Myladys son/Del I/Kapitel 08
VIII.
OM DEN OLIKA VERKAN EN HALV PISTOL KAN HA PÅ EN PEDELL OCH PÅ EN KORGOSSE.
D'ARTAGNAN GICK ÅT PONT-NEUF, UNDER DET han lyckönskade sig till att ha återfunnit Planchet, ty ehuru han till synes gjorde den beskedlige gossen en tjänst, var det i själva verket Planchet, som gjorde d'Artagnan en sådan. I denna stund kunde också ingenting komma honom bättre till pass än en pålitlig och förståndig betjänt. Då Planchet sedermera återtog sin samhällsställning vid Lombardsgatan, skulle han alltjämt stå i förbindelse hos d'Artagnan till följd därav, att denne gömt honom hos sig och därigenom räddat hans liv, och d'Artagnan hade ingenting emot, att ha vänner ibland borgarne, i synnerhet nu, då de beredde sig att bekriga hovet. Det var ju detsamma som att stå i hemlig förbindelse med det fientliga lägret, och för en man så slug som d”Artagnan kunde minsta småsak lätt leda till viktiga följder.
Det var i denna sinnesstämning som d'Artagnan, belåten med slumpen och med sig själv, anlände till Notre-Dame. Han steg uppför trappan, gick in i kyrkan, vände sig till en sakristan, som höll på att sopa ett kapell och frågade honom, om han kände till herr Bazin.
— Pedellen Bazin? sade sakristanen.
— Ja, just han.
— Han tjänstgör där borta vid mässan, i den heliga jungfruns kapell.
D'Artagnan spratt till av glädje; han hade knappast hoppats, att så snart få reda på Bazin. Han gick fram och föll på knä framför kapellet, så att han ej skulle förlora sin man ur sikte. Det var lyckligtvis en mindre mässa, som snart var slutad. D'Artagnan, som glömt sina böner och uraktlåtit att medtaga bönbok, begagnade tillfället att iakttaga Bazin.
Man måste medge, att Bazin bar sin dräkt med lika mycken värdighet som lycksalig självbelåtenhet. Man kunde se, att han åtminstone i det närmaste uppnått målet för sin ärelystnad och att det silverbeslagna valfiskbenet, han höll i sin hand, syntes honom lika hedrande som den kommandostav Condé i slaget vid Fribourg kastade eller icke kastade in i fiendens led. Hans fysik hade, om man så får uttrycka sig, förändrats i full överensstämmelse med hans dräkt. Hela hans kropp hade rundats, så att den kunnat anstå en vördig prost. De framstående delarna av hans ansikte tycktes nästan ha försvunnit. Väl hade han ännu sin näsa i behåll, men kinderna hade svällt upp, så att de tillägnat sig vardera en del därav, hakan låg nedsjunken på halsen, någonting, som ej var fett utan snarare svulst hade lägrat sig kring hans ögon, pannan betäcktes av rakt, på prästfason nedkammat hår.
Den tjänstförrättande prästen avslutade mässan samtidigt som d'Artagnan slutat sin granskning; han uttalade slutorden och drog sig tillbaka, sedan han till d'Artagnans stora förvåning utdelat sin välsignelse, vilken alla mottogo på knä. Men d'Artagnans förvåning upphörde, då han i den officierande igenkände själva koadjutorn, det vill säga den ryktbara Jean François de Gondy, som vid denna tid, anande den roll han skulle komma att spela, började göra sig populär genom att utdela allmosor. Det var i syfte att öka denna popularitet, som han emellanåt läste en av dessa morgonmässor, som endast enklare folk brukade avhöra.
D'Artagnan föll liksom de andra på knä, mottog sin andel av välsignelsen och gjorde korstecknet, men i det ögonblick, då Bazin i sin tur gick förbi, med ögonen riktade mot höjden, passade d'Artagnan på och drog i hans rock.
Bazin sänkte sina blickar och gjorde ett skutt bakåt, som om han sett en orm.
— Herr d'Artagnan! utropade han. Vade retro, Satanas!
— Vad, min käre Bazin, sade officern skrattande, är det så du tar emot en gammal vän?
— Herre, svarade Bazin, en kristens sanna vänner äro de, som bistå honom i vad som rör hans själs eviga välfärd, och inte de, som föra honom på fördärvets vägar.
— Jag förstår dig inte, Bazin, sade d'Artagnan. Jag inser inte, hur jag skulle kunna utgöra något hinder för din själs välfärd.
— Ni glömmer, herre, svarade Bazin, att ni motarbetade min stackars herres välfärd genom att hålla honom kvar på förtappelsens stig, och att det icke var ert fel, om han inte ådrog sig fördömelse genom att förbliva musketör, fastän han kände så stark kallelse att bli en kyrkans tjänare.
— Min käre Bazin, återtog d'Artagnan, av det ställe, där du nu träffar mig, bör du finna, att jag i alla avseenden är mycket förändrad. Med åren kommer förståndet, och som jag inte betvivlar, att din herre är på god väg att bereda sin själs eviga välfärd, kommer jag nu för att underrätta mig om, var han finns, så att han med sina råd må kunna hjälpa mig att även bereda min.
— Säg snarare för att locka honom ut i världen igen. Lyckligtvis, tillade Bazin, är jag okunnig om var han finns, ty som vi nu äro på ett heligt ställe, skulle jag inte våga säga en osanning.
— Vad? utbrast d'Artagnan misslynt, vet du inte var Aramis finns?
— Först och främst, sade Bazin, var Aramis ett förtappelsens namn; av Aramis kan man också få Simara, som är namnet på en ond ande. Till sin egen lycka har han för alltid lagt bort detta namn.
— Också, svarade d'Artagnan, som föresatt sig att vara tålmodig, är det inte Aramis jag söker utan abbé d'Herblay. Och nu, min käre Bazin, säg mig var han är!
— Hörde ni inte, herr d'Artagnan, att jag svarade er, att jag inte vet det?
— Jo, visserligen, men därpå svarar jag i min tur, att det är omöjligt.
— Det är likväl sant, herre, rena sanningen, Guds rena sanning.
D'Artagnan insåg, att han icke skulle-få veta något av Bazin. Att denne ljög var uppenbart, men han gjorde det med så mycken iver och ståndaktighet, att man lätt kunde förutse, att han icke ämnade yppa någonting.
— Gott, min käre Bazin, sade d'Artagnan, eftersom du inte vet var din herre finns, så låt oss inte tala mer därom. Låt oss skiljas som goda vänner och håll till godo med denna halva pistol för att dricka min skål.
— Jag dricker inte, herre, svarade Bazin, i det han med värdighet sköt tillbaka officerns hand; det kan anstå de världsliga.
— Omutlig! mumlade d'Artagnan. Jag har verkligen otur.
Då d'Artagnan, tankspridd, släppte Bazins rock, begagnade denne friheten för att hastigt draga sig tillbaka till sakristian, där han icke kände sig i säkerhet, förrän han stängt igen dörren efter sig.
D'Artagnan stod orörlig, tankfull och med ögonen riktade på dörren, som utgjorde en skiljemur mellan honom och Bazin, då han kände, att någon med fingerspetsen vidrörde hans skuldra.
Han vände sig om och var nära att uppgiva ett rop av förvåning, då den, som vidrört honom, nu lade ett finger på sin mun som tecken till tystnad.
— Ni här, min käre Rochefort!
— Tyst! svarade Rochefort. Visste ni, att jag var fri?
— Ja, jag har fått veta det ur första hand.
— Av vem då?
— Av Planchet.
— Hur? Av Planchet?
— Ja visst, det var han, som befriade er.
— Planchet! Ja, jag tyckte verkligen, att jag kände igen hans ansikte. Det bevisar, att en god gärning alltid bär frukt.
— Vad tänker ni göra här?
— Jag kommer för att tacka Gud för min lyckliga befrielse, svarade Rochefort.
— Och vidare? För jag antar, att detta inte är den enda anledningen.
— Vidare för att taga order av koadjutorn och se till, om vi inte skulle kunna spela Mazarin något präktigt spratt.
— Vilket brushuvud! Ni ställer väl till så att ni kommer på Bastiljen igen.
— Åh, det ska jag nog veta att akta mig för, lita på det! Det är så skönt att få andas fria luften igen. Därför ämnar jag också göra en liten tur utåt landsorten.
— Ah, det är just vad jag ämnar, också.
— Kan jag, utan att vara närgången, fråga vart ni far?
— Jag far för att söka upp mina vänner.
— Athos, Porthos och Aramis? Ni söker då dem?
— Ja, men tyvärr vet jag inte var de finnas.
— Ganska eget, minsann! Å vilkens vägnar söker ni dem?
— Anar ni det inte?
— Jo. Och ni har inte reda på, var de äro? Vänta bara åtta dagar, så skall jag skaffa er upplysning därom.
— Åtta dagar… det är för länge, inom tre dagar måste jag ha reda på dem.
— Tre dagar är inte mycket. Frankrike är stort.
— Kan så vara, men ni känner ordet måste. Med det ordet kan man uträtta mycket.
— När börjar ni er spaning?
— Jag har redan börjat.
— Lycka till då!
— Och er önskar jag lycklig resa.
— Vi träffas kanske på vägen.
— Det är inte troligt.
— Åh, vem vet? Slumpen är så nyckfull. Om Mazarin talar om mig, så säg honom, att jag bett er låta honom veta, att han inom kort skall få erfara, huruvida jag, såsom han yttrade, är för gammal att handla.
Rochefort avlägsnade sig med ett av dessa förfärliga leenden, som förr så ofta kommit d'Artagnan att rysa, men denna gång betraktade han honom utan oro och smålog, även han, med ett vemodigt uttryck, som måhända blott detta minne kunde giva åt hans ansikte.
— Gå, avgrundsande, sade han, och gör vad du vill… det är mig likgiltigt, ty i hela världen finns ej en annan Constance.
När d'Artagnan vände sig om, varseblev han Bazin, vilken, sedan han avlagt sin kyrkliga dräkt, nu stod och talade med sakristanen. Bazin syntes mycket ivrig och gjorde stora åtbörder med sina korta och tjocka armar. D'Artagnan förstod, att han efter all sannolikhet förmanade sakristanen att vara ytterst tystlåten gentemot honom.
Under de båda kyrkotjänarnas samtal passade d'Artagnan på och smög sig ut ur kyrkan samt ställde sig på lur vid Canettesgatan. Bazin kunde ej gå ut, utan att d'Artagnan från sitt gömställe skulle se honom komma.
Efter fem minuters förlopp, under det musketörlöjtnanten stod på sin post, uppenbarade sig Bazin utanför kyrkan; han såg sig noga omkring åt alla håll för att förvissa sig om, att ingen spejade på honom, men han kunde ej se vår officer, vilkens huvud knappt stack fram vid hörnet av ett hus, som låg femtio steg därifrån. Lugnad, då han icke såg till någon, vågade Bazin sig ut på Notre-Dame-gatan.
D'Artagnan skyndade fram från sitt gömställe och kom i lagom tid för att se honom vika av in på Juiveriegatan och därefter styra kosan till Calandregatan, där han inträdde i ett hus av ganska hyggligt utseende. Vår officer tog för givet, att det var i detta hus den värdige pedellen bodde.
D'Artagnan aktade sig väl för att gå dit och göra efterfrågningar; portvakten, om det fanns någon sådan, hade sannolikt redan blivit varnad, och till vem skulle han vända sig, om det icke fanns någon portvakt?
Han gick in på en liten källare, som låg i hörnet av Saint-Eloi- och Calandregatorna och begärde en mugg hypocras (vin med kanel, socker och kryddor). För att tillaga denna dryck behövdes en halvtimme; d'Artagnan hade således god tid att utan att väcka misstankar spionera på Bazins hus.
Han varseblev i källarsalen en gosse om tretton eller fjoron år, med pigg uppsyn, vilken han trodde sig tjugu minuter förut ha sett i en korgosses dräkt. Han frågade honom därom, och som denne unge kyrkotjänare ej hade någon anledning att förställa sig, erfor d'Artagnan av honom, att han från klockan sex till nio på morgonen förrättade tjänst som korgosse och från nio till midnatt var uppassare på källaren.
Under det han språkade med gossen, framförde man en häst till porten av det hus, där Bazin gått in. Hästen var sadad och betslad. Strax därefter kom Bazin ut.
— Titta, sade pojken, där är vår pedell, som tänker rida bort.
— Vart skall han rida? frågade d'Artagnan.
— Jag vet inte.
— En halv pistol, sade d'Artagnan, om du tar reda på det.
— Åt mig? sade gossen med en glädjeblixt i ögonen. Om jag tar reda på vart herr Bazin rider? Det kan jag nog göra. Ni skojar väl inte med mig?
— Nej, på min heder, här ser du den halva pistolen… Och han visade honom det förledande myntet, men utan att giva honom det.
— Jag ska fråga honom själv.
— Nej, det vore rätta sättet att ingenting få veta, sade d'Artagnan. Vänta tills han ridit iväg, sedan kan du fråga eller spana på vad sätt du vill, det blir din sak. Den halva pistolen har jag här… Han stoppade den åter i sin ficka.
— Jag förstår, sade gossen med det listiga leende, som är parispojkar så eget, nå, jag får väl vänta då.
Man behövde ej vänta länge. Fem minuter därefter red Bazin bort i sakta trav, i det han manade på sin häst med slag av sitt paraply.
Knappt hade han vikit om hörnet till Juiveriegatan, förrän pojkern som en stövare rusade i hans spår.
D'Artagnan återtog sin plats vid bordet, fullt övertygad om, att han snart skulle få veta, vad han önskade.
Inom tio minuter kom också pojken tillbaka.
— Nå? frågade d'Artagnan.
— Ja, svarade gossen, nu vet jag det.
— Vart red han då?
— Får jag den halva pistolen då?
— Ja visst. Svara bara!
— Låna mig den, så får jag se, att den inte är falsk.
— Det är den inte.
— Hör, källarmästarn, sade gossen, herrn här ber att få växla.
Källarmästarn stod vid sin disk. Han räckte fram småpengar och tog emot pistolen.
Gossen stoppade pengarna i sin ficka.
— Nå, säg mig nu, vart han red, sade d'Artagnan, som småleende sett honom utöva sin lilla list.
— Han red till Noisy.
— Hur vet du det?
— Åh, det var ingen konst att få veta. Jag kände igen hästen, den tillhör slaktaren, som ibland hyr ut den åt herr Bazin. Jag tänkte, att slaktaren nog inte hade hyrt ut sin häst utan att vilja veta, vart det skulle bära av, fast han förstås inte tror, att herr Bazin skulle kunna tröttrida en häst.
— Och han svarade dig, att Bazin…
— Red till Noisy. Det tycks han ha för vana att göra för resten. Han rider dit två eller tre gånger i veckan.
— Känner du till Noisy?
— Jaa då, där bor min amma.
— Finns det något kloster i Noisy?
— Ja, ett vackert kloster, ett jesuitkloster.
— Bra, sade d'Artagnan, intet tvivel mer!
— Ni är då nöjd, herre?
— Ja. Vad heter du?
— Friquet.
D'Artagnan tog upp sin plånbok och skrev upp gossens namn och adressen på källaren.
— Säg mig, herr officer, fortfor gossen, kan man få förtjäna flera halva pistoler?
— Kanhända det, svarade d'Artagnan.
Som han nu fått veta vad han ville, betalade han vinet, som han ännu icke druckit ur, och begav sig hastigt iväg till Tiquetonnegatan.