Myladys son/Del I/Kapitel 09
IX.
HURULEDES D'ARTAGNAN SÖKER LÅNGT BORT EFTER ARAMIS OCH FINNER HONOM RIDA PÅ HÄSTLÄNDEN BAKOM PLANCHET.
VID HEMKOMSTEN FANN D'ARTAGNAN EN karl sitta vid brasan. Det var Planchet. Med tillhjälp av de gamla kläder, värdinnans man vid sin flykt kvarlämnat, hade han undergått en sådan förändring, att d'Artagnan själv hade svårt att känna igen honom.
Madeleine presenterade honom i alla uppassarnas närvaro. Planchet tilltalade officern med en vacker fras på flamländska, d'Artagnan svarade med några ord, som ej tillhörde något språk, och så var den saken uppgjord. Madeleines bror inträdde i musketörlöjtnantens tjänst.
D'Artagnan hade redan uppgjort sin plan. Av fruktan att bli igenkänd ville han icke på dagen begiva sig till Noisy. Han hade således god tid på sig, synnerligast som Noisy låg blott tre eller fyra lieues från Paris, på vägen till Meaux.
Han började med att intaga en ordentlig frukost, vilket ofta är en dålig början, då man vill arbeta med huvudet, men däremot är ganska klokt, då det är fråga om någon kroppslig verksamhet. Därefter bytte han kläder, i tanke att musketöruniformen kunde väcka misstroende, tog sedan största och bästa av sina tre värjor, vilken han endast vid viktiga tillfällen begagnade, lät fram mot två-tiden sadla sina båda hästar och red, åtföljd av Planchet, ut genom La Vilette-tullen. Under tiden höll man ännu på att i det bredvid Geten belägna huset anställa de mest noggranna spaningar efter den försvunna Planchet.
När d'Artagnan kommit på en och en halv lieues avstånd från Paris, märkte han, att han i sin otålighet begivit sig av för tidigt och rastade vid ett värdshus för att låta hästarna pusta.
Värdshuset var fullt av människor av ganska tvetydigt utseende, vilka tycktes ha i sinnet att företaga någon nattlig utflykt. En man, insvept i kappa, syntes i dörren, men då han såg en främling, gjorde han ett tecken med handen, och två av gästerna gingo ut för att samtala med honom.
D'Artagnan närmade sig helt lugnt värdinnan, berömde hennes vin, som var av sämsta sort, gjorde henne några frågor angående Noisy och fick veta, att i hela byn endast funnos två större hus, det ena tillhörigt hans högvördighet ärkebiskopen av Paris, i vilket hans niéce, hertiginnan de Longueville för närvarande bodde, och det andra ett jesuitkloster; man kunde således ej misstaga sig.
Klockan fyra begav sig d'Artagnan åter på väg och red i skritt, ty han ville ej komma fram förrän det blivit mörkt.
När man en mulen vinterdag rider i skritt genom en trakt, där ingenting händer, har man nästan ingenting annat att göra än vad haren gör på sitt läger, enligt vad Lafontaine säger, nämligen att drömma. D'Artagnan drömde alltså, och Planchet likaså. Men som man snart får erfara, voro deras drömmar helt olika.
Ett ord, som värdinnan yttrat, gav d'Artagnans tankar en särskild riktning; detta ord var fru de Longuevilles namn.
Fru de Longueville var också verkligen i alla avseenden ägnad att giva ämne till drömmar; hon var en av landets förnämsta damer och en av hovets vackraste kvinnor. Förmäld med den gamle hertig de Longueville, vilken hon ej älskade, ansågs hon till en början vara älskarinna åt Coligny, som för hennes skull i en duell på Place Royale låtit döda sig av hertig de Guise. Sedan talade man om en något för öm vänskap, som hon skulle ha hyst för sin bror, prins de Condé, en vänskap, som väckt mycken anstöt hos de gudfruktiga vid hovet; vidare trodde man, att ett djupt hat följt på denna vänskap, och hertiginnan de Longueville hade nu, efter vad man påstod, en politisk förbindelse med prins de Marsillac, äldsta sonen till den gamle hertig de la Rochefoucault, och vilken hon nu som bäst sökte göra till Condés fiende.
D'Artagnan tänkte på alla dessa förhållanden. Han påminde sig, att han i Louvre ofta sett den vackra fru Longueville, strålande och bländande, gå förbi honom. Han tänkte på Aramis, som, utan att vara mer än han, fordom varit älskare åt fru de Chevreuse, vilken vid det förra hovet varit, vad fru de Longueville var vid det nuvarande. Han frågade sig, varför det finns så många människor, som uppnå allt, vad de önska sig, vare sig i fråga om kärlek eller ärelystnad, då det däremot finns andra, som av slump eller naturliga hinder i alla sina förhoppningar och strävanden stanna på halva vägen.
Han måste inom sig erkänna, att oaktat all sin klokhet, all sin skicklighet var han ändå och skulle troligen alltid förbliva en av dessa senare, då Planchet i detsamma närmade sig och sade:
— Jag slår vad, herre, att ni tänker på samma sak som jag.
— Det tvivlar jag på, Planchet, svarade d'Artagnan småleende, men låt höra vad du tänkte på!
— Jag tänker på de där obehagliga figurerna, som sutto och drucko på värdshuset, där vi rastade.
— Alltid lika försiktig.
— Det är ett slags instinkt, herre.
— Nå, vad sade din instinkt i det här fallet?
— Jo, instinkten sade mig, att de där människorna samlats på värdshuset i någon dålig avsikt, och jag tänkte på, vad instinkten sade mig, i den mörkaste vrån av stallet, då en karl, insvept i kappa och åtföljd av två andra karlar, inträdde dit utan att varsebliva mig.
— Aha, sade d'Artagnan, som fann Planchets berättelse överensstämma med de iakttagelser han själv gjort, nåväl?
— En av de båda karlarna sade: ’Han är säkert i Noisy eller kommer dit i kväll, för jag kände igen hans betjänt.’
— ’Är du säker på det?’ frågade mannen i kappan.
— ’Ja, min prins.’
— Min prins? avbröt d'Artagnan.
— ’Ja, min prins’, sa han, det hörde jag tydligt. Men hör vidare: ’Om han verkligen finns där, vad ska vi göra med honom?’ frågade den andre karlen.
— ’Vad vi ska göra med honom?’ återtog prinsen.
— ’Ja, han är inte den, som låter fånga sig så lätt, han kommer att ta till värjan.’
— ’Nå, då måste vi göra som han, men ändå försöka att ta honom levande. Har du rep att binda honom med och en kavle att lägga i munnen på honom?’
— ’Ja, det ha vi.’
— ’Kom noga ihåg, att han sannolikt är förklädd till kavaljer.’
— ’Ja, monseigneur, ni kan lita på oss.’
— ’För övrigt skall jag vara till hands och vägleda er.’
— ’Och ni ansvarar för att myndigheterna inte …’
— ’Jag ansvarar för allt.’
— ’Gott, vi ska göra vårt bästa.’
— Därmed gingo de ut ur stallet.
— Nåväl, sade d'Artagnan, vad kan väl det där angå oss? Det är väl något sådant där upptåg, som man har för sig litet emellan.
— Men är ni säker på, att det inte kan vara riktat mot oss?
— Mot oss! Varför det då?
— Jo, tänk på de där orden: Jag har känt igen hans betjänt, sade en av dem, och det kunde ju syfta på mig.
— Vidare?
— Han är säkert i Noisy eller kommer dit i kväll, sade en annan, och det kunde ju syfta på er. Och så sa den, som de kallade prinsen: Kom ihåg, att han sannolikt är förklädd till kavaljer, vilket tycks mig inte lämna något tvivel övrigt, synnerligast som ni verkligen är klädd som kavaljer och inte som officer vid musketörerna. Vad säger ni om det, herre?
— Ack, min käre Planchet, svarade d'Artagnan, med en suck, jag säger att jag tyvärr inte längre lever på den tiden, då prinsar ville mörda mig. Det var den gamla goda tiden! Var därför lugn; de där människorna vilja inte oss något.
— Är ni säker på det, herre?
— Ja, det ansvarar jag för.
— Det är bra, då tala vi inte mer om saken.
Planchet återtog nu sin plats bakom d'Artagnan, med det sublima förtroende, han alltid hyst för sin herre, och som femton års skilsmässa ej förmått rubba.
De redo sålunda omkring en halvmil. Då denna sträcka tillryggalagts, närmade sig Planchet åter intill d'Artagnan.
— Herre, började han.
— Vad är det?
— Hör på, herre, titta åt den där sidan, tycker ni inte, att det är som om skuggor skymtade förbi där borta i mörkret. Hör! Jag tycker mig höra hästtramp.
— Omöjligt, svarade d'Artagnan, marken är uppblött av regnet … men jag tycker mig verkligen se något.
Han stannade för att lyssna.
— Om man inte hör hästtramp, så hör man i alla fall deras gnäggande, lyssna bara!
D'Artagnan hörde verkligen en gnäggning, som genomträngde rymden och mörkret.
— Det är de där karlarna, som satt sig i rörelse, sade han, men det rör oss inte, låt oss fortsätta!
De satte åter sina hästar i gång. En halvtimme därefter hunno de fram till de första husen i Noisy; klockan kunde vara mellan åtta och nio på kvällen.
Enligt bruket på landsbygden hade alla redan gått till sängs, och i hela byn syntes ej ett enda ljus.
D'Artagnan och Planchet fortsatte sin ritt. På båda sidor om vägen avtecknade sig mot den gråa, dystra himlen de ännu mörkare takåsarna på husen; emellanåt skällde någon vaksam hund innanför en port eller sprang någon uppskrämd katt hastigt bort från vägen för att taga sin tillflykt till någon rishög, där man såg dess förskräckta ögon lysa som karbunklar. Dessa voro de enda levande varelser, som tycktes finnas i denna by.
Ungefär mitt i byn reste sig en mörk massa, behärskande stora torget och belägen mellan två gränder. Över fasaden sträckte ofantliga lindar sina stora, avlövade grenar. D'Artagnan betraktade uppmärksamt denna byggnad.
— Det här måste vara ärkebiskopens slott, där den vackra fru de Longueville bor, sade han till Planchet. Men var ligger klostret?
— Klostret, svarade Planchet, ligger vid änden av byn. Det känner jag till.
— Gott, återtog d'Artagnan, rid du dit i galopp, Planchet, medan jag spänner till sadelgjorden på min häst, kom sedan tillbaka och säg mig om det finns något upplyst fönster i klostret.
Planchet hörsammade genast och avlägsnade sig i mörkret, medan d'Artagnan steg av och, som han sagt, spände till sadelgjorden. Efter fem minuters förlopp kom Planchet tillbaka.
— Herre, sade han, det finns bara ett enda upplyst fönster åt den sida, som vetter utåt fältet.
— Hm, svarade d'Artagnan, om jag vore frondör skulle jag klappa på här, och vore då säker på att få ett gott härbärge, och om jag vore munk, skulle jag klappa på där borta och vore säker på, att få en god kvällsvard, men nu lär vi väl knappast bli mottagna vare sig i slottet eller klostret … Se där, det enda fönster, som var upplyst, är nu mörkt!
— Hör ni, herre?
— Ja, vad är det för buller?
Det lät som tjutet av en orkan, som närmade sig; i samma ögonblick framstormade från var och en av gränderna, som lågo på ömse sidor om huset, två ryttartrupper, vardera beståonde av tio man, omringade d'Artagnan och Planchet och tillspärrade alla utvägar för dem.
— Vad f-n nu då? utbrast d'Artagnan, i det han drog sin värja och ställde sig i skydd bakom sin häst, under det Planchet verkställde samma manöver. Skulle du ha gissat rätt? Kan det verkligen vara oss de vilja åt?
— Det är han, vi ha honom! ropade ryttarna, i det de med dragna värjor störtade mot d'Artagnan.
— Låt honom inte slippa undan, sade en hög röst.
— Nej, monseigneur, var lugn!
D'Artagnan ansåg nu stunden vara inne att blanda sig i samtalet.
— Hör på, mina herrar, sade han på sin gascogniska dialekt, vad vilja ni, vad är det ni åstunda?
— Det skall du nog få veta, tjöto ryttarna med en mun.
— Håll, håll! ropade den, som kallats monseigneur, håll! Vid edra huvuden, det är inte han!
— Seså, mina herrar, sade d'Artagnan, äro människorna alldeles förryckta här i Noisy? Tag er till vara, för jag säger er, att den förste, som närmar sig på min värjas längd, och min värja är ganska lång, honom ristar jag upp.
Anföraren närmade sig nu.
— Vad gör ni här? sade han i en högdragen och myndig ton, som röjde vana att befalla.
— Än ni själv då? genmälde d'Artagnan.
— Var hövlig, eljest komma vi att tukta er eftertryckligt, ty fastän man inte vill uppge sitt namn, vill man ändå bli respekterad efter sin rang.
— Ni vill inte uppge ert namn, därför att ni är huvudman för något anslag, svarade d'Artagnan, men jag, som färdas här helt fredligt med min betjänt, jag har inte samma skäl att förtiga mitt.
— Nog, nog, vad heter ni?
— Jag säger er mitt namn, så att ni må veta, var ni åter kan träffa mig, herre, monseigneur eller prins, vilketdera ni helst vill kallas, sade vår gascognare, som icke ville giva efter för en hotelse. Känner ni till herr d'Artagnan?
— Löjtnant vid kungliga musketörerna? sade främlingen.
— Just han.
— Ja visst.
— Nåväl, fortfor gascognaren, då har ni kanske också hört, att han har en stark hand och en säker klinga.
— Är ni herr d'Artagnan?
— Ja, det är jag.
— Ni är väl här för att försvara honom?
— Honom? Vilken honom?
— Den vi söka.
— Jag skulle nästan kunna tro, återtog d'Artagnan, att jag kommit till gåtornas land i stället för till Noisy.
— Seså, svara! sade samma myndiga stämma, väntar ni honom under dessa fönster? Kom ni till Noisy för att försvara honom?
— Jag väntar ingen, svarade d'Artagnan, som började bli otålig, jag ämnar inte försvara någon annan än mig själv, men mig skall jag också tappert försvara, det kan jag bereda er på.
— Gott, avlägsna er då och lämna platsen åt oss!
— Avlägsna mig! sade d'Artagnan, vars planer stördes av denna befallning, det är inte så lätt, i synnerhet som både jag och min häst digna av trötthet, såvida ni inte skulle vara hågad att bjuda mig på supé och nattkvarter här i närheten.
— Lymmel!
— Ähå, herre, spar era utgjutelser, jag ber, för om ni säger ett sådant ord en gång till, så, om ni än vore markis, hertig, prins eller kung, slungar jag det tillbaka i halsen på er, hör ni det!
— Ja, sade anföraren, nu kan man inte tvivla längre, det är tydligen en gascognare, som talar, och följaktligen inte den, som vi söka. Vårt företag misslyckades alltså i kväll, låt oss ge oss iväg. Vi träffas åter, herr d'Artagnan.
— Ja, men aldrig med lika fördelar å er sida, sade
gascognaren hånfullt, ty då ni återfinner mig, är ni kanske ensam och då är det måhända dager.
— Det är bra, det är bra, låt oss ge oss av, mina herrar!
Under mummel och svordomar satte sig ryttarna i rörelse och försvunno i mörkret på vägen till Paris.
D'Artagnan och Planchet höllo sig ännu en liten stund i försvarstillstånd, men då bullret alltmer avlägsnade sig, stucko de åter värjorna i slidorna.
— Du ser nu, sade d'Artagnan lugnt, att det inte var oss de ville åt.
— Men vem var det då?
— Det är inte gott att veta, och det är mig också likgiltigt, men vad som inte är mig likgiltigt, det är att komma in i jesuitklostret. Till häst, därför, och låt oss rida dit och bulta på. Får gå på vinst och förlust. För tusan, de skola väl inte äta upp oss heller!
D'Artagnan steg åter i sadeln.
Planchet hade just gjort detsamma, då plötsligt en helt oväntad tyngd föll ned på länden av hans häst, så att han höll på att falla av.
— Herre, utbrast Planchet, jag har en karl bakom mig på hästen.
D'Artagnan vände sig om och såg verkligen två gestalter på Planchets häst.
— Men det är då djävulen själv, som förföljer oss i natt! utropade han, i det han drog sin värja för att angripa den nykomne.
— Nej, min käre d'Artagnan, sade denne, det är inte djävulen, det är jag, Aramis. Rid i galopp, Planchet, och när du kommer till slutet av byn, så håll till vänster.
Och Planchet, med Aramis bakom sig på hästländen, red bort i galopp, åtföljd av d'Artagnan, som började tro, att han drömde någon fantastisk, osammanhängande dröm.