Myladys son/Del I/Kapitel 31
| ← Färjan på floden Oise |
|
Munken → |
XXXI.
SKÄRMYTSLING.
UPPEHÅLLET I NOYON VAR HELT KORT. ALLA lågo där i sin djupa sömn. Raoul hade tillsagt, att man skulle väcka honom, om Grimaud komme, men Grimaud anlände ej.
Hästarna värderade utan tvivel även å sin sida den åtta timmars oinskränkta vila och det ymniga strö, som beviljades dem.
Greve de Guiche väcktes klockan fem på morgonen av Raoul, som kom för att hälsa god morgon. Man frukosterade i hast, och klockan sex hade man redan tillryggalagt två lieues.
Den unge grevens samtal beredde Raoul mycket nöje. Han lyssnade gärna och med intresse till vad hans nye vän berättade. Uppfostrad i Paris, där Raoul blott varit en enda gång, och vid hovet, som Raoul aldrig sett, hade han i sina små äventyr som page och två dueller, i vilka han, trots duellplakaten och ännu mer till trots av sin guvernör, funnit utväg att deltaga, att förtälja saker, som på det högsta roade Raoul.
De kommo så in på kapitlet om amourer och kärleksäventyr. Även i detta ämne hade vicomten mycket mer att höra än att säga. Han förblev således åhörare och tyckte sig av några tämligen genomskinliga äventyr finna, att greven, liksom han, i djupet av sitt hjärta bar en hemlighet.
Dagen förgick hastigt som en timme. Grevens guvernör, en levnadsglad världsman och spränglärd, som hans lärjunge sade, påminde Raoul stundom om Athos grundliga insikter och kvicka skämt, men i fråga om behag, grannlagenhet och ädelt skick kunde ingen jämföras med greve de La Fère.
Hästarna, som nu skonades mer än dagen förut, fingo klockan fyra på eftermiddagen rasta i Arras. Man närmade sig nu krigsskådeplatsen, och de beslöto att ända till morgonen dröja kvar i denna stad, synnerligast som spanska strövkårer stundom nattetid företogo expeditioner ända till trakten av Arras.
Franska armén sträckte sig från Pont-à-Marc ända till Valenciennes, varifrån den bildade en vinkel åt Douai. Det sades, att prinsen i egen person uppehöll sig i Béthune.
Den fientliga hären sträckte sig från Cassel till Courtrai; intet slags våld och plundring fanns, som den ej förövade, varför den stackars gränsbefolkningen måste lämna sina enstaka boningar och taga sin tillflykt till de befästa städer, som erbjödo dem skydd. Arras var därför uppfyllt av flyktingar.
Man talade om en förestående batalj, som väntades bli avgörande, i synnerhet som hans höghet prinsen ända tills nu blott hade manövrerat i väntan på förstärkning, vilken nu äntligen anlänt. De båda unge männen lyckönskade sig att komma i en så läglig stund.
De supérade tillsammans och lågo i samma rum. De voro vid den ålder, då vänskapsband hastigt knytas, och det föreföll dem, som om de känt varandra alltsedan barndomen, och som om det vore omöjligt att skiljas mera.
På morgonen spred sig ryktet, att prins de Condé hade utrymt Béthune för att draga sig tillbaka till Carvin, sedan han likväl i förstnämnda stad kvarlämnat en garnison. Men som detta rykte ej innehöll något bestämt, beslöto de unga männen att fortsätta sin väg till Béthune, synnerligast som de under vägen lätt kunde vika av åt höger och begiva sig till Carvin.
Greve de Guiches guvernör kände fullkomligt Lill trakten; han föreslog, att de skulle taga en sidoväg, som gick mitt emellan landsvägarna till Lens och Béthune. I Ablain skulle man inhämta underrättelser. En marschruta kvarlämnades åt Grimaud. Klockan sju på morgonen begav man sig iväg.
De Guiche, som var ung och livlig, sade till Raoul:
— Vi äro tre herrar och tre betjänter, våra betjänter äro väl beväpnade, och er tycks mig vara tämligen manhaftig.
— Jag har aldrig haft tillfälle att pröva honom, men han är bretagnare, och det är ju lovande, svarade Raoul.
— Ja, ja, återtog de Guiche, och för min del har jag två pålitliga män, som varit i fält med min far … vi utgöra alltså sex goda kämpar. Om vi skulle stöta på en liten trupp av kringströvande fiender, lika manstark som vår, ja till och med överlägsen böra vi inte då anfalla dem, Raoul?
— Jo visst, svarade vicomten.
— Stopp, mina unga herrar, stopp! sade guvernören, som nu blandade sig i samtalet. För knäveln, vad ni äro heta av er! Kom ihåg mina instruktioner, greve. Glöm inte, att jag fått befallning att föra er oskadd till hans höghet prinsen. Väl framme vid fronten, låt då döda er, om ni har lust, men jag måste förbereda er på, att jag i min egenskap av tillfällig general, anbefaller reträtt och vänder ryggen åt de första militärer, jag får se.
De Guiche och Raoul sågo småleende på varandra. Trakten blev nu skogbeväxt; emellanåt mötte de små flyende hopar av bönder, som drogo sig tillbaka, i det de föste sin boskap framför sig och drogo sina dyrbaraste tillhörigheter i kärror eller buro dem på armarna.
De anlände utan äventyr till Ablain: Där hörde de sig för och erforo, att prinsen verkligen lämnat Béthune och höll sig mellan Cambrin och la Venthie. Man kvarlämnade åter en marschruta åt Grimaud och tog en genväg, som på en halvtimme förde den lilla truppen till stranden av en liten å, som har sitt utlopp i floden Lys.
Nejden var vacker och genomskuren av smaragdgröna dalar. Då och då påträffade man små skogar, genom vilka vägen gick fram. I varje av dessa skogar lät guvernören, som befarade något bakhåll, grevens två betjänter rida i spetsen, så att de bildade ett slags förtrupp. Guvernören och de två unga männen föreställde huvudkåren, och Olivain, med karbinen på knäet och vaksamt öga, bildade eftertruppen.
En ganska tät skog hade en stund varit synlig vid horisonten, då herr d'Arminges kommit på hundra stegs avstånd från denna skog, iakttog han sina vanliga försiktighetsmått och skickade grevens två betjänter förut.
Dessa hade försvunnit under träden; de unga männen och guvernören följde språkande och skämtande efter. Olivain höll sig på samma avstånd bakom dem. Då smällde plötsligt fem eller sex muskötskott. Guvernören kommenderade halt; de båda unga männen lydde och höllo in sina hästar. I detsamma syntes de två betjänterna återvända i galopp.
De två ynglingarne, otåliga att få veta orsaken till denna muskötsalva, skyndade betjänterna till mötes, och guvernören följde efter dem.
— Ha ni blivit hejdade? frågade Raoul och de Guiche livligt.
— Nej, svarade betjänterna, det är till och med troligt, att vi inte blivit sedda … gevärsskotten avlossades ett hundratal steg framför oss, ungefär vid det tätaste stället av skogen, och vi återvände hit för att begära förhållningsorder.
— Mitt råd, sade herr d'Arminges, och om så behövs, även min vilja är, att vi draga oss tillbaka; i den här skogen kan ett bakhåll lätt döljas.
— Ha ni ingenting sett? frågade greven betjänterna.
— Jag tyckte mig se ryttare i gula uniformer smyga fram vid åbrädden, svarade den ene.
— Aha, sade guvernören, vi ha tydligen råkat ut för en trupp spanjorer. Tillbaka, mina herrar, tillbaka!
De två ynglingarna rådfrågade varandra med förstulna blickar. I detsamma hördes ett pistolskott, åtföljt av rop på hjälp.
Vid en ytterligare blick på varandra förvissade sig de två männen om, att ingen av dem var sinnad att rygga tillbaka, och som guvernören redan vänt sin häst, redo de båda framåt, i det Raoul ropade:
— Följ mig, Olivain! Och greve de Guiche: Följ mig, Urbain och Blanchet.
Innan guvernören hunnit hämta sig från sin bestörtning, hade de redan försvunnit i skogen.
I samma ögonblick som de båda unga männen sporrat sina hästar hade de också tagit pistolen i hand. Efter fem minuters förlopp anlände de till det ställe, varifrån bullret tycktes ha kommit. De höllo då in sina hästar och närmade sig försiktigt.
— Tyst, sade de Guiche, ryttare!
— Ja, tre till häst, och tre, som stigit av.
— Vad ha de för sig? Ser ni det?
— Ja, jag tror, att de plundra en karl, som är död eller sårad.
— Det är något uselt mord, sade de Guiche.
— De äro ändå soldater, sade Raoul.
— Ja, men partigängare, stråtrövare.
— Framåt! sade Raoul.
— Framåt! upprepade de Guiche.
— Mina herrar, ropade guvernören, för Guds skull, mina herrar!
Men de unga männen lyssnade ej till hans rop. De redo i kapp, och guvernörens rop hade igen annan påföljd än att varna spanjorerna.
De tre spanjorerna, som sutto till häst, störtade genast de vå ynglingarna till möte, under det de tre andra fortforo att plundra de båda resande, ty då de unga männen närmade sig, varseblevo de tvenne på marken utsträckta kroppar i stället för en.
På tio stegs avstånd sköt de Guiche först och förfelade mået, den spanjor, som red fram mot Raoul sköt även, och Raoul kände i vänstra armen en smärta, liknande den av ett piskslag.
På fyra stegs avstånd avlossade han sitt skott, spanjoren träffades därav mitt i bröstet, kastade ut armarna och föll baklänges över hästen, vilken vände om och bortförde honom.
I detta ögonblick såg Raoul liksom genom en sky en muskötpipa riktas mot sig. Han erinrade sig Athos uppmaning, och med en blixtsnabb rörelse tvingade han sin häst att stegra sig, i samma ögonblick skottet brann av.
Hästen gjorde ett språng åt sidan, vacklade och föll omkull med Raouls ben under sig.
Spanjoren fattade då sin musköt om pipan och rusade fram för att med kolven krossa Raouls huvud.
I den ställning, vari Raoul befann sig, kunde han olyckligtvis varken draga värjan eller taga pistolen ur hölstret; han såg muskötkolven svängas över sitt huvud och slöt ofrivilligt ögonen … då de Guiche med ett språng kastade sig över spanjoren och satte pistolen för bröstet på honom.
— Giv er, sade han, eller ni är död!
Musköten sjönk ur soldatens händer och han gav sig utan invändningar.
De Guiche ropade en av sina betjänter, lämnade fången under dennes bevakning, med befallning att skjuta ned honom, om han gjorde minsta försök att undkomma, hoppade av hästen och gick bort till Raoul.
— Sannerligen, greve, sade Raoul leende, ehuru hans blekhet förrådde den oundvikliga sinnesrörelsen vid en första drabbning, ni hade mycket brått att betala er skuld till mig. Utan er, tillade han, i det han upprepade grevens ord, hade jag varit död, trefaldigt död.
— Då min fiende tog till flykten, svarade de Guiche, gjorde han det ganska lätt för mig att komma er till hjälp. Men säg mig, är ni svårt sårad? Jag ser, att ni blöder.
— Jag tror, att jag fått en liten skråma i armen bara. Hjälp mig bara lös från min häst, så hoppas jag att ingenting vidare skall hindra oss från att fortsätta vår färd.
Herr d'Arminges och Olivain hade redan stigit av och lyfte upp hästen, som var döende. Raoul lyckades draga sin fot ur stigbygeln och sitt ben undan hästen och var ögonblickligen på stående fot.
— Är ni inte skadad? frågade de Guiche.
— Nej, Gudskelov, svarade Raoul. Men vad blev det av de olyckliga, som de uslingarne höllo på att mörda?
— Vi kommo för sent, jag tror, att de dödat dem och tagit till flykten med sitt byte. Mina två betjänter stå där borta vid de mördade.
— Låt oss gå och se efter, om de äro alldeles döda, och om man inte kan giva dem någon hjälp, sade Raoul. Olivain, vi ha ärvt två hästar, men jag har förlorat min, tag du den bästa av de två och giv mig din.
De närmade sig nu stället, där offren lågo.