←  Tjugusjätte kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Tjugusjunde kapitlet
Tjuguåttonde kapitlet  →


[ 351 ]

TJUGUSJUNDE KAPITLET.

“Mitt fosterland, god natt!”
Byron.

Huru oerfaren och värnlös den resande än må vara, så är en resa från Edinburgh till London nuförtiden en på en gång trygg, lätt och enkel sak. En mängd diligenser och paketvagnar gå oupphörligt fram och åter mellan dessa de förenade rikenas huvudstäder, så att även den försagdaste och trögaste ej behöver mer än ett par timmars förberedelse för en sådan färd. Men så var det ej år 1737. Förbindelsen mellan London och Edinburgh var då så obetydlig, att ännu levande personer ihågkomma, huru vid ett tillfälle posten från den förra staden anlände till generalpostkontoret i Skottland, medförande blott ett enda brev. Det vanliga fortskaffningsmedlet var ett par posthästar, en för den resande själv och en för hans vägvisare, och som hästar ombyttes från station till station, kunde de, som voro vana vid strapatser, fullborda resan på en förunderligt kort tid. Att få sina lemmar sönderskakade genom ett oupphörligt ombyte av dessa skinkmärrar, var en lyx, som endast stod den rike till buds — den fattige var nödsakad att begagna det fortskaffningsmedel, naturen förlänat honom.

Med ett friskt mod och en härdad kropp tillryggalade Jeanie Deans dagligen tjugu engelska mil och stundom ännu längre vägsträckor. Sålunda genomvandrade hon södra delen av Skottland och framkom slutligen till trakten kring Durham.

Dittills hade hon antingen varit bland sina egna landsmän eller bland sådana för vilka hennes pläd och bara fötter voro alltför alldagliga föremål för att väcka någon synnerlig uppmärksamhet, men allteftersom hon färdades [ 352 ]framåt, märkte hon att båda dessa omständigheter blottställde henne för åtlöje och speord, som hon eljest kanske kunde hava undgått, och ehuru hon inom sig ansåg det vittna om hjärtlöshet och ogästvänlighet hos invånarna, att de för hennes dräkts skull drevo gäck med en förbivandrande främling var hon likväl nog förståndig att förändra de delar av sin klädsel, som ådrogo henne denna obehagliga uppmärksamhet. Hon nedlade därför omsorgsfullt sin rutiga pläd i sitt knyte och bekvämade sig även till att, liksom Englands slösaktiga invånare, hela dagen gå i skor och strumpor. Hon förklarade sedermera, att vid slöseriet hade hon just icke fäst så mycken vikt, men att det dröjt länge, innan hon kunnat gå lika ledigt med skor som utan sådana; dock hade det ofta funnits ett stycke mjuk gräsmatta vid vägkanten, och det lättade mycket hennes gång. Pläden, vilken även drogs över huvudet som en slöja, men som hon nu måst avlägga, ersatte hon med en så kallad bongrace eller stor halmhatt, lik den som bars av de engelska flickorna under deras arbeten ute på fälten. — Men jag riktigt blygdes för mig själv, sade hon, första gången jag, en ogift flicka, satte på mig en gift hustrus bongrace.

Efter dessa förändringar hade hon, som hon sade, föga, som gjorde henne ökänd, bara hon inte talte, men hennes brytning och uttal ådrogo henne så många stickord, på en ännu värre bondska än hennes egen, att hon snart fann det klokast att tala så litet och så sällan som möjligt. Hon besvarade därför de förbigåendes hälsningar med en hövlig nigning och valde på det sorgfälligaste sådana härbärgen, som hade ett stilla och anständigt utseende. Ehuru allmogen i England ej var så förekommande mot främlingar, som på den tiden var vanligt i hennes mindre besökta fädernesland, fann hon den likväl ingalunda försumlig i att uppfylla gästfrihetens egentliga plikter. Hon erhöll beredviliigt kost och logi mot en högst billig betalning, och till och med den avslog ofta nog den ädelmodige värden med de rättframma orden: — Du har en lång väg framför dig, flicka, och jag plägar [ 353 ]aldrig ta en skilling ur en ensam kvinnas börs; den är den bästa vän, du kan ha på vägen.

Det hände även ofta att värdinnan fattade tycke för den ”raska, hyggliga skotskan” och skaffade henne plats i en forvagn ett stycke väg, eller gav henne ett nyttigt råd rörande hennes viloställen.

I York stannade vår pilgrim nästan en hel dag, dels för att hämta krafter, dels emedan hon hade den lyckan att i sin värdinna träffa på en landsmaninna — och dels även för att skriva till sin far och Butler, vilket med hennes ovana vid brevskrivning hade sina små svårigheter. Brevet till hennes far lydde sålunda:

Käraste fader!

Min närvarande pilgrimsfärd blir mig tyngre och besvärligare genom den nedslående tanken att jag företagit den utan din vetskap, vilket, det skall Gud veta, kostat mitt hjärta mången strid, ty Skriften säger ”att dotterns löfte ej är gällande utan faderns bifall”, varför jag torde vara straffvärd, som anträtt denna långa färd utan ditt samtycke. Men det rann mig i sinnet, att jag skulle bli ett redskap att rädda min stackars syster i denna hennes stora nöd, eljest skulle jag ej för all världens ägodelar, ja, ej för hela Dalkeiths och Lugtons herresäte, velat göra något dylikt utan din vetskap och tillåtelse. Ack, dyre fader, så sant du önskar, att Gud må välsigna min resa och ditt hus, tala eller skriv ett ord till tröst för den stackars fången! Om hon syndat, så har hon sörjt och lidit, och du vet bättre än jag, att vi böra förlåta andra, så framt vi själva vilja hoppas förlåtelse. Käre fader, förlåt mig för det jag säger så mycket, för det anstår inte ett ungt huvud att lära grå hår, men jag är så långt ifrån dig, att mitt hjärta längtar till er alla, och jag skulle så gärna höra, att du förlåtit henne hennes felsteg, så att jag nog torde sagt mer än som anstår mig. Människorna här hava visat sig mycket välvilliga mot mig, alldeles som hedningarna mot den helige aposteln, och även här i landet finnas utvalda, ty de ha, liksom hos [ 354 ]oss, kyrkor utan orgor, och i dessa kyrkor, som kallas församlingshus, predikar prästen utan kappa. Men de flesta äro ändå biskopliga, vilket är rysligt att tänka på, och jag såg två präster följa hundarna på jakt, lika djärvt som Roslin, eller Driden, den unge lairden av Loup-the-dike, eller någon annan överdådig junker i Lothian. Det går en riktigt till hjärtat att se sådant! Ack, dyre fader, Guds välsignelse över dig, både när du nedlägger dig och när du uppstår, och ihågkom i dina böner din ömt tillgivna dotter Jeanie Deans.

Ett postskriptum innehöll: ”Av en anständig fru, änka efter en boskapshandlare, har jag hört, att de i Cumberland ha ett medel mot klövsjukan, som består i ett stop svagdricka — det vill säga vad man här kallar för ett stop, men som är en småsak mot våra stora skotska stop, knappast så mycket som ett kvarter hos oss — kokat tillsammans med tvål och hjorthornsspiritus, vilket i ett horn hälles utför kreaturets strupe. Du kan försöka det på den årsgamla, bläsiga kvigan; gör det inte gott, så gör det inte ont heller. — Hon var en beskedlig kvinna och tycktes ha gott besked om hornboskap. Då jag kommer till London, ärnar jag gå till vår kusin, mistress Glass, som säljer tobak i den där boden med skylten Tisteln och som är så artig och alla år skickar dig röktobak. Hon är utan tvivel väl känd i London, och jag är därför säker på, att jag lätt skall få rätt på, var hon bor.

Eftersom vi redan i så hög grad brustit i den grannlagenhet vi äro skyldiga vår hjältinna, vilja vi gå ett steg längre och meddela läsaren hennes brev till sin älskare.

Mr Ruben Butler.

I förhoppning att detta brev skall finna er bättre, tillsänder jag er det för att underrätta er, att jag välbehållen anlänt till denna stora stad och ej är uttröttad av gåendet utan snarare känner mig bättre därav. Och jag har sett många saker, som jag hoppas få omtala för er en dag, bland annat den stora kyrkan här på platsen, och staden är runtomkring omgiven av kvarnar, som varken ha vatten[ 355 ]hjul eller kvarndammar utan, märkvärdigt att se, drivas av vinden. En mjölnare bad mig gå in och se på verket, men jag ville inte, ty jag har inte kommit söder ut för att göra bekantskap med främlingar. Jag går min gata rakt fram och bara nickar, om någon talar hövligt till mig, men talar med ingen, utom med kvinnor av min egen sekt. Jag önskar, mr Butler, att jag visste något, som kunde göra er frisk, ty de ha mer medikamenter i den här stan York, än som kunde behövas för att bota hela Skottland, och sannolikt vore några av dem bra för ert onda. Om ni bara hade någon vänlig, moderlig varelse, som kunde se om er och inte läte er fördärva er med så mycken läsning — eftersom ni redan läser mer än tillräckligt med barnen i skolan — och gåve er varm mjölk om morgnarna, så skulle jag vara lugnare för er. Bästa mr Butler, var vid gott mod, ty vi stå i Ens händer, som bättre än vi själva vet, vad som är oss gott och nyttigt. Jag tvivlar ej på att lyckas i mitt förehavande — jag kan ej — jag vill ej tvivla därpå — ty om jag ej har full tillförsikt, huru skulle jag då kunna våga mig inför det förnäma folket med mina innerliga böner? Men att veta, att ens uppsåt är rent och att hysa en stark förtröstan, det är rätta sättet att stå över det värsta dagsverke. Och om det skulle vara Guds vilja, så torde vi, som blivit åtskilda i sorg, åter råkas i glädje på denna sidan Jordan. Jag ber er inte ihågkomma, vad jag vid vårt avsked sade er om min stackars far och den där olyckliga flickan, ty jag vet, att ni gör det för kristlig barmhärtighets skull, vilket är förmer än hennes böner, som är er tillgivna tjänarinna Jeanie Deans.

Även detta brev hade ett postskriptum. — ”Bästa Ruben! Om ni tycker, att det varit tillbörligt av mig att hava sagt flera och hjärtligare saker till er, så föreställ er, att jag skrivit dem, ty jag vet med mig själv, att jag önskar er allt som är gott och rätt. Ni tror visst, att jag blivit en slöserska, som bär rena srumpor och skor var dag, men det är bruket här bland anständigt folk, och vart land har sin sed. Men mer än över allting annat, om [ 356 ]glädjens dag nånsin skulle komma tillbaka för oss, skulle ni skratta åt att se mitt trinda ansikte djupt in i en halm-bongrace, som är nästan lika rund och stor som mittelkoret i Libbertons kyrka. Men den skyddar bra för solen och avhåller ohövligt folk från att stirra en i ansiktet, som om man vore ett hampspöke. Så fort jag kommer till London, skall jag skriva till er om, hur det gått för mig hos hertigen av Argyle. Skicka några rader till mig om hur ni mår, under adress till mrs Margret Glass, tobakshandlerska, Tisteln, London; ett brev från er med underrättelse att ni mår väl skulle göra mig mycket lättare till sinnes. Ursäkta dålig stavning och skrivning, ty min penna går mycket illa.”

Jeanie uttryckte i dessa skrivelser större förhoppningar och ett tillitsfullare mod, än hon verkligen hyste, men detta var i den älskvärda avsikten att befria sin far och sin älskade från alla farhågor för hennes skull, vilka, det visste hon, i hög grad skulle öka deras övriga bekymmer. — Om de tro mig vid gott mod och gott hopp, sade den stackars pilgrimen till sig själv, så skall min far bli vänligare mot Effie och Butler vänligare mot sig själv. Ty jag vet alltför väl, att de tänka mer på mig än jag själv gör.

Hon förseglade sorgfälligt sina brev och lämnade dem egenhändigt på postkontoret, efter många förfrågningar rörande den tid, då de sannolikt skulle framkomma till Edinburgh. Sedan hon fullgjort denna plikt, mottog hon beredvilligt sin värdinnas enträgna bjudning att äta middag tillsammans med henne och stanna kvar till påföljande morgon. Värdinnan var, som vi redan nämnt, hennes landsmaninna, och ehuru det nöje, skottarna finna i att sammanträffa med varandra, deras inbördes sammanhållning och deras iver att efter bästa förmåga bistå varandra ofta förevitats dem såsom en trångbröstad fördom, tyckas dessa karaktärsdrag tvärtom härleda sig från en högst rättmätig och aktningsvärd fosterlandskänsla i förening med en övertygelse, vilken, om den vore alldeles ogrundad, längesedan skulle vederlagts av erfaren[ 357 ]heten, att det aktningsvärda i en nations sedvanor och grundsatser även är ett slags borgen för individens aktningsvärda karaktär. I alla händelser tro vi, att om denna partiskhet för det fosterländska skulle hava den verkan att ännu fastare tillknyta det band, som förenar den ena människan med den andra, och att ingiva var och en, som är i stånd att visa en landsman en vänskapstjänst, en större benägenhet att göra det, den, såsom en mäktig drivfjäder till högsinta handlingar, måste skattas vida högre än denna mera opartiska och vidsträckta filantropi, som vi ibland hört anföras som en ursäkt för att ej bistå någon alls.

Mrs Bickerton, värdinna på värdshuset Sjustjärnan i staden York, var starkt smittad av sitt fäderneslands olycksaliga fördomar, och som hon själv var bördig ifrån Mere och därför räknade sig till Mid-Lothian, där Jeanie var född, visade hon denna så mycket välvilja och moderlig omsorg och uttryckte så mycket deltagande för hennes vidare resa, att Jeanie, huru försiktig hon än av naturen var, likväl ansåg sig tryggt kunna anförtro henne hela sin historia.

Mrs Bickerton upplyfte händer och ögon vid berättelsen och visade lika mycken förundran som medlidande, men gav tillika några ganska goda råd.

Hon bad att få veta storleken av Jeanies kassa, vilken genom vad hon delat med sig i Libberton och de nödvändiga utgifterna under resan hopsmält till femton pund. — Detta, sade hon, vore fullt tillräckligt, blott hon kunde säkert föra penningarna med sig till London.

— Säkert? svarade Jeanie, det kan jag tryggt lova, bara med avdrag av de allra nödvändigaste utgifterna.

— Ja, men stråtrövarna, flicka, sade mrs Bickerton, ty ni har kommit till ett land, som är mera hyfsat, det vill säga mera uppfyllt med skälmar än vår hembygd, och sannerligen jag förstår, hur det skall gå för er. Om ni kunde dröja här åtta dar, då vår vagn går upp, skulle jag rekommendera er till Joe Broadwheel, som välbehållen skulle avlämna er vid Svanen med två Halsar. Och ni bör [ 358 ]inte snäsa av Joe, ifall han skulle ha lust att slå sig i språk med er, fortfor mrs Bickerton, han är en rask och hurtig gosse och har det bästa anseende som forman, och engelsmännen äro goda äkta män, vilket min stackars man, Moses Bickerton, som ligger på kyrkogården, här bevisat.

Som Jeanie ingalunda kände sig smickrad av tanken att under resan bliva föremål för Joe Broadwheels uppmärksamhet, skyndade hon sig att förklara, att hon omöjligen kunde invänta nämnde persons avfärd.

— Nå, nå, flicka, svarade den välmenande värdinnan; då får du väl dra försorg om dig själv och söka komma till rätta så gott du kan, men lyd mitt råd och sy in ditt guld i ditt livstycke och ha endast framme en eller ett par guinéer och litet silver, ifall någon skulle antasta dig, ty inom en dagsresa härifrån huserar ett band lika vilda sällar som på Dounberget i Pertshire. Och sen flicka, får du inte gå och gapa kring London och fråga, om någon känner till mrs Glass på Tisteln, ty de skulle bara skratta åt dig, utan gå du till den här hederlige mannen, hon stack härvid en adress i Jeanies hand, han känner nästan alla bättre skottar i staden och skall skaffa reda på din väninna åt dig.

Jeanie mottog med uppriktiga tacksägelser det lilla rekommendationsbrevet, men något uppskrämd med hänseende till stråtrövarna, erinrade hon sig, vad Ratcliffe nämnt för henne, och efter att i korthet hava omtalat de omständigheter, som satt henne i besittning av ett så ovanligt dokument, lämnade hon Ratcliffes skrivelse åt mrs Bickerton.

Värdinnan på Sjustjärnan ringde visserligen ej på någon klocka, emedan dylika ej voro brukliga på den tiden, men hon blåste i en silverpipa, som hängde vid hennes gördel, varpå en nätt tjänstflicka inkom i rummet.

— Säg åt Dick Ostler, att han skall komma hit, sade mrs Bickerton.

Dick Ostler inträdde följaktligen — en vidrigt ful karl, med ett knipslugt utseende, skelande ögon, ofärdig arm och en vaggande, låghalt gång.

[ 359 ]— Dick Ostler, sade mrs Bickerton i en myndig ton, du har ju reda på de flesta personer, som hålla till på landsvägen, och det mesta, som där försiggår?

— Å ja, å ja, Gud hjälpe mig så visst, mistress, sade Dick, i det han ryckte på axlarna med ett till hälften ångerfullt, till hälften listigt ansiktsuttryck. Ja, jag har nog haft reda på ett och annat i mina dar, mistress. Härvid såg han knipslug ut och skrattade — såg allvarsam ut och suckade, liksom en, vilken är beredd att taga saken hur som helst, i mån av omständigheterna.

— Känner du till den här papperslappen, bland annat? sade mrs Bickerton, i det hon räckte honom det skyddsbrev, som Ratcliffe givit Jeanie Deans.

Sedan Dick betraktat papperet, blinkade han med ena ögat, uttänjde sin oformliga mun från ena örat till det andra, så att den såg ut som en segelbar kanal, rev sig i huvudet och sade därefter: — Känner? — Ja — kanske man kunde känna till något sådant, om det bara inte gör honom någon skada, mistress.

— Inte den minsta, sade mrs Bickerton, men dig kan det inbringa en sup genever, om du talar ut, karl.

— Nå då, sade Dick, i det han med ena handen drog upp byxlinningen för att få sina benkläder att strama och underhjälpte denna operation genom att sparka bakut med ena foten, så vågar jag påstå, att man tämligen bra skall kännas vid passet på vägen, om det är allt som behövs.

— Men vad slags karl var han? sade mrs Bickerton, i det hon blinkade åt Jeanie, liksom stolt över sin kunnige stalldräng.

— Å, vad vet jag? — Jim Rat — för inte fullt ett år sen var han den bästa karlen norr ut — han och skotska Wilson — Handie Dandie, som de kallade honom; det måtte vara längesen han var här på orten — men alla herrarna av landsvägen på denna sidan Stamford skola respektera Jims pass.

Utan att göra några vidare frågor slog värdinnan därpå i ett glas genever åt Dick Ostler, som lutade sig [ 360 ]framåt med huvud och axlar, skrapade med ena foten, tömde brännvinsglaset i ett tag och drog sig undan till sitt eget område.

— Jag skulle råda dig, Jeanie, sade mrs Bickerton, att om du råkar ut för några obehagliga kunder på vägen, visa dem denna papperslapp; den kommer att vara dig till nytta, det kan du lita på!

En liten nätt aftonmåltid slöt dagen, varvid mrs Bickerton med frisk aptit åt av ett par kryddade rätter samt drack sin mugg gammalt öl och sitt glas stark negus, medan hon för Jeanie omtalade historien om sin gikt och undrade på, hur det var möjligt att hon, vars förfäder i flera led varit arrendatorer i Lammermuir, kunnat ådraga sig en för dem så fullkomligt okänd sjukdom. Jeanie hade ej lust att förolämpa sin vänliga värdinna genom att säga sin tanke om det sannolika ursprunget till hennes onda, men hon tänkte på de egyptiska köttgrytorna och inskränkte, trots alla inbjudningar, sin aftonmåltid till litet grönsaker och ett glas vatten.

Mrs Bickerton försäkrade henne, att någon betalning icke kunde komma i fråga, gav henne rekommendationsbrev till sin kommissionär i London och till alla på vägen dit belägna värdshus, med vilka hon stod i något slags förbindelse, och erinrade henne om de försiktighetsmått, hon borde iakttaga för att dölja sina penningar, och som Jeanie tidigt påföljande morgon skulle fortsätta sin resa, tog hon ett hjärtligt farväl av henne, jämte löfte att hon skulle hälsa på henne på återvägen till Skottland och berätta henne, huru det gått för henne, samt lyckliggöra henne med detta summum bonum för en skvallersyster, en redogörelse för allt från början till slut.