←  Tjugufemte kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Tjugusjätte kapitlet
Tjugusjunde kapitlet  →


[ 337 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.

Vad griller älskaren likväl
sig gör förutan nöd.
O Gud, jag sad med sorgsen själ,
blott Lucy ej är död!
Wordsworth.

Under det hon fortsatte sin ensliga färd, kom vår hjältinna, strax efter det hon gått förbi huset vid Dumbiedikes, till toppen av en liten kulle, varifrån hon, om hon blickade åt öster längs med en sorlande bäck, vars krökningar voro beskuggade av spridda pilar och alar, kunde se husen vid Woodend och Beersheba, skådeplatsen för hennes ungdomslivs nöjen och sysselsättningar, och kunde varsebliva de hagar, där hon så ofta vaktat fåren, och slingringarna av den lilla bäckrännilen, där hon så ofta tillsammans med Butler plockat säv för att därav fläta kronor och spiror för sin syster Effie, vilken då var ett vackert, men bortskämt tre års barn. De hågkomster, som denna anblick väckte hos henne, voro så bittra, att hon, om hon överlämnat sig åt dem, skulle satt sig ned och lättat sitt hjärta genom tårar.

— Men jag insåg, sade Jeanie, då hon sedermera omtalade sin vandring, att saken inte kunde hjälpas med att gråta, och att det vore mera passande att tacka Gud, som visat mig godhet och beskydd medelst en man, som mången kallade en Nabal och en girigbuk, men som varit så frikostig mot mig med sina håvor, som nånsin källan med sitt vatten. Och jag kom ihåg vad som står i Skriften om Israels synd vid Meriba, då folket knorrade, ehuru Moses frammanat vatten ur det hårda hälleberget, på det församlingen måtte dricka och leva. Jag vågade därför ej kasta ännu en blick på det kära Woodend, ty själva den blåa röken, som uppsteg ur skorstenen, erinrade mig om, huru olika det var för oss förr mot vad det är nu.

[ 338 ]I detta kristligt undergivna sinnelag fortsatte hon sin vandring, till dess hon var bortom detta ställe för vemodiga hågkomster och ej långt från den by, där Butler bodde, en by med en gammaldags kyrka med klockstapel, som sköt upp över en skogsdunge, belägen på en höjd söder om Edinburgh. På kort avstånd därifrån låg ett klumpigt fyrkantigt torn, vilket tillhörde lairden av Libberton, vars förfäder i forna tider, efter den tyska rövaradelns sed, ofta skola hava oroat staden Edinburgh genom att uppsnappa de foror, som söder ifrån anlände till staden.

Denna by med dess torn och dess kyrka låg ej alldeles i Jeanies väg till England, men den låg ej heller så långt avsides därifrån, och Butler bodde i byn. Hon hade beslutat att besöka honom i begynnelsen av sin resa, emedan hon ansåg honom såsom den lämpligaste att skriva till hennes far och meddela denne hennes beslut och förhoppningar. Det låg sannolikt även något annat skäl dolt i hennes kärleksfulla bröst. Hon önskade att ännu en gång se föremålet för en så tidig och uppriktig tillgivenhet, innan hon anträdde den pilgrimsfärd, vars faror hon ej dolde för sig själv, ehuru hon ej lät dem till den grad tynga på sitt sinne, att de förminskade styrkan och kraften av hennes beslut. Om ett ungt fruntimmer av någon högre samhällsklass gör ett besök hos sin fästman, anses detta såsom djärvt och opassande. Men Jeanie med sina okonstlade lantliga vanor kände ej till dessa anständighetsregler, och det kunde aldrig falla henne in att finna något opassande i, att hon, innan hon begav sig åstad på en lång resa, gick att taga avsked av en ungdomsvän.

Hennes besök föranleddes dessutom ytterligare av något annat, som allt djupare nedtryckte hennes sinne, ju närmare hon kom byn. Hon hade oroligt sett sig om efter Butler i domsalen och bestämt väntat, att han under någon del av denna händelserika dag skulle infinna sig i domsalen, om ej för hennes skull, så åtminstone för att giva hennes gamle far, sin vän och sin ungdomsbeskyddare allt det bistånd och all den tröst han förmådde. Hon visste [ 339 ]visserligen, att han ännu alltjämt var underkastad en viss inskränkning i sin frihet, men hon hade likväl hoppats att han åtminstone för en dag skulle finna på någon utväg att frigöra sig därifrån. Korteligen — alla de sällsamma griller och inbillningar, vilka såsom Wordsworth i mottot till detta kapitel antytt, under skilsmässan från den älskade pläga uppstå i den älskandes hjärna, medgåvo ingen annan förklaringsgrund för Butlers frånvaro, än att han måste vara illa sjuk. Denna föreställning hade till den grad bemäktigat sig hennes själ, att hon, då hon nalkades det anspråkslösa hus, där hennes älskare bebodde en liten våning, och som anvisats henne av en flicka med en mjölkstäva på huvudet, darrade vid tanken på det svar, hon skulle få på sin förfrågan efter honom.

Hennes farhågor i detta hänseende voro ej heller ogrundade, Butler, som hade en av naturen svag kroppskonstitution, hämtade sig ej så snart från de kroppsansträngningar och den själsoro, han utstått till följd av de tragiska händelser, vi i början av vår berättelse skildrat, och den pinsamma tanken, att en skugga fallit på hans karaktär, förökade hans lidanden.

Vad som mest smärtade honom var likväl den omständighet, att magistraten rentav förbjudit honom att hava någon gemenskap med Deans' familj, emedan det olyckligtvis förefallit vederbörande sannolikt, att Robertson genom Butlers bemedling möjligen ånyo kunde göra något försök att meddela sig med nämnda familj, och detta voro de angelägna att, om möjligt, förekomma. Denna åtgärd var å magistratens sida ej menad såsom någon skymflig stränghet, ehuru den kändes grymt hård under de förhållanden, vari Butler var försatt. Han föreställde sig, att den person han hade kärast på jorden, måste hysa en dålig tanke om honom och göra sig den föreställningen att han avfallit från henne i nödens stund, och dock kunde intet vara mer främmande för hans natur än ett sådant handlingssätt.

Denna plågsamma tanke tyngde på hans redan svaga kropp och ådrog honom en långsamt tärande feber, som i [ 340 ]hög grad undergrävde hans hälsa och slutligen satte honom ur stånd att fullgöra ens de stillasittande åligganden i skolan, varpå hans utkomst berodde. Lyckligtvis var gamla mr Whackbairn, föreståndaren för den lilla byskolan, Butler uppriktigt tillgiven. Utom att han insåg hans värde och förtjänster såsom en medhjälpare, vilken i hög grad lyft den lilla skolans anseende, bibehöll den gamle pedagogen, som själv fått en tämligen god uppfostran, en viss smak för klassiska studier och var glad att, sedan skolans släpgöra var förbi, få vederkvicka sig med att tillsammans med sin medhjälpare genomläsa några sidor i Horatius eller Juvenalis. Likheten i smak alstrade vänskap; han intresserade sig därför mycket för Butler, vars avtagande hälsa djupt oroade honom, och utom att han själv skötte morgonlektionerna, under påstående att hans medhjälpare vid den tiden borde vila sig, förskaffade han honom även sådana bekvämligheter, som hans belägenhet fordrade, men hans tillgångar ej tilläto honom att själv anskaffa.

I en sådan belägenhet — knappt i stånd att släpa sig till den plats, där hans dagliga trälgöra måste förskaffa honom hans dagliga bröd, och kvald av tusentals fruktansvärda farhågor rörande deras öde, som voro honom kärast på jorden — befann sig Butler, då Effie Deans' rannsakning och dom rågade måttet av hans själs lidande.

Han hade fått en omständlig berättelse om dessa tilldragelser av en akademikamrat, som bodde i samma by och vilken såsom ögonvittne vid det sorgliga tillfället varit i stånd att för hans marterade fantasi framställa dem i all deras fasa. Att sömnen skulle kunnat besöka hans ögon efter en sådan jobspost var omöjligt. Tusen rysliga syner föresvävade hela natten hans inbillning, och påföljande morgon väcktes han ur en feberaktig slummer genom den enda omständighet, som möjligen kunnat öka hans elände — besöket av en efterhängsen narr.

Denne ovälkomne gäst var ingen annan än Bartholine Saddletree. Den värde borgaren hade efter avtal råkat Plumdamas och några andra grannar hos Mac-Croskies [ 341 ]och där avhandlat hertigens av Argyle tal, rättvisan i Effie Deans' fällande och osannolikheten av, att hon skulle få nåd. Denna visa konklav disputerade ivrigt och drack flitigt, och följande morgonen kände sig Bartholine, såsom han själv uttryckte sig, så tung och virrig i sitt huvud, som om detta varit uppfyllt av en oordnad massa rättegångshandlingar.

För att återgiva sina själsförmögenheter deras vanliga klarhet beslöt därför Saddletree att taga en morgonritt på en hästkrake, som han, Plumdamas och en annan hedervärd borgare höllo gemensamt för de tillfälliga utflykter, som någon angelägenhet eller behovet att förströ sig kunde giva anledning till. Som Saddletree hade två barn i pension hos Whackbairn och, som vi redan sett, tyckte om Butlers sällskap, vände han sin gångares huvud åt Libberton till, och kom, som vi redan nämnt, för att förorsaka den olycklige underläraren den ytterligare plåga, varöver Imogene klagar så ömt, då hon yttrar:

”Jag är anfäktad av en narr —
anfäktad och retad än värre.”

Om någonting kunnat stegra bitterheten av Butlers känslor, så var det det ämne, Saddletree valde för sina långtrådiga orationer, nämligen Effie Deans' rannsakning och sannolika avrättning. Varje ord ljöd i Butlers öron som skriket av en nattuggla eller slagen av en dödsklocka.

Jeanie stannade just vid dörren till sin älskares an— språkslösa boning, då hon hörde Saddletrees gälla, myndiga stämma ljuda från det inre rummet: — Tro mig, att det kommer att ske så, mr Butler. Hon måste gå utför Båggatan med karlen i skatlivréet[1] i hälarna på sig. Det gör mig ont om flickan, men lagen måste ha sin gång, sir —

”Vivat Rex,
Currat Lex”

som Horatius, jag vet ej i vilket av sina oder, säger.

[ 342 ]Butler suckade av idel otålighet över den råhet och okunnighet, som Saddletree lyckats inlägga i en enda mening, men liksom alla pratmakare var Saddletree begåvad med en lycklig förståndsslöhet rörande det mindre fördelaktiga intryck, han vanligen gjorde på sina åhörare. Han fortfor därför att utan barmhärtighet utdela sina håvor av lagkunskap och slutade därmed, att han med stor självbelåtenhet frågade Butler: — Var det inte synd, att far min inte skickade mig till Utrecht? Har jag inte därigenom gått miste om att bli en lika clarissimus ictus som själve gamle Grunwiggin? — Varför svarar ni ingenting, mr Butler? Skulle jag inte blivit en clarissimus ictus? Eller vad tycker ni?

— Jag förstår er verkligen inte, mr Saddletree, sade Butler, då han sålunda tvangs att svara. Men hans svaga och utmattade stämma överröstades genast av Bartholines ljudliga skrän.

— Vad? Förstår ni mig inte? — Ictus är laglatin, är det inte så?

— Ej för så vitt jag vet, svarade Butler i samma matta ton.

— Det måtte ni väl för fan i våld veta! — Jag fick tag i ordet just i dag på morgonen i ett av mr Crossmyloofs memorialer — se här står det, ictus clarissimus et pertiperitissimus — det är latin, för det är tryckt med latinska bokstäver.

— Å, ni menar juris-consultusIctus är en förkortning av juris-consultus.

— Det skall ni inte säga mig, min vän, vidhöll Saddletree, förkortningar brukar man aldrig, utom vid lagfarter, men här är fråga om en tvist rörande last och tunga, som husägare av granne tåla bör — om en tilicidian, ser ni! — kanske ni inte tror, att det är latin heller? — på Mary Kings tomt vid High Street.

— Det är mycket troligt, sade den stackars Butler, som var alldeles uttröttad av sin gästs larmande ihärdighet. Jag kan ej disputera med er.

— Ja, få äro de som det kunna, mr Butler — ganska [ 343 ]få, ehuru jag säger det, som minst borde säga det, genmälde Bartholine högst förtjust. Men det återstår ännu två timmar, innan ni skall i skolan, och eftersom ni inte mår bra, skall jag sitta ner för att förströ er och förklara er naturen av ett tillicidian. Ni skall då veta, att käranden, mrs Crombie, ett mycket aktningsvärt fruntimmer, är en bland mina vänner, och att jag bistått henne i denna sak och fört henne med heder inför rätten, och jag betvivlar inte, att hon i sinom tid skall komma ifrån saken med heder, antingen hon vinner eller förlorar. Ni förstår, att då vi äga ett lägre hus, anse vi oss betungade med tillicidian, det vill säga, att vi äro nödsakade att mottaga det högre husets naturliga takdropp, såvida detsamma kommer från himmeln eller taket av vår grannes hus och därifrån genom takrännan på vår låga byggnad. Men häromafton kommer en höglandsslyna och kastar Gud vet vad ur det östligaste fönstret på mrs Mac-Phails gård, vilken är det högre huset. Jag tror gumman skulle låtit blidka sig, ty Luchie Mac-Phail skickade ner flickan för att säga min väninna, mrs Crombie, att hon kastat ut nattkärlet genom galet fönster, av aktning för två högländare, som stodo och talade gaeliska i gränden bredvid det riktiga. Men lyckligtvis för mrs Crombie, råkade jag just komma in i rätt tid för att hindra förlikningen, ty det hade varit synd, om det inte blivit sak av det. Vi stämde mrs Mac-Phail inför rätten; den högländska pigslynan ville svära sig fri, men håll, sa jag —

Den omständliga skildringen av denna högviktiga rättegång torde hava räckt, ända tills den stackars Butlers fritimme varit alldeles tilländalupen, om Saddletree ej blivit avbruten av röster, som talade utanför dörren. Butlers värdinna fann vid sin återkomst från brunnen, där hon varit för att hämta vatten för familjen, Jeanie Deans stående vid dörren, otålig över Saddletrees långvariga prat, men obenägen att gå in, förrän han tagit avsked.

Den hederliga kvinnan gjorde ett slut på hennes tvekan genom att fråga: — Söker ni min man eller mig, flicka?

[ 344 ]— Jag ville tala med mr Butler, om han har tillfälle, svarade Jeanie.

— Stig då på, min vän, svarade värdinnan, i det hon öppnade dörren och anmälde det nya besöket med dessa ord: Mr Butler, här är en flicka, som vill tala med er.

Butler blev alldeles utom sig av förvåning, då han såg Jeanie, som sällan avlägsnade sig en fjärdedels mil från sitt hem, inträda i rummet.

— Gode Gud, sade han och sprang upp från sin stol, medan förskräckelsen återgav hans kinder den färg, som sjukdomen berövat dem, någon olycka måste ha hänt!

— Ingen, utom vad ni redan måste hört talas om, mr Ruben — men ack, ni ser dålig ut själv! — ty ögonblickets feberrodnad hade ej för hennes kärleksfulla öga kunnat dölja, huru medtagen hennes fästman var av de härjningar, som vållats av sinnesoro och ett tärande illamående.

— Nej, jag mår bra — fullkomligt bra, sade Butler ivrigt, om jag kan göra något för er, Jeanie — eller för er far.

— Jo jo män, sade Saddletree, familjen kan nu anses bestå blott av dessa båda, liksom om Effie aldrig funnits till, stackars kräk. Men, Jeanie, vad för er till Libberton så här dags på morgonen, och det till på köpet när er far ligger sjuk i Luckenbooths?

— Jag hade ett ärende från min far till mr Butler, sade Jeanie förläget, men hon rättade sig strax, ty lika sanningsälskande som trots någon kväkare, blygdes hon strax över den nödlögn, hon tagit sin tillflykt till. Det vill säga, tillade hon, att jag önskade tala vid mr Butler om något, som rör min far och stackars Effie.

— Är det någonting i lagväg? sade Bartholine. Jag frågar så, emedan det i så fall är bättre, att ni inhämtar min mening än hans.

— Nej, det är det just inte, sade Jeanie, som förutsåg en hel mängd obehag som kunde uppkomma därav, att hon meddelade mr Saddletree det hemliga ändamålet [ 345 ]med sin resa, men jag skulle vilja be mr Butler att skriva ett brev åt mig.

— Ja, det är bra, sade Saddletree, och om ni säger mig, vad det är om, så skall jag diktera för mr Butler, såsom mr Crossmyloof plägar göra för sin skrivare. — Skaffa hit penna och bläck in initialibus, mr Butler! Jeanie såg på Butler och vred händerna av oro och otålighet.

— Jag tror, mr Saddletree, sade Butler, som insåg nödvändigheten av att bliva av med honom på ett eller annat vis, att mr Whackbairn torde bli litet stött, om ni ej hör på era gossar, då de framkallas för att läsa upp sina läxor.

— Ja, det har ni rätt i, mr Butler, och jag lovade att bedja om en halv dags skollov åt dem, så att barnen skulle få gå och se på hängningen, vilket ej kan göra annat än ett fördelaktigt intryck på deras unga sinnen, eftersom man aldrig kan så noga veta, vad som kan komma att hända dem själva. — Tusan, jag kom alls inte ihåg, att ni var här, Jeanie Deans, men ni måste vänja er vid att höra talas om saken. — Håll kvar Jeanie, tills jag kommer igen, mr Butler, jag skall inte dröja tio minuter.

Och med detta obehagliga löfte om snar återkomst befriade han dem från sin besvärliga närvaro.

— Ruben, sade Jeanie, som insåg nödvändigheten av att begagna Saddletrees frånvaro för att tala om det ämne, som ditfört henne, jag står i begrepp att anträda en lång resa — jag ämnar mig till London för att bedja kungen och drottningen, att Effie skall få behålla livet.

— Är ni från era sinnen, Jeanie? svarade Butler i den högsta förvåning. Ni resa till London — ni tala med kungen och drottningen!

— Och varför inte, Ruben? sade Jeanie med okonstlat lugn. Rätt betänkt, är det ju bara att tala till en dödlig man och kvinna. Deras hjärtan måste vara av kött och blod, liksom andra människors, och Effies historia skulle beveka dem, om de också vore av sten. Dessutom har jag [ 346 ]hört, att de inte äro så dåliga, som jakobiterna utmåla dem.

— Ja, det är nog möjligt, Jeanie, sade Butler, men deras prakt — deras svit — svårigheten att få företräde.

— Jag har betänkt allt detta, Ruben, och det skall ej nedslå mitt mod. Visst torde de se präktiga ut i sina lysande dräkter, med sina kronor på huvudet och sina spiror i händerna, liksom den store konung Ahasverus, då han satt på sin konungsliga tron utanför dörren till sitt hus, såsom det står i Skriften. Men jag bär det inom mig, som skall uppehålla mitt mod, och jag är nästan säker på, att jag skall äga styrka nog att uttala den anhållan, som jag kommit för att framställa.

— Ack, sade Butler, vår tids kungar sitta inte vid porten för att skipa rättvisa, såsom i patriarkernas dagar. Av egen erfarenhet känner jag lika litet till hov som ni, Jeanie, men genom läsning och berättelser vet jag, att kungen av Storbritannien gör allting genom sina ministrar.

— Och om de äro rättskaffens, gudfruktiga män, sade Jeanie, så ha Effie och jag så mycket bättre utsikter.

— Men ni förstår ju ej ens de vanligaste hovtitlar, sade Butler. Med ministrar menas inte präster, utan kungens tjänstemän. Jeanie trodde, att Butler med minister menat en ”ordets tjänare”, vilket minister på engelska också kan betyda.

— Ja, nog kan jag tro, genmälde Jeanie, att han måste ha en hel mängd mera än hertiginnan har på Dalkeith, och förnämt folks tjänare äro alltid oförskämdare än deras herrskap. Men jag skall vara anständigt klädd och erbjuda dem litet pengar, som om jag kommit för att bese slottet. Eller om de skulle neka mig detta, skall jag säga dem, att jag kommit i en sak som rör liv och död, och då skola de säkert skaffa mig tillfälle att få tala med kungen och drottningen.

Butler skakade på huvudet. — Ack, Jeanie, detta är blott en bedräglig dröm. Ni kan aldrig få råka dem, utom genom någon förnäm herres förord, och jag tror, att det även då knappt är möjligt.

[ 347 ]— Men kanske jag även kan erhålla detta, sade Jeanie, om ni bara vill hjälpa mig en smula.

— Jag, Jeanie? Det där är ju den vildaste feberfantasi!

— Nej, Ruben, det är det inte. Har jag inte hört er säga, att er farfar — om vilken min far aldrig tycker om att höra talas — för länge sen gjorde denne Mac-Callummores' far en viktig tjänst, den tiden han ännu kallades lord av Lorn?

— Det gjorde han, sade Butler ivrigt, och jag kan bevisa det. — Jag skall skriva till hertigen av Argyle — ryktet säger, att han skall vara en lika människoälskande man, som han är känd för att vara en tapper krigare och redlig fosterlandsvän. Jag vill besvärja honom att avvända detta rysliga öde från er syster. Det är visserligen blott en klen utsikt till framgång, men vi böra försöka allt.

— Vi måste försöka allt, Ruben, svarade Jeanie, men skriva duger inte — ett brev kan varken blicka eller bedja, anropa eller bönfalla — det kan inte, liksom människorösten, tala till människohjärtat. Ett brev är liksom de noter, vilka ett fruntimmer har liggande på sitt klaver — blott svarta streck, i jämförelse med samma melodi, spelad eller sjungen. Endast det muntliga ordet förmår genomdriva saken, Ruben, allt annat vore fruktlöst.

— Ni har rätt, sade Ruben i det han frambesvor sin beslutsamhet, och jag vill hoppas, att Gud ingivit ert goda hjärta och fasta mod den enda möjliga utvägen att rädda denna olyckliga flickas liv. Men, Jeanie, ni får inte ensam företaga denna farliga resa, jag har anspråk på er och skall aldrig tillåta att min Jeanie uppoffrar sig. Även under närvarande omständigheter måste ni ge mig en makes rätt att beskydda er, och jag vill själv åtfölja er på denna resa och bistå er i att uppfylla er plikt mot era anhöriga.

— Ack, Ruben, sade Jeanie i sin ordning, det går ej an. En benådning återger ej min syster hennes goda namn och rykte och gör ej heller mig till en passande brud åt en rättskaffens man och en värdig ordets tjänare. Vem [ 348 ]skulle bry sig om, vad på predikstolen sades av en präst, vars hustru vore syster till en kvinna, som blivit dömd för ett sådant brott?

— Men, Jeanie, invände hennes trolovade, jag tror inte och kan inte tro, att Effie begått denna förbrytelse.

— Gud välsigne er för de orden, Ruben! svarade Jeanie, men vanäran kommer i alla fall att drabba henne.

— Men till och med om hon gjort sig förtjänt av denna vanära, kunde den aldrig återfalla på er.

— Ack, Ruben, svarade den unga kvinnan, ni vet, att det är en skamfläck, som sprider sig till släkt och fränder. — Ichabod — såsom min stackars far säger — vårt huses härlighet har vikit ifrån oss, ty även den ringaste mans hus har sin härlighet då redlighet, gudsfruktan och ett gott rykte bo där inne — men det sista har vikit ifrån oss.

— Men, Jeanie, besinna den tro och loven ni givit mig! Vill ni företaga en sådan resa utan en man att beskydda er? Och vem skulle väl denne beskyddare vara om ej er make?

— Ni är välvillig och god, Ruben, och skulle, oaktat all min skam, ta mig till hustru, det är jag övertygad om, men ni måste likväl medge, att detta ej är någon tid att gifta sig på. Nej, om det nånsin skulle komma därhän, så måste det ske på en lämpligare tid. — Och, min bäste Ruben, ni talar om att beskydda mig på min resa — ack! Vilken skall vårda och beskydda er? Ni skälver ju redan i hela kroppen, för det ni stått tio minuter på golvet; hur skulle ni väl kunna företaga en resa ända till London?

— Men jag är stark — jag mår bra, fortfor Butler, i det han fullkomligt utmattad nedsjönk i sin stol, åtminstone skall jag må alldeles bra i morgon.

— Ni inser och ni vet, att ni måste låta mig resa ensam, sade Jeanie efter en kort tystnad, varefter hon tillade, i det hon fattade hans utsträckta hand och ömt blickade honom i ansiktet: det är en sorg mer för mig att se er i ett sådant tillstånd, men ni måste repa mod för Jeanies skull, ty blir hon inte er hustru, så blir hon inte [ 349 ]heller någon levande mans. Giv mig nu papperet till Mac-Callummore, och bed Gud, att han må skänka mig sin välsignelse på min väg!

Det låg något romantiskt i Jeanies äventyrliga beslut, men då Butler efter några ytterligare föreställningar insåg, att det var omöjligt att förmå henne att avstå därifrån eller giva henne sitt bistånd genom annat än råd, lämnade han henne den begärda handlingen, vilken, jämte den mönsterrulla, vari den var inlagd, utgjorde det enda arvet efter hans farfar, den manhaftige och svärmiske Bibel-Butler. Medan Butler letade efter detta dokument, fick Jeanie tillfälle att taga hans fickbibel. — Jag har, sade hon, i det hon lade den ifrån sig, med en blyertspenna gjort märke vid ett språk, som skall gagna oss båda. Och ni måste åtaga er besväret, Ruben, att skriva om allt detta till min far, ty, gudnås, jag har aldrig haft förmåga eller färdighet till att skriva långa brev, och allra minst nu, och jag anförtror honom helt och hållet åt er och hoppas, att ni snart skall få lov att hälsa på honom. Och, Ruben, när ni kommer till tals med honom, så rätta er, för Jeanies skull, efter gubbens egenheter, och använd inte, när ni talar till honom, några latinska eller engelska uttryck, ty han är en man av den gamla stammen och kan inte fördra att höra sådant, ehuru det nog är möjligt att han har orätt däri. Och säg inte mycket till honom, utan låt honom tala själv, ty det skall skänka honom större tröst. Och, ack, Ruben, den stackars flickan i fängelset där! — Men ert goda hjärta behöver ingen särskild påminnelse därom av mig — ge henne all den tröst ni kan, så snart de tillåta er att besöka henne! — Säg henne — men jag får inte ta avsked av er med tåren i ögat, för det skulle inte båda något gott. — Gud välsigne er, Ruben!

För att undvika ett så elakt förebud lämnade hon skyndsamt rummet, medan hennes drag ännu bibehöllo det sorgsna och ömma småleende, som hon påtvungit dem för att upprätthålla Butlers mod.

Det tycktes, som om förmågan att se, tala och tänka [ 350 ]på en gång blivit honom berövad, då hon, alldeles såsom hon kommit, liksom ett andeväsen försvann ur rummet. Saddletree, som inkom strax därpå, överhopade honom med frågor, vilka han besvarade utan att förstå dem, och med juridiska förklaringar, varav han ej begrep ett ord. Slutligen ihågkom den lärde borgaren, att ett ting samma dag hölls vid Loanhead, och ehuru det knappt lönade mödan, så kunde han ändå fara dit, för att se, vad de hade för sig, eftersom han var bekant med domaren, som var en hygglig karl och skulle bli rätt glad att få rådföra sig med en så lagkunnig man som han.

Så fort han avlägsnat sig, skyndade Butler till sin bibel, det sista Jeanie vidrört. Till hans stora förvåning föll ett papper, innehållande några guldmynt, ur boken. Hon hade med en blyertspenna understrukit sextonde och tjugufemte verserna av trettiosjunde psalmen: ”Det lilla, som den rättfärdige haver, är bättre än många ogudaktigas stora håvor.” — ”Jag haver ung varit och är gammal vorden, men ännu aldrig haver jag sett den rättfärdige förlåten, eller hans säd efter bröd gå.”

Djupt rörd av den kärleksfulla grannlagenhet, varmed hon sökte skjuta undan tanken på hennes ädelmod och i stället framhålla, att det var den gudomliga Försynen han hade att tacka för avhjälpandet av sina behov, tryckte han med större innerlighet guldet till sina läppar, än denna metall ännu blivit hälsad av någon girigbuk. Högsta målet för hans ärelystnad tycktes nu vara att tävla med henne i from ståndaktighet och tillit, och hans första göromål var att skriva till David Deans för att underrätta honom om hans dotters beslut att resa söder ut. Han övervägde noga varje tanke och varje uttryck, som han trodde skulle kunna försona gubben med hennes utomordentliga beslut. Vi skola framdeles skildra det intryck, detta brev gjorde. Butler överlämnade det åt en redlig bonde, som ofta hade affärer med Deans angående avsättningen av hans ladugårdsprodukter och som nu beredvilligt åtog sig att begiva sig till Edinburgh och överlämna brevet i hans egna händer.


  1. Bödeln, i sin svarta eller mörkgrå, silvergalonerade rock, jämfördes av pöbelkvickheten vid en skata.