Myladys son/Del I/Kapitel 15
| ← Två änglahuvuden |
|
Athos diplomati → |
XV.
SLOTTET BRAGELONNE.
D'ARTAGNAN STOD UNDER HELA DENNA SCEN med förbryllad blick och nästan öppen mun; så föga fann han saker och ting motsvara vad han väntat sig, och han kände sig helt gripen av häpnad och förundran.
Athos fattade honom nu vid armen och förde honom ned i trädgården.
— Medan man lagar till vår supé, sade han småleende, har du väl ingenting emot, min vän, att något litet få genomtränga den hemlighet, som gör dig så mycket bryderi?
— Det är sant, greve, svarade d'Artagnan, som funnit Athos småningom återtaga den aristokratiska överlägsenhet han alltid ägt.
Athos betraktade honom med sitt milda småleende.
— Först och främst, min käre d'Artagnan, finns här ingen greve för dig. Om jag kallat dig chevalier, skedde det endast för att presentera dig för mina gäster, och för att de skulle veta, vem du var, men för dig, d'Artagnan, är jag väl ännu, som jag hoppas, din gamle vän och käre kamrat Athos. Vill du taga upp titlarna därför att du kanske håller mindre av mig?
— Nej, det förbjude Gud! svarade gascognaren med den ungdomliga entusiasm, man så sällan finner hos den mognare åldern.
— Låt oss då återgå till våra förra vanor och börja med att vara uppriktiga. Allt här förvånar dig, inte sant?
— Ja, ganska mycket.
— Men vad som mest förvånar dig, tillade Athos småleende, är jag själv, medgiv det.
— Ja, det medger jag.
— Jag är ännu ung, inte sant, oaktat mina fyrtionio år? Jag är mig ännu lik?
— Tvärtom, svarade d'Artagnan, som var böjd för att överdriva den uppriktighet, vartill Athos uppmanat honom, du är dig inte lik i allting.
— Ah, jag förstår, svarade Athos med en lätt rodnad, allt har sin övergång, min käre d'Artagnan, den ungdomliga dårskapen liksom annat.
— Och du har fått slott, park, hästar och hundar?
— Ja, det var den lilla egendomen jag sade, att jag ärvt, då jag tog avsked ur tjänsten. En park om tjugu tunnland, vari köksträdgårdarna och uthusen äro inbegripna. Mina hästar äro blott två till antalet, utom min betjänts. Mina hundar inskränka sig till fyra stövare, två vinthundar och en fågelhund. Och hela denna lyx av hundar, tillade Athos småleende, är ändå inte för mig själv.
Jag förstår, svarade d'Artagnan, det är för den där unge gossen, för Raoul.
— Rätt gissat, min vän, sade Athos.
— Och denne yngling är din vän, din gudson, kanske din släkting? Vad du är förändrad, min käre Athos!
— Denne yngling, svarade Athos lugnt, är en fader- och moderlös, som modern lämnat hos en fattig lantpräst och sedan övergivit. Jag har tagit mig an honom och uppfostrat honom.
— Och han är dig säkert mycket tillgiven?
— Jag tror, att han älskar mig som om jag vore hans far.
— Och är djupt tacksam?
— Åh, vad tacksamheten beträffar, svarade Athos, så är den ömsesidig. Jag säger det inte åt honom, endast åt dig, d'Artagnan, jag står verkligen i tacksamhetsskuld till honom.
— Hur så? frågade musketören förvånad.
— Åh, det är ju han, som hos mig åstadkommit den förändring du sett. Jag förtorkade som ett stackars fristående träd, som inte hade någon föreningslänk med jorden; det var blott en innerlig tillgivenhet, som åter kunde få mig att slå rötter i livet. En älskarinna? Jag var för gammal till det. Vänner? Jag hade ju inte längre dig. Nåväl, i detta barn återfann jag allt vad jag förlorat. Jag hade inte längre mod att leva för mig själv, men för honom levde jag. Undervisning gör mycket för ett barn, men ett gott föredöme är ännu bättre. Jag gav honom detta föredöme, d'Artagnan. De laster, jag hade, lade jag bort, de dygder, jag inte hade, låtsade jag mig ha. Jag tror inte att jag bedrar mig, d'Artagnan; Raoul synes mig ägnad att bli en så fulländad ädling, som vår försämrade tid förmår åstadkomma.
D'Artagnan betraktade Athos med stigande beundran. De promenerade i en frisk och skuggrik allé, i vilken några strålar av den nedgående solen inträngde. En av dessa gyllene strålar belyste Athos ansikte, och hans ögon tycktes återgiva den ljumma och stilla aftonvärme, de emottogo.
Tanken på mylady framställde sig för d'Artagnans själ.
— Och du är lycklig? frågade han sin vän.
— Så lycklig som det är en av Guds skapade varelser tillåtet att vara här på jorden. Men fullfölj din tanke, min käre d'Artagnan, ty du har ännu inte sagt mig den helt och hållet.
— Du är förfärlig, Athos, man kan ingenting dölja för dig, svarade d'Artagnan. Nåväl, jag ville fråga dig, om du inte stundom har vissa oväntade förnimmelser av fasa, som likna …
— Samvetskval? inföll Athos. Jag fullbordade din meing. Ja och nej … jag känner inga samvetskval, emedan denna kvinna helt visst förtjänade det straff, hon fick. Jag känner inga samvetskval, ty om vi låtit henne leva, skulle hon utan tvivel fortsatt sitt förstörelseverk … men därmed vill jag inte säga, att jag är övertygad om att vi ägde rättighet att göra det vi gjorde. Allt blod, som blivit utgjutet, kräver måhända en försoning. Hon har fullgjort sin, det återstår kanske oss att fullgöra vår.
— Jag har ibland tänkt som du, Athos, sade d'Artagnan.
— Denna kvinna hade ju en son?
— Ja, det hade hon.
— Har du någonsin hört talas om denne?
— Nej, aldrig.
— Han måste nu vara tjugutre år, mumlade Athos. Jag tänker ofta på den unge mannen, d'Artagnan.
— Det är besynnerligt. Och jag som glömt honom!
— Och lord Winter, har du haft någon underrättelse om honom?
— Jag vet att han står mycket i gunst hos konung Karl I.
— Han delar väl då hans öde, som i denna stund är ganska olyckligt. Detta för mig tillbaka till vad jag nyss sade. Han lät utgjuta Straffords blod. Och blod kräver blod. Än drottningen då?
— Vilken drottning?
— Madame Henriette av England, Henrik IV:s dotter.
— Hon är i Louvre, som du vet.
— Ja, där allting fattas henne, inte sant? Under denna vinters stränga köld har hennes sjuka dotter, enligt vad jag hört i brist på bränsle varit nödsakad att ligga till sängs. Vad tycker du väl? Henrik IV:s dotter skälver av köld i brist på en risknippa! Varför begärde hon inte hjälp av någon bland oss i stället för att vända sig till Mazarin. Då skulle ingenting ha fattats henne.
— Känner du henne något närmare, Athos?
— Nej, men min mor såg henne som barn. Har jag inte sagt dig, att min mor var hovdam hos Marie de Médicis?
— Nej, aldrig. Du talar inte om sådana saker, du, Athos.
— Åh, jo, det gör jag väl, men inte annat än när jag har någon anledning därtill.
— Porthos skulle inte ha väntat på någon anledning, sade d'Artagnan med ett småleende.
— Var och en har sin natur och sina svagheter. Fast Porthos är litet fåfäng, har han sina förträffliga egenskaper. Har du återsett honom?
— Jag lämnade honom för fem dagar sedan, svarade d'Artagnan.
Han berättade nu med hela hänförelsen i sitt gascogniska temperament om alla de härligheter, av vilka Porthos var omgiven på sitt slott Pierrefonds, tillade ett och annat godmodigt skämt om vännen och riktade även två eller tre pilar åt den beskedlige Mouston.
— Jag beundrar, sade Athos, i det han log åt denna munerhet, som påminde honom om deras forna glada dagar, att det förbund vi fordom av en slump knöto, oaktat tjugu års skilsmässa ännu så nära förenar oss. Vänskapen slår djupa rötter i goda hjärtan, min käre d'Artagnan. Nå, än Aramis då?
— Jag har träffat honom också, svarade d'Artagnan, men han föreföll mig något kall.
— Jaså, du har träffat Aramis också, återtog Athos, i det han betraktade d'Artagnan med en forskande blick. Det är en riktig vallfärd du gör till vänskapens tempel, såsom poeterna skulle uttrycka sig.
— Åh ja, svarade d'Artagnan litet förlägen.
— Du vet ju, fortfor Athos, att Aramis av naturen är något kall. Dessutom är han alltid upptagen av sina intriger med fruntimmer.
— Ja, jag tror, att han i denna stund har en ganska invecklad intrig, sade d'Artagnan.
Athos svarade icke.
— Han är inte nyfiken, tänkte d'Artagnan.
Icke nog med att Athos ej svarade, han bytte även om samtalsämne.
— Nu ser du, hur jag har det, sade han och gjorde d'Artagnan uppmärksam på, att de nu efter en timmes promenad återkommit till slottet. Vi ha nu nästan gjort en rundtur kring mina ägor.
— Allting här är präktigt och röjer ädlingen, sade d'Artagnan.
I detta ögonblick hörde man hovslag.
— Det är Raoul, som kommer tillbaka, sade Athos, vi få nu underrättelser om den stackars lilla tösen.
Den unge gossen syntes nu verkligen vid grinden och red in på gården, alldeles överhöljd av damm, han hoppade av sin häst, lämnade den åt en stalldräng och kom fram för att hälsa på greven och d'Artagnan.
— Denne herre, sade Athos, i det han lade handen på d'Artagnans axel, är chevalier d'Artagnan, om vilken du ofta hört mig tala, Raoul.
— Min herre, sade ynglingen, i det han bugade sig ännu djupare än förra gången, greven har alltid framställt er som ett exempel, så ofta han velat nämna en modig och ädel riddersman.
Denna lilla artighet förfelade ej sin verkan på d'Artagnan, som kände sitt hjärta angenämt berört därav. Han räckte Raoul sin hand och sade:
— Min unge vän, allt det beröm man givit mig återfaller på greven, ty han har i allt lett min uppfostran, och det är inte hans fel, om lärjungen ej dragit fördel av hans lärdomar. Men jag är övertygad om att ni inte försummat något i detta avseende, Raoul. Jag tycker om ert utseende, och er artighet har rört mig.
Athos var förtjust, han såg med tacksamhet på d'Artagnan; därpå vände han blicken till Raoul med ett av dessa leenden, över vilka barn känna sig så stolta, då de fatta deras mening.
— Nu, tänkte d'Artagnan, vilken detta stumma minspel icke undgått, nu är jag säker.
— Nå, Raoul, sade Athos, jag hoppas, att missödet inte har några svårare följder?
— Det vet man inte ännu, min herre, läkaren kunde inte säga något bestämt ännu till följd av den starka svullnaden, men han fruktar, att någon sena blivit skadad.
— Och du stannade inte kvar längre hos fru de Saint-Remy?
— Nej, jag var rädd att inte hinna hem till den vanliga måltidstimmen, herr greve, svarade Raoul, och därigenom låta er vänta.
I detsamma kom en liten betjäntgosse och anmälde, att kvällsvarden var serverad.
Athos förde sin gäst in i en ganska enkel matsal, vars fönster på ena sidan vette ut åt trädgården och på den andra åt ett orangeri, där prakfulla blomster uppdrogos. På ett skänkbord stod en präktig silverkanna; d'Artagnan stannade för att betrakta den.
— Vilket gudomligt konstverk, sade han.
— Ja, svarade Athos, det är ett mästerstycke av den store konstnären. Benvenuto Cellini.
— Och bataljen, som den föreställer?
— Är slaget vid Marignan. Det är just i det ögonblick, då en av mina förfäder räcker sitt svärd åt Francois I, som nyss brutit av sitt. Det var vid detta tillfälle min släkting Enguerrand de La Fère blev riddare av Saint-Michelsorden. Femton år därefter — ty konungen glömde ej att han i tre timmar slagits med sin vän Enguerrands svärd utan att bryta av det — gjorde hans majestät honom en gåva av denna kanna och en värja, som du förr sett hos mig, och som även är ett vackert guldsmedsarbete. Det var på jättarnas tid. Vi äro dvärgar mot dessa män. Låt oss nu sitta ned och supera, d'Artagnan. Apropå, tillade han åt den lille betjänten, som serverade dem, kalla in Charlot.
Gossen gick ut, och strax därefter inträdde den tjänare, till vilken de båda resande vid ankomsten vänt sig.
— Min käre Charlot, sade Athos, jag rekommenderar åt din synnerliga omsorg herr d'Artagnans betjänt, Planchet, för hela den tid han kommer att stanna här. Han tycker om gott vin, och du har nyckeln till källaren. Han har länge legat på blotta marken, och skall därför sätta värde på en god säng. Jag ber dig se till att han får en sådan.
Charlot bugade sig och gick ut.
— Charlot är en bra karl, sade Athos, han har tjänat hos mig i aderton år.
— Du tänker på allt, och jag tackar dig å Planchets vägnar, min käre Athos.
Vid detta namn gjorde Raoul stora ögon och undrade, om det verkligen var till greven, d'Artagnan talade.
— Detta namn förefaller dig besynnerligt, inte sant, Raoul? sade Athos småleende. Det var mitt krigarnamn, då herr d'Artagnan, två tappra vänner och jag utförde våra bedrifter vid La Rochelle. Herr d'Artagnan täcks fortfara att ge mig detta vänskapsnamn, och så ofta jag hör det, glädes mitt hjärta därav.
— Detta namn var ryktbart, sade d'Artagnan, och det rönte en dag en triumfs ärebetygelser.
— Vad menar ni därmed, min herre? frågade Raoul med sin ungdomliga nyfikenhet.
— Jag vet inte heller vad han menar, sade Athos.
— Har du glömt bastionen Saint-Gervais, Athos, och den där servetten, som tre kulor gjorde till en fana? I så fall har jag bättre minne än du, jag minns det ganska väl, och jag skall berätta det för er, unge man.
Han berättade nu för Raoul historien om äventyret vid bastionen, och den hänförde ynglingen tyckte sig höra en av de hjältebragder, som Tasso eller Ariosto besjungit, och som tillhöra riddartidens dagar.
— Men vad d'Artagnan inte sagt dig, Raoul, återtog Athos i sin tur, är, att han var en av de bästa klingorna på sin tid, knäveck av järn, handlovar av stål, en säker och eldig blick … se där vad han bjöd sin motståndare. Han var endast aderton år, tre år äldre än du, Raoul, då jag första gången såg honom i kamp med beprövade män.
— Och herr d'Artagnan blev segrare? frågade den unge mannen, vars ögon lyste under detta samtal och tycktes bönfalla om att få höra närmare detaljer.
— Jag tror, att jag dödade en, sade d'Artagnan med en frågande blick på Athos. Den andre avväpnade eller sårade jag, jag minns inte riktigt vilketdera.
— Ja, du sårade honom. Åh, du var en överdådig fäktare. Jag vill, att du skall veta, Raoul, du som tror dig vara en god klinga, och vars fåfänga en gång lätt kunde röna en grym förödmjukelse, jag vill, att du skall veta, hur farlig den man är, som förenar vighet med kallblodighet. Bed i morgon herr d'Artagnan, om han inte känner sig trött av resan, att ge dig en lektion.
— Men, min bäste Athos, du är ju själv en skicklig lärare. Ännu i dag talade Planchet just om den ryktbara duellen vid karmeliterklostret med lord Winter och hans kamrater. Ah, unge man, tillade d'Artagnan, här måste någonstädes finnas en värja, som jag ofta kallat den första i riket.
— Jag har skämt bort min hand genom fäktning med det där barnet, sade Athos.
— Det finns händer, som aldrig bli bortskämda, min käre Athos, svarade d'Artagnan, men som däremot kunna skämma bort andra.
Den unge Raoul hade gärna velat fortsätta samtalet hela natten, men Athos gjorde honom uppmärksam på, att deras gäst torde vara i behov av vila. Raoul följde den ärade gästen till hans rum, men då Athos gissade, att gossen så länge som möjligt skulle stanna kvar hos d'Artagnan för att förmå denne att berätta alla tappra bedrifter från deras unga dagar, kom han själv efter en liten stund och hämtade honom samt slutade denna angenäma afton med en hjärtlig handtryckning och en tillönskan om en god natt åt musketören.