Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 01
|
Kapitel 2 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
Ungdomsåren
I.
Släktförbindelser. Uppväxt. Giftermål. Bosättning i Stockholm. Rosenstein. Brinkman.
I det omväxlande, kuperade landskapet sydost om Göteborg går från öster till väster ett smalt band af långsträckta sjöar. En bland de vackraste är Rådasjön. På dess norra strand höjer sig, öfver breda blomsterrika terrasser manbyggnaden på Råda gamla säteri. Det är ett ganska rymligt tvåvåningshus af trä med de små rutorna i de höga fönstren alltjämt bibehållna. Från en prydlig hall i nedre våningen för en dubbeltrappa upp till den öfre, som upptages af sällskapsrummen och de herrskapliga sofrummen. Därifrån har man en betagande utsikt öfver ängar och åkrar, lundar, klippor och vatten. Byggnaden skall vara uppförd 1772 af en engelsk arkitekt Chambers för hans svåger och syster grosshandlanden i Göteborg Martin Törngren och Sara Chambers. Några år efter den senares död gifte Törngren om sig med Lovisa Svartlock; och det är framför allt hennes och hennes dotters minne, som nu knyter sig till det gamla stället. Vandrar man vägen ofvanför sjön, omkransad af lummiga ekar, kommer man efter några minuter ned till Råda gamla kyrkogård med den gulmålade träkyrkan. Där hvila, under väldiga stenhällar Martin Törngren och hans båda hustrur. Och där, under ett träd nära kyrkogårdsporten, ser man ett annat monument, en minnessten, som hans dotter Martina låtit uppresa öfver sin år 1846 på korvetten Karlskrona omkomne son Carl von Schwerin.
Martin Törngren tillhörde en af Göteborgs mest betydande släkter, som — numera i utdöende — ännu under 1800-talets förra del var ganska talrik. Den var nära befryndad med andra framstående Göteborgsfamiljer, Kåhre, Lamberg, Ekman, Ewert m. fl. Genom sitt första gifte var Törngren svåger med den nobiliserade grosshandlanden och direktören David af Sandeberg. De engelska förbindelser, som detta gifte utvisar, bibehöll han alltjämt, och hans dotter hade af honom det intrycket att han var “mera engelsk än engelsmännen själfva“. Också i politiska ting hade han engelska sympatier och var en motståndare till det gustavianska enväldet. Genom klokhet och duglighet hade han uppstigit till en ansedd ställning och var under de senare åren direktör vid det en gång så mäktiga ostindiska kompaniet, likasom hans svåger varit.
Det första giftet var barnlöst. I senare giftet föddes honom i Göteborg den 3 januari 1789 en dotter, som fick namnet Martina. Hon blef det enda barnet. Fadern var då fyllda femtiotre år och modern fyllda fyrtio. Denna senare, Eva Lovisa Svartlock från Norrköping, synes — att döma af ett Breda-porträtt från 1804 — ha varit en förtjusande dam, som länge bibehöll sin ungdomlighet. Under mannens lifstid bodde familjen väl mestadels i Göteborg, men efter hans död 1799 vistades änkan företrädesvis på Råda, äfven om hon tidtals om vintrarna uppehöll sig i staden. Vägen dit är blott en mil, men den är i hög grad backig och särskildt vintertid besvärlig. “Madame de Råda“ kallas fru Törngren ofta i korrespondensen mellan Martina von Schwerin och C. G. von Brinkman. Här förde hon, älskvärd och belefvad, ett myckt gästfritt hus. Och många märkliga personer, som uppehöllo sig i Göteborg eller dess närhet, besökte också änkefru direktörskan på Råda; så berättas detta t. ex. om de landsflyktiga franska Bourbonerna.
Till modern slöt sig den unga Martina med hela sin barnsliga hängifvenhet. Det äldsta skrifprof af henne, som är bevaradt, är också en hyllning till modern, skrifven på vers. Möjligt är att hon haft hjälp vid affattningen; med versskrifning synes hon i hvarje fall sedermera icke ha upptagit tiden. Det lilla stycket lyder (med originalets stafning bibehållen):
Sorglös jag till Floras hem
Går och några Blommor söker,
Mammas godhet sad' jag söker
Enkla värdet utaf dem.
För Lovisas, för min ömma
Bästa Mammas sällhet jag
Offrar dem — och hjertats lag
Kan min enfald ej fördömma.
Bästa Mamma! på din hand
Kän en tår utaf Martina.
Tårar sällhet ge ibland,
Jag så ofta har fått dina.
Under mina späda år
Hjelplös — öm för hvarje smärta,
Ger du stöd åt mina spår
Ger du bildning åt mit hjerta,
Och fastän välgärningen
Ofta otacksamt man glömmer,
Skall jag Evigt helga den
Denna tår mitt öga tömmer,
Än skall många ljufva dar
Bli din lått, — jag lugnt det känner,
Sällhet för en Wördad Far,
Och för mig och dina vänner,
Må ditt hjerta mera kär
Mer din godhet värd jag blifva
Så skall, då du lycklig är,
Man mig ej mer sällhet gifva
Den 25 Augusti 1798,
Martina Törngren.
Med modern voro förbindelserna, äfven sedan Martina blifvit gift, mycket intima; de vistades långa tider hos hvarandra. Olikheterna mellan mor och dotter skulle emellertid efter hand framträda; den senare älskade väl, liksom den förra, lugnet och oberoendet, men hon ägde tillika en verksamhetslust och en andlig styrka, som hon synes fått i arf från fadern. Modern, som under nästan hela sin långa ålderdom fick lefva i stilla ro på sitt älskade Råda, synes haft svårt att hämta sig när något ovanligt kom på färde. Men mildhet och behag utmärkte henne annars. Hon var i hög grad välgörande, och dottern talar i detta sammanhang om hennes ”ståtliga själ”. Efter hennes död (den 4 februari 1830) skref Martina: "Outsägligt ljuft var det för oss alla att hos henne återfinna dessa upphöjda karaktärsdrag, som intet kroppsligt aftynande förmådde att hos henne utplåna. Hon var moraliskt ädel, stark och god ända in i döden, likasom hon där med en henne egen och nästan obegriplig tjusning förblifvit skön."
Statssekreteraren och t. f. hofkansleren Carl Lagerbring, den berömde historikerns son, ägde i sitt gifte med Ulrika Dorothea Brunnström från Uddevalla inga barn; i stället upptog han med faderlig välvilja två söner till sin äldsta syster friherrinnan Ebba Maria von Schwerin, hvilken tidigt blifvit änka. I synnerhet för den yngste af dessa systersöner, Werner Gottlob, försökte han på allt sätt befordra lyckan. En väluppfostrad ung man synes denne ha varit, och Barfod berättar i sina bref om den skånska adeln 1791 att den nittonårige fänriken och kammarpagen hos konungen "är en ganska vettig och artig yngling". Hans befordran gick också mycket snabbt under l'ancien regime: efter att ha avancerat i krigstjänsten till kapten blef han, ännu icke trettioårig, hofstallmästare hos änkedrottningen och ceremonimästare vid kgl. maj:ts orden. Under 1790-talet sändes han med på tre beskickningar till Ryssland; bl. a. åtföljde han Gustaf IV och hertig Karl på den misslyckade färden 1796. Vid det ryska hofvet var den elegante kavaljeren mycket väl sedd; härom vittna ännu åtskilliga gåfvor, bland annat ett porträtt af kejsarinnan Katharina själf. Nu vid 1800-talets början var det tid för baron v. Schwerin att göra ett förmånligt parti; och så kom han — sannolikt genom sin morbror Lagerbring, som ju ägde försänkningar på västkusten — att kasta sina blickar på direktören Törngrens efterlämnade dotter, som var arftagerska och lofvade bli förtjusande. Fru Törngren på Råda blef starkt intagen af den trettioårige hofstallmästaren; förlofning ingicks redan på hösten 1802, och två år senare, den 16 oktober 1804, stod Martina Törngren brud på Råda.
Hon var då ännu snart sagdt ett barn, blott 15 3⁄4 år gammal, och hennes första bref till modern äro barnsligt rörande. Andra dagen sedan hon efter bröllopet lämnat fädernehemmet skref hon från en gästgifvaregård till modern och tackade för all ömhet nu senast röjd i den medskickade präktiga matsäcken, och hon tillägger: "Mina tankar har beständigt varit på Råda, i synnerhet i går, när vi skulle äta middag, saknade jag min goda mamma så faseligt att jag började gråta och kunde ej äta en bit." Det nygifta paret bosatte sig i Stockholm. Här infördes den unga friherrinnan genom sin man i den bästa societet. Så hos grefve Ugglas, som långa tider bodde på Stäket vid Mälaren; där knöt hon en varm vänskap med dottern Charlotte, som 1807 förmäldes med friherre G. F. Åkerhielm, och där blef hon sedermera också väninna med sonhustrun Therese, f. v. Stedingk. Ett intimt umgänge blef naturligtvis statssekreteraren Lagerbring och hans fru, som tidvis bodde utanför Stockholm på sin landtgård Vendelsjö i Södertörn. Där var det dock en allvarligare och enklare ton än hos Ugglas‘; den unga friherrinnan Martina skrifver i juni 1805 till sin man från Stäket att här härskade en frikostighet och en rundlighet som starkt afvek från de hushållsamma lefnadsvanorna på Vendelsjö. Men hon lärde vörda de båda ensamma gamla och att hos Lagerbring värdera det "resonnerande lugnet" och hos hans fru den okonstlade vänligheten, som gjorde det lätt för yngre att trifvas i hennes sällskap. Mot Lagerbrings visade också Schwerins en tacksam tillgifvenhet, och Martinas man lär hafva medverkat till att hans morbror, som ju ansågs vara en af Gustaf IV Adolfs närmaste, äfven efter dennes afsättning af den nya regeringen blef uppmärksammad och använd.
En trofast vän ägde familjen också i den gamle gustavianen friherre (sedan grefve) Claes Fleming, som längre fram korresponderade med friherrinnan Martina och i sina bref till henne kåserar på ett älskvärdt, stundom humoristiskt sätt. Med statsmannen (grefve) Lars v. Engeström, som snart blef ledare för Sveriges utrikespolitik, räknade Schwerin en aflägsen frändskap. Och likaså med (grefve) Mathias Rosenblad, hvars syster Fredrika var gift med Schwerins äldste bror. Vidare umgicks man med familjerna Brahe, Piper, Adlercreutz, Munck, Carl Mörner m. fl. Öfverståthållaren Mörners svåger grosshandlanden Carl Arfwedson var gift med friherrinnan Martinas fränka Marie af Sandeberg, hvilken jämte Charlotte Åkerhielm var hennes mest intima väninna under denna tid — Brinkman, som kallade den senare L'Ange" (Ängeln), plägade benämna den förra (Marie) "la sainte Vierge". Arfwedsons bodde på Listonhill å Djurgården, och här fördes ett mycket stort hus, där aristokrater och diplomater voro dagliga gäster. Bland de senare omtalas ofta från friherrinnan v. Schwerins Stockholmsår ambassadörerna Baudissin och Neipperg. Men den som bland dessa diplomater längst bibehöll förbindelsen med det Schwerinska huset var (abbé) Auguste Sabathier de Cabre, en kort tid Frankrikes charge d'affaires i Stockholm. Med denne förde friherrinnan Martina sedermera en ganska regelbunden brefväxling om litterära samt äfven sociala och religiösa frågor. Martina v. Schwerin berättade en gång för Brinkman att hon kommit att rikta Cabres uppmärksamhet på det inre lifvet och dess höjande; han blef sedermera en mycket ifrig försvarare af den katolska tron och försökte till och med (på 1830-talet) att i sina bref inverka på sin svenska väninna i katoliserande riktningar. Värdefulla voro hans litterära sändningar, och dessa utgjordes icke blott af böcker, en gång skickade han henne som gåfva en samling originalbref från madame de Genlis, hvilka ännu förvaras i familjearkivet.
Den som blef den unga fruns förste ledare i litterära ting, den som fostrade hennes "första förnuftiga tankar" och lät henne skåda "gryningen af en klarare dag", var Nils von Rosenstein, nu, med landshöfdings titel, Svenska akademiens ständige sekreterare, sedan också statssekreterare för ecklesiastikärendena. Äfven till honom hade hon genom sin man relationer: Rosenstein var nämligen kusin till grefve Rosenblad och till svägerskan Fredrika. Martina Törngrens första uppfostran, som ledts af en fransk lärarinna, hade ju icke kunnat vara grundlig, den hade enligt tidens sed mest gått ut på en formell fullkomning i det franska språket, som hon också tidigt behärskade i tal och skrift. Någon högre bildning hade hon ännu icke kommit att ana, förr än Nils von Rosenstein grep sig därmed an. Den lärde och vittre gustavianen upptäckte snart hennes bildbarhet och hennes gryende spiritualitet. Också hans hjärtelag, hans välvilja och oegennytta intog henne; han blef för hela familjen "l'ami le plus aimable et le plus aimé". Och många år sedan hon flyttat ned till Skåne skref hon: "Då jag kastar en blick tillbaka, är det bilden af min ungdoms trogne vän, som helt naturligt framträder för min själ, och på vänskap, förtroende och godhet hvilar förhoppningen om dagar som stunda."
Det föreställningssätt och den vittra riktning, hvari Rosenstein införde sin intelligenta unga väninna, var den franska upplysningens. Själf utgick han i sin filosofi från Locke och från Helvetius; men hans uppfattning var ingalunda krasst materialistisk, snarare realistisk och agnostisk: för de jordiska tingens bedömande erkände han endast erfarenheten och förnuftet, men hvad som var bakom eller öfver dessa ting ville han icke tillmäta sig förmågan att på reflexionens väg afgöra. Bland utlandets skönlitterära författare erkände han framför alla: Vergilius, Molière, Racine, Lafontaire, Fénelon och Voltaire samt bland svenskar Gyllenborg och Kellgren. Hans lärjunge följde honom emellertid icke länge på dessa vägar. Hennes första litterära studium hade varit m:me de Genlis' berättelser, en enkel, lättsmält, uppfostrande, smått känslofull lektyr. Men hon hade sannolikt redan som barn fått del af mera svärmiska, rousseauanska idéer, den tid då hon uppväxte var La nouvelle Héloïses, var Pauls och Virginies, och i hvarje fall pekade hela hennes själsläggning åt en mera känslofull och inbillningskraftig riktning än den franska klassicitetens och upplysningens. Det hem, där hon uppväxte, omgafs ju af en natur, som lämnade näring åt känsla och stämning. Väster om corps de logiset på Råda ligger en vildpark med rik och växlande löfträds- och barrträdsvegetation, med snår och klippor stupande ned åt sjön, och ofvanför på en skogkransad bergskulle ligger en "borgruin", med konst uppförd, såsom man brukade under 1800-talets förra del för att öka naturens "romantik", och som efterträdde kejsartidens "eremithydda". Martina von Schwerin omtalar sällan Råda utan tillägget "romantisk": "mitt romantiska Råda". "Ni känner Råda", skref hon till Brinkman i juli 1812, och sedan hon berättat att hon gör långa ensliga promenader, tillägger hon: "denna plats är verkligen förtjusande, och jag återser den hvarje år med ny njutning". Så förblef det också och mer än trettio år senare skref hon (d. 6 sept. 1844) till samme vän: "Jag ville att ni vore här för att se bergen spegla sig i den lugna, härliga sjön, som återgifver alla de olika färgbrytningarna af trädens grönska, ljungens blomning och stenars och mossors skiftande skönhet. Jorden är gudaskön..."[1]
"Sentiment" och "sensibilitet" återkomma ständigt i hennes tankekrets — jämte "imagination" och "geni". Med Rousseau betonade hon först och sist känslan, och hon anför (1814) efter honom: "När människan börjar reflektera, försvinner hennes förmåga att känna". I stället för Cartesii filosofiska utgångspunkt: "Jag tänker, alltså är jag", ville hon sätta: "Jag känner, alltså är jag lycklig". Och en annan gång (1813) fäller hon följande rousseauanska yttrande: "Jag har ofta tänkt på i hvilket århundrade eller i hvilken bygd jag skulle velat födas för att ha kunnat blifva både lyckligare och bättre, och mina önskningar vända sig då alltid till det patriarkaliska lifvet, till detta lif af oskuld och renhet, där människan, utan att vara ensam, endast höll tillsammans med andra genom tillgifvenheten och välgärningarna, och där karaktären kunde vinna tillbakadragenhetens hela öfverseende och behag utan att röna enslighetens egoism och sträfhet. Nej, om människan vill bevara sin renhet, är det icke i sällskapslifvet som hon bör lefva, ty där blir hon ovillkorligen missledd eller åtminstone försummar hon där en mängd saker, som bidraga till hennes moraliska fullkomning, hvarifrån hennes uppmärksamhet alltför ofta drages genom ärelystnadens och fåfängans småaktigheter."
Den franska klassicitetens stormän hade emellertid, såsom man kan förstå, varit hennes hufvudsakliga studium under de första åren i Stockholm, då Rosenstein var hennes ledare; hon citerar äfven framdeles i sina bref rätt ofta Voltaire jämte Montesquieu och Pope, och sedan hon definitivt brutit upp från hufvudstaden, uttryckte hon sin saknad att icke få se de teaterstycken af Racine och Voltaire, som af franska skådespelare uppfördes t. ex. 1813, då den ryktbara mademoiselle George där uppträdde. Men hon är icke blind för ensidigheten i denna riktning; redan tidigt reagerar hon mot förståndsupplysningen. Vid Popes Essay on man anmärker hon t. ex. (i okt. 1813) att författaren icke ger ett nog vidsträckt och högt syftemål åt människans sträfvande: hans filosofi är vis och väl ordnad, det är det sociala lifvets, tankens och reflexionens lifsåskådning; men han saknar förmåga att förstå den tröstande, gudomliga filosofi, som tillfredsställer människans inneboende önskan att höja sig och att nå odödligheten, och som bjuder att sträfva, efter fullkomning och att icke slå sig till ro därmed att "allt är godt".
Men Martina von Schwerin försjönk aldrig till den romantiska, mystikens dunkel. Hon älskade tankens djup, men också uttryckets klarhet, och därföre blefvo Tegnér och Goethe hennes mognare ålders älsklingsskalder. Hon lärde sig visserligen äfven att älska Stagnelius liksom Novalis, men fosforisternas diktning betraktade hon länge med ogillande eller löje, såsom vi skola se. Med den gamle Rosenstein undvek hon ju vanligen dispyter i litterära frågor, äfven när hon fann honom gå för långt i sin ensidighet: han var ju för länge sedan färdig med sin uppfattning och det tjänade till intet att söka rubba den. När hon en gång långt senare (1827) åter läste baron Grimms litterära korrespondens från den franska upplysningens glansålder, fann hon den "torr och voluminös"; men hvad som gjorde att hon dock med ett visst intresse genomgick den, var den öfverensstämmelse i sättet att tänka, i de litterära fördomarna och framför allt i konversationen, som hon där fann med "den gode gamle Rosenstein". Hon kände sig förflyttad till sin första ungdom, då den gode gubben för henne utvecklade sin skolas åsikter, vid hvilka han alltid troget fasthöll. — Men hon vördade icke blott hans fina vett utan kanske än mer hans verkliga nobless och hans redbarhet, hans älskvärda välvilja — egenskaper, som icke öfvergåfvo honom äfven sedan det materiella lifvet (gourmandisen) börjat taga öfverhand i hans yttre framträdande. Och han å sin sida närde för hofstallmästaren Schwerins charmanta fru en beundran och en vänskap, som var rörande. När madame de Staël kommit till Stockholm på hösten 1812, då Schwerins visserligen lämnat staden men ännu icke flyttat ned alla sina möbler till Skåne, hade den förra hört omtalas ett piano som hon ville låna för vintern och trodde att detta tillhörde en grefve Schwerin: "Känner ni icke hans fru?" tillfrågades Rosenstein af madame de Staël. "Mycket litet", svarade han i tro att det var fråga om grefvinnan Adolf Schwerin; då inföll en annan dam i sällskapet — det var på en middag hos herr och fru Carl Arfwedson — nämligen grefvinnan Carl Mörner: "Det är icke grefvinnan Schwerin, som äger pianot, utan friherrinnan, och i henne är Rosenstein kär och skrifver till henne hvar dag."
Hvarje dag skref Rosenstein visserligen icke, men ett par, tre gånger i månaden sände han henne under loppet af elfva å tolf år ganska regelbundet underrättelser från Stockholm. Dessa skrefvos i början (och äfven någon gång under de senare åren) med hans egen allt mer och mer svårlästa stil, snart dock af en sekreterares hand, hvilken redan länge på hans diktamen uppsatt litterära och politiska "bulletins".
Friherrinnan von Schwerins födelsedag den 3 januari hade af Rosenstein redan under hennes Stockholmsår börjat högtidligen firas, och han glömde aldrig bort den, likasom icke heller att sända hennes barn julklappar. Den 3 januari blef en vänskapens dag i all synnerhet, och från sin landsort skref fru Martina — liksom sedan hennes dotter med samma namn och födelsedag — vänskapliga utgjutelser till den gamle statssekreteraren. I hans bref framträdde ständigt hans saknad och hans tillgifvenhet; och året efter sedan den beundrade Martina lämnat Stockholm utarbetade han en längre hyllningsskrift på franska — som hela deras korrespondens — men med utgångspunkt i den honom så väl förtrogna klassiska världen. Den lilla skriften, som förblifvit otryckt, har till titel: "Dernière leçon d'Epicure ou Apologie des Vieillards. Traduction d'un manuscrit grec". Rosenstein, som i sin lefnadsfilosofi gärna ville räkna sig som en arftagare till Epikurus, låter denne här berätta om sin tillgifvenhet för den unga, "begåfvade sköna" Eufikalia och slutligen sia om att en gång, efter så och så många olympiader, en hans efterföljare skulle finna en hennes like — Martina.[2]
"Den svenske Epikurus' begåfvade sköna" förblef också sin beundrare trogen. Hon uppsökte honom flera gånger äfven under de senare åren, hon tog honom till råds rörande sina barns studier, hon gjorde honom den stora glädjen att låta sin dotter Martina — till hvilken Rosenstein stått fadder — läsa latin och skrifva små latinska bref, som han också besvarade på samma språk; hon utverkade genom honom befordringar för präster och nådår för prästänkor. Hon intresserade sig varmt för Svenska akademien och Rosensteins verksamhet där samt hans andra litterära arbeten — äfven framdeles tillskref hon sitt intresse för akademien den gamla förbindelsen med dess förste sekreterare ("mon affection Rosensteinienne"). Och hon sände honom alltjämt bref fyllda af tillgifvenhet och vänskap. Ur ett bland de sista (af den 3 januari 1820) må dessa rader anföras:
"Det är särskildt denna dag som jag älskar att helga åt edert minne, min gode och förträfflige vän, enär ni däraf gjort vänskapens fest. Det är på eder tillgifvenhet, som jag önskar att stödja mig, då jag framskrider ett nytt steg i lifvet. Jag älskar att ana eder i fjärran, där min blick icke urskiljer er, men där mitt hjärta så väl igenkänner er, då jag njuter af att känna mig omgifven af eder tillgifvenhet i närvarande stund. Jag är säker på att ni har tänkt på mig denna morgon, likasom mina önskningar för eder välgång alltid ingå i dem, som jag uppsänder för de mina."
Och förgätna blefvo icke heller de rader som Rosenstein tecknat vid dedikationen till Martina von Schwerin af sitt arbete Försök till en afhandling om upplysningen — ett hufvuddokument för kännedomen om den gustavianska tidens åskådningssätt; dessa rader lyda:
Läs stundom dessa blad när jag ej mera finnes,
Säg sådan var den vän, som jag med saknad minnes.
När Rosenstein år 1824 afled, försökte Brinkman att skaffa till rätta Martina von Schwerins bref till den förre. Detta lyckades icke. Den förres systerson och arfvinge ärkebiskop Carl von Rosenstein förstörde en stor del af morbroderns bref och bland dessa troddes också hennes hafva befunnit sig. Till Brinkman skref hon då den 25 augusti 1824:
"Jag är en smula förvånad öfver ärkebiskopens skyndsamhet att bränna mina bref — man skulle verkligen kunna tro att det varit frågan om en kärlekshandel mellan hans gode morbror och mig. För öfrigt skulle jag endast hålla på dem såsom minne af en sinnesstämning, som utöfvat mycket inflytande på mitt intellektuella lif. Rosenstein började att intressera sig för mig då jag blott var 15 år. Han gaf mitt själslif en riktning, som utan hans uppmärksamhet kanske alltid skulle förblifvit främmande för detsamma. Jag skulle hafva kunnat åter genomgå mitt lifs första intryck, det är det hela, ty jag skulle vara galen om jag tillade dem något slags litterärt värde." Vid ärkebiskopens död, tolf år senare, funnos emellertid en del af Martina v. Schwerins bref till morbrodern i hans kvarlåtenskap, och Brinkman lyckades då verkligen komma i besittning af dem. Friherrinnan Martina skref till Brinkman (2 mars 1837):
"Salig gubben var genom sin till blindhet gränsande närsynthet för mycket beroende af främmande hjälp för att man icke ofta skulle frestas att dölja sina förtroligaste tankar för sekreterarne. För er däremot skulle jag ej vilja borttaga det minsta; ej en gång någon kanhända i senare tider afgifven, lugnande försäkran, att icke ni utträngt honom ur mitt hjärta, hvad han till salig Lagerbrings och vännen Flemings icke ringa förnöjelse stundom hos dem öfverklagade. Ack, döden har nu lagt sin orubbliga hand öfver alla dessa leende hågkomster från försvunna dagar, dock utan förmåga att med glömskans is förstelna den sanna och eldiga tacksamhet jag städste hembär åt Rosensteins minne. Jag är skyldig hans vänskap, uppmärksamhet och samtal med den unga, barnsliga femtonåra kvinnan en vaknande håg för bildning och allvarlig sysselsättning, som troget följt mig hela lifvet igenom och mången gång bidragit att upprätthålla mod, kraft och lugn på pröfningens växlande stråt."
Några dagar senare heter det (16 mars 1837):
"Min brefväxling med Rosenstein började 1807 (Ängelns giftoår), då jag i augusti månad lämnade Stockholm för att tillbringa vintern hos min salig mor: under denna tid köptes Sireköping, och återkom jag ej till hufvudstaden förrän 1808 i december. I ensligheten på Råda läste jag mycket, i synnerhet fransyska böcker, som jag från ett ganska godt men skingradt bibliotek hade tillgång på i Göteborg, och helst skulle jag vilja återse mina funderingar från den tiden ,ehuru det väl kunde gå mig efter Tegnérs utsago 'att blifva spökrädd för mig själf'. Under mina ej sällan förnyade skilsmässor från Stockholm brefväxlades alltjämt och med särdeles liflighet då gubben vistades vid riksdagen i Örebro 1812."
När den lilla brefpacken — blott ett tjugotal epistlar från åren 1810-20 — kommit Brinkman till handa, sände han den till sin korrespondent, brefvens författarinna. Med en egen känsla genomläste han då dessa tunna breflappar, som vittnade om hennes stora tillgifvenhet, för den gamle och om hennes omsorg om sina uppväxande barns studieledning, men som för öfrigt icke innehålla många märkliga ting och alls icke äro att jämföra med hennes bref Till denne skref hon vid återsändandet (3 december 1837):
"Emellertid kostade det på mig att skicka de Rosensteinska brefen så torra och nakna de syntes mig vara, sedan fråga blifvit om att inrymma dem hos er. Det gjorde mig likväl nöje att i dem återfinna min ungdoms och medelålders. röda tråd (ni minnes er Goethe), den aldrig hvilande omsorgen om mina barns bildning och moraliska utveckling. Äfven här torde vara tillfälle påminna sig den nyss anförde store skaldens ord:
Was ich irrte, was ich strebte,
was ich litt und was ich lebte
sind hier Blumen nur im Strauss.[3]
Ty i hvarje sann, djup och mäktig känsla innefattas ju dessa af snillet så poetiskt skönt anmärkta lifvets ljus och skuggor!"
Af vida större betydelse för Martina von Schwerins andliga utbildning än Nils von Rosenstein blef emellertid Carl Gustaf von Brinkman. Brinkman var tolf år yngre än Rosenstein och liksom denne på långt håll släkt till familjen Schwerin eller rättare sagdt till familjen Törngren. Hans kusin Gustaf af Brinkman, som blef landshöfding i Blekinge, var gift med en dam från Göteborg Sofia Christina Kåhre, som återigen var Martina Törngrens kusin. När Carl Gustaf von Brinkman år 1810 rapellerades från ministerposten i London, synes han på hemvägen till Stockholm hafva besökt vänner och fränder i Göteborg och bland dem "madame de Råda". I Stockholm upptog han umgänget med hennes dotters familj och blef där en gärna sedd gäst, han tillbragte under vintern 1811-1812 — den sista familjen Schwerin var bosatt i hufvudstaden — ofta sina aftnar hos hofstallmästaren och hans unga älskvärda gemål. För henne visade också Brinkman snart en varm beundran, och äfven han understödde hennes bemödanden att rikta sitt själslif med litterära studier. Härför var Brinkman i hög grad lämpad, bättre kanhända än någon i det dåtida Sverige: ingen ägde som han så många direkta förbindelser bland litteraturens mest framstående personligheter i Europa, ingen hade så vidsträckta och mångsidiga studier i den samtida vitterheten, ingen slutligen hade som han lust och tid att i samtal och framför allt i bref meddela sina kunskaper och sina reflexioner i vittra ämnen. Utan att bryta med "den gamla skolan", hvars koryféer han tvärtom ofta hyllade, tillhörde han dock med sina öfvervägande litterära sympatier den nya tiden. Han hade passerat Rousseaus och Klopstocks linjer och hunnit fram till Goethe och romantikerna. I filosofiskt afseende omfattade han en spiritualistisk eklekticism, som stod F. H. Jacobis känslofilosofi närmast. Med flera af de tyska romantikerna, likasom med Goethe och Schiller, hade han kommit i personlig beröring. Framför allt hade han hyllat den romantiska sibyllan i Berlin Rahel Levin, men han hade också trädt i förbindelse med bröderna Sehlegel, med Amalia v. Imhoff-Hotvig m. fl. Och för de unga svenska: "stürmer und dränger", som snart slöto sig till dessa tyska romantiker, blef han en föregångsman: såsom sådan hyllades han af Lorenzo Hammarsköld i den första artikel (Linköpingsbladet 1804) hvari den unga tyska litteraturrörelsen hos oss framställdes såsom samtidens mäktigaste och framtidens betydelsefullaste också för vår vitterhet.
Hos Brinkman fann den unga bildningstörstande friherrinnan en besläktad själ. Och han blef för henne — tjugofem år äldre än hon — icke blott en studieledare och litterär rådgifvare utan like, men också den mest hängifne och hänförde vän. Vänskapen var ju blomman af hans lifsideal, och den lefnadskonst, hvari han under sin långa ålderdom utbildade sig, var framför allt riktad på odlandet af vänskapen, på förvärfvandet och bibehållandet af vänner och — kanske än mera — väninnor.
Genom Brinkman höjdes Martina von Schwerin upp och bibehöll sig i en högre sfär än den hvardagliga. Otaliga gånger har hon utvecklat hvad hon var hans vänskap och brefskrifning skyldig. Redan här anför jag ett prof (ur brefvet af den 8 augusti 1813), som tillika visar hennes sträfvan att betrakta världen och omgifningarna från en upphöjd, lugn och lidelsefri ståndpunkt, hvilken också är i Brinkmans mening lefnadskonstens, poesiens: "Det är just då jag skrifver till er som jag tycker mig en smula höjd öfver denna stackars värld och som jag endast känner mig bunden därvid genom tillgifvenhetens band; då glömmer jag så ofta dess småaktigheter, dess löjligheter, till och med dess bekymmer, att det är med en verklig känsla af plåga som jag återfaller på min vanliga plats i lifvet... Det är stundom så ljuft, ofta så nödvändigt att se denna samhälleliga värld på ett visst afstånd för att kunna placera händelserna och personerna i en poetisk synpunkt."
Huru kunde han — skref hon en annan gång samma år — förstöra så mycken tid med att skrifva till henne, "pauvre dame de province"?
Men när hans bref togo form af lofsånger till hennes skönhet, blef hon illa till mods, och hon kunde då på ett mildt sätt förebrå honom, så t. ex. i brefvet af den 10 december 1829, som utgör svaret på ett från Brinkman, hvari denne anfört några vackra ord af Tegnér om hennes yttre; hon slutar på följande sätt:
"Edra bref, bästa Brinkman, äro mig så dyrbara att de behöfva ej allt det personligt smickrande, ni däruti anför, för att blifva välkomna. Emellertid är det väl att mina vänner någon gång påminna mig huru jag ser ut, ty jag har sällan tid att se mig i spegeln. Men ni behöfver ej härtill låna Tegnérs uttryck; ty eder oförändrade vänskap talar bättre om evig ungdom än allt annat — och denna lefver ej i ytan, men i hjärtat."
Och stundom verkade hans mångordiga ömma utgjutelser något tröttande. Litet lustig fann hon också blandningen i hans bref af känslofullhet och kritiskt skarpsinne. Till sin dotter Martina, som äfven hon börjat korrespondera med Brinkman, skref hon en gång (1828) följande oöfversättliga rader: "Brinkman vous servit ladessus quelques phrases scienti-sentimentales; il vous parlorait de Celle qui construit, le tomple de son coeur, des dons qui y fixent l'mage de toutes vos qualités etc. etc."
Men på det hela vore Brinkmans bref ett andligt lifselixir, som upplifvade och stärkte henne.
Aldrig torde Brinkman heller haft en lärjunge, som bättre uppfyllt hans förhoppningar, aldrig en väninna, som under en längre tid med osviklig trohet och tillgifvenhet och med stigande förståelse visat en andlig motsvarighet, den där icke blott bestod i receptivitet, icke var osjälfständigt eftersägande, utan innebar själftänkarens fria uppfattningssätt — just det ideal Brinkman själf sökte realisera. Han beundrade också hos henne, såsom han skref 1814, "la profonde sensibilite du coeur, la pénétration de l'esprit et la brillance vivacité de l'imagination". "Hvad ni är enastående i snille som i vänskap!" skref han en annan gång (24 september 1813). "Jag tar himlen till vittne att smickret eller det banala galanteriet aldrig dikterar ett enda ord af hvad jag skrifver om den vördnad och den tillgifvenhet utan gränser som edra utomordentliga egenskaper ingifva mig." "Att tala om vänskap med er, det är att ge en ny form åt denna känsla", skref han en annan gång (14 september 1813). I brefven till henne, som ända från 1813 till året före hans död — juldagen 1847 — vanligen regelbundet sändes med hvarje nedgående post (alltså två gånger i veckan), nedlade han såsom i ingen annan af sina många korrespondenser hela sin själ, hela sin känsla, hela sitt vetande. Och hon blef, om än icke lika flitig som han i brefskrifningen, hans mest jämbördige litteräre kamrat, liksom hans intimaste förtrogna.
- ↑ Detta sist citerade bref är — lksom i allmänhet hennes bref till Brinkman efter 1820-talets midt — skrifvet på svenska. Nästan alla andra i detta kapitel anförda utdrag äro öfversatta från franskan (utom brefven till Brinkman af 1829 och 1837.)
- ↑ Jfr. en uppsats "Epikurus och Eufikalia. Ur Nils von Rosensteins och Martina von Schwerins brefväxling", intage i festskriften till Karl Warburg 1912.
- ↑ Ur Goethes dikt An die Günstigen. — Den "röda tråden" ur Die Wahlverwandtschaften.