Mina Pojkar/Korken och fönsterrutan
| ← Svante gör Olle ett spratt. |
|
Olles äventyr. → |
Korken och fönsterrutan.
Nu led sommaren mot sitt slut, och återigen rägnade det flera dagar. Återigen sutto gossarna och hängde läpp och frågade mamma:
»Hvad ska’ vi göra? »Det är så tråkigt», sade Olle.
Och Svante sade förstås detsamma.
Då fick mamma berätta sagor. Hon berättade om Tummeliten och Askepilten, Stor-Klas och Lill-Klas, Gråkappan, Pojken, som åt i kapp med jätten, Sjungande fågeln, spelande trädet och rinnande vattenkällan. Och många andra sagor berättade hon.
Men till sist blef mamma trött på att tala om sagor, och när pappa då kom in, så sade hon åt pappa, att nu var det hans tur, och nu kunde han få tala om några sagor också.
Pappa stretade förstås emot i början. Men till sist kom han ihåg något, och då frågade han pojkarna, om de ville höra något, som var riktigt sant, och som verkligen hade händt.
Ja, det ville, förstås, pojkarna. Bara det var roligt.
»Jo», sade pappa. »Nog är det roligt alltid.»
Och så började pappa att berätta:
»Hvad kan en kork ha’ att göra med en fönsterruta eller en fönsterruta med en kork? Kan ni säga mig det?
Jag ska’ berätta historien för er, och jag säger er på förhand, att det är en odygdig historia. Men om ni lofvar mig på heder och ära att aldrig nånsin bära er så dumt och illa åt, som de tre pojkar, historien handlar om, så ska’ jag tala om den i alla fall. För historien är rolig. Men då ska’ ni också lofva mig ... Nå! Nu har ni lofvat. Och nu börjar jag.
Det var en gång tre pojkar, som gingo i samma skola. De här tre pojkarna de gjorde mera odygd än alla deras kamrater tillsammans. Och de hade en gång kommit under fund med, hur man kan använda en kork på en fönsterruta.
De hade nämligen märkt, att om man spottar på en kork och med samma kork, som ännu är våt, sedan gnider på en fönsterruta, så gnisslar det på det allra fasligaste sätt. Det låter så otäckt, att det riktigt kryper i ryggraden, och när man så till på köpet gnisslar sedan det blifvit mörkt, så kan det nästan skrämma lifvet ur folk.
Det tyckte alla tre var det roligaste, de kunde tänka sig, och därför skaffade de sig hvar sin kork, när de nästa kväll skulle gå ut för att skoja.
Det var en vinterkväll, och ute var mörkt. På den tiden funnos inga elektriska båglampor, som äro så förargliga med, att allt, vad man gör, genast syns. Det fans ingenting annat än gaslyktor, och på de mindre gatorna var det så långt ifrån den ena gaslyktan till den andra, att man midt emellan dem var alldeles osynlig.
Det var dit, de tre pojkarna gingo, och där stannade de först framför ett fönster, som låg nere vid gatan bredvid en skomakareskylt. Gardinen framför fönstret var nerfäld, och bakom brann en lampa, så att hela fönstret var ljust. Mot gardinen syntes som ett riktigt skuggspel. En pojke med oppnäsa lutade sig fram på den ena sidan, och midt emot honom syntes — också på gardinen — en stor läng näsa med skägg under, ja, ett helt gubbhufvud. Det syntes t. o. m., att gubben hade glasögon, och gubbens näsa nickade emot pojkens. Så stod den stilla igen, och då nickade pojkens. Och så nickade de båda två. Det var någonting att se på, må ni tro. Och när så de tre pojkarna hade stått där en stund, så stoppade de korkarna i mun och spottade på dem. Ett, tu, tre! Och så började de att gnida af alla krafter.
Det såg rysligt lustigt ut. Ty så fort gnisslandet började, hoppade båda skuggorna till, så att de blefvo långa i synen som spöken, och så blef det aldeles tyst därinne. Pojkarna stodo tysta som råttor och skrattade invärtes, så att de kiknade. Så togo de ett väldigt tag med korkarna en gång till. Men då blef där ett väsen därinne. Dörrar smälde, människor sprungo om hvarandra. Och då togo pojkarna till bens ända till nästa gathörn. Men så fort de kommit där förbi, togo de hvarandra under armen, som om ingenting händt, och låtsade, som om de inte hade brådtom det allra ringaste.
De tre pojkarna hette Gustaf, Axel och Karl. Gustaf var den äldsta, han var hela två år äldre än de båda andra. Och därför var han anförare. Axel var annars den värsta tjufpojken. Men han förstod sig alltid på att kila undan i tid.
»Såg de oss?» sade Axel, när de hade gått en stund.
»Inte!» svarade Gustaf.
»Se här» sade Karl och stannade. »Titta bara!»
Det var ett annat fönster, som också låg nere vid gatan. Där satt en gammal gumma och läste i en bok. Det syntes så tydligt, hur hon lutade sig fram öfver bordet. Man såg banden, som hängde ned från hennes mössa, och fingret, som hon pekade med. Och där gnisslade de med korkarna, så att gumman flög högt i vädret och började ropa på någon, som satt i ett annat rum. Och så gingo de vidare. De sågo flickor och pojkar, gamla herrar och unga fruar, gummor och pigor, två skolmagistrar och en bagaregesäll. Allesammans syntes de mot gardinerna och gjorde skuggspel utåt gatan. Pojkarna smögo sig fram till fönstren, tittade på figurerna, som rörde sig upp och ned på gardinen. När det inte var roligt längre, gnodde de med korkarna på rutan. Och när de det hade gjort, gnodde de med benen, så länge de orkade. Och efter det var mörkt och gathörnen ej långt från hvarandra, så kommo de undan och sluppo smörj. Men att det fans folk, som ville ge dem af den varan, det hörde de litet hvarstans bakom sig i mörkret, och de sprungo som råttor. För de visste nog att det hade de ärligt förtjänt.
Och till sist kom de ner i en mörk gränd, och där stannade de. Ty från en hel våning, som låg aldeles utmed gatan, lyste det ljus ur hvartenda fönster. Inifrån hördes musik, och på gardinerna syntes som fladdrande skuggor, hvilka flögo förbi.
»Vad är det för nå’nting?» sa’ Karl och gick fram med korken i högsta hugg.
»Akta dig!» sa’ Axel. »Där är dansskola.»
»Hvad gör det då?»
»De kan få tag i oss.»
»Ja, och så fins det garfvare här i gård’n.»
»Är det farligt då?»
»Ja visst. Gesällerna springer så rasande.»
Men ju längre de stodo där, desto mera frestande blef det. På pianot därinne spelades en polka, och skuggorna på gardinen skuttade upp och ner. De svängde omkring och skuttade baklänges. De bredde ut sig på gardinerna, till dess att de nådde ända i taket. Så kom det nya igen. Och när pojkarna gingo närmare och tittade in genom springorna mellan gardinerna och fönstren, så kände de igen både pojkar och flickor.
Herre Gud, om de bara tordes! Tänk, när allesammans stannade därinne, och flickorna skrek! Tänk, att få se dem springa om hvarandra som yra höns och inte veta, hvad det var, och så få kila ifrån alltsammans och i morgon få höra, hur det varit på dansskolan!
Det var alldeles för frestande. Men det var farligt. Och det skulle göras fint.
»Ställ er där borta», sade Gustaf, som var äldst. »Jag ska’ gnissla för dem, kosta hvad det vill.»
Och så spottade han på korken och gjorde sig i ordning, medan de andra stälde sig på språng.
Men nu är det så, att när man ska’ gnissla på rutor med en kork, så ska’ man hålla sig i hörnen eller vid sidorna. Ty eljest kan rutan gå sönder. Det hade de nu hela tiden gjort, och därför hade ingen olycka skett. Men jag tror, att Gustaf den här gången var alldeles för ifrig, eller också var han rädd för smörj. Ty han drog till ett tag midt över hela rutan. Och då hände det något. Kratsch! sa’ det. Rutan gick i tusen bitar, och Gustaf körde hela armen rätt in i danssalongen.
Pojkarna hade nog väntat sig, att det skulle bli väsen därinne. Men det blef värre, än de nå’nsin hade kunnat tänka sig. Flickorna skreko, herrarne skreko, de dansande stannade af, och det blef ett sådant spring i dörrar, så att pojkarna tordes inte stanna där längre. Utan Gustaf, Axel och Karl allesammans lade de benen på ryggen och sprungo som harar. Just som de skulle vika om hörnet, föll Gustaf framstupa och slog sönder hela handen mot trottoarkanten. Men det brydde sig ingen om.
»Spring!» skrek Axel. »Spring, så mycket ni orkar!»
Och det gjorde de också. Ty efter sig hörde de en gumma, som ropade:
»Jag såg dem, när de svängde om knuten. De var tre stycken, de rackarna.»
Nu kände pojkarna alla vrår i sta’n. De hade lekt kurra gömma på gårdarna och visste, hvar man kunde komma igenom. Allt hvad tygen höllo sprungo de, tills de kommo till en gård, som hade en bakport, som ledde ut till en annan gata. Där sprungo de igenom, och sedan slunko de in på en annan gård. Där klättrade de öfver ett plank, och sedan kröpo de igenom ett gammalt trasigt staket, där de visste, var hålet fans. Se’n kommo de in på en gård där det bodde en kamrat, och därifrån vågade de äntligen gå ut på gatan. Ty nu voro de så långt borta, så att ingen kunde nå dem.
Här började de att plåstra om Gustafs hand med vatten och näsdukar. Och när det var gjordt, sade Axel:
»Men tänk, om nå’n får tag i, att det var vi?»
»Ja, tänk det!»
Och så togo de hvarandra i hand alla tre på, att aldrig tala om för någon människa, hvem som hade korkat på rutan i Garfvaregränd. Och det löftet har vi, så vidt jag vet, hållit allesammans ända till denna dag.
Och det säger jag er, pojkar, att om ni talar om, att det var jag, så blir ni olyckliga. Och ändå värre blir det, om ni själva nå’nsin går och korkar på rutorna. För då ångrar jag, att jag berättat en så rolig historia.»
⁎
Olle och Svante hade setat mycket fundersamma under hela denna historia. Men när den var slut, sade Svante:
»Det var ju om pappa själf.»
»Förstod du inte det hela tiden?» sade Olle.
»Nej, inte förrän på slutet», tyckte Svante.
Olle såg försmädlig ut. Men Svante tyckte ändå, det var underligt, att hans pappa hade varit rädd för sin pappa alldeles som Svante själf var för sin. Och han undrade, om han någonsin skulle få en pojke, som också var rädd för honom.
Men Olle och Svante korkade aldrig på några rutor. Ty de voro duktiga pojkar, och duktiga pojkar gå inte och apa efter andras skälmstycken. Ty de ha mer än nog af, hvad de själfva kunna hitta på.