Myladys son/Del I/Kapitel 10
X.
ABBE D'HERBLAY.
VID SLUTET AV BYN TOG PLANCHET AV ÅT vänster, såsom Aramis tillsagt honom, och stannade under det upplysta fönstret. Aramis hoppade av hästen och klappade i händerna tre gånger. Fönstret öppnades då genast, och en repslege släpptes ned.
— Min vän, sade Aramis, om du vill stiga upp, skall jag bli förtjust att få taga emot dig.
— Aha, sade d'Artagnan, det är alltså på det viset man stiger in till dig?
— Ja visst för tusan! Efter klockan nio på kvällen måste det ske på så vis; klosterreglerna äro mycket stränga.
— Förlåt, min vän, sade d'Artagnan, men jag tyckte precis, att du sa »för tusan».
— Tror du det? svarade Aramis leende. Det är möjligt. Du kan inte föreställa dig, vilka dåliga vanor man får i dessa fördömda kloster, och vilka dåliga seder alla de kyrkans män ha, med vilka jag nödgas umgås. Men du stiger väl upp?
— Gå förut du, så kommer jag efter.
— Liksom den avlidne kardinalen sade till förre konungen: För att visa er vägen, sire.
Aramis steg nu uppför repstegen och hann upp till fönstret på ett ögonblick.
D'Artagnan steg upp efter honom, men långsammare; man kunde se, att han var mindre van än sin vän på detta slags väg.
— Förlåt, sade Aramis, då han såg hur ovant han betedde sig, om jag väntat mig nöjet av ditt besök, skulle jag låtit bära fram trädgårdsstegen. Men för mig ensam var den här tillräcklig.
— Herre, sade Planchet, det där kan visserligen gå an för herr Aramis, för er och, om så skulle vara, för mig också, men båda hästarna kunna inte kliva uppför stegen.
— Sätt in dem i vagnslidret, Planchet, sade Aramis, i det han för Planchet utpekade ett slags byggnad, som låg på slätten. Där finns halm och havre åt hästarna.
— Och åt mig då? frågade Planchet.
— Du kommer tillbaka under det här fönstret och klappar tre gånger i handen, så skola vi släppa ned livsmedel åt dig. Var lugn bara! Besitta! Man dör inte gärna av hunger här.
Aramis drog upp stegen och stängde fönstret.
D'Artagnan såg sig omkring i rummet. Aldrig hade han sett ett rum på en gång mera krigiskt och elegant. I alla hörnen voro vapentroféer, som åt både ögat och handen erbjödo värjor av alla slag, och fyra stora tavlor föreställde i deras fältdräkter kardinal de Lorraine, kardinal de Richelieu, kardinal de Lavalette och ärkebiskopen av Bordeaux. För övrigt fanns där ingenting, som tillkännagav en abbés bostad, tapeterna voro av damast, mattorna från Alençon, och sängen med sin spetsgarnering och sitt broderade fottäcke tycktes snarare tillhöra en kokett kvinna än en man, som avlagt löfte att söka vinna himlens nåd genom återhållsamhet och köttets späkande.
— Du betraktar min kula, sade Aramis. Ursäkta mig, min vän, men vad skall jag göra. Jag bor som en kartusianermunk. Men vad tittar du efter?
— Jag tittar efter den, som kastade ned repstegen, men här syns ju ingen till.
— Det var Bazin.
— Aha! sade d'Artagnan.
— Men, fortfor Aramis, min Bazin är en mycket väl dresgerad gosse; då han såg, att jag inte var ensam, avlägsnade han sig av grannlagenhet. Sitt nu ned, min vän, och låt oss språka.
Aramis sköt fram en bekväm länstol, och d'Artagnan slog sig ned och sträckte ut sig.
— Först och främst superar du med mig, inte sant? frågade Aramis.
— Jo, om du så vill, svarade d'Artagnan, och jag tillstår, att jag gör det med största nöje, jag har under vägen fått en duktig aptit.
— Min stackars vän, återtog Aramis, du får hålla till godo med mager kost, jag väntade dig ju inte. Bazin, kom in!
Dörren öppnades och Bazin inträdde, men då han fick se d'Artagnan, uppgav han ett utrop, som liknade ett förtvivlans skrik.
— Min käre Bazin, sade d'Artagnan, det fägnar mig att se med vilken beundransvärd säkerhet du ljuger, till och med i kyrkan.
— Min herre, svarade Bazin, jag har av de värdiga jesuitfäderna lärt, att det är tillåtet att ljuga, när det sker i god avsikt.
— Gott, Bazin. D'Artagnan och jag förgås av hunger; servera oss det bästa du har, och giv oss framför allt gott vin.
Bazin bugade sig till tecken av lydnad, drog en djup suck och gick ut.
— Nu, då vi äro ensamma, min käre Aramis, sade d'Artagnan, i det han vände sin blick från rummet till dess ägare, säg mig var tusan kom du ifrån, då du damp ned på hästryggen bakom Planchet?
— Besitta, sade Aramis med en egenkär min, som d'Artagnan icke sett hos honom, då han var musketör, om jag inte kom från himlen så kom jag åtmintone från paradiset, vilket är närapå detsamma.
— Gott, då ha de lärde äntligen kommit till visshet om den saken, sade d'Artagnan. Ända hittills har man inte kunnat enas om, var paradiset egentligen varit beläget; några förlade det på berget Ararat, andra mellan floderna Tigris och Eufrat, det tycks som om man sökt för långt bort, då det i själva verket fanns så nära. Paradiset är beläget i Noisy, på den plats, där ärkebiskopens slott ligger. Man går ut därifrån, inte genom dörren utan genom fönstret, man stiger ned på grenarna av en lind, och ängeln med det bart huggande svärdet, som bevakar dess ingång, har utbytt det himmelska namnet Gabriel mot det mera jordiska prins de Marsillac.
Aramis brast i skratt.
— Du är alltjämt samma glada kamrat som förr, sade han, ditt kvicka, gascogniska sinne har inte övergivit dig. Ja, det finns verkligen någon sanning i vad du säger, men tro åtminstone inte, att det är i fru de Longueville, jag är kär.
— Anfäkta, det skall jag nog akta mig för, svarade d'Artagnan. Efter att så länge ha varit kär i fru de Chevreuse kunde du väl inte skänka ditt hjärta åt hennes värsta fiende.
— Det är sant, sade Aramis i otvungen ton; ja, den stackars hertiginnan, jag älskade henne mycket förr i världen, och jag måste göra henne den rättvisan erkänna, att hon varit oss ganska nyttig, men vad skall man göra? Hon blev tvungen att lämna Frankrike, den fördömde kardinalen var en hårdnackad motståndare, han gav befallning att hon skulle arresteras och föras till slottet Loches, han skulle inte tvekat att låta halshugga henne som han gjorde med Chalais, Montmoreney och Cinq-Mars. Förklädd till karl tog hon då till flykten med sin kammarjungfru, den stackars Ketty. Efter vad jag hört råkade hon i någon by ut för ett märkvärdigt äventyr med en präst, av vilken hon begärde gästfrihet, och som, då han inte hade mer än ett rum och tog henne för en man, erbjöd henne att dela hans rum över natten. Det kom sig därav att den vackra Marie bar sin karldräkt så otroligt väl. Man har också skrivit följande visa om henne:
— Laboissière, säg hur… Ja, du har väl hört den?
— Nej, sjung den för mig.
Aramis återtog i lätt ton:
Laboissière, säg hur
jag mig i herrdräkt för?
I sadeln en präktig figur
minsann, madame, ni gör!
så nätt
med glimmande hillebarden
som vid våra granna garden
en ung kadett.
— Bravo! ropade d'Artagnan. Du sjunger alltjämt lika
utmärkt, min käre Aramis, jag märker, att mässorna inte
fördärvat din röst. Apropå, du vet väl, att hertiginnan de
Chevreuse fått tillstånd att komma tillbaka?
— Ja, och jag vet också, att hon har kommit. Hon begår väl åter någon dårskap.
— Åh, den här gången skall hon kanske följa dina råd.
— Den här gången har jag inte återsett henne; hon är mycket förändrad.
— Så är det då inte med dig, min käre Aramis, du är alltjämt densamme; du har ännu ditt vackra, mörka hår, din smidiga figur, dina kvinnohänder, som nu blivit ett par beundransvärda prelathänder.
— Ja, sade Aramis, det är sant, jag ägnar min yttre person mycken omsorg. Men jag börjar ändå bli till åren; jag är snart trettiosju år.
— Hör på, min vän, återtog d'Artagnan småleende, efterSom vi nu återse varandra, så låt oss komma överens om vår ålder för framtiden.
— Hur så? frågade Aramis.
— Jo, jag var förr i tiden två eller tre år yngre än du men om jag inte misstar mig, är jag nu fyllda fyrtio år.
— Verkligen? sade Aramis, då är det jag som misstar mig. Jag skulle alltså enligt din räkning vara fyrtiotre år. För tusan, min vän, säg inte det i Hôtel de Rambouillet, det skulle skada mig.
— Var lugn, svarade d'Artagnan, jag går inte dit.
— Nå men, utropade Aramis, vad gör då det nötet Bazin? Bazin, skynda dig då, herr lymmel! Vi förgås av hunger och törst.
Bazin, som nu inträdde, lyfte mot himlen båda sina händer, med en butelj i vardera.
— Äntligen, sade Aramis, är det då färdigt. Låt se!
— På ögonblicket, svarade Bazin, men jag behövde tid för att kunna ta upp alla …
— Ja, för att du alltid tror dig bära den långa pedellrocken på dina axlar, avbröt Aramis. Men jag säger dig, att om du genom att ständigt feja allt, som finns i kapellen, vänjer dig av med att feja min värja, så tänder jag eld på alla dina helgonbilder och låter steka dig vid dem.
Upprörd av dessa ord gjorde Bazin korstecknet med buteljen, som han höll i handen. D'Artagnan betraktade förvånad sin vän abbén, vars ton och sätt så föga överensstämde med musketören Aramis.
Bazin lade hastigt en damastduk på bordet och framsatte sedan så många välstekta, välluktande och läckra saker, att d'Artagnan blev helt förbluffad.
— Du väntade då någon? frågade officeren.
— Åh, jag är alltid beredd att taga emot, och för övrigt visste jag, att du sökte mig.
— Vem har sagt dig det?
— Det sade Bazin, som tog dig för den onde själv, min vän, och som skyndade att varna mig för den fara, som hotade min själ, om jag åter gåve mig i så dåligt sällskap som i en musketörlöjtnants.
— Åh, herre! sade Bazin med hopknäppta händer och i bedjande ton.
— Seså, ingen skenhelighet! Du vet, att jag inte tycker om sådant. Du gör mycket bättre, om du öppnar fönstret och släpper ned ett bröd, en kyckling och en butelj vin åt din vän Planchet, som nu en lång stund stått där nere och klappat i händerna.
Planchet hade verkligen, sedan han givit hästarna halm och havre, kommit tillbaka under fönstret och två eller tre gånger förnyat den överenskomna signalen.
Bazin lydde, fäste de tre nämnda föremålen vid ändan av ett rep och släppte ned dem åt Planchet, som intet bättre önskade och genast avlägsnade sig därmed bort till vagnslidret.
— Seså, låt oss nu äta, sade Aramis.
De båda vännerna satte sig till bords, och Aramis började med en helt gastronomisk färdighet skära för av kycklingar, rapphöns och skinkor.
— Besitta, utbrast d'Artagnan, så du lever!
— Åh ja, tämligen bra. Jag har från Rom erhållit en frikallelse från att fasta, vilken koadjutorn i anseende till min svaga hälsa skaffat mig. För övrigt har jag tagit i min tjänst förre kocken hos Lafollone, kardinalens gamle vän, du vet, den ryktbare frossaren, som alltid läste samma bön, då han steg upp från bordet: »Min Gud, förunna mig den nåden att väl kunna smälta det goda jag förtärt.»
— Förlåt, min vän, om jag gör dig en närgången fråga, sade d'Artagnan.
— Åh, för all del, du vet ju, att allt krus oss emellan är bortlagt.
— Du har alltså blivit rik?
— Rik? Nej, för all del. Jag förtjänar omkring tolv tusen livres om året, förutom ett litet underhåll av tusen écuer, som prinsen ger mig.
— Hur kan du förtjäna tolv tusen livres? sporde d'Artagnan, kanske på dina dikter?
— Nej, jag har slutat dikta, undantagandes att jag någon gång skriver en dryckesvisa, några kärlekssonetter eller något harmlöst epigram. Jag skriver predikningar, ser du.
— Vad säger du? Predikningar! Som du själv håller?
— Nej, som jag säljer.
— Åt vem då?
— Åt dem bland mina medbröder, som eftertrakta äran att gälla för stora vältalare.
— Åh tusan! Och den äran har inte frestat dig för egen räkning?
— Jo, min vän, men naturen tog ut sin rätt. När jag står på predikstolen och en vacker kvinna händelsevis ser på mig, så ser jag på henne tillbaka, småler hon, så småler jag också. Då pratar jag i vädret, i stället för att orda om avgrundens kval talar jag om paradisets glädje. Någonting sådant hände mig en dag i Saint-Louiskyrkan i Marais; en herre skrattade mig mitt upp i ansiktet. Jag avbröt min predikan för att säga honom att han var en drummel. En del folk gick ut för att hämta stenar, men under tiden visste jag så väl bearbeta de kvarvarandes sinnen, att det blev honom de kastade stenar på och inte på mig. Det är sant att han sökte upp mig dagen därpå, i den tron, att han hade att göra med en vanlig abbé.
— Nå, vad blev följden av hans besök? sade d'Artagnan, som höll på att kikna av skratt.
— Följden blev, att vi stämde möte på Place Royale till följande dags kväll. Anfäkta, det har du väl reda på?
— Var det händelsevis mot denne oförskämde, som jag var din sekundant?
— Just det ja. Du såg, hur jag tilltygade honom.
— Dog han därav?
— Det vet jag inte. Men i alla fall gav jag honom absolution in articulo mortis. Det var nog med att döda kroppen och inte själen också.
Bazin gjorde en åtbörd av förtvivlan, som antydde, att han väl kunde gilla denna moral, men att han mycket ogillade den ton, vari den uttalades.
— Min käre Bazin, du glömmer, att jag ser dig här i spegeln och en gång för alla förbjudit dig alla åtbörder av bifall eller ogillande. Var därför god och servera oss det spanka vinet och gå sedan in till dig. För övrigt har min vän d'Artagnan någonting att säga mig i förtroende. Inte sant, d'Artagnan?
D'Artagnan ”gjorde ett jakande tecken, och Bazin gick. Då de båda vännerna blivit ensamma, sutto de ett ögonblick tysta mitt emot varandra. Aramis tycktes avbida en angenäm matsmältning. D'Artagnan förberedde sin inledning. Den ene kastade förstulna blickar på den andre.
Aramis var den förste, som bröt tystnaden.