså, det är inte mer än femton getter nu? — Nej, svarade Oline milt, du kan själv räkna dem, jag får det inte till mer än femton.

Nu, i detta ögonblick, kunde han göra det: sträcka ut händerna och förändra Oline betydligt till figuren bara med ett gott grepp, det kunde han. Han gjorde det inte, men han sade oförskräckt, i det han gick till dörren: Jag säger inte mera nu! Därmed gick han ut, som om det nästa gång inte skulle saknas kraftiga ord från hans sida.

Eleseus! ropade han.

Var var Eleseus, vart hade båda barnen tagit vägen? Fadern hade en fråga att göra dem, de voro stora pojkar nu, de hade ögonen med sig. Han fann dem under loggolvet, de hade krupit längst in och voro osynliga men förrådde sig med ängsliga viskningar. Sedan kröpo de fram som ett par syndare.

Saken var den, att Eleseus hade funnit en stump röd och blå blyertspenna efter ingenjören, och när han skulle springa efter honom med den, hade de stora karlarna med sina långa steg redan hunnit ett gott stycke in i skogen. Eleseus stannade. Den tanken uppstod hos honom, att han kanske kunde behålla pennan — tänk, om han kunde det! Han fick med sig lille Sivert, så att han inte skulle bli alldeles ensam om det, och de kröpo båda två in under loggolvet med bytet. Å, den blyertsstumpen — det var en märkvärdighet i deras liv, ett riktigt under! De fingo tag i spånor och skrevo dem fulla med tecken, och blyertsen skrev rött med ena ändan och blått med den andra. De hade den en stund var. När far ropade så ivrigt och högt, viskade Eleseus: De främmande ha väl kommit tillbaka efter pennan! Glädjen var borta i ett nu, sopades ut ur deras sinnen, och deras små hjärtan började att slå och bulta så hårt. Bröderna kröpo fram. Eleseus sträckte fram pennan mot fadern: Här var den, och de hade inte haft sönder den, men de önskade de aldrig hade sett den för sina ögon.

De sågo ingen ingenjör. Deras hjärtan lugnade sig åter, de kände en outsäglig lycka efter spänningen.

Det var en kvinna här i går, sade fadern. — Ja? — Kvinnan från gården här nedanför. Såg ni, när hon gick igen? — Ja? — Hade hon en get med sig? — Nej, sade pojkarna, en get? — Hade hon inte en get med sig, när hon gick hem igen? — Nej, vad då för en get?

Isak funderade och funderade. På kvällen, när boskapen kom hem från marken, räknade han getterna först en gång, det var sexton. Han räknade dem en gång till, räknade dem fem gånger — det var sexton getter. Ingen var borta.

Isak drog en suck av lättnad. Hur skulle han fatta detta? Oline, det kräket, hade väl inte kunnat räkna till sexton. Han sade till henne i förargad ton: Vad är det du pratar, det är ju sexton getter? — Är det sexton getter? frågade hon oskyldigt. — Ja. — Nå, då så. — Jo, du är mig just en räknemästare. — Härtill svarade Oline stilla och i förorättad ton: Efter alla getterna är här, så har gudskelov inte hon Oline ätit upp någon av dem. Det är jag glad för å hennes vägnar!

Hon förvillade honom med detta spratt och invaggade honom i säkerhet. Han räknade inte längre boskapen, det föll honom sålunda inte in att räkna fåren. Naturligtvis var inte Oline så elak som han trodde, hon hushållade för honom och skötte hans kreatur, hon var bara så dum, att hon skadade sig själv och inte honom. Hon kunde ju gå där och stöka, hon var inte mera värd. Men det var grått och glädjelöst att vara Isak i en sådan tillvaro.

Åren hade gått. Nu hade det vuxit gräs på stugtaket. Ja, till och med logtaket, som var flera år yngre, stod grönt. Skogens inföding, åkersorken, hade för längesedan kommit in i visthusboden. Det vimlade av talgoxar och andra småfåglar på nybygget, det fanns orrar uppe i liden, ja, det hade kommit skator och kråkor. Men det förunderligaste skedde förra sommaren, att måsar kommo upp från kusten, kommo många mil upp från kusten och satte sig på denna gård i ödemarken. Så känt hade nybygget blivit i hela skapelsen! Och vad skola vi tro, att Eleseus och lille Sivert fingo för tankar, när de sågo måsarna? Å, det var främmande fåglar, långväga ifrån, det var inte många, men det var sex stycken, vita, precis likadana, de gingo då och då på marken, ibland pickade de i gräset. — Far, varför ha de kommit hit? frågade de små pojkarna. — För att de vänta oväder på havet, svarade fadern. — Å, vad det var hemlighetsfullt och märkvärdigt med de där måsarna!

Och mycken annan nyttig och god lärdom gav Isak sina barn. De voro nu så stora, att de skulle ha varit i skola, men skolan låg många mil från nedåt bygden och stod icke att nå. Isak hade själv lärt pojkarna läsa innantill om söndagarna, men för någon sorts högre undervisning låg inte heller han, född till nybyggare som han var. Katekesen och bibliska historien vilade därför lugnt på hyllan hos getosten. Isak måste anse, att boklig okunnighet i viss mån var en styrka för människan. Så lät han barnen växa upp. De voro båda två hans glädje och välsignelse. Isak måste ofta tänka på, när de voro små och deras mor inte ville låta honom ta i dem, därför att han hade kåda på händerna. Hm, kåda, det renaste som fanns! Tjära och getmjölk och till exempel märg, det var sunt och förträffligt alltsammans, men kåda, furukåda — säg ingenting!

Ja, där gingo alltså barnen i ett paradis av smuts och okunnighet. Men de voro vackra barn, när de någon enstaka gång tvättade sig, och lille Sivert var en riktig karlakarl, men Eleseus var finare och djupare. — Ja, men hur kan måsarna veta, att det blir oväder? frågade han. — De ha känning av det, sade fadern. Men det finns ingen, som har mer känning av oväder än flugan, sade han, hur det nu kan vara med henne, om hon får gikt eller blir yr i huvudet eller vad det kan vara. Men slå aldrig efter en fluga, för då blir hon bara etter värre, sade han. Kom ihåg det, pojkar! Bromsen är en annan sort. Han dör själv. Bäst det är så kommer bromsen en dag på sommaren, och bäst det är så är han alldeles borta igen. — Vart tar han vägen? frågade Eleseus. — Vart han tar vägen? Fettet stelnar i honom, så att han blir liggande.

Var dag fingo de lära sig mer. När de hoppade ned från höga stenar, skulle de hålla tungan inne i munnen, så att de inte fingo den mellan tänderna. När de blevo stora och skulle ha god lukt med sig till kyrkan, skulle de gnida sig med litet renfana, som växte uppe i liden. Far hade reda på så mycket. Han lärde barnen om stenar och om flinta, att den vita stenen var hårdare än den grå; men när han fann flinta, måste han också laga, så han fick fnöske. Sedan slog han eld åt dem. Han lärde dem om månen, att när de kunde ta in i den med vänstra handen, så var det ny, och när de kunde ta in i den med högra handen, så var det nedan — kom ihåg det, pojkar. Någon gång gick Isak för långt och sade besynnerliga saker: en gång kom han med ett uttalande om att det var svårare för en kamel att komma in i himlen än för en människa att träda på en nål. En annan gång, när han undervisade om änglarnas dans, sade han, att de ha stjärnor fastspikade under klackarna i stället för klackjärn. Goda och trohjärtade lärdomar, som passade till nybygget. Skolmästaren nere i bygden skulle le åt dem, men Isaks barn närde just lagom sitt drömliv med dem. De blevo upplärda och utbildade för sin egen trånga värld, vad kunde vara bättre? Vid slakttiden på hösten voro pojkarna mycket nyfikna och mycket oroliga och bedrövade för de djur, som skulle dö. Så måste nu Isak hålla med den ena handen och sticka med den andra, och Oline hon rörde i blodet. Gammalbocken blev framledd, vis och skäggig, småpojkarna stodo vid husknuten och kikade. — Det var otäckt, vad det blåser kallt i år, sade Eleseus och vände sig bort och torkade ögonen. Lille Sivert grät mera ogenerat och kunde inte bärga sig utan ropade: Nej, stackars gammalbocken! När bocken var stucken, kom Isak fram till sina små och gav dem följande lärdom: Ni ska aldrig stå och säga stackars och ömka ett slaktoffer, för då blir det bara seglivat. Kom ihåg det!

Så hade åren gått, och nu började det bli vår än en gång.

Inger hade skrivit igen, att hon hade det bra och fick lära sig mycket på tukthuset. Hennes lilla flicka var stor och hette Leopoldine efter den dag hon var född, den 15 november. Hon kunde allting och hade fallenhet för att virka och sy, ja, det var utmärkt vackert, antingen det var på tyg eller stramalj.

Det märkliga med detta sista brev var, att Inger själv hade stavat och skrivit det. Isak var inte styvare karl än att han måste få brevet läst hos handelsmannen nere i bygden, men när han hade fått in det i sitt huvud, så satt det där också.

Nu satte han sig med stor högtidlighet vid bordsändan, vek upp brevet och läste det för de små gossarna. Oline kunde också gärna se, att han kunde läsa skrivet så bra, men eljes vände han sig inte med ett ord till henne. När han slutat, sade han: Där kan ni höra, Eleseus och Sivert, det är mor eran, som själv har skrivit det här brevet och fått lära sig så mycket av alla slag. Och lilla, lilla syster eran, hon kan mer än vi allihop. Kom ihåg det! — Barnen sutto tysta och förvånade. — Ja, det var inte litet det, sade Oline.

Vad menade hon? Tvivlade hon på Ingers sannfärdighet? Eller misstänkte hon Isaks läsning? Det var inte gott att utgrunda Olines verkliga mening, när hon satt där med sitt saktmodiga utseende och sade tvetydigheter. Isak beslöt att inte bry sig om henne.

Och när nu mor kommer hem, ska ni också få lära er att skriva, sade han till de små gossarna.

Oline flyttade litet på några kläder, som hängde till torkning vid spisen, flyttade på en gryta, flyttade på kläderna igen och gav sig sken av att syssla med något. Hela tiden funderade hon. — När det blir så präktigt här i skogen, så kunde du ha köpt med dig en mark kaffe till huset, sade hon till Isak. — Kaffe? sade Isak i förvånad ton. — Oline svarade lugnt: Hittills har jag köpt mig litet för egna pengar.

Kaffe, som var en dröm, en hägring i fjärran för Isak! Oline skämtade naturligtvis, han blev inte ond på henne. Men slutligen kom den trögtänkte mannen att draga sig till minnes Olines byteshandel med lapparna och sade förargad: Ja, jag skall köpa dig kaffe! Var det en mark du sa’? Du skulle ha sagt ett pund. Det skall visst inte fallera! — Du behöver inte göra narr av mig för det, Isak. Han Nils, bror min, har kaffe, och här nere hos Bredes på Breidablik ha de kaffe. — Ja, för de ha inte mjölk, äger inte mjölk. — Ja, vad det är för, det vet inte jag. Men du, som vet så mycket och kan läsa skrivet så fort som en renko travar — du vet nog, att kaffe, det ha de i varenda gård. — Ditt kräk! sade Isak.

Då satte Oline sig ned på trästolen och ville alls inte tiga: Och vad hon Inger beträffar, sade hon — om jag törs nämna ett så fint namn… — Du kan säga vad du vill, jag frågar inte efter dig. — Hon kommer hem och har lärt sig allt. Då har hon väl också pärlor och plymer i hatten? — Ja, det har hon väl. — Ja, sade Oline, hon kan nu tacka mig för den storhet hon kommit till. — Dig? frågade Isak i sin häpenhet. — Oline svarade ödmjukt: Eftersom jag var ett ringa redskap att få henne bort.

Härtill kunde Isak ingenting säga. Alla hans ord fastnade honom i halsen. Han satt och stirrade. Hörde han rätt? Oline såg ut som om hon ingenting sagt. Nej, i ordstrid drog Isak det kortaste strået.

Han gick långsamt ut, mörk i hågen. Oline, detta djur, som närde sig av elakhet och blev fet — å, det var väl galet av honom, att han inte hade slagit ihjäl henne redan första året, tänkte han och kände sig helt kavat. Det skulle han ha varit karl för, tänkte han vidare. Karl — han? Ingen kunde vara fruktansvärdare: Och nu följer en löjlig händelse: han går in i lagården och räknar getterna. De stå där med sina killingar och äro fulltaliga. Han räknar korna, grisen, fjorton höns, två kalvar. Jag hade så när glömt fåren, säger han högt för sig själv. Han räknar fåren och låtsar som han är nyfiken på om de finnas där alla. Isak vet mycket väl, att ett får fattas, han har vetat det mycket länge. Varför då ställa sig förvånad? Oline hade ju för en tid sedan narrat honom och ljugit bort en get, fast alla getterna funnos; han hade tagit munnen mycket full den gången, men hade inte haft något för det. Han hade aldrig något för det, när han grälade med Oline. När han skulle slakta i höstas, märkte han genast att en tacka saknades, men han hade inte kurage att fordra räkenskap för henne med detsamma. Han fick det inte heller senare.

Men i dag är han morsk, i dag är Isak morsk, Oline har gjort honom galen. Han räknar fåren om igen, sätter pekfingret på vart får och räknar högt. — Oline kan gärna höra det, om hon står utanför. Och han säger med hög röst många dåliga saker om Oline: att hon har ett alldeles nytt sätt att föda upp får på, så att ett av dem blir alldeles borta, en tacka! Hon är en riktig tjuvkona, det är hon! Åja, Oline kunde gärna stå utanför och få sig en ordentlig skräck! Han kliver ut ur lagården, går till stallet och räknar hästen, därifrån ämnar han sig in, in i sitt hus för att säga sin mening. Han går så fort, att blusen står ut som en påse på hans rygg. Men Oline har kanske märkt ett och annat genom fönstret. Hon kommer sakta och säkert ut på trapphällen, hon har spann i händerna och skall ut i lagården.

Var har du gjort av tackan med de platta öronen? frågar han. — Tackan? frågar hon. — Hade hon varit här, så hade hon haft två lamm nu, var har du gjort av dem? Hon hade alltid två lamm. På det viset har du bedragit mig på tre får, förstår du det?

Oline var alldeles överväldigad, alldeles tillintetgjord av beskyllningen, hon vaggar med huvudet, och benen tyckas vika sig under henne, så att hon kanske måste falla och slå sig. Hennes hjärna arbetar hela tiden, hennes snarrådighet har alltid gagnat henne, alltid inbragt henne fördel, den fick inte svika nu heller.

Jag själ getter och jag själ får, säger hon stilla. Jag undrar, vad jag gör med dem? Jag äter väl upp dem. — Ja, du vet själv, vad du gör. — Jaså. Tror du inte jag har nog mat och sovel här i din tjänst, Isak, utan att jag ska behöva stjäla också? Men det skall jag säga på din rygg, att det har jag inte behövt i alla dessa år. — Ja, vad har du då gjort av tackan! Har han Os-Anders fått henne? — Han Os-Anders! Oline måste rent av sätta ifrån sig spannen och slå ihop händerna: Ja, hade jag inte värre synd på mitt samvete! Vad är det för en tacka med lamm du pratar om? Är det den där geten, som har platta öron? — Ditt kräk! säger Isak och vill gå. — Är du inte en underlig karl, Isak! Här har du fullt upp av allt och en otalig mängd kräk i lagården, men du har inte nog! Kan jag veta vilken tacka och vilka två lamm du kräver mig på. Du borde tacka Gud för hans tusenfaldiga misskundsamhet. Nu är det bara denna sommaren och ett stycke fram på vintern, så få tackorna lamm igen, och du får tre gånger så många som du har nu!

Å, den Oline!

Isak gick, brummande som en björn. En sådan dumbom jag var, som inte gjorde av med henne första dagen, tänkte han och okvädade kraftigt sig själv. Vilken idiot, vilken hästlort jag var! Men det är inte för sent ännu! Vänta bara, låt henne gå in i lagårn! Det är inte rådligt att göra något med henne i kväll, men i morgon är det rådligt. Tre fårkräk borta! Kaffe, sa’ hon!