Myladys son/Del I/Kapitel 07
VII.
D'ARTAGNAN ÄR I BRYDERI, MEN EN AV VÅRA GAMLA BEKANTA KOMMER TILL HANS HJÄLP.
D'ARTAGNAN ÅTERVÄNDE SÅLEDES HELT tankfull från Palais-Royal. Han fann ett visst nöje i att känna Mazarins penningpåse i sin ficka och tänkte på den vackra diamanten, som fordom en gång tillhört honom, och som han ett ögonblick sett blixtra på ministerns finger.
— Om den där diamantringen någonsin mer kommer i min ägo, sade han sig, så skulle jag genast förvandla den i pengar. Jag skulle köpa några egendomar omkring min fars slott, som är en ganska vacker bostad men som inte har andra tillhörigheter än en liten trädgård, och där skulle jag i all min härlighet förbida stunden, då någon rik arvtagerska, förledd av mitt ståtliga utseende, gifte sig med mig; sedan skulle jag ha tre gossar; den förste skulle jag göra till en förnäm och ädel herre som Athos, den andre till en ståtlig soldat som Porthos och den tredje till en fin abbé som Aramis. Det vore min själ mycket bättre än det liv jag nu för. Men olyckligtvis är Mazarin en gnidare, som inte till min fördel vill göra sig av med diamanten.
Vad skulle väl d'Artagnan ha sagt, om han vetat, att drottningen anförtrott Mazarin denna diamant för att återställa den till honom?
Då han kom in på Tiquetonnegatan, horde han där ett starkt buller; en ansenlig folkhop hade samlat sig i närheten av hans bostad.
— Vad nu då? sade han, är elden lös på värdshuset Geten eller kan den vackra Madeleines man verkligen ha återkommit?
Det var varken det ena eller det andra. Då d'Artagnan närmade sig, fann han, att det icke var utanför hans värdshus, men utanför huset bredvid, som folket samlat sig. Man skrek och väsnades, man sprang omkring med facklor, och vid skenet av dessa facklor såg d'Artagnan några uniformer.
Han frågade, vad som stod på. Man svarade, att det var en borgare, som med ett tjugutal kamrater anfallit en vagn, eskorterad av vakt, men att förstärkning anlänt och drivit borgarne på flykten. Anföraren för bandet hade tagit sin tillflykt till det hus, som låg näst intill värdshuset, och man höll nu på att visitera huset för att infånga flyktingen.
I sina unga dagar skyndade d'Artagnan alltid dit, där han såg uniformer, och lämnade sitt bistånd åt militären mot borgarne, men numera hade denna iver svalnat; för övrigt hade han nu kardinalens hundra pistoler i fickan, och han ville ej riskera att förlora dem i en folksamling.
Han inträdde i värdshuset utan att göra flera frågor. Förr i världen ville d'Artagnan alltid veta allt; nu däremot visste han alltid nog.
Han träffade den vackra Madeleine, som icke väntat honom, emedan hon trodde, att han skulle tillbringa natten i Louvre; hon fjäsade därför mycket för honom till följd av denna återkomst, vilken denna gång gladde henne så mycket mera som hon var rädd för uppträdet ute på gatan och icke haft någon som kunde beskydda henne.
Hon ville inleda ett samtal med musketörlöjtnanten och berätta, vad som tilldragit sig, men d'Artagnan var tankfull och hade följaktligen icke lust att språka. Han bad henne bära upp supén på hans rum och även skicka upp en flaska gammal bourgogne.
Den vackra Madeleine var van att lyda på militäriskt vis, det vill säga vid ett tecken eller en åtbörd. Denna gång hade d'Artagnan värdigats tala, han åtlyddes därför med dubbel hastighet.
D'Artagnan tog sin nyckel och sitt ljus och gick upp till sin kammare. För att ej minska hyressumman för husets lägenheter, åtnöjde han sig med ett litet rum i fjärde våningen. Detta rum var beläget tätt över takrännan och tätt under takfoten.
Hans första åtgärd var att i en gammal sekretär, vars lås var nytt, låsa in sin penningpåse, och då supén några ögonblick därefter var serverad, och vinbuteljen inburen, avskedade han uppassaren, stängde igen dörren och satte sig till bords.
Han satte sig icke för att överlägga, som man kanske skulle kunnat tro. D'Artagnan ansåg, att var sak tarvar sin tid; han var hungrig … därför åt han, och efter måltiden gick han till sängs. Han hörde icke till dem, som tro, att natten ger goda råd — han sov därför om natten. På morgonen däremot, då han kände sig utvilad, fann han sina bästa ingivelser.
Han vaknade i dagbräckningen, hoppade med militärisk raskhet ur sängen och gick tankfull fram och tillbaka i sitt rum.
— År 43, sade han sig, omkring sex månader innan salig kardinalen dog, fick jag ett brev från Athos. Var befann jag — mig då? Låt se … jo, det var under belägringen av Besançon, jag var kommenderad i en löpgrav, minns jag. Vad skrev han då? Jo, att han bodde på en liten egendom, ja, så var det, på en liten egendom … men var? Just så långt hade jag hunnit läsa, då en vindstöt ryckte brevet ur min hand. Om det varit förr i världen, hade jag gått efter det, fastän vinden förde det ut på en öppen plats, utsatt för fiendens eld. Men ungdomen är en stor dårskap … då man inte längre är ung! Jag lät brevet blåsa bort och meddela Athos adress till spanjorerna. Jag kan således ej få reda på Athos. Låt oss därför tänka på Porthos i stället.
Jag fick ett brev från honom också; han inbjöd mig till ett stort jaktparti på sina gods i september månad 1646. Som jag olyckligtvis med anledning av min fars död vid den tiden befann mig i Bearn kom brevet efter mig dit. Jag hade redan farit därifrån, då det anlände, men det följde mig vidare och träffade mig sent omsider i april månad. Men som inbjudningen gällde september månad 1646, och jag erhöll brevet först i april 1647, kunde jag inte begagna mig därav. Jag skall söka upp det där brevet, det måste finnas bland mina handlingar.
D'Artagnan öppnade ett gammalt schatull, som stod i ett hörn av rummet och var fullt av pergament rörande det d'Artagnanska godset, vilket för tvåhundra år sedan gått ur familjens händer, och han uppgav ett glädjerop, ty han igenkände snart Porthos stora, otympliga handustil.
D'Artagnan roade sig icke med att läsa om detta brev, vars innehåll han redan kände, utan tittade genast efter adressen.
Det var endast dagtecknat på slottet du Vallon.
Porthos hade glömt att lämna vidare upplysningar. I sitt högmod trodde han, att alla människor borde känna till det slott, åt vilket han hade givit sitt namn.
— Åt skogen med den inbilske token, utbrast d'Artagnan, han är sig alltid lik. Jag hade så gärna velat börja med honom, helst som han väl inte behöver pengar, han, som fått ärva herr Coquenards åttahundratusen livres. Den bäste gick jag nu miste om. Athos har väl vid det här laget supit sig fördärvad, och Aramis är väl fördjupad i sina andaktsövningar.
D'Artagnan kastade ännu en blick på Porthos' brev. Där fanns ett postscriptum, av följande innehåll:
»Jag skriver med samma post till vår värdige Aramis i
hans kloster.»
— I hans kloster! Ja, men vilket kloster? Det finns
tvåhundra kloster i Paris och tretusen i Frankrike. Och då han
gick i kloster, har han kanske till på köpet för tredje gången
ändrat namn. Om jag skulle gå till kardinalen och av honom
begära ett tillståndsbevis att få inträde i alla möjliga kloster, även i nunnekloster? Det vore inte så dumt, och jag kanske
skulle återfinna honom där som en ny Akilles. Men det vore
ju att genast erkänna min oförmåga, och jag skulle förverka
hans höga tanke om mig. De högt uppsatte äro ej tacksamma
annat än när man gör det omöjliga för dem. »Om det varit
möjligt, säga de, skulle jag ha gjort det själv.» Men vänta litet,
fick jag inte ett brev från Aramis också en gång? Jo, han
bad mig om en liten tjänst, som jag också gjorde honom. Men
var har jag nu gjort av hans brev?
D'Artagnan funderade ett ögonblick, och gick därefter in i garderoben, där hans gamla kläder hängde. Han sökte efter den jacka, som han begagnat år 1648, och som d'Artagnan var en ordentlig man, fann han den snart, hängande på en spik. Han letade i fickan och framtog därur ett papper; det var just Aramis brev.
»Min käre d'Artagnan», skrev denne till honom, »jag vill
härmed underrätta dig om, att jag haft en tvist med en viss
adelsman, som stämt möte med mig i kväll på Place Royal.
Som jag är en kyrkans man, och den här saken kunde skada
mig, om jag meddelade den åt någon annan än en så pålitlig
vän som du, skriver jag till dig och ber dig bli min sekundant.
Du kommer från Neuve-Sainte-Chatherine-gatan, under andra lyktan till höger träffar du din motståndare. Jag befinner mig med min under den tredje.
Här fanns varken datum eller adress. D'Artagnan drog
sig till minnes: han hade infunnit sig på mötesplatsen, där
träffat den anvisade motståndaren, vars namn han aldrig fått
veta, tilldelat honom ett ganska duktigt värjsting i armen och
därefter närmat sig Aramis, vilken kom honom till mötes, då
han redan slutat sin affär.
— Det är förbi, hade Aramis sagt. Jag tror, att jag dödade den oförskämde. Min bäste vän, om du behöver mig någon gång, så vet du, att jag alltid står till din tjänst.
Han visste alltså lika litet, var Aramis fanns, som var Athos eller Porthos funnos, och saken började bli brydsam nog. Plötsligt tyckte han sig höra ljudet av en fönsterruta, som slogs sönder i hans rum. Han tänkte genast på sin penningpåse, som förvarades i sekretären, och rusade ut ur garderoben.
Han hade ej bedragit sig. I samma ögonblick, han inträdde, kom en karl in genom fönstret.
— Usling! utropade d'Artagnan, som tog karlen för en tjuv och fattade sin värja.
— Min herre, utbrast mannen, för Guds skull stick er värja i slidan och döda mig inte, förrän ni hört mig! Jag är ingen tjuv, långt därifrån! Jag är en hederlig och välbärgad borgare, som har eget hus. Mitt namn är … Åh, om jag inte bedrar mig är det herr d'Artagnan.
— Ah, är det du, Planchet! utropade löjtnanten.
— Till er tjänst, herre, sade Planchet förtjust, om jag ännu skulle kunna vara det.
— Kanhända, svarade d”Artagnan, men vad tusan springer du på taken efter, klockan sju på morgonen i januari månad?
— Herre, sade Planchet, ni må veta … att …
— Nå, vad är det då? Men sätt först en servett för fönsterrutan och släpp ned gardinen.
Planchet lydde, och d'Artagnan återtog: »Nåväl?»
— Säg mig först, min herre, svarade den försiktige Planchet, på vad fot står ni med greve de Rochefort?
— På allra bästa fot. Vet du då inte, att Rochefort numera är en av mina bästa vänner?
— Så mycket bättre!
— Men vad har Rochefort för gemenskap med detta sätt att komma in i mitt rum?
— Jo, hör på, min herre. Först måste jag säga er, att herr Rochefort är … Planchet tvekade ännu.
— På Bastiljen … ja det vet jag nog.
— Det vill säga, han har varit på Bastiljen, genmälde Planchet.
— Vad? Varit där? utbrast d'Artagnan. Har han då varit nog lycklig att undkomma?
— Ah, herre! utropade i sin tur Planchet. Kallar ni det lyckligt, så är allt gott och väl. Jag vill då tala om för er, att man i går afton av någon anledning lät hämta herr Rochefort från Bastiljen.
— För tusan! Det vet jag bäst, emedan det var just jag som hämtade honom.
— Men ni förde honom inte tillbaka, vilket var tur för honom, ty om jag känt igen er bland eskorten, sä var övertygad, min herre, att jag alltid hyser för stor vördnad för er för att kunna …
— Seså, till saken då, din tok! Säg mig, vad som hänt.
— Jo, det hände sig så, att då greve de Rocheforts vagn mitt på Ferroneriegatan for igenom en folkhop och männen, som eskorterade vagnen, röto åt borgarna, uppstod ett högljutt sorl av ovilja. Fången tyckte då, att det var ett gott tillfälle, han uppgav sitt namn och ropade på hjälp. Jag var där och kände igen greve de Rocheforts namn; jag påminde mig, att det var han, som gjort mig till sergeant vid Piémontregementet; jag sade högt, att fången var en vän till hertig de Beaufort. Då blevo de upphetsade, hejdade hästarna och tillbakadrevo eskorten. Under tiden öppnade jag vagnsdörren, herr de Rochefort hoppade ur vagnen och försvann i hopen. Olyckligtvis kom i detsamma en patrull, som förenade sig med fångvakten och angrep oss. Jag flydde då åt Tiquetonnegatan med förföljarna tätt efter mig. Jag tog min tillflykt in i huset bredvid det här. Man omringade det och visiterade det, men förgäves. I femte våningen hade jag träffat på en medlidsam människa, som gömde mig mellan två madrasser. Jag låg kvar på mitt gömställe tills det blev dager, och som jag fruktade, att man i dag skulle återtaga spaningarna, vågade jag mig ut på takrännorna för att söka komma in i något obevakat hus och sedan smyga mig ut därifrån. Se där min historia, och på min heder, min herre, skulle jag inte vara förtvivlad, om jag gjort något, som misshagat er.
— Nej, tvärtom, sade d'Artagnan, det gläder mig, att Rochefort återfått sin frihet, men vet du vad? Om du faller i händerna på kungens folk, så blir du hängd utan nåd och förskoning, min käre Planchet.
— Ja visst tusan, det är just det, som bekymrar mig, och därför är jag så glad, att jag hamnat här hos er, för om ni vill gömma mig, så kan ingen göra det bättre än ni.
— Ja, sade d'Artagnan, det vill jag gärna, fastän jag riskerar ingenting mindre än min grad, om det skulle bli känt att jag lämnat fristad åt en upprorsmakare.
— Ack, herre, ni vet väl, att jag gärna för er skulle riskera mitt liv, om det gällde!
— Du kunde till och med säga, att du redan gjort det, Planchet. Jag glömmer bara, vad jag bör glömma, men det är något, som jag vill komma ihåg. Sätt dig nu här och ät i godan ro, för jag ser, att du med begärliga blickar betraktar det som återstår av min kvällsvard.
— Ja, herre, grannfruns skänk var dåligt försedd med födoämnen, och jag har alltsedan i går middag inte ätit mer än en skiva bröd med sylt. Fast jag inte föraktar sötsaker, när de komma i rätt tid, fann jag den där supén alltför lätt.
— Stackars gosse! sade d'Artagnan. Tag nu igen skadan.
— Åh, herre, ni räddar mitt liv på dubbelt sätt sade Planchet.
Han satte sig vid bordet och började äta lika glupskt som under den gamla goda tiden vid Fossoyeursgatan. D'Artagnan fortsatte att gå fram och tillbaka, han tänkte efter, vad nytta han under närvarande förhållanden kunde ha av Planchet. Denne arbetade under tiden på att så mycket som möjligt stärka sina av hungern försvagade krafter.
Äntligen drog han denna suck av tillfredsställelse, som hos en hungrig tillkännagiver, att-han lagt stadig grund och nu behöver göra ett litet uppehåll.
— Hör på, sade d'Artagnan, som nu ansåg tiden vara inne att börja sina spörsmål; låt oss gå i ordning med frågorna: Vet du var Athos finns nu för tiden?
— Nej, herre, svarade Planchet.
— Besitta det! Vet du, var Porthos är då?
— Lika litet.
— Anfäkta och regera! Än Aramis då?
— Inte det heller.
— Tusan bövlar!
— Men, återtog Planchet med sin illmariga min, jag vet var Bazin finns.
— Ah, vet du var Bazin finns?
— Ja, herre.
— Var då?
— I Notre-Dame.
— Vad gör han där?
— Han är pedell.
— Bazin pedell i Notre-Dame! Är du säker på det?
— Ja, fullkomligt, jag har sett och talat med honom.
— Han vet nog, var hans herre finns.
— Ja, helt säkert.
D'Artagnan funderade ett ögonblick, tog därpå kappa och värja och gjorde sig i ordning att gå ut.
— Herr d'Artagnan, sade Planchet i klagande ton, vill ni redan överge mig? Besinna, att jag hoppas endast på er.
— Här kommer ingen och söker dig, svarade d'Artagnan.
— Men om någon skulle komma, invände den försiktige Planchet, så betänk, att husets folk, som inte sett mig gå in, skulle anse mig som en tjuv.
— Du har rätt, sade d'Artagnan. Säg mig, kan du tala någon provinsdialekt?
— Mer än så, herre, jag kan tala ett helt utländskt språk, flamländska.
— Var tusan har du lärt dig det?
— I Artois, där jag låg två år i fält. Hör bara: Goeden morgen, mynheer, ich ben begeerig te weeten uwer gesondheyds omstand.
— Vad betyder det?
— God morgon, min herre, jag önskar få veta, hur det står till.
— Och det kallar du ett språk. Men lika gott, det faller sig förträffligt.
D'Artagnan gick till dörren, ropade in en uppassare och befallde honom tillsäga den vackra Madeleine att komma upp.
— Vad gör ni, herre? sporde Planchet, tänker ni anförtro en kvinna vår hemlighet?
— Var lugn, hon skall inte yppa ett ord därom.
Omedelbart därefter inträdde värdinnan; hon kom med leende uppsyn, emedan hon väntade att finna d'Artagnan ensam, men då hon varseblev Planchet, ryggade hon förvånad tillbaka.
— Min kära värdinna, sade d'Artagnan, jag får här presentera er herr bror, som kommer från Flandern, och som jag för några dagar tar i min tjänst.
— Min bror, sade värdinnan, allt mer förvånad.
— Hälsa då på er syster, master Peter.
— Welkom, zuster, sade Planchet.
— Goeden dag, broer, svarade värdinnan förundrad.
— Saken förhåller sig så här, sade d'Artagnan. Den här herrn är er bror, som ni kanske inte känner, men jag känner honom mycket väl. Han har kommit från Amsterdam. Ni skaffar honom under min frånvaro passande kläder. När jag kommer tillbaka, det vill säga om en timme, presenterar ni honom för mig, och fastän han inte kan ett ord franska, tager jag honom på er rekommendation i min tjänst, emedan jag inte kan neka er någonting; förstår ni?
— Ja, det vill säga, jag gissar, vad ni önskar, och det är allt, som behövs, svarade Madeleine.
— Ni är en makalös kvinna, min vackra värdinna. Jag litar på er.
Sedan d'Artagnan givit Planchet en hemlig vink, gick han för att begiva sig till Notre-Dame.