Myladys son/Del I/Kapitel 14

←  Huruledes d'Artagnan, då han återser Porthos, finner, att rikedom ej alltid medför lycka

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Två änglahuvuden

Slottet Bragelonne  →

XIV.
TVÅ ÄNGLAHUVUDEN.

DET VAR EN LÅNG FÄRD D'ARTAGNAN HADE framför sig, men detta oroade honom icke, ty han visste, att hans hästar hade fått hämta krafter ur de fyllda foderhäckarna i herrns till Bracieux stall. Åtföljd av sin trogne Planchet anträdde han alltså med gott mod den fyra eller fem dagars resan.

De redo nu vid sidan av varandra och språkade för att fördriva tiden. D'Artagnan avlade småningom sin egenskap av husbonde och Planchet sin av betjänt. Den senare var en förslagen herre, som efter sitt inträde i borgarståndet ofta saknat det rörliga livet ute på fält och landsvägar, de goda måltiderna på värdshusen och sällskapet med de förfinade ädlingarna, och i känslan av sitt personliga värde led han av att se sig nedsättas genom den ständiga beröringen med tarvligt folk.

Han höjde sig därför snart till rang av förtrogen åt den som han ännu kallade sin husbonde. D'Artagnan hade sedan flera år tillbaka icke öppnat sitt hjärta för någon. Därav följde, att då dessa båda män återfunno varandra, kommo de särdeles väl överens.

På vägen till Blaisois yttrade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet och återkom till den tanke, som oupphörligt sysselsatt honom:

— Jag vet väl, att mitt försök med Athos är både gagnlöst och orimligt, men jag bör ändå visa denna uppmärksamhet åt en gammal vän, som förr förenade alla egenskaper av den mest ädla och högsinnade karaktär.

— Ja, herr Athos var verkligen en äkta riddersman, sade Planchet. Han strödde ut pengar som himlen strör ut hagel; han tog värjan i hand med en kunglig hållning. Minns ni duellen med engelsmännen vid karmeliterklostret? Ah, vad herr Athos var vacker och ståtlig den gången, då han sade till sin motståndare. ’Ni påyrkar att få veta mitt namn; så mycket sämre för er, min herre, ty jag måste då döda er!’ Ja, jag säger än en gång, att han var en verklig ädling.

— Ja, svarade d'Artagnan, allt det där är sant som evangelium, men ett enda fel hos honom har väl nu förstört alla dessa vackra egenskaper.

— Ja, jag minns, sade Planchet, att han drack mycket. Men han drack ej som andra. I sanning, aldrig var tystnaden mer vältalig. Jag tycker nästan jag hörde honom säga helt sakta: Kom, du glömskans dryck och förjaga mina sorger! Och så han slog foten av ett glas eller halsen av en butelj sedan! Det fanns ingen mer än han, som kunde göra det så.

— Ack, återtog d'Artagnan, vilket bedrövligt skådespel väntar oss icke nu! Denne högättade ädling med sin stolta hållning, denne ståtlige kavaljer, så lysande i sin rustning, att man alltid förundrade sig över att han blott förde en simpel värja i stället för en kommandostav, han har väl nu blivit förvandlad till en krokig gubbe med röd näsa och rinnande ögon. Vi kanske finna honom liggande på en gräsvall, varifrån han betraktar oss med slöa ögon och måhända inte ens känner igen oss. Gud är mitt vittne, Planchet, att jag gärna ville undfly denna bedrövliga syn, om jag inte vore angelägen om att betyga min vördnad för denna lysande skugga av den ärorika greve de La Fère, som vi alla så högt älskade.

Planchet skakade på huvudet och sade ej ett ord; man kunde se, att han delade sin husbondes fruktan.

— Och hans bräcklighet sedan! återtog d'Artagnan. Han är väl nu redan gammal; kanske har han försjunkit i elände, ty han vårdslösade det lilla han ägde … och den sluskige Grimaud, stummare än någonsin och ännu värre drinkare än husbonden … vet du, Planchet, det skär mig i hjärtat att tänka därpå.

— Jag tycker mig redan se honom gå där och ragla och sluddra, sade Planchet i medlidsam ton.

— Min enda fruktan är, att Athos i ett ögonblick av rusig stridslystnad antar mitt förslag. Det vore ganska illa för mig och Porthos, ja, det skulle göra oss ett verkligt bryderi; men vid första dryckeslag övergiva vi honom, se där allt. När han nyktrar till igen, förstår han nog meningen.

— I alla händelser, herre, sade Planchet, få vi väl snart upplysning om saken, för jag tror, att de där höga murarna, på vilka den nedgående solen kastar sitt röda sken, äro Blois stadsmurar.

— Det är troligt, svarade d'Artagnan, och dessa spetsiga, skulpterade klocktorn likna, vad jag hört sägas om Chambord.

Strax därefter syntes en av dessa tunga, med oxar förspända vagnar, som från traktens präktiga skogar föra timmer till hamnarna vid Loire, komma fram från en skogsväg med många hjulspår och köra in på stora landsvägen, där de båda ryttarna färdades. En man gick vid sidan av vagnen, bärande en lång käpp, varmed han pådrev de tröga djuren.

— Hör på, min vän! ropade Planchet åt bonden.

— Vad befalla herrarna? frågade denne med det rena uttal, som är traktens innevånare så eget.

— Vi söka greve de La Fères egendom, svarade d'Artagnan; känner ni till det namnet bland herremännens här i trakten?

Bonden tog av sig hatten, då han hörde detta namn nämnas, och svarade:

— Mina herrar, det här timret, som jag forslar, tillhör honom. Jag har huggit det i hans skog och ska nu köra det till slottet.

D'Artagnan ville icke utfråga denne man; det var honom motbjudande att måhända få höra en annan säga, vad han själv sagt åt Planchet.

— Slottet! sade d'Artagnan för sig själv. Slottet! Ah, jag förstår, Athos är nogräknad, han har liksom Porthos tvingat sina bönder att kalla honom monseigneur och att benämna hans simpla hus slott. Han kunde vara ganska styvsint, den gode Athos, i synnerhet när had druckit.

Oxarna skredo långsamt framåt. D'Artagnan och Planchet redo bakefter vagnen, men detta sätt att färdas gjorde dem otåliga.

— Det här är således rätta vägen? frågade d'Artagnan bonden; och vi kunna följa den utan att råka vilse?

— Ja, herre, svarade karlen. Ni ha blott en halv lieue kvar att rida, och ni få snart se ett slott skymta fram mellan popplarna. Detta slott är inte Bragelonne utan La Vallière: det rider ni förbi, men tre skotthåll längre fram ligger ett stort vitt hus med skiffertak, byggt på en av väldiga sykomorer skuggad kulle … det är greve de La Fères slott.

D'Artagnan tackade bonden och sporrade sin häst. Mot sin vilja förvirrad vid tanken på att nu få återse den märkvärdige man, som älskat honom så högt och genom sina råd och sitt föredöme i så väsentlig mån bidragit till hans uppfostran såsom ädling, saktade han småningom farten och red nu helt tankfull med nedböjt huvud.

Vid en krök av vägen syntes snart slottet La Vallière, såsom bonden sagt, och omkring en kvarts lieue längre bort avtecknade sig det omnämnda vita huset, infattat i ramen av sina sykomorer, mot en bakgrund av täta trädgrupper, vilka våren pudrade med drivor av vita blommor.

Vid åsynen härav erfor d'Artagnan, som vanligtvis ej var vidare tillgänglig för veka känslor, en sällsam rörelse i djupet av sitt hjärta … så mäktiga äro ungdomsminnena under hela livets förlopp.

Han red ännu några steg framåt och befann sig snart framför en grind, utarbetad med den smak, som utmärker den tidens gjutgods.

Genom denna grind såg man väl underhållna trädgårdar, en ganska rymlig gård, på vilken flera hästar stampade, hållna av betjänter i olika livreer, och en med två hästar förspänd vagn.

— Antingen bedraga vi oss eller har den där bonden narrat oss, sade d'Artagnan. Det kan inte vara här, som Athos bor. Herre Gud, kan det vara så, att han är död och denna egendom tillhör någon annan, som bär hans namn? Stig av hästen, Planchet, och gå in och fråga dig för; jag tillstår, att jag för min del inte har mod därtill.

Planchet steg av, ledde sin häst vid betslet, närmade sig grinden och ringde på klockan. Genast infann sig en tjänare med grått hår, rak till växten oaktat sin höga ålder, och mottog Planchet.

— Är det här, som greve de La Fère bor? frågade den senare.

— Ja, min herre, det är här, svarade betjänten.

— En herre, som för flera år sedan tagit avsked ur krigstjänsten, är det inte så?

— Alldeles riktigt.

— Och som hade en betjänt, som hette Grimaud, återtog Planchet, som med sin vanliga försiktighet ej trodde sig kunna inhämta nog många underrättelser.

— Herr Grimaud är för tillfället borta, svarade tjänaren, som nu började mönstra Planchet från huvud till fot, synnerligast som han ej var van vid dylika förfrågningar.

— Gott! utropade Planchet strålande. Jag ser, att det är samme greve de La Fère, som vi söka. Var god och öppna för mig, för jag önskar anmäla för greven, att min husbonde, en adelsman bland hans vänner, är här för att besöka honom.

— Varför sa ni inte det genast? frågade den gamle betjänten, i det han öppnade grinden. Men var är er husbonde då?

— Han kommer strax efter.

Betjänten öppnade grinden och gick före Planchet, som vlnkade åt d'Artagnan, vilken med starkare hjärtklappning än förut red in på gården.

Då Planchet kommit fram till trappan, hörde de en röst från ett rum på nedre botten säga:

— Nåväl, var är den där adelsmannen, och varför för du inte hit honom?

Denna röst, som nådde d'Artagnans öron, väckte i hans hjärta tusende känslor, tusende minnen som han förgätit. Han hoppade hastigt av hästen, under det Planchet småleende närmade sig husets herre.

— Jag känner igen den där gossen, sade Athos, som nu visade sig på tröskeln.

— Ja, herr greve, ni känner mig. Jag är Planchet, herr greve, ni minns väl Planchet …

Den hederlige tjänaren förmådde ej säga mer, så överväldigad blev han vid ädlingens oväntade åsyn.

— Vad? Planchet! utropade Athos. Skulle väl herr d'Artagnan vara här?

— Ja, här är jag, käre Athos, här är jag, sade d'Artagnan stammande och nästan vacklande.

Vid dessa ord målade sig en synbar rörelse i Athos vackra och lugna ansikte. Han tog ett par raska steg mot d'Artagnan utan att vända blicken från honom, och slöt honom ömt i sina armar. D'Artagnan, som nu övervunnit sin förvirring, omfamnade Athos med en hjärtlighet, som framkallade tårar i hans ögon.

Athos fattade nu hans hand, tryckte den i båda sina, och förde in honom i salongen, där flera personer voro församlade. Alla stego upp vid deras inträde.

— Jag får presentera för er chevalier d'Artagnan, sade Athos, löjtnant vid hans majestät konungens musketörer, en mycket tillgiven vän och en av de tappraste och mest älskvärda riddersmän jag någonsin lärt känna.

D'Artagnan emottog de närvarandes artigheter, besvarade dem efter bästa förmåga, intog sin plats i deras krets, och då det för ögonblicket avstannade samtalet åter kom i gång, började han att närmare betrakta Athos.

Besynnerligt! Athos syntes knappast äldre nu än då han sist såg honom. Hans vackra ögon, befriade från de mörka ringar, som förråda nattvak och dryckenskap, syntes nu större och klarare än någonsin förr; hans ansikte hade i värdighet vunnit vad det förlorat i feberaktig spänning, hans händer, oaktat det mjuka hullet ännu lika vackra och kraftiga, glänste under sina spetsmanschetter, likt vissa händer av Titian och van Dyck. Han var smärtare än förr, hans breda, bakåt dragna axlar antydde en ovanlig styrka, hans långa, svarta hår, knappt märkbart gråsprängt, nedföll prydligt på axlarna och lockade sig naturligt. Hans röst var alltjämt lika klangfull som om han endast varit tjugufem år, och de vita tänderna gåvo ett obeskrivligt behag åt hans leende.

Grevens gäster, som av den knappt märkbara kyla samtalet nu fått, insågo, att de båda vännerna ivrigt önskade att få vara ensamma, började med den grannlaga ocn fina artighet, som fordom var vanlig, att taga avsked, men i detsamma hördes från gården ett starkt hundskall, och flera personer yttrade på samma gång:

— Ah, det är Raoul, som kommer tillbaka!

Vid namnet Raoul såg Athos på d'Artagnan och tycktes spana efter det uttryck av nyfikenhet, som detta namn kunde framkalla i vännens ansikte. Men d Artagnan förstod ännu ingenting, han hade icke hunnit hämta sig från sin överraskning. Nästan mekaniskt vände han sig om, då en vacker, femtonårig yngling, enkelt men särdeles smakfullt klädd, inträdde i salongen, i det han behagligt avtog sin med långa, röda plymer prydda hatt.

D'Artagnan stod helt förvånad vid åsynen av denna nya, alldeles oväntade person. En mängd nya föreställningar framstodo för hans själ, och hans snabba uppfattningsförmåga lät honom nu förstå den förändring Athos undergått, vilken ända hittills förefallit honom så obegriplig. En märkbar likhet mellan greven och den unge gossen avslöjade hemligheten av denna pånyttfödelse. Han väntade, betraktade och lyssnade. — Jaså, du är tillbaka redan, Raoul, sade greven.

— Ja, herr greve, svarade den unge mannen vördnadsfullt, och jag har uträttat det uppdrag ni gav mig.

— Men vad fattas dig, Raoul? återtog Athos oroligt, du är blek och förefaller upprörd.

— Det kommer sig därav, svarade ynglingen, att en olycka hänt vår lilla granne.

— Mademoiselle de la Vallière? frågade Athos livligt.

— Vad då? inföllo flera röster.

— Jo, hon promenerade med sin goda Marceline i parken, där vedhuggare nu hålla på att fälla några träd, då jag kom ridande, varseblev henne och hejdade min häst. Hon såg också mig, och då hon skulle hoppa ned från en vedhög, på vilken hon stigit upp, slant den stackars flickan, föll ned och kunde ej resa sig upp. Jag tror, att hon vrickat fotleden.

— Min Gud, sade Athos, vet hennes mor, fru de Saint-Remy, om det?

— Nej, fru de Saint-Remy är i Blois hos hertiginnan d'Orléans. Jag är rädd att det första förbandet pålades illa, och jag skyndade hit för att fråga er till råds, herr greve.

— Skicka genast bud till Blois, Raoul … eller tag hellre er häst och rid dit själv.

Raoul bugade sig.

— Men var är Louise? frågade Athos.

— Jag förde henne med hit och lämnade henne hos Charlots hustru, som tills vidare låter henne hålla foten i kallt vatten.

Gästerna togo nu avsked, endast den gamle hertig de Barbé, som till följd av en tjuguårig vänskap med familjen de la Vallière ägde rätt till mera förtrolighet, gick för att se den lilla Louise, som grät, men vid åsynen av Raoul torkade sina vackra ögon och genast smålog.

Hertigen föreslog, att han i sin vagn skulle föra Louise till Blois.

— Ni har rätt, min herre, svarade Athos, då kommer hon förr till sin mor. Och du, Raoul, jag är rädd, att du burit dig oförsiktigt åt och att det är ditt fel.

— O nej, nej, det var mitt fel, det försäkrar jag! utropade den unga flickan, under det ynglingen bleknade vid tanken på, att han varit den, som förorsakat olyckshändelsen.

— Jag bedyrar, herr greve … stammade Raoul.

— Du ska i alla fall fara med till Blois, fortfor greven, och framföra till fru de Saint-Remy dina och mina ursäkter. Sedan kommer du tillbaka.

Den unge gossens kinder färgades åter. Efter att ha kastat en frågande blick på greven, tog han med sina redan starka armar den lilla flickan, vars vackra, av smärta präglade, men likväl leende ansikte vilade mot hans axel, satte henne varsamt i vagnen, hoppade därpå med en fulländad ryttares vighet och behag upp i sadeln, och sedan han hälsat Athos och d'Artagnan, avlägsnade han sig hastigt, ridande vid sidan av vagnen, inåt vilken hans blickar oupphörligt vero riktade.