Mordet i Vindfallsängen

Ur Nya dikter, 1894

Jan Persson i Bo hade översta makten
och styrde och ställde
och kung i sitt välde
och kallades "Bulten" av folket i trakten.

Och bulten i Bo var i friaretagen,
en änkeman var han
och guldkedja bar han
som lyste så skinande grant över magen.

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
— med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.

Och jäntorna bligade kärligt åt Bulten
— hans gods äro stora
— att sitta som mora
i Bo är väl bättre än svälta i hulten.

Och nog är det sant, att han sugit och pinat,
procentat och pantat,
och nog är det sant, att
allt välstånd i socknen för hans skull förtvinat.

Och nog är det sant, att Nils Nilsson i Vallen
blev jäktad och svulten
från gården av Bulten;
nu går han kring socknen, försupen, förfallen.

Men Bulten i Bo, han var herren för dagen,
han gick där och pöste,
och brännivinet öste
han dåsig och nöjd i den svällande magen.

Och jäntan, som förr var Nils Nilssons jänta,
den tog han om hakan,
och blek som ett lakan
hon drömde om arv, som mor Bult har att vänta.

Men Bulten var ej den, som lätt lät sig fånga,
han visste att välja
och köpa och sälja
det var ingen nöd, ty det fanns ju så många.

Och sist satt han däst och höll jäntor om liven
med ruset i skallen
— Nils Nilsson i Vallen
stod drucken bakom dem med handen på kniven.

*

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

"Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!"

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
"tag fast!" hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.

*

Till kanten av råken hans steg hade spårats,
det var som man tänkt sig,
att Nils hade dränkt sig;
de funno hans lik i en vik, när det vårats.

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

Nya dikter av Gustaf Fröding
Från Värmland Balen \| En litten låt ôm vårn \| Bergslagstroll \| Blixten \| Gamle Skam \| Jäntblig \| Korperal Storm \| Mordet i Vindfallsängen \| I valet och kvalet \| Tre trallande jäntor \| En nyårslåt \| Den gamla goda tiden \| Säv, säv, susa \| I bönhuset \| Stadens löjtnant \| Skalden Wennerbom
Bibliska fantasier Mannen och kvinnan \| Vår \| Höst \| Saul och David \| Upp till Salem \| Predikaren \| En syn \| Hosiannah! \| Det är fullbordat
Från när och fjärran Tronskifte \| Don Quixotte \| Clown Clopopisky \| Förrädarn \| Renässans \| De gode och de ädle \| Idealism och realism \| Idealet \| Hans högvördighet biskopen i Växjö \| Bollspelet vid Trianon \| Ur Friederike Brions visor \| Sålunda talade Zarathustra \| Atlantis \| Infruset \| Tröst \| Fylgia \| Koros \| Den evige juden