Mina Pojkar/Olles äventyr
| ← Korken och fönsterrutan. |
|
Svantes födelsedag. → |
Olles äventyr.
Nu ska’ jag berätta om ett riktigt äventyr, som Olle råkade ut för.
Olle var en duktig pojke, som ni nog ha märkt, han kunde både simma och ro, och det var han egentligen inte så lite stolt över. Nu var händelsen den, att pappa en dag inte hade tid själf, och så bad han Olle fara efter posten.
Olle blef mycket belåten. Ty när han skulle fara efter posten, så var han tvungen att ro, och han tyckte det var stil att ro bort ensam och uträtta ett ärende.
Olle lånade båten, som låg vid deras egen brygga, och gaf sig i väg.
Nu var händelsen den, att just som Olle rodde öfver, så började dimman att stiga ifrån hafvet. Pappa hade inte sett, att dimman steg, och ingen annan hade tänkt på det häller. När Olle for öfver sundet, så såg han nog dimman. Den stod som en tjock, mörk vägg, stängande utsikten mot hela segelleden ut till hafs. Över de små öarna, över uddarna, som stucko ut i sjön, flögo lätta tappar af dimma. De sågo ut som djur eller människor, hvilka sprungo kapp öfver vattnet, snärjde in sina stora kroppar i skogen och gingo sönder, när de stötte samman med de gråa bärgen. Och allt närmare kom dimman. Nyss hade det sett ut, som om den varit långt, långt borta. Men när Olle lade i land, hade den kommit så nära, att de stora molnen flögo som täta bollar förbi honom ute på sjön, och af stugan, där de bodde, stack bara taket upp genom en sky, vilken såg ut, som om den stigit upp ur själfva marken.
Olle stod och tittade på detta. Han gick upp efter posten och kom tillbaka igen. Men när han kom tillbaka, blef han fundersam. Ty nu hade hela sundet grott igen af dimma. Solen var borta, landet var borta, hvart han vände sig, syntes endast en tjock, grå vägg af tät dimma, som blef tätare och tätare med hvarje minut, och Olle såg ingenting annat än ett stycke af vattnet, som skymtade rundt omkring båten, och den fläck af marken, på hvilken han själf stod.
Nu hade Olle hört talas om, att man kunde ro vilse i dimman. Ty när dimman stänger utsigten, då ror man och ror. Framåt går det, men lika långt kommer man för det. Man ser inga stränder, bara tjock dimma rundt omkring. Då ror man till sist åt alldeles galet håll, och så kan man sitta och ro i timmar, aldrig komma fram, utan ibland vara ute hela natten.
Det hade Olle hört, och det hade Söderman berättat för honom. Men Olle trodde, att om han först tog sikte på det land, där han var, skulle han nog kunna ro rätt fram så länge, till dess att det andra landet började synas. Posten hade han inlagd i ett papper, som var ombundet med ett snöre, och han lade det ordentligt och säkert under toften i förn. Sedan steg Olle i båten och rodde försiktigt från land.
I början såg han landet, som han rodde ifrån. Det blef allt mera och mera otydligt. Till sist såg han bara en flaggstång, som stack upp ur dimman. Men till sist försvann den också, och nu såg Olle ingenting. Då vände han sig om och såg framåt sjön, ty han trodde, att det andra landet skulle börja att skymta fram. Men han såg ingenting där heller, och då blef Olle litet kuslig till mods. Men han tänkte, att det var inte så farligt. Bara han rodde rätt fram och inte tog af hvarken till höger eller till venster, så måste han till sist komma i land. Och då skulle han alltid reda sig.
Altså tog Olle återigen till årorna och rodde vidare. Han såg ingenting annat än dimma och ett litet stycke vatten rundt omkring båten. Alldeles tyst var det. Olle hörde bara vattnet som plaskade mot båten, och ett underligt sus, som han trodde kom ifrån dimman. Så såg han på långt håll någonting resa sig upp ur vattnet. Olle trodde först, att det var ett träd, och det klack till i honom. Ty då visste han, att han skulle vara i land. Men när han såg närmare efter, märkte han, att det var en stor skonare med två master, som långsamt gled fram genom dimman. Han försökte ropa, men ingen hörde honom, och om en liten stund var skonaren borta igen.
Olle rodde vidare. Han tyckte, att han hade rott länge. Men ännu såg han inte något land, och han började tro, att han rott vilse. Då hörde han genom dimman ett ljud, som kom honom att lägga upp årorna och lyssna. Det lät som ett underligt tjutande, som om en tjur råmat i dödskamp, eller som om vinden tjutit i en oerhörd skorstenspipa. Det lät förfärligt hemskt, och Olle kunde inte begripa, hvad det var. Ljudet upprepades med korta mellanrum, och det kom ständigt närmare. Till sist hörde Olle stönandet af en ångmaskin, och strax bredvid båten såg han skrofvet af en stor ångbåt, som gick alldeles tätt förbi hans lilla båt.
Olle förstod, att han måste akta sig, och nu var det minsann inte roligt att gunga i svallvågorna. Han hade rott så nära intill ångaren, att de första svallvågorna slogo rätt in i båten. Olle kände, att han blef rädd. Men han visste också, att här gälde framför allt: att icke tappa modet. Han satt stilla i båten, medan svallvågorna varade, och när de upphört, rodde han vidare.
Olle rodde både länge och väl. Men ännu såg han intet annat än dimman, som växte omkring honom, och ett litet stycke vatten rundt omkring båten. Det enda, han tyckte var underligt, var, att vågorna började bli så stora. Han tyckte det var underligt, att det kunde blåsa så mycket hårdare, när han inte kände någon vind. Och snart blefvo vågorna så stora, att han inte kunde ro emot dem. Därför lät han till sist båten glida med vågorna.
Men nu hade Olle rott så länge, att han började bli trött. Och då blef han ängslig. Han grät inte, ty han var så stor, att han förstod, att om han började gråta, så kunde han inte reda sig längre. Då skulle båten gå, hvart den ville, och det dög inte. Därför sväljde Olle tårarna, och högg tag i årorna. Men ro orkade han inte längre, utan båten dref vidare med vågorna i dimman.
Olle förstod nu, att han kommit vilse. Han tänkte på mamma, pappa och lille bror, och han undrade, om de voro mycket ängsliga. Han ångrade, att han inte stannat kvar, där han var, och bedt någon följa sig hem. Och så kom han igen att tänka på mamma. Han torkade bort ett par tårar, som ville tränga sig fram, och rodde vidare. Men nu var han rädd. Han var ensam, förstod inte alls, hvar han var, och oupphörligt gick båten fram genom bara dimma.
Då såg han för sig en strand, som steg upp genom dimman. Han var nästan aldeles intill land, och när han kände, hur båten skrapade emot stenarna, såg han, att det låg en stuga längre bort i dimman.
Olle hade först trott, att han var hemma. Men så märkte han, att han inte kände igen sig.
I alla fall så band han fast linan på båten ordentligt kring en stor sten, tog brefven försiktigtvis med sig och gick upp till stugan.
Ingen människa syntes till. Men Olle gick in genom dörren, som var öppen, och frågade, som han hört pappa göra, om det var någon hemma. Borta i sängen var det en röst, som svarade, och en gammal gubbe kom fram.
Olle trodde knappt sina ögon. Det var Jan Erik, gubben, som hade velat skjuta Pudel, och som Olle och Svante hade skrämt, så att han sprang i sjön.
Olle blef rysligt rädd. Han visste inte, hvad han skulle säga. Men gubben kände igen honom och sade:
»Jag menar, det är Olle. Hur har han kommit hit?»
Olle berättade, huru alt hade gått till, men inom sig undrade han, om Jan Erik visste, hvem som hade satt dockgubben på bron åt honom. Och så undrade han, om Jan Erik var full.
Men gubben visste tydligen ingenting om dockgubben, och inte heller var han full. Han såg riktigt vänlig och snäll ut, tyckte Olle, och han kunde inte begripa, att det var han, som hade velat skjuta »Pudel».
»Han har allt gjort en lång resa!» tyckte gubben.
»Hvad är klockan?» frågade Olle.
»Å, hon är allt öfver tio», menade gubben.
Och så förklarade han för Olle, hur allt hade gått till. Olle hade rott vilse i dimman, kommit ut på fjärden, och nu hade vågorna drifvit honom mer än en mil ut till hafs.
»En lycka var det, att han kom i dag», sade gubben. »Ty nu har jag legat här och fiskat, och i morgon skulle jag fara igen.»
Det kunde inte bli tal om att fara hem den natten. Ty dimman var för tjock, och ingen kunde åtaga sig att hitta vägen. Därför fick Olle ligga, påklädd som han var, kvar hos gubben. Han fick strömming och bröd till kvällen, och han var så trött, att han genast somnade på golfvet, där gubben bäddat åt honom.
Tidigt på morgonen rodde Jan Erik Olle hem. När de då hade blifvit riktigt goda vänner, tyckte Olle, att han ville vara uppriktig mot Jan Erik, och därför talade han om, att det var han, som satt dockgubben på bron, för han trodde, att Jan Erik ville skjuta »Pudel».
Och Jan Erik blef inte ond. Han bara såg illmarig ut och yttrade:
»Jaså, är han en så’n fuling. Då kunde han gärna ha blivit, där han var.»
Ute på sjön, menade Jan Erik. Och det förstod också Olle.
Men när han nu kom hemåt, så blef han allvarsam. Och när han gick in hemma, visste han ingenting, hvarken hvad han skulle säga eller tänka.
Där hade ingen varit i säng, och pappa hade hela natten varit ute med lotsarna och rott utmed alla stränder. När nu Olle kom, var det ingen som sade något, och Olle blef alldeles häpen, när han såg, att allesammans stodo omkring honom och gräto, medan han själf gick ur famn i famn. Det underligaste tyckte Olle nästan var, när han såg, att Svante grät. Svante var så lycklig, att han ville ge Olle sin pilbåge.
Olle visste inte hvad han skulle säga. Därför gaf han pappa posten, som han hade gömt. Och så sade han, att de skulle tacka Jan Erik, som rott honom hem.
Det gjorde också alla. Och Olle såg, att pappa gaf honom en sedel.