Markens gröda/Kap 25

←  Kapitel 5

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 6

Kapitel 7  →

VI.

De sista arbetarna kommo ned från fjället, gruvdriften är nedlagd. Nu ligger fjället dött igen.

Nu är också stenladugården på Sellanrå färdig. Den har fått på det provisoriska torvtaket för vintern, det stora huset indelas i rum, ljusa rum, en väldig salong i mitten och stora kabinett på gavlarna, ja, det är som för människor. Isak bodde en gång här på stället i en torvkoja med några getter: nu finns det ingen torvkoja längre på Sellanrå.

De inreda spiltor, bås och fållor. För att få det fort färdigt äro de båda stenarbetarna alltjämt med, men Gustav förstår sig inte på snickeri, säger han, och skall därför resa. Gustav har varit präktig att ha på nybygget och har tagit i som en björn. Om kvällarna har han varit till glädje och uppmuntran för alla, och han har hjälpt kvinnfolken med att bära tunga ämbar till och från bäcken. Men nu skall han resa. Nej, han kan inte med snickeri, säger han. Det är som om han nödvändigt ville i väg.

Du kunde väl stanna till i morgon, säger Inger. — Nej, han har inte mer arbete här, och nu får han dessutom sällskap över gränsfjället med de sista gruvarbetarna. — Vem skall nu hjälpa mig med ämbarna? säger hon och ler vemodigt. — Det vet den raske Gustav strax råd för: Han nämner Hjalmar. Och Hjalmar, det var den yngste av de båda stenarbetarna, men ingen av dem var ung som Gustav och ingen sådan som han. — Asch, han Hjalmar! svarar Inger föraktfullt. Men plötsligt tar hon i och vill reta Gustav och säger: Åja, han Hjalmar är inte så illa, han sjunger så vackert, när han arbetar. — Det är en rask karl, förklarar Gustav utan att bli förargad. — Men han kunde väl stanna över natten? — Nej, då skulle de andra gå ifrån honom.

Å, nu hade väl Gustav börjat tröttna på det. Det var stiligt att snappa bort henne mitt för näsan på alla kamraterna och ha henne de veckorna han var på platsen. Men nu skulle han därifrån, till annat arbete, kanske till en käresta där hemma. Det var nya utsikter. Kunde han väl gå här och lata sig för Ingers skull? Han hade så goda skäl att sluta nu, att hon själv måste förstå det, men hon hade blivit så djärv, så hänsynslös, hon brydde sig inte om någonting. Det hade inte räckt så länge mellan dem, nej, men det hade räckt så länge de höllo på med murningen.

Inger går faktiskt och är sorgsen, ja, hon är så vansinnigt trofast, att hon sörjer. Det är inte så gott för henne, hon är utan skrymt och falskhet förälskad. Ja, hon skäms inte för det, hon är en kraftig kvinna full av svaghet, nu följer hon naturen omkring sig, hon har höstglöd. Medan hon står och gör i ordning matsäck till Gustav, bölja känslor genom hennes bröst. Hon tänker inte på, om hon har rätt till det eller om det är fara med det, hon ger bara efter, lysten efter att smaka, efter att njuta. Isak kunde lyfta henne upp i taket och sätta ned henne i golvet en gång till — ja, men hon bryr sig inte om det.

Hon går ut med matsäcken och lämnar den.

Nu hade hon satt ett ämbar till reds vid trappan, om Gustav skulle vilja följa med henne till bäcken för sista gången. Hon vill kanske säga honom något, kanske sticka till honom en eller annan sak, guldringen, Gud vet, hon var i stånd till allt. Men det måste väl få ett slut, Gustav tackar för matsäcken, säger farväl och går. Han går.

Där står hon.

Hjalmar! ropar hon högt, alldeles onödigt högt. Det är, som om hon jublade på trots — eller också är det i nöd.

Gustav går.

Hela hösten försiggår sedan det vanliga arbetet i hela trakten ända ned till bygden, potatisen tages upp, säden bärgas in, kreaturen släppas ut på vallarna. Det är åtta nybyggen, och överallt är brådskan stor, men hos handelsmannen på Storborg ha de inga kreatur och inga gröna vallar, de ha bara trädgård, och inte ha de heller någon handel mer, och där råder alls ingen brådska.

På Sellanrå ha de en ny rotfrukt, som kallas rovor, den står grön och frodig på sin myråker och gungar med bladen, men det finns ingen råd till att hålla korna borta från den, de bryta ned alla stängsel och storma bölande in. Nej, då måste Leopoldine och lilla Rebecka vakta rovåkern, och lilla Rebecka går med en stor slya i handen och är duktig att jaga kor. Fadern arbetar i närheten, och då och då kommer han och känner på hennes händer och hennes fötter och frågar, om hon fryser. Leopoldine, som är stor och snart vuxen, går och stickar strumpor och vantar till vintern, medan hon vaktar. Hon är född i Trondhjem och kom till Sellanrå fem år gammal. Minnet av en stor stad med många människor och en lång resa med ångbåt glider nu mer och mer i fjärran för henne, hon är ett ödemarkens barn och känner inte längre någon annan stor värld än byn därnere, där hon har varit i kyrkan några gånger och där hon blev konfirmerad i fjol…

Och nu är det de tillfälliga göromålen turen kommer till, såsom vägen ned till byn, som är rätt ofarbar på ett par ställen. Innan marken ännu är frusen, gå Isak och Sivert en dag ut och börja dika vägen. Det är två myrbitar, som skola torrläggas.

Axel Ström har lovat vara med om detta arbete, emedan även han har häst och behöver använda vägen; men nu fick Axel så angeläget ärende till stan — vad i all världen han skulle där att göra, men det var ett alldeles nödvändigt ärende, sade han. Men han har fått sin bror på Breidablik att hjälpa till med vägarbetet i hans ställe. Han heter Fredrik.

Denne är ung och nygift, en glad och trevlig karl, som kan skämta och skratta och vara lika god för det. Sivert och han likna varandra. Nu var Fredrik inom hos sin närmaste granne Aronsen på Storborg på uppvägen i morse, och är därför full av det handelsmannen sagt. Det började så, att Fredrik ville ha en rulle tobak. Jag skall skänka dig en tobaksrulle, när jag får någon, sade Aronsen. Jaså, ni har ingen tobak? Nej, och inte vill jag ha, det är ingen som köper. Vad tror du jag förtjänar på en rulle tobak? Aronsen hade varit arg och sur, han ansåg sig rent av bedragen av det svenska gruvbolaget; nu hade han slagit sig ned här för att öppna handel, och så lade de ned driften!

Fredrik drar litet på munnen åt Aronsen och gör sig lustig över honom: Han har inte brytt sig om att göra något åt sin jord, säger han. Nu har han inte ens foder till kreaturen. Det köper han! Han var på mig om att få köpa hö. Nej, jag hade inget hö att sälja. Jaså, du behöver inte pengar! sa’ han Aronsen. Han tror det är summan av allt att ha pengar. Han la upp en hundrakronsedel och sa’: Här är pengar! Ja, pengar är nog bra! sa’ jag. Det är kulimaffen! sa” han. Han är rent av lite narraktig ibland, och hustru hans, hon går med klocka på sig i vardagslag — vad det nu kan vara för viktiga timmar hon skall passa.

Sivert frågar: Talade inte han Aronsen om en som heter Geissler? — Jo. Det var en, som inte ville sälja fjället sitt, sa’ han. Han Aronsen var rasande: en avsatt lärsman, sa’ han, kanske äger han inte en femkrona i plånboken ; han skulle skjutas! Å, vänta lite, sa’ jag, så säljer han väl, när det har varit en tid. Nej, sa’ han Aronsen, det skall du inte tro. För det förstår nog jag, som är handelsman, att när den ene vill ha tvåhundrafemti tusen och den andre bjuder tjugofem, så är det för mycket som skiljer, det blir inget köp av. Men lika gott! sa’ han Aronsen, jag önskar bara jag aldrig satt min fot på det här usla stället, jag och min familj! Ja, ni tänker väl inte på att sälja? frågade jag. Jo, svarade han, det är just vad jag tänker på. De här myrarna, sa’ han, den här ödemarken. Jag tar inte in en krona om dagen nu längre, sa’ han.

De skrattade åt Aronsen och kände intet medlidande med honom. — Tror du han säljer? frågade Isak. — Ja, det lät så på honom. Och nu har han redan sagt upp drängen. Ja, det är en konstig kropp, den där Aronsen, det är säkert! Han gör sig av med drängen, som kunde arbeta med vinterveden och köra hem ved med hans egen häst, men han behåller bokhållaren! Det är nog sant, att han inte säljer för en krona om dagen längre, för han har inga varor i boden, men vad skall han då med bokhållaren? Så vida det inte är för att skryta och högfärdas, för att han ska ha en karl att stå vid pulpeten och skriva i de stora böckerna. Ha, ha, ha! Ja, det är rakt, som om han skulle vara litet vriden, han Aronsen!

De tre männen arbeta till middagstiden, äta av sina matsäckar och prata en liten stund. De ha sina angelägenheter att dryfta, traktens och nybyggarnas väl och ve, det är inte småsaker, men de avhandla dem med klokhet, de äro lugna, deras nerver äro oslitna och göra inte det de inte skola. Nu börjar hösten, allt är tyst i skogen runt omkring, fjällen stå där, solen står där, i kväll skola måne och stjärnor komma, allt är tryggt och gott och vänligt, en famn. Här ha människorna tid att vila i ljungen med en arm till huvudgärd.

Fredrik talar om Breidablik; han har inte hunnit göra så mycket ännu där n nere. — Åjo, säger Isak, du har redan gjort mycket, det såg jag, då jag var neråt sist. — Detta beröm från den äldste i trakten, förgångsmannen för de andra, gladde nog Fredrik. Han frågar ärligt: Tycker I det? Nej, det skall bli bättre längre fram. Jag blev så hindrad i år, stugan fick lov att lappas på, hon var otät och höll på att fördärvas, höladan måste jag riva ned och sätta upp igen, fähuset var för litet. Jag har nu både ko och kviga, som inte han Brede hade på sin tid, säger Fredrik stolt. — Trivs du här? frågade Isak. — Ja, jag trivs, och hustru min trivs, varför skulle vi inte det? Vi ha det öppet och fritt omkring oss. Vi kan se både uppåt och nedåt vägen. Den lilla lunden invid gården är vacker, tycker vi. Där är björk och sälg. Jag skall nog plantera mer på andra sidan om gården, när jag får tid. Myren har torkat fint bara sedan i våras, när jag dikade, det beror nu på vad som kan växa på den! Trivs, jo? När hustru min och jag ha hus och hem och jord? — Nå, skall det bara vara ni två? frågar Sivert skälmaktigt. — Nej, vet du, det kan hända vi blir fler, svarar Fredrik glatt. Och efter vi tala om att trivas och frodas, så har jag aldrig sett hustru min så rund och trevlig som nu.

De arbeta till kvällen. Då och då räta de upp ryggen och prata med varandra: Jaså, du fick ingen tobak då? frågar Sivert. — Nej, lika gott var det, svarar Fredrik. Jag använder inte tobak. — Använder du inte tobak? — Nej. Jag ville bara gå inom till Aronsen och höra vad han sa’. — Då skrattade de båda muntergökarna och hade roligt.

På hemvägen äro far och son fåordiga som vanligt, men Isak har tänkt ut något. Han säger: Du Sivert? Ja? svarar Sivert. — Nej, det var ingenting. — Det går en lång stund, sedan återtar fadern: Hur kan han Aronsen handla, när han inte har varor? — Nej, svarar Sivert, men det är nu inte så många människor här uppe att ha varor till. — Jaså, du tror det? Nänä, det är väl så! — Sivert undrar litet över dessa ord. Fadern fortsätter: Här är bara åtta nybyggen, men det kan nog bli fler och fler. Jag vet inte. — Sivert förvånas ännu mer. Vad tänker fadern på? Ingenting? Far och son gå en lång stund igen och äro nästan hemma. — Hm. Vad tror du han Aronsen tänker begära för sitt ställe? frågar den gamle. — Det är inte gott att veta, svarar Sivert. Tänker du köpa det? säger han på skämt. Men i detsamma går det upp för honom, vart fadern vill hän: det är Eleseus den gamle tänker på. Han har nog aldrig glömt honom, utan tänkt lika ofta på honom som modern, bara på sitt eget sätt, närmare jorden, också närmare Sellanrå. — Priset är väl överkomligt, säger Sivert då. — Och när Sivert säger så mycket, då förstår fadern å sin sida, att han blivit rätt uppfattad, och liksom rädd för att vara för tydlig övergår han genast till att säga ett par ord om vägarbetet, att det var gott de hade gjort undan det.

I ett par dagars tid lutade Sivert och hans mor sina huvuden tillsammans och rådslogo och hade mycket att viska om och skrevo till och med ett brev. När lördagen kom, fick Sivert lust att gå ned till byn. — Vad skall du nere i byn nu igen och gå sönder stövlarna dina? sporde fadern riktigt förargad — ja, med mer bister uppsyn än som var naturligt: han förstod nog, att Sivert skulle på postkontoret. — Jag skall till kyrkan, svarade Sivert. — Han kunde inte hitta på något bättre skäl. Fadern sade: Ja, det kan så vara!

Men efter Sivert skulle till kyrkan, kunde han ju spänna för och ta lilla Rebecka med sig. Lilla Rebecka kunde verkligen få det nöjet för första gången i livet. Hon hade varit så duktig att vakta rovåkern och var på det hela taget det bästa de hade där på gården, det var hon. Det spändes för, och Rebecka fick Jensine med sig till sällskap — vilket Sivert inte satte sig emot.

Medan de äro borta, händer sig, att bokhållaren på Storborg kommer uppför vägen. Vad nu? Å, det är ingenting märkvärdigt, bara att en bokhållare, en Andersen, kommer gående, han skall uppåt fjället ett slag, hans principal har skickat honom. Annat är det inte. Och människorna på Sellanrå erfara ingen större sinnesrörelse vid denna händelse; det är inte som förr, då en främmande var en sällsynt syn på nybygget och Inger blev mer eller mindre upprörd. Nej, Inger har slutit sig inom sig själv igen och är helt stilla.

Märkvärdigt med den där uppbyggelseboken, en vägledare, ja, en arm kring halsen! När Inger varit släpphänt med sig själv och gått vilse på hjortronmyren, hittade hon hem igen vid minnet av den lilla kammaren och andaktsboken. För tillfället var hon åter vemodig och gudfruktig. Hon kommer ihåg de där åren för länge sedan, då hon sydde och stack sig på en nål och sade: Fan! Det lärde hon av sina medsystrar vid det stora skräddarbordet. Nu sticker hon sig på en nål och blöder och suger ut blodet under tystnad. Det vill inte liten självövervinnelse till att omvända sig så. Och Inger gick ännu längre. När alla arbetarna voro försvunna och stenladugården var färdig och hela Sellanrå låg övergivet, då genomgick Inger en svår kris och grät mycket och slet ont. Hon klandrade ingen annan än sig själv för sin förtvivlan, och hon var djupt förkrossad. Bara hon kunde tala med Isak och lätta sitt hjärta, men det gjorde ingen på Sellanrå, de talade inte om sina känslor eller bekände något. Så bjöd hon mannen mycket vänligt in till måltiderna och gick ända bort till honom och bjöd honom i stället för att ropa från trappstenen, och om kvällarna såg hon över hans kläder och sydde i knappar. Men Inger gick än längre. En natt reste hon sig på armbågen och sade till mannen: Du Isak? — Vad är det? frågar Isak. — Jaså, är du vaken? — Ja? — Ja, det var ingenting, säger Inger. Men jag har inte varit, som jag skulle. — Vad? frågar Isak hastigt. Han reste sig upp på armbågen även han. De lågo och talade vidare; hon är nu i alla fall en makalös människa och har ett varmt hjärta: Jag har inte varit som jag skulle mot dig, säger hon. Det gör mig så ont! — Dessa enkla ord röra honom, röra den gamla berggubben, han vill uppriktigt trösta Inger, han förstår inte själva saken, men han förstår, att ingen är som hon: Det skall du inte bry dig om att gråta för, säger Isak, för det finns nog ingen människa, som är som hon skall! — Nänä, svarar hon tacksamt. Den Isak, han hade rätt. Själva hjärtats gud, han som ändå är en gud, är ju ute på äventyr, och vi kunna se det på honom, den vildbasaren: ena dagen gungar han på en rosenbädd och slickar sig om munnen och njuter, den nästa har han fått en tagg i foten och drar ut den igen med förgrymmad uppsyn. Dör han av det? Inte alls, han är lika livfull. Det skulle vara skönt, om han dog!

Allt blev bra med Inger också, hon kom över det. Hon fortfar med sina andaktsstunder och finner hjälp och trygghet i dem. Inger är flitig och tålig och god varje dag, hon kan skilja Isak från alla andra manfolk och önskar sig ingen annan än honom. Naturligtvis är han ingen glad och munter fyr, som skämtar och skrattar, men han är god nog, ja, hon ville tro det! Och det besannas åter, det gamla ordet: att vara gudelig och låta sig nöja är vinning nog.

Nu kom denne lille bokhållare från Storborg, denne Andresen, han kom till Sellanrå på söndagen, och Inger blev inte upprörd, långt därifrån, hon gitte inte ens själv gå in med en mjölkbunke till honom, men efter inte pigan var hemma, skickade hon Leopoldine med den. Och Leopoldine bar ju en mjölkbunke rätt bra och sade var så god och blev röd i ansiktet, fast hon hade söndagskläder på sig och inte hade något att vara generad för. — Tack, det är alldeles för mycket! sade Andresen. Är din far hemma? sade han. — Ja, han är väl någonstans här utikring. — Andresen drack och torkade sig om munnen med näsduken och tittade på klockan. Är det långt upp till gruvorna? sade han. — Nej, det är en timmes väg att gå, knappast det. — Jag skall dit upp och titta på dem för han Aronsens skull, som jag är hos. — Jaså. — Ja, du känner väl igen mig. Jag är bokhållare hos Aronsen. Du har varit hos oss och handlat. — Ja. — Jag minns dig mycket väl, sade Andresen; du har varit två gånger och handlat. — Det var märkvärdigt, att han kan komma ihåg mig, svarade Leopoldine, men då var det nästan slut med hennes krafter; hon stod och höll sig i en stol. — Andresen hade krafter till övers; han fortfor och sade: Skulle jag inte komma ihåg dig! Och han sade vidare: Kan du inte gå med mig upp på fjället?

Småningom blev det så rött och konstigt för Leopoldines ögon, och golvet var alldeles som borta under henne, och bokhållare Andresen talade långt ur fjärran: Har du inte tid? — Nej, svarade hon. — Gud vet, hur hon kom ut i köket. Modern såg på henne och frågade: Vad går åt dig? — Ingenting.

Ingenting, nej, det förstås. Men se, nu var det Leopoldines tur att bli upprörd, att börja kretsloppet. Hon var väl skickad för det, lång och slank och vacker och nykonfirmerad, hon skulle nog bli ett bra offer. En fågel skälver i hennes unga barm, hennes långa händer äro liksom moderns fulla av ömhet, fulla av kön. Kunde hon inte dansa? Jo då. Det var ett under, hur de lärde det, men de lärde sig dansa på Sellanrå också, Sivert kunde det, Leopoldine kunde det, en dans skapad i vildmarken, en för stället egen svängom, som gick med kraft och kläm, en blandning av schottish, mazurka, rhenländare och vals. Och kunde inte Leopoldine klä sig fin och bli förälskad och drömma mitt på ljusa dagen? Ackurat som andra! När hon stod på gången, fick hon låna mors guldring, det var inget ont i det, det var bara vackert, och dagen efter, när hon skulle gå fram, fick hon för resten inte på ringen, förrän allt var över. Hon kunde gärna stå med guldring på gången, hon var dotter till en förmögen man, till Isak på Sellanrå.

När bokhållare Andresen kom ned igen från fjället, träffade han Isak och blev ombedd att stiga in. Han fick middag och kaffe. Allt husets folk var nu inne och deltog i samtalet. Bokhållaren förklarade, att Aronsen hade skickat honom uppåt för att undersöka, hur det var fatt med gruvorna, om det syntes några tecken till att drift och verksamhet skulle börja igen. Gud vet, bokhållaren satt kanske och stormljög, att han var skickad. Han kunde lika gärna ha hittat på den där promenaden för egen räkning, och i alla fall kunde han inte ha varit ända uppe vid gruvorna på den korta tid han var borta. — Det är inte så gott att se utanpå, om bolaget tänker börja igen, sade Isak. — Nej, det medgav bokhållaren, men han Aronsen hade nu skickat honom, och det var ju också så, att fyra ögon se mer än två.

Men nu kunde väl inte Inger bärga sig längre; hon frågar: Är det som de säger, att han Aronsen tänker sälja igen? — Bokhållaren svarar: Han talar om det. Och en sådan som han kan ju göra som han vill, för han har råd. — Jaså, har han mycket pengar? — Ja, svarar bokhållaren och nickar, det tycks inte fattas! — Inger kan åter inte tiga, utan frågar: Månntro vad han vill ha för sitt ställe? — Isak griper in. Han är kanske ännu mera nyfiken än Inger, men denna idé om köpet av Storborg skall alls inte ha uppstått hos honom, han ställer sig främmande för den och säger: Varför frågar du det, Inger? — Jag bara frågar, svarar hon. — De se bägge på bokhållare Andresen och vänta. Då svarar han.

Han svarar mycket förbehållsamt, att priset vet han inte, men han vet vad Aronsen själv har sagt, att Storborg kostar honom. — Hur mycket är det? frågar Inger och kan på inga villkor tiga. — Det är sexton hundra kronor, svarar bokhållaren. — Jaså! Inger slår genast ihop händerna, ty är det något som fruntimmer inte ha, så är det just vett och förstånd på gårdspriser, det ha de inte. Men för resten är nu sexton hundra kronor ingen småsumma däruppe, och Inger är bara rädd för en sak: att Isak skall avskräckas. Men Isak är ackurat som ett berg och säger bara: Det är de stora husen! — Ja, säger bokhållare Andresen också, det är de kolossala husen.

Strax innan bokhållaren går, har Leopoldine smugit sig ut. Det är så konstigt, hon tycker nästan det är omöjligt för henne att ta honom i hand. Men hon har funnit en bra plats och står i stenlagården och tittar ut genom ett av fönstren. Hon har ett blått sidenband om halsen, det hade hon inte förut, och det märkvärdiga är, att hon fått tid att ta på det. Nu går han förbi. Han är liten och rund, har en käck gång, ljust helskägg, är en åtta, tio år äldre än hon. Han är inte oäven, skulle hon mena!…

Och så kom kyrkfolket hem långt fram på natten till måndagen. Allt hade gått bra, lilla Rebecka hade nu sovit de sista timmarna på hemvägen, och hon blev också lyft sovande ur kärran och inburen. Sivert har hört mycket nytt, men då modern frågar: Nå, vad hörs det? svarar han bara: Å ingenting. Han Axel har fått slåttermaskin och harv. — Vad säger du? frågar fadern intresserad. Såg du dem? — Jag såg dem. Det stod på bryggan. — Nå, då var det därför han skulle ned till stan! säger fadern. Och Sivert sitter smäckfull av bättre vetande, men säger inte ett ord mer. Fadern kunde gärna tro, att Axel Ströms angelägna ärende till byn var att köpa slåttermaskin och harv. Modern kunde också gärna få tro det. Men nu var det ingen av föräldrarna, som trodde det. De hade nog hört glunkas om, att det stod i sammanhang med ett nytt barnamord i trakten. — Ja, nu måste du gå och lägga dig, säger fadern till sist.

Sivert går och lägger sig. Han vet så mycket. Axel var inkallad till förhör. Det var mycket viktigt. Länsmannen hade rest med honom. Det var så viktigt, att länsmansfrun, som återigen hade fått en liten, lämnat barnet och rest med in till staden. Hon hade lovat, att hon skulle tala med juryn.

Nu gick det en mängd skvaller och rykten i byn, och Sivert märkte mycket väl, att man åter började dra sig till minnes ett visst tidigare barnamord. Utanför kyrkan avstannade samtalet, när han närmade sig, och hade han inte varit den han var, skulle folk kanske ha vänt sig ifrån honom. Det var gott att vara Sivert, först från en stor gård, en rik mans son, därnäst själv en duktig karl, en som förstod sig på arbete, var ett exempel för andra och hade respekt med sig. Han hade också hela tiden varit omtyckt i trakten. Bara nu inte Jensine fick höra för mycket, innan de reste hem. Sivert hade också sitt att ängslas för, även obygdens folk kan rodna och blekna. Han såg, då Jensine gick från kyrkan med lilla Rebecka. Hon hade också sett honom, men bara gått förbi. Så väntar han en stund och kör sedan bort till smedens för att hämta dem.

De sitta och äta, hela familjen äter middag. Sivert blir också bjuden på mat, men han har ätit. Tack! De visste, att han skulle komma, de kunde ha väntat den lilla stunden, det skulle de ha gjort på Sellanrå, det gjorde de inte här. — Ånej, det är väl inte sådan mat, som du bryr dig om, säger smedhustrun. — Nå, hur var det i kyrkan? frågar själva smeden, fast han varit i kyrkan han också.

Då Jensine och lilla Rebecka sitta på kärran, säger smedhustrun till sin dotter: Ja, ja, Jensine, nu får det inte dröja alltför länge, förrän du kommer hem igen! — Detta kan fattas på två sätt, tänkte väl Sivert, ty han lade sig inte i det. Men hade det varit litet tydligare, skulle han kanske ha svarat. Han rynkar ögonbrynen och väntar, — nej, ingenting mer.

De köra hemåt, och lilla Rebecka är den enda, som har något att säga. Hon är uppfylld av allt det märkvärdiga i kyrkan, av prästen i kappan med silverkorset, av ljuskronan, orgeln. Om en lång stund säger Jensine: Det var skamligt, det där med Barbro! — Vad var det mor din menade med att du snart skulle komma hem igen? frågar Sivert. — Vad hon menade? — Tänker du ge dig ifrån oss? — Jag måste väl hem igen någon gång, svarar hon. — Ptro! säger Sivert och håller in hasten. Vill du, att jag skall vända med dig nu? — Jensine ser på honom. Han är blek som ett lik. — Nej, svarar hon. Kort därefter började hon gråta. Rebecka ser förvånad från den ena till den andra. Å, lilla Rebecka var mycket bra att ha med på en sådan färd, kon tog Jensine i försvar och klappade henne och fick henne att dra på munnen igen. Och när lilla Rebecka hotade sin bror med att hon skulle hoppa av kärran och söka sig ett riktigt bra ris till honom, måste också Sivert le. — Men nu måste jag fråga, vad du menade, sade Jensine. — Sivert svarade utan betänkande: Jag menade, att om du vill lämna oss, så måste vi försöka reda oss dig förutan. — En lång stund därefter säger Jensine: Ja, ja, hon Leopoldine är stor nu och kan göra mitt arbete.

Det blev en vemodig hemfärd.