Markens gröda/Kap 24

←  Kapitel 4

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 5

Kapitel 6  →

V.

Isak kunde väl haft skäl att förundra sig över annat också, men han kunde aldrig tänka på många saker på en gång. Var är Inger? sade han bara, då han gick förbi köksdörren. Han tänkte på att Geissler måste bli ordentligt mottagen.

Inger? Hon var ute och plockade bär, hade varit ute och plockat bär, ända sedan Isak gick till fjälls, hon och Gustav, svensken. Gamla människan, hon hade blivit så fjollig och förälskad. Det led mot höst och vinter, men hon kände värme i sig igen, kände sig blomstra igen. Kom och visa mig, var det finns multor, sade Gustav, hjortron, sade han. Vem kunde stå emot sådant! Hon sprang in i kammaren och var allvarlig och religiös i flera minuter, men där stod han utanför och väntade, världen var hack i häl efter henne, och det gick så, att hon ordnade håret och speglade sig länge och gick ut igen. Än sen, vem skulle inte ha gjort detsamma? Kvinnfolk kan inte skilja det ena manfolket från det andra, inte alltid, inte ofta.

De gå och plocka bär, plocka hjortron på myrarna. De stiga från tuva till tuva, hon lyfter upp kjolen och har sina vackra ben. Det är tyst överallt, ripan har redan stora ungar och väser inte längre, det finns skyddade ställen med buskar på myrarna. Innan en timme gått, vila de sig redan. Inger säger: Jaså, du är sådan! Å, hon är så svag för honom, hon ler förläget, ty hon är så förälskad. Å, vad det är ljuvt och lett att vara förälskad, båda delarna! Skick och sed kräver väl, att man försvarar sig? Ja, för att sedan ge sig. Inger är så förälskad, så dödligt förälskad, hon vill honom väl och tyr sig bara förtroligt och smeksamt till honom.

Gamla människan!

När lagården är färdig, så reser du, säger hon sedan. — Nej, han skulle inte resa. Jo, naturligtvis måste han väl resa någon gång, men inte på en veckas tid. — Ska vi inte gå hem? frågar hon. — Nej.

De plocka bär, och om en stund hitta de åter på några skyddande buskar, och Inger säger: Du är galen, Gustav! — Timmar gå, nu ha de visst somnat i buskarna. Ha de somnat? Det är makalöst, mitt i ödemarken, i Eden. Då säger Inger och sätter sig rakt upp och lyssnar: Jag tycker jag hör någon köra långt borta på vägen? — Solen sjunker, ljungheden mörknar litet av skugga, då de gå hem. De komma förbi många skyddade ställen, och Gustav ser dem, och Inger ser dem nog också, men hon tycker hela tiden, att någon kör framför dem. Ack, men att gå och försvara sig mot en galen och vacker pojke hela vägen hem? Inger är så svag, hon bara ler och säger: Nej, maken till dig har jag aldrig sett!

Hon kommer ensam hem till gården. Det var väl, att hon kom nu, förträffligt, en minut senare hade inte varit bra. Isak har just stigit in på gården med sin smedja och med Aronsen. En skjuts har stannat där.

God dag! säger Geissler och hälsar på Inger också.

Där stå människorna och se på varandra. Bättre kunde det aldrig passa sig…

Geissler har kommit igen. Han har varit borta i några år nu, men här är han igen, åldrad och grånad, men rask och livlig som alltid. Och nu är han fin; i vit väst och guldkedja. Det kan inte tusan förstå sig på den karlen!

Hade han månne fått nys om att det nu var något på färde i kopparberget och ville ta reda på hur det förhöll sig? Nåväl, här var han. Han ser ytterst vaken ut, han mönstrar stället och jorden genom att sakta vrida på huvudet och använda ögonen. Han ser stora förändringar, markgreven har utvidgat sitt välde. Geissler nickar.

Vad är det du bär? frågar han Isak. Ett helt hästlass! säger han. — En smidesässja, förklarar Isak. Den blir god för mig att ha ibland här på nybygget, säger han och kallar fortfarande Sellanrå ett nybygge! — Var har du fått den? — På fjället. Ingenjören tog och gav mig den. — Är det en ingenjör på fjället? frågar Geissler, som om han inte visste det.

Och skulle Geissler stå tillbaka för en ingenjör på fjället! Jag har hört talas om att du har slåttermaskin, nu har jag med mig en räfsmaskin åt dig, säger han och pekar på kärran. Där stod den, röd och blå, en ofantlig kam, en höräfsa att köra med häst. De lyfte ned den av kärran och tittade på den, Isak spände sig för och provade den på marken. Det var rätt naturligt, att han gapade: under på under samlades nu till Sellanrå!

De talade om kopparfjället, om bergverket: De frågade efter herren, sade Isak. — Vem frågade? — Ingenjören och alla herrarna. De måste äntligen få tag i herren, sa’ de. — Nu gjorde visst Isak för stor affär av det, Geissler blev kanske stött, han styvnade till i nacken och sade: Jag är här om de vill mig något!

Dagen efter kommo de båda ilbuden tillbaka från Sverige, och med dem följde ett par av gruvägarna. De voro till häst och voro förnäma och tjocka herrar, av utseendet att döma stenrika. De stannade nästan inte alls på Sellanrå, men gjorde från hästryggen ett par frågor om vägen och redo vidare uppåt fjället. Geissler låtsade de som de inte sågo, fast han stod ganska nära. Ilbuden med de lastade packhästarna vilade en timme, talade med stenarbetarna på ladugården, fingo veta, att den gamle herrn i vit väst och guldkedja var Geissler, och drogo sedan vidare, de också. Men den ene av karlarna kom ned till gården igen samma kväll med muntligt bud, att Geissler skulle komma upp till herrarna på fjället. — Jag är här, om de vill mig något, lät Geissler hälsa.

Han hade väl blivit så stor, han tänkte kanske han satt inne med all världens makt. Tyckte han kanske, att ett muntligt bud var litet för nonchalant? Men hur gick det till, att han kom till Sellanrå, just när han behövdes? Han var väl en mästare i att vara allvetande och ha reda på mångt och mycket. Men när herrarna på fjället fingo Geisslers svar, måste de ju göra sig besvär och komma ned till Sellanrå. Ingenjören och de båda bergsmännen voro med.

Det var alltså många om och men, redan innan sammanträffandet kom till stånd. Det bådade intet gott, nej, Geissler var förfärligt hög av sig.

Herrarna voro hövliga nu, de bådo honom ursäkta, att de skickat bud på honom i går, de voro så trötta efter färden. Geissler var hövlig tillbaka och svarade, att också han var trött efter sin egen färd, annars skulle han ha kommit. — Nå, men nu till saken: Ville han sälja fjället på södra sidan om sjön? — Är herrarna köpare, frågade Geissler, eller talar jag med mellanhänder? — Detta kunde inte vara annat än trakasseri från Geisslers sida, han måtte väl se på dem, att dessa förnäma och tjocka herrar inte voro mellanhänder. Därför fortsatte de: Priset? sade de. — Ja, priset! sade Geissler också och funderade. Ett par miljoner, sade han. — Jaså, sade herrarna och drogo på munnen. — Geissler drog inte på munnen.

Ingenjören och bergsmännen hade gjort en flyktig undersöknihg av fjället bortåt det hållet, hade borrat några hål och sprängt, och här voro nu uppgifterna: fyndigheten tillskrevs eruption, den var ojämn, var enligt den gjorda undersökningen djupast kring gränsen mellan bolagets och Geisslers ägor, sedan avtog den. På sista halvmilen stod ingen brukbar kis att finna.

Geissler åhörde denna berättelse med största likgiltighet. Han tog upp ur fickan några papper, som han uppmärksamt tittade i, men det var inte kartor, och Gud vet, om det överhuvud var papper, som rörde kopparfjället. — Ni ha inte borrat djupt nog, sade han, som om han såg det av papperen. — Nej, det medgåvo herrarna strax. Men ingenjören frågade: Hur kan herr Geissler veta det? Ni har ju alls inte borrat? — Då log Geissler, som om han nog hade borrat ett par hundra meter ned i jorden, men sedan täckt hålen.

De höllo på till middagen och talade fram och tillbaka. De började se på sina klockor. Nu hade de fått ned Geissler på en kvarts miljon, men inte en hårsmån längre ned. Nej, de måtte ha stött honom rätt allvarligt: de gingo ut ifrån, att han var glad att få sälja, tvungen att sälja, men det var han inte, puh! sågo de inte, att han satt här nästan lika så fin och stor som de! — En femton, tjugo tusen skulle väl också vara en god slant, sade herrarna. — Det nekade inte Geissler till, när man just behövde den slanten, men två hundra femtio tusen var mera. — Då sade en av herrarna, och han sade det väl för att hålla Geissler nere vid jorden: Det var sant, jag kan hälsa från fru Geisslers släktingar i Sverige. — Tack! svarade Geissler. — Men betänk, sade den andra herrn, då ingenting hjälpte, en kvarts miljon! Det är ju inte guld, det är kis. — Geissler nickade: det är är kis.

Då blevo herrarna otåliga allesamman, och fem klockboetter sprungo upp och smällde till igen, och nu var det inte tid till skämt längre, nu var det middag. Herrarna begärde inte mat på Sellanrå, utan redo tillbaka till gruvorna igen för att äta sin egen mat.

Så avlopp detta sammanträffande.

Geissler blev ensam.

Vad kunde det nu vara för funderingar, som sysselsatte honom. Kanske inga, kanske var han obekymrad och sorglös? Ingalunda. Han tänkte, men han visade ingen oro. Efter middagen sade han till Isak: Jag borde ha varit en lång tur uppåt fjället mitt och haft med mig Sivert liksom förra gången. -— Ja, sade Isak ögonblickligen. — Nej. Han har annat att göra. — Han skall få gå med nu genast, sade Isak och ropade ned Sivert från bygget. — Geissler höll upp handen och sade bestämt nej.

Han gick omkring överallt på gården och kom flera gånger tillbaka till stenarbetarna och talade intresserat med dem. Att han kunde det, han hade ju nyss varit upptagen av en riktig affär! Kanske hade Geissler så länge levat i osäkra förhållanden, att intet egentligen tycktes stå på spel för honom längre: något svindlande fall skulle han huru som helst inte kunna göra.

Han stod där han stod av en ren slump. När han hade sålt det lilla gruvområdet till sin hustrus släktingar, gick han strax och köpte hela fjället där bortom. Varför gjorde han det? Ville han förarga ägarna genom att bli närmaste granne? Ursprungligen hade han väl bara haft tanke på att slå under sig en remsa på södra sidan av sjön, där gruvstaden måste läggas, om det någonsin blev drift av. Men han blev ägare av hela fjället, för att det nästan ingenting kostade och för att han inte ville ha besvär med en vidlyftig gränsuppdragning. Han blev bergakung av likgiltighet. En liten tomt med baracker och maskiner blev ett helt rike ända ned till havet.

I Sverige gick det första lilla gruvområdet ur hand i hand, och Geissler höll sig väl underrättad om dess öde. Naturligtvis hade de första ägarna köpt tokigt, alldeles uppåt väggarna, familjerådet var inte några sakkunniga, det hade inte försäkrat sig om tillräcklig mark, utan bara velat bli kvitt en viss Geissler. Men de nya ägarna voro inte mindre löjliga. Det var väl rikt folk, de kunde tillåta sig ett skämt och köpa för ro skull, köpa under en festmiddag, Gud vet, hur det gått till. Men när det blev försöksdrift och allvar med saken, stod man plötsligt framför en mur: Geissler.

De äro barn! tänkte kanske Geissler i sin överlägsenhet; han hade fått så stort mod och blivit så styv i nacken. Visserligen hade herrarna försökt avkyla honom, de trodde de hade framför sig en behövande och antydde något om en femton, tjugo tusen — de voro barn, de kände inte Geissler. Här stod han.

Herrarna kommo inte ned mer från fjället den dagen, de trodde sig väl handla klokt genom att inte visa sig alltför angelägna. Följande morgon kommo de och hade sina packhästar med och voro på hemväg. Men då hade Geissler gått ut.

Hade Geissler gått ut?

Herrarna kunde sålunda inte avgöra något från hästryggen, utan måste sitta av och vänta. Vart hade Geissler gått? Ingen visste det. Han gick överallt, han intresserade sig för Sellanrå gård, sist hade man sett honom vid sågen. Bud sändes ut för att leta, men Geissler hade kanske gått långt, ty han svarade inte, när det ropades. Herrarna sågo på sina klockor, och att börja med voro de rätt förargade och sade: Vi gå inte här som andra narrar och vänta. Vill Geissler sälja, så får han vara tillstädes! Men herrarnas stora förargelse gick över, de väntade, ja, de började till och med skämta med varandra: det här blev ju för galet, de komme att få ligga ute på gränsfjället i natt. Det går briljant, sade de. Våra familjer ska en gång finna våra ben!

Till slut kom Geissler. Han hade varit och sett sig om. Sist kom han från sommarlagården. Den ser ut att bli för liten för dig, sommarlagårn också, sade han till Isak. Hur många djur har du här uppe allt som allt? — Om sådant kunde han tala, fast herrarna stodo där med klockan i hand. Geissler var så besynnerligt rödbrusig i ansiktet, som om han druckit starkt. Buh, jag blev varm av promenaden! sade han.

Vi väntade nästan, att ni skulle vara tillstädes, sade en av herrarna. — Det har herrarna inte bett mig om, svarade Geissler, annars skulle jag ha varit här. — Nå, men affären? ville Geissler i dag antaga ett rimligt anbud? Han hade väl inte var dag tillfälle att förtjäna en femton, tjugo tusen kronor? Eller hur? — Denna nya häntydning stötte Geissler mycket. Var det också ett sätt? Se, herrarna hade väl inte sagt så där, om de inte varit förargade, och Geissler hade väl inte ögonblickligen blivit vit i ansiktet, om han inte först hade varit på ett ensamt ställe och blivit röd. Nu bleknade han och svarade kallt: Jag vill inte tala om vad som herrarna möjligen kunna komma ut med att betala, men däremot vet jag, vad jag vill ha. Jag vill inte höra mer barnjoller om fjället. Mitt pris är detsamma som i går. — En kvarts miljon kronor? — Ja.

Herrarna stego till häst.

Nu skall jag säga herr Geissler en sak, sade en av dem: Vi ska gå till tjugofem tusen! — Herrarna skämta fortfarande, sade Geissler. Jag skall däremot föreslå er en sak på fullt allvar: Vill ni sälja ert lilla gruvfält? — Tja, sade herrarna litet överrumplade, det vore ju inte otänkbart. — Då köper jag det, sade Geissler.

Å, den Geissler! Nu stod ju hela gården full och hörde honom, allt Sellanrås folk och stenarbetarna och herrarna och de utsända budbärarna, han kunde kanske inte skaffa några pengar alls till en sådan affär, men Gud vet, om han inte kunde det förresten, det var inte gott att begripa sig på honom! I alla fall väckte han en viss uppståndelse bland herrarna med det han sade. Var det ett knep? Ville han göra sitt fjäll betydelsefullare genom denna manöver?

Herrarna funderade. Herrarna började verkligen tala tyst sins emellan. De sutto av igen. Då lade sig ingenjören i saken. Se, han tyckte väl, att detta blev för galet, och han syntes ha makt, kanske också myndighet. Nu stod ju hela gården full av folk och hörde på. — Vi säljer inte! sade han. — Inte det? frågade herrarna. — Nej.

De viskade litet till, sedan stego de till häst för att verkligen ge sig av. Tjugofem tusen! ropade en av herrarna. — Geissler svarade inte, han vände sig om och gick bort till stenarbetarna igen.

Så avlopp det sista sammanträffandet.

Geissler tycktes likgiltig för följderna, han gick fram och tillbaka och talade om än det ena, än det andra. För ögonblicket var han upptagen av att se på hur murarna lade väldiga takbjälkar tvärs över hela ladugården. De skulle bli färdiga med ladugården i denna vecka. Det skulle bara bli ett provisoriskt tak, sedan skulle en ny höskulle byggas till ovanpå.

Isak höll Sivert borta från bygget nu och lät honom gå och göra ingenting, det var för att Geissler när som helst skulle finna pojken ledig för den där turen uppåt fjället. En fåfäng omtanke. Geissler hade slagit den där vandringen ur hågen eller kanske glömt bort den. Då han hade fått litet matsäck med sig av Inger, gick han däremot vägen nedåt genom marken och stannade borta ända till kvällen.

Han kom till de båda nya röjningarna, som uppstått nedanför Sellanrå, och talade med männen. Han gick ända ned till Måneland och ville se, vad Axel Ström hade uträttat på dessa år. Det hade inte gått så synnerligen fort för honom, men han hade nedlagt ett gott arbete på jorden. Geissler intresserade sig också för detta nybygge och sade till honom: Har du häst? — Ja, — Jag har en slåttermaskin och en djupharv stående söderut, alldeles nya, jag skall skicka dig dem. — Vad? frågade Axel och förstod inte en sådan frikostighet. Han tänkte sig, att han skulle få betala av dem, — Jag skänker dig de där redskapen. — Det är väl inte möjligt? Men du skall hjälpa dina båda grannar här ovanför och harva upp litet ny mark åt dem. — Ja, det skall inte fallera! förklarade Axel och kunde ändå inte förstå Geissler riktigt: Jaså, herrn har egendom med maskiner söderut? — Geissler svarade: Jag har så mycket att stå i. — Det kan väl hända Geissler inte hade så mycket att stå i, men han låtsade ofta så. Denna slåttermaskin och harv kunde han ju bara köpa i någon stad och sända norrut.

Han kom att tala länge med Axel Ström om de andra nybyggarna i trakten, om handelsboden på Storborg, om Axels bror, en nygift man, som nu kommit till Breidablik och börjat gräva upp myrarna och dika ut dem. Axel klagade över att det inte fanns någon kvinnfolkshjälp att få, han hade bara en gammal gumma, som hette Oline, hon orkade inte stort, men han var ändå glad, så länge han fick behålla henne. Axel hade en tid i sommar måst arbeta både natt och dag. Han kunde kanske ha fått något kvinnfolk från sin hemort, från Helgeland, men då hade han måst betala respengar utom lönen. Det var så mycket utgifter på alla håll. Axel berättade vidare, att han övertagit uppsikten över telegraflinjen, men det ångrade han en smula. — Det är för sådant folk som Brede, sade Geissler. — Ja, det är visst och sant, medgav Axel, men se, det var de där pengarna. — Hur många kor har du? — Fyra. Och en ungtjur. Det var så långt till tjuren på Sellanrå.

Men Axel Ström hade en mycket viktigare sak på hjärtat, som han ville tala med Geissler om: Nu hade undersökning igångsatts mot Barbro. Jo, naturligtvis hade det kommit i dagen: Barbro hade gått här med barn, men hon hade rest härifrån fri och ledig och utan barn, hur hängde det samman? När Geissler hörde, vad det gällde, sade han kort och gott: Kom! Han tog Axel med sig bort från gården, tog på sig en viktig min och var son en överhetsperson. De satte sig i skogsbrynet, och Geissler sade: Låt mig nu höra!

Naturligtvis hade det kommit i dagen, ja, hur skulle det kunna undvikas! Det var inte längre människotomt i obygden, och dessutom hade Oline kommit dit. Vad hade Oline med saken att göra? Och till råga på allt hade Brede Olsen gjort sig ovän med henne. Nu kunde man inte längre undgå Oline, hon bodde på gården och kunde lista ut det ena efter det andra ur Axel. Det var ju misstänkta saker hon levde för, delvis också levde av, här var nu åter något, som hade den rätta lukten! I själva verket hade Oline nu blivit för gammal och svag att sköta kreatur och hushåll på Måneland, hon borde avsäga sig det. Men kunde hon det? Kunde hon lugnt lämna ett ställe, där en så mörk gåta var outredd? Det gick ju med vinterarbetet, ja, hon redde sig också i sommar, och mycken styrka hämtade hon bara av utsikten att kunna avslöja en dotter till Brede. Snön gick inte bort i våras, förrän Oline gav sig till att snoka omkring. Hon fann den lilla gröna kullen vid bäcken och såg strax, att torven var pålagd i rutor. Hon hade också haft turen att komma över Axel en dag, när han stod och trampade på den lilla graven och jämnade till den. Axel visste alltså om det. Oline nickade med sitt grå huvud: Nu var det hennes tur!

Inte för att han Axel var någon svår karl att vara hos, men han var mycket fordrande och räknade sina ostar och hade väl reda på varenda ulltapp. Oline hade långt ifrån fria händer. Och nu hans räddning i fjol? Hade Axel visat sig som en herrekarl och varit tacksam mot henne för den? Tvärtom, han höll alltjämt fast vid sin delning av triumfen: Ja, sade han, om inte Oline hade kommit, hade han fått ligga ute och frysa den natten, men han Brede hade nu också varit till god hjälp på hemvägen! Det var tacken. Oline tyckte det var så att den Allsmäktige måste förtörnas över människorna! Kunde inte han Axel ha tagit en ko i båset och lett ut henne och sagt: Det är din ko, Oline! Men nej.

Nu fick man se, om det inte kom att kosta honom mer än som en ko var värd!

Hela sommaren passade Oline på var människa, som gick förbi, och viskade med dem och nickade och förtrodde sig till dem. Men jag vill ju ingenting ha sagt, sade hon. Oline var också ett par gånger nere i byn. Nu började det gå rykten i trakten, ja, det kom drivande som dimma, det lade sig på ansiktena och trängde in i öronen. Till och med barnen, som gingo i skola på Breidablik, började nicka så hemlighetsfullt. Till sist måste länsmannen göra något, måste ingiva sin rapport och få sin order. Så kom han med biträde och protokoll till Måneland en dag och anställde undersökning, skrev upp vad han fått veta och reste igen. Men tre veckor därefter kom han tillbaka och rannsakade och skrev upp ännu mer, och denna gång öppnade han en liten grön kulle vid bäcken och tog upp ur den ett barnlik. Oline var honom till en ovärderlig hjälp. I gengäld måste han svara på hennes många frågor, och han svarade då bland annat, att det kunde nog bli tal om att häkta Axel. Då slog Oline ihop händerna över all den uselhet hon kommit mitt uti på det här stället, önskade sig bort, ja, långt bort. Nå, men hon Barbro? viskade hon. — Pigan Barbro, sade länsmannen, hon sitter häktad i Bergen; rättvisan måste ha sin gång, sade han. — Sedan tog han liket med sig och reste igen…

Det var således inte märkvärdigt, att Axel Ström gick i spänning. Han hade omtalat allt för länsmannen och ingenting förnekat: det han hade del i var själva barnet, och dessutom hade han på egen hand grävt en grav till det. Nu frågade han Geissler, hur han vidare skulle gå tillväga, han måste väl ned till byn på mycket värre förhör och annat elände?

Geissler var inte längre så spänstig. Den omständliga berättelsen hade tröttat honom, han hade slappnat till — vad nu anledningen kunde vara, om han kanske inte längre hade samma ande som på morgonen över sig. Han såg på klockan, reste sig upp och sade: Det där får lov att övervägas noga, jag skall fundera på det. Du skall få mitt svar, innan jag reser!

Därmed gick Geissler.

Han kom tillbaka till Sellanrå på kvällen, åt litet och gick och lade sig. Han sov till långt fram på dagen, sov och vilade ut; han var väl medtagen efter sammanträffandet med de svenska gruvägarna. Först två dagar senare gjorde han min av att resa sin väg. Han var åter stor och överlägsen, betalade rundligt och gav lilla Rebecka en blank krona.

För Isak höll han ett riktigt föredrag och sade: Det gör ingenting, att det inte blev affär av nu, det blir nog en vacker dag; tills vidare stoppar jag den här driften uppe i fjället. Det var ena gröngölingar, de där, de trodde de skulle lära mig. Hörde du, att de bjöd mig tjugofem tusen? — Ja, sade Isak. — Nåja, fortfor Geissler och viftade bort alla skamliga anbud och stoftgrand med huvudet, det skadar inte den här trakten, att jag stoppar driften, tvärtom, det kommer att tvinga folk att odla sin jord. Men det kommer att bli kännbart där nere i byn. Det flöt ju in betydligt med pengar i somras, det blev fina kläder och vetegröt åt lite var, nu är det slut. Se, byn kunde gärna hållit vänskap med mig, så hade det kanske gått annorlunda. Nu är det jag som råder!

Han såg nu inte ut att råda över mycket i alla fall, när han gick. Han bar litet matsäck i handen och hade en väst, som inte längre var alldeles vit. Kanhända hans äkta hälft rustat ut honom till denna färd för vad som återstod av de fyrtio tusen, hon en gång fick. Gud vet, om det inte var så. Men nu kommer han tomhänt hem!

Han glömde inte att gå inom till Axel Ström på nedvägen och ge honom besked: Jag har tänkt på saken, sade han, åtal är alltså redan väckt, du kan ingenting göra nu. Du blir inkallad till förhör och måste säga vad du vet… Bara allmänna fraser. Geissler hade kanske inte funderat det allra minsta på detta. Och Axel sade modstulen ja till allt. Till sist flammade Geissler upp till en väldig man igen; han rynkade ögonbrynen och sade grubblande: Det enda skulle vara, om jag kunde vara med, när målet skall för. — Ja, tänk om han kunde det! utbrast Axel. — Geissler avgjorde det i nästa ögonblick: Jag skall se, om jag kan få tid, men jag har så mycket att sköta söderut. Men jag skall se, om jag får tid. Farväl för den här gången! Jag skall skicka dig redskapen!

Geissler gick.

Var det hans sista tur uppåt obygden?