Myladys son/Del I/Kapitel 30

←  Place Royale

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Färjan på floden Oise

Skärmytsling  →

XXX.
FÄRJAN PÅ FLODEN OISE.

VI HOPPAS, ATT LÄSAREN INTE HELT OCH hållet glömt den unge färdemannen, vi lämnade på vägen till Flandern.

Sedan Raoul förlorat ur sikte sin beskyddare, vilken han lämnat vid den kungliga basilikan, sporrade han sin häst, dels för att skingra sina sorgsna tankar, dels emedan han för Olivain ville dölja den rörelse, som förvred hans anletsdrag.

En timmes hastig ritt skingrade dock småningom alla de mörka töcken, som fördystrat den unge mannens rika inbillning. Den hittills okända njutningen av att vara fri, en känsla, som har sitt behag även för den, som aldrig lidit av något tyngre beroende, förgyllde i Raouls ögon både himmel och jord, och i synnerhet den livets avlägsna och asurfärgade horisont, som kallas framtiden.

Emellertid märkte han snart, efter flera försök till samtal med Olivain, att många sålunda tillbringade dagar i längden skulle bli ganska trista, och grevens så angenäma, intressanta och lärorika samtal föllo honom alltid i minnet vid de städer, man passerade, och om vilka ingen nu kunde giva honom lika goda upplysningar som dem, han visste, att Athos skulle ha givit honom.

Även en annan hågkomst gljorde Raoul nedslagen. Vid ankomsten till Louvres hade han bakom en poppellund sett ett mindre slott, som hos honom så livligt framkallat minnet av slottet la Vallière, att han stannat och i nära tio minuter betraktat det; suckande hade han sedan fortsatt sin färd, utan att ens svara Olivain, som helt vördsamt frågat honom om orsaken till denna uppmärksamhet.

Anblicken av vissa yttre föremål är en hemlighetsfull tankeledare, som står i förbindelse med minnets strängar och stundom, ofrivilligt, kommer dem att dallra. Denna ledtråd, en gång funnen, inför oss som Ariadne i en labyrint av tankar, i vilken man förvirrar sig, under det man följer den skugga av det förflutna, som kallas minnet. Åsynen av detta slott hade återfört Raoul femtio lieues åt öster och kommit honom att gå tillbaka genom hela sitt liv från det ögonblick, då han tagit avsked av den lilla Louise ända till det, då han första gången sett henne; och varje liten eklund, varje vindflöjel på krönet av ett skiffertak påminde honom om, att han, i stället för att återvända till sina barndomsvänner, nu varje ögonblick alltmer avlägsnade sig från dem, ja, att han kanske till och med för alltid lämnat dem.

Med klappande hjärta och tungt sinne befallde han Olivain att föra hästarna till ett litet värdshus, som han varseblivit vid vägen, ett stycke ifrån det ställe, där de nu befunno sig. Själv steg han av hästen, stannade under en vacker grupp av blommande kastanjer, där en mängd bin surrade, och tillsade Olivain att genom värdshusvärden skaffa honom papper och bläck på ett bord, som fanns här och som syntes honom lämpligt att sitta och skriva vid.

Olivain hörsammade tillsägelsen och fortsatte sin väg, under det Raoul satte sig ned, med armbågen stödd mot detta bord och med blicken utan bestämt mål irrande omkring över det tjusande landskapet, som var bestrött med gröna ängar och

Pennan var händelsevis användbar och Raoul satte sig att skriva." (Sid. 314.)

lummiga trädgrupper. Emellanåt strök han från sina lockar bort de blommor, som likt ett snöfall nedföllo över hans huvud.

Raoul hade uppehållit sig här omkring tio minuter och fem minuter varit fördjupad i sina drömmar, då han varsnade en rödbrusig figur, som med en servett lindad omkring sig, en annan servett på armen och en vit mössa på huvudet närmade sig honom, bärande papper, bläck och penna.

— Ah, sade den rödbrusige karlen, alla herrar adelsmän tycks ha samma infall, för det är inte mer än en kvarts timme sedan en ung herre, väl beriden och med förnäm hållning som ni och ungefär vid samma ålder som ni, också gjorde halt under dessa träd, lät bära hit detta bord och denna stol och här, tillika med en äldre herre, åt en pastej, varav de inte kvarlämnade en bit och drucko en buteli gammal macon, varav de icke lämnade en droppe … men lyckligtvis ha vi ännu kvar av samma slags pastej och vin, så att om min herre täckes befalla, så …

— Nej, min vän, jag tackar er, svarade Raoul småleende, men för ögonblicket behöver jag bara de saker, jag begärt, men jag skulle vara mycket belåten, om bläcket vore svart och pennan god, och i så fall vill jag betala pennan till samma pris som vinbuteljen och bläcket till samma pris som pastejen.

— Gott, herre, jag skall ge er betjänt pastejen och vinbuteljen. På det sättet får ni penna och bläck på köpet.

— Gör som ni behagar, sade Raoul, vilken nu började sina lärospån med denna helt säregna samhällsklass, som, då det fanns rövare på landsvägarna, stod i förbund med dem, och då det ej längre fanns sådana, med fördel intog deras plats.

Lugnad i avseende på sin förtjenst lade värden papper, bläck och penna på bordet. Pennan var händelsevis användbar, och Raoul satte sig att skriva.

Värden hade stannat framför honom och betraktade med ett slags ofrivillig beundran detta intagande ansikte, på samma gång så allvarligt och så milt. Skönheten har alltid varit och skall alltid förbliva en drottning.

— Den här gästen är inte lik den, som nyss var här, sade värden till Olivain, som nu kom tillbaka för att höra efter, om Raoul behövde något mer. Er unge herre har ingen matlust, han.

— Herrn hade god matlust för tre dagar sedan, men vad ska man göra? Han förlorade den i förrgår.

Olivain och värden gingo långsamt tillbaka till värdshuset, och enligt vanan hos tjänare, som finna sig väl i sin ställning, berättade Olivain för värden allt, vad han trodde sig kunna omtala, rörande sin unge husbonde.

Under tiden skrev Raoul följande brev:

»Herr greve!

Efter fyra timmars ritt stannar jag för att skriva till er, ty jag saknar er varje ögonblick, och jag vill bara vända mig om oupphörligt som för att svara, då Ni talar till mig.

Skriv till mig, herr greve, jag ber er därom, ty edra råd utgöra en del av mitt liv. Dessutom, om jag vågar tillstå det, känner jag mig orolig för er; det föreföll mig, som om ni beredde er till något farligt företag, om vilket jag inte vågade fråga er, då Ni själv ingenting sade mig därom. Ni ser således, att jag har ett stort behov av att få underrättelser från eder. Sedan jag icke mer har er vid min sida, fruktar jag oupphörligt att fela. Ni var mig ett så kraftigt stöd, och jag känner mig verkligen mycket ensam nu.

Vill Ni vara så god, herr greve, att, om Ni erhåller några underrättelser från Blois, även nämna några ord om min lilla väninna, fröken de la Vallière, vars hälsa vid vår avresa, som Ni minns, kunde väcka någon oro. Ni inser nog, min käre beskyddare, hur dyrbara och outplånliga minnena av den tid, jag tillbringat hos er, äro för mig.

Jag hoppas, att Ni också tänker på mig ibland, och om Ni saknar mig något litet, skulle mitt hjärta uppfyllas av glädje vid tanken på, att ni märkt min kärlek och tillgivenhet för eder, och att jag kunnat övertyga eder därom, under det jag hade lyckan att vistas hos eder.

Då Raoul slutat detta brev, kände han sig lugnare. Han såg noga efter, att icke Olivain och värden lurade på honom, och tryckte en kyss på detta papper … vilken stumma och rörande ömhetsbetygelse Athos hjärta var i stånd att ana, då han öppnade brevet.

Under tiden hade Olivain tömt sin vinbutelj och ätit upp sin pastej, och hästarna hade fått sitt foder. Raoul vinkade värdshusvärden till sig, kastade en écue på bordet, steg åter till häst och lämnade i Senlis brevet på posten.

Den vila, ryttarne och hästarna nu fått, tillät dem att fortsätta resan utan att behöva rasta. I Verberie befallde Raoul Olivain att skaffa sig underrättelser om den unge adelsmannen, som färdades framför dem. Man hade sett honom passera för icke fullt tre kvarts timme sedan, men han var, som värden redan omtalat, väl beriden och red fort.

— Låt oss försöka hinna upp den där adelsmannen, sade Raoul till Olivain. Han begiver sig liksom vi till armén och kan bli oss ett angenämt sällskap.

Klockan var fyra på eftermiddagen, då Raoul anlände till Compiègne. Han åt där middag med god aptit och underrättade sig åter om den unge adelsmannen, som var honom i förväg. Denne hade, liksom Raoul, rastat på värdshuset Klockan och Buteljen, som var det bästa i Compiègne, och därefter fortsatt sin väg, i det han sagt sig ämna taga nattläger i Noyon.

— Låt oss då också övernatta i Noyon, sade Raoul.

— Herr vicomte, invände Olivain vördsamt, tillåt mig göra er uppmärksam på, att vi redan tröttat våra hästar mycket. Jag tror, att det vore bäst att ligga kvar här och i morgon i god tid bege oss av. Aderton lieues är minsann nog för första dagsresan.

— Greve de La Fère vill, att jag skall skynda mig, svarade Raoul, och att jag skall hinna fram till prinsen på fjärde dagens morgon. Vi rida därför ända till Noyon. Vi komma dit klockan åtta. Hästarna få vila hela natten, och klockan fem i morgon bittida bege vi oss åter på väg.

Olivain vågade ej sätta sig emot detta beslut, men han följde knotande.

— Gå på, gå på bara! mumlade han mellan tänderna. Slösa bort era krafter redan på första dagen. I morgon ska ni, i stället för att färdas tjugu lieues blott kunna tillryggalägga tio, i övermorgon fem och om tre dagar ligger ni väl till sängs. Då får ni väl lov att vila ut i alla fall. Alla unga människor äro ena riktiga vildhjärnor.

Man finner, att Olivain icke blivit uppfostrad i Planchets och Grimauds skola.

Raoul kände sig verkligen trött, men han ville pröva sina krafter; han hade ofta hört Athos tala om dagsresor på tjugufem lieues, och ville icke stå efter sitt föredöme. D'Artagnan, denne järnhårde man, som tycktes endast bestå av senor och muskler, hade också väckt hans stora beundran.

Raoul fortsatte därför sin ritt, och oaktat Olivains invändningar påskyndade han alltmer sin häst. Han följde en liten vacker genväg, som förde till en färja över floden Oise och förkortade därigenom vägen en hel lieue, efter vad man försäkrat honom. Från höjden av en backe såg han snart strömmen framför sig. En liten ryttareskara syntes på stranden, färdig att bestiga färjan.

Raoul betvivlade ej, att det var adelsmannen och hans följe. Då han märkte, att han icke kunde anlända i tid för att komma över med färjan på samma gång som de resande, stannade han för att invänta Olivain.

I detta ögonblick hördes ett skri, som tycktes komma från floden. Raoul vände sig åt det håll, varifrån det kom, i det han höll handen över ögonen, som bländades av den nedgående solen.

— Olivain, vad är det, som hänt där nere?

Ett nytt skrik hördes, ännu mer genomträngande än det första.

— Ah, herre, färjtåget har brustit och färjan driver med strömmen. Men vad är det i vattnet … det rör sig.

— Ja, utropade Raoul, i det han riktade blicken mot en punkt av vattenytan, som klart belystes av solstrålarna. Det är en häst, en ryttare.

— De sjunka, utropade Olivain i sin tur.

Det var verkligen så. En blick var nog för att övertyga Raoul om att en olycka hänt, och att en människa höll på att drunkna. Han släppte efter tyglarna och högg sporrarna i hästens sidor; djuret, jagat av smärta och kännande sig ha fria tyglar, hoppade över ett slags skrank, som omgav landningsbryggan och störtade sig i vattnet, som rördes upp i vågor, stänk och skum omkring honom.

— O herre! utropade Olivain förskräckt. Herre Gud, vad gör ni?

Raoul styrde sin häst bort till den olycklige, som befann sig i fara. Det var för övrigt en övning, vari han var ganska hemmastadd. Uppfödd på stränderna av Loire, hade han så att säga blivit vaggad i dess vågor, väl hundrade gånger hade han till häst passerat floden och minst tusen gånger summit över den. Med blicken mot den tid, då han skulle göra vicomten till krigare, hade Athos velat härda honom genom alla sådana övningar.

— Min Gud! utropade Olivain förtvivlad, vad skulle väl greven säga, om han såge er nu?

— Greven skulle göra som jag, svarade Raoul, i det han häftigt jagade på sin häst.

— Men jag då … jag då! ropade Olivain, i det han biek och förtvivlad red omkring på stranden. Hur skall jag komma över?

— Hoppa, din kruka, hoppa i! ropade Raoul, under det hans häst alltjämt simmade.

Därefter sade han, vänd till främlingen, som tjugu steg ifrån honom arbetade av alla krafter för att hålla sig uppe:

— Mod, min herre, mod! Jag kommer till er hjälp.

Olivain red fram till vattnet, ryggade tillbaka, tvingade hästen att stegra sig och lät honom vända om. Driven av blygsel, störtade han sig slutligen i, såsom Raoul gjort, men skrek i detsamma:

— Hjälp, jag drunknar, vi äro förlorade!

Emellertid avlägsnade sig färjan hastigt, bortförd av strömdraget, och man hörde skrik från dem, som bortrycktes med densamma.

En gråhårig man hade från färjan kastat sig i strömmen och simmade av alla krafter bort mot den person, som höll på att drunkna, men det gick för långsamt för honom, ty han måste simma mot strömmen.

Raoul fortsatte sin väg och närmade sig sitt mål, men både häst och ryttare, från vilka han ej vände sina blickar, sjönko allt mer och mer. Hästen hade endast näsborrarna över vattenytan, och ryttaren, som släppt tyglarna under sina ansträngningar, utsträckte sina armar och lät huvudet sjunka tillbaka. En minut till, och allt skulle vara förbi.

— Mod! skrek Raoul, mod!

— För sent! mumlade den, unge mannen … för sent!

Vattnet steg över hans huvud och kvävde rösten.

Raoul kastade sig av sin häst och överlämnade åt denna att rädda sig själv. Etfter tre, fyra simtag var han helt nära den drunknande. Han fattade dennes häst vid kindkedjan och lyfte dess huvud över vattnet; djuret andades nu lättare och fördubblade sina ansträngningar som om det förstått, att någon kommit det till hjälp. Därpå fattade Raoul den unge mannens ena hand och förde den till hästens man, varuti han grep tag med hela envisheten hos en drunknande. Viss om, att ryttaren ej skulle släppa taget, sysselsatte sig Raoul nu endast med hästen, vilken han styrde mot stranden, i det han hjälpte honom att klyva vattnet och sökte uppmuntra honom med smackningar.

Plötsligt kände djuret botten och satte fötterna på sanden.

— Räddad! utropade den gråhårige mannen, då även han fick fotfäste.

— Räddad! flämtade den unge adelsmannen, i det han släppte hästens man och gled ur sadeln i Raouls armar.

Raoul bar den nu avsvimmade upp på gräsvallen och lade ned honom där, löste upp hans halsduk och knäppte upp häktorna på hans jacka.

En minut därefter var den gråhårige mannen vid hans sida.

Efter mycken jämmer och många korstecken hade även Olivain slutligen uppnått stranden, och färjkarlarne styrde, bäst de förmådde, åt land, med tillhjälp av en stång, som händelsevis fanns ombord på färjan.

Tack vare Raouls och den äldre mannens omsorger, återvände småningom färgen på den medvetslöses kinder; han öppnade sina ögon, vilka till en början syntes något förvirrade, men snart riktades på hans räddare.

— Ah, min herre! utropade han, det var er mina blickar sökte, utan er hade jag nu varit död, trefaldigt död!

— Men ni ser, min herre, att man åter väckt er till liv. Vi sluppo alla ifrån äventyret med ett bad.

— Åh, min herre, vilken tacksamhet äro vi inte skyldiga er! utbrast den gråhårige mannen.

— Ah, är ni där, min gode d'Arminges. Jag gjorde er väl mycket ängslig, kan jag tro? Men det är egentligen ert eget fel. Ni var min lärare; varför lärde ni mig inte simma bättre?

— Ack, herr greve, svarade gubben, om någon olycka hänt er, skulle jag aldrig vågat visa mig för marskalken mer.

— Men hur gick det till? frågade Raoul.

— På det allra enklaste sätt, svarade den, som titulerats greve. Vi hade hunnit långt ut på floden, då tåget plötsligt brast. Vid de rop och rörelser färjkarlarne då gjorde, blev min häst skrämd och hoppade i vattnet. Jag simmar illa och vågade inte kasta mig i strömmen. I stället för att underlätta min hästs rörelser motarbetade jag dem, och jag höll just på att drunkna, då ni kom. Om ni inte har något däremot, min herre, äro vi hädanefter vänner i liv och död.

— Min herre, svarade Raoul, i det han bugade sig, jag står helt och hållet till er tjänst, det försäkrar jag er.

— Jag är greve de Guiche, återtog den unge mannen; min far är marskalk de Grammont. Och nu, då ni vet vem jag är, gör ni väl mig också det nöjet att säga mig ert namn?

— Jag är vicomte de Bragelonne, sade Raoul.

— Vicomte, ert ansikte, ert ädla hjärta och ert mod draga mig till er; ni har redan förvärvat stora anspråk på min tacksamhet. Låt oss omfamna varandra, och låt mig be om er vänskap.

— Min herre, sade Raoul, i det han återgäldade grevens omfamning, jag håller redan av er av allt mitt hjärta, jag ber, anse mig därför som en tillgiven vän.

— Vart ämnar ni er nu, vicomte? frågade greve de Guiche.

— Jag är på väg till hans höghet prinsens armé.

— Det är jag också! utropade den unge mannen med ett utbrott av glädje. Så mycket bättre, vi skola då tillsammans lossa våra första pistolskott.

— Det är bra, håll av varandra! sade den gamle guvernören. Ni äro båda unga; samma stjärna leder måhända edra öden, så att det var bestämt, att ni skulle träffas.

De två unga männen smålogo med ungdomens självförtroende.

— Och nu måste ni byta kläder, fortfor guvernören. Edra betjänter, vilka jag gav order i samma ögonblick, de kommo i land, måste redan ha hunnit fram till värdshuset. Linne och vin värmas … kom nu!

De båda unga männen gjorde ingen invändning mot detta förslag; tvärtom funno de det alldeles förträffligt. De stego därför genast till häst, under det de ömsesidigt betraktade och beundrade varandra. De voro verkligen två ståtliga kavaljerer, av hög och smidig växt, båda hade de ädla ansikten med klar och öppen panna, en mild och frimodig blick, ett uppriktigt och behagligt leende. De Guiche kunde väl vara aderton år, men han var föga längre än Raoul, som blott var femton.

Med en impulsiv rörelse räckte de varandra handen, satte hästarna i gång och gjorde vid varandras sida färden från floden till värdshuset, under det den ena fann det liv härligt och ljust, vilket han varit så nära att mista, och den andre tackade Gud, som redan låtit honom leva nog länge för att uträtta något, som kunde glädja hans beskyddare.

Olivain var den ende, som icke kände sig fullt belåten med vicomtens modiga handling. Han vred vattnet ur ärmarna och skörten på sin rock, under det han tänkte på, att om de stannat kvar i Compiègne, skulle han icke blott ha blivit förskonad från den fara, han nu undsluppit, utan även från den bröstkatarr och reumatism, som helt naturligt skulle bli följden därav.

---