Myladys son/Del I/Kapitel 39
| ← Cromwells brev |
|
Hur de olyckliga stundom taga slumpen för försynen → |
XXXIX.
MAZARIN OCH DROTTNING HENRIETTE.
KARDINALEN STEG UPP OCH SKYNDADE ATT taga emot drottningen av England. Han mötte henne mitt i galleriet, som låg närmast intill kabinettet.
Han visade en desto större vördnad för denna drottning utan svit och prakt, som han var medveten om, att han hade att förebrå sig sin girighet och sitt hjärtlösa bemötande mot henne.
Men bönfallande kunna giva sitt ansikte alla möjliga uttryck; Henrik IV:s dotter smålog, i det hon närmade sig den, hon hatade och föraktade.
— Ah, sade Mazarin för sig själv, vilken behaglig uppsyn hon antagit! Kommer hon kanske för att låna pengar av mig?
Han kastade en orolig blick på locket till sin kassakista och vände inåt infattningen av den kostbara diamant, vars glans drog blickarna åt hans hand, vilken för övrigt var vit och välvårdad. Olyckligtvis hade denna ring ej samme egenskap som Gyges’, vilken gjorde sin ägare osynlig, då han vände den såsom Mazarin nyss gjort.
Kardinalen hade gärna önskat vara osynlig i denna stund, ty han gissade, att madame Henriette kom för att begära något av honom; när en drottning, som han behandlat så, visade sig med småleende i stället för hotfull min — då kom hon säkert också i egenskap av bönfallande.
— Herr kardinal, sade den höga gästen, jag ämnade först tala med min svägerska drottningen om det, som fört mig till er, men jag besinnade, att politiska angelägenheter egentligen tillhöra männen.
— Madame, svarade Mazarin, var övertygad om, att ers majestät förvirrar mig genom denna smickrande utmärkelse.
— Han är mycket artig, tänkte drottningen, skulle han väl ha gissat min avsikt?
De hade nu kommit in i kardinalens kabinett. Han bad drottningen taga plats, och när hon slagit sig ned i hans länstol, sade han:
— Meddela nu edra befallningar till den vördsammaste av alla edra tjänare.
— Ack, min herre, svarade drottningen, jag har förlorat vanan att giva befallningar och i stället vant mig vid att bedja. Jag kommer hit för att bedja er om en sak och skall känna mig alltför lycklig, om ni vill bönhöra mig.
— Jag hör er, madame, sade Mazarin.
— Herr kardinal, det är fråga om kriget, som min gemål, konungen, för mot sina upproriska undersåtar. Ni vet kanske inte, att det kommit till inbördeskrig i England, och att man inom kort skall föra detta krig på ett ännu mer avgörande sätt än hittills.
— Därom är jag alldeles okunnig, madame, svarade kardinalen med en lätt axelryckning. Ack, våra egna oroligheter upptaga så mycken tid och möda för en stackars svag och oduglig minister som jag!
— Nåväl, herr kardinal, fortfor drottningen, jag vill då säga er, att min gemål, Karl I, står i begrepp att leverera en avgörande drabbning. Om han lider nederlag … (Mazarin gjorde en rörelse.) Ja, man måste vara beredd på allt … om han lider nederlag, önskar han taga sin tillflykt till Frankrike och leva där som privatman. Vad säger ni om detta förslag?
Kardinalen åhörde drottningen utan att en enda fiber i hans ansikte förrådde det intryck han erfor. Under åhörandet bibehöll han samma lismande leende som vanligt, och när drottningen slutat, sade han med sin silkeslenaste stämma:
— Tror ni då, madame, att Frankrike, så jäsande och skakat som det självt är i denna stund, kan bli en lämplig tillflyktsort för en avsatt konung? Kronan sitter redan mindre säkert på Ludvig XIV:s huvud; hur skulle han då kunna bära en dubbel tyngd?
— Denna tyngd har icke varit särdeles tryckande, åtminstone vad mig beträffar, avbröt drottningen med ett smärtsamt leende, och jag begär inte, att man skall göra mer för min gemål än för mig … Ni ser väl, att vi äro ganska anspråkslösa kungliga personer, min herre?
— Ah, med er, madame, skyndade kardinalen att svara för att avbryta alla de förklaringar han väntade sig, med er är det helt annat; en dotter till Henrik IV, till denne store, höge och ärorike konung …
— Vilket likväl inte hindrar er att vägra hans måg gästfrihet, eller hur, min herre? Ni borde ändå påminna er, att denne store, höge och ärorike konung, landsflyktig, liksom min gemål snart kanske blir det, en gång begärde hjälp av England, och att England lämnade honom den, oaktat drottning Elisabeth ej var hans niéce.
— Peccato! utropade Mazarin, som fann sig träffad av denna så enkla slutkonst. Ers majestät förstår mig inte; ni misskänner mina avsikter, och det är förmodligen därför, att jag uttrycker mig så illa på franska.
— Tala då italienska, min herre. Vår moder, drottning Marie de Medicis, lärde oss detta språk, innan er företrädare, kardinalen, sände henne att dö i landsflykt. Om den store konung Henri, om vilken vi nyss talat, hör oss, bör han ej litet förvånas över denna djupa beundran för honom, förenad med ett så ringa medlidande för hans familj.
Svetten rann i stora droppar på Mazarins panna.
— Denna beundran är tvärtom så stor och verklig, madame, svarade Mazarin utan att antaga drottningens förslag att byta om språk, att om konung Karl I, vilken Gud beskydde för alla olyckor, komme till Frankrike, skulle jag erbjuda honom mitt eget hus, men ack, det vore en föga säker tillflyktsort. En vacker dag kommer väl folket att sätta eld på detta hus, liksom det satte eld på marskalk d'Ancres. Den stackars Concino Concini! Han önskade dock ingenting annat än Frankrikes bästa.
— Ja visst, monseigneur, liksom ni, svarade drottningen ironiskt.
Mazarin låtsade ej förstå dubbelmeningen i den fras han själv yttrat och fortfor att beklaga Concino Concinis öde.
— Men säg då, herr kardinal, återtog drottningen otålig, vad svarar ni mig?
— Madame, utropade Mazarin, till synes allt mera rörd, skulle ers majestät tillåta mig att giva er ett råd? Det förstås, att innan jag tager mig den djärvheten, vill jag lägga för edra fötter allt vad ers majestät kan önska av mig.
— Tala, herr kardinal, svarade drottningen; en så klok mans råd måste vara gott.
— Tro mig, madame, konungen bör försvara sig ända till det yttersta.
— Han har så gjort, min herre, och denna sista strid han ämnar utkämpa med hjälpmedel, långt underlägsna hans fienders, bevisar, att han ej ämnar giva sig utan motstånd. Men ifall han skulle besegras …
— Ja, madame, i så fall är mitt råd — jag vet väl, hur djärvt det är av mig att ge ers majestät ett råd — men mitt råd är, att konungen ej lämnar sitt rike. Frånvarande konungar glömmas snart; om han kommer till Frankrike, är hans sak förlorad.
— Men, genmälde drottningen, om ni ger detta råd, och om ni verkligen hyser något intresse för honom, så sänd honom något understöd i soldater och pengar, ty jag förmår ingenting mer för honom. För att hjälpa honom har jag sålt ända till min sista diamant … ni vet att jag ingenting mer
äger, ni vet det bättre än någon, min herre. Om jag haft några juveler kvar, skulle jag för dem köpt ved för att under den nu gångna vintern kunna värma mig och min dotter.
— Ack, madame, svarade Mazarin, ers majestät vet inte, vad ni begär av mig. Från den dagen, då en konung måste anlita främmande hjälp för att åter komma på tronen, har han själv erkänt, att han ingen hjälp mer har att vänta av sina undersåtars kärlek.
— Till saken, herr kardinal! sade drottningen, trött på att följa den spetsfundige ministern i den labyrint av ord, vari han ständigt sökte draga sig undan. Till saken! Svara mig ja eller nej! Om konungen söker hålla sig kvar i England, vill ni sända honom någon hjälp? Om han kommer till Frankrike, vill ni då giva honom gästfrihet?
— Madame, svarade kardinalen, i det han låtsade den största uppriktighet, jag hoppas kunna övertyga ers majestät om min djupa tillgivenhet och hur ivrigt jag längtar efter att kunna gå edra önskningar till mötes 1 en sak, som ligger er så mycket om hjärtat. Sedan hoppas jag ers majestät inte skall betvivla mitt nit att tjäna eder.
Drottningen bet sig i läppen och vred sig otåligt på sin stol.
— Nåväl, vad ämnar ni göra då? sade hon. Tala!
— Jag ämnar genast gå och rådfråga drottningen, och vi lämna utan dröjsmål saken åt parlamentets avgörande.
— Med vilket ni står i strid, inte sant? Ni uppdrager åt Broussel att föredraga saken! Nog, herr kardinal, nog! Jag förstår er, eller rättare, jag har orätt; vänd eder till parlamentet, ty det var av detta mot konungar fientliga parlament dottern till den store, ärorike Henrik IV, vilken ni så högt beundrar, erhöll det enda understöd, som hindrade henne att i vintras dö av hunger och köld.
Vid dessa ord reste sig drottningen med värdig harm. Kardinalen sträckte sina hopknäppta händer mot henne.
— Ah, madame, madame! Min Gud, vad ni misskänner mig!
Men utan att ens vända sig åt den, som utgöt sig i denna skenheliga klagan, närmade sig drottning Henriette dörren, öppnade den själv, och mitt ibland hans eminens talrika vakt, bland de hovmän, som voro angelägna om att få uppvakta honom, och mitt i en prakt, som tävlade med konungamaktens, gick hon nu och fattade den ensam och avsides stående lord Winters hand. Arma, fallna drottning, för vilken, till följd av etikettens lagar, alla ännu bugade sig, men som i själva verket blott ägde en enda arm, på vilken hon kunde stödja sig!
— Sak samma, sade Mazarin, då han blivit ensam, det var en ömtålig situation; jag hade en svår roll att spela! Men jag har ingenting sagt varken åt den ena eller den andra. Hm, den där Cromwell är en hårdhänt kungajägare; jag beklagar hans ministrar, om han någonsin skaffar sig sådana. Bernouin!
Bernouin inträdde.
— Se efter, om den unge mannen med svarta jackan och kortklippta håret, som ni nyss förde in till mig, ännu finns kvar i palatset.
Bernouin gick ut och återvände strax därefter med Comminges, som var på vakt.
— Monseigneur, sade Comminges, då jag ledsagade den unge mannen, efter vilken ers eminens frågar, närmade han sig glasdörren till galleriet och betraktade med mycken förundran något föremål, antagligen den vackra tavlan av Rafael, som hänger mitt emot dörren; därefter stod han en stund tankfull och gick så utför trappan. Jag tyckte, jag såg honom stiga upp på en grå häst och rida ut från borggården. Men hur är det, ämnar monseigneur sig inte till drottningen?
— Varför det?
— Min onkel, herr de Guitaut, sade mig nyss, att hennes majestät fått underrättelser från fronten.
— Jaså, då skyndar jag till henne.
I detsamma inträdde herr de Villequier, som kom för att å drottningens vägnar söka kardinalen.
Comminges hade sett ganska rätt. Mordaunt hade i själva verket gjort, som han berättat. Då den unge mannen gick genom galleriet, som låg parallellt med stora galleriet med glasdörrarna, hade han varseblivit lord Winter, vilken väntade på drottningen.
Vid denna anblick stannade Mordaunt tvärt, icke för att beundra Rafaels tavla, men liksom trollbunden av någon förskräcklig syn; hans ögon vidgades, en rysning genomilade hans kropp, man skulle kunna tro, att han ville genombryta den glasvägg, som skilde honom från hans fiende. Om Comminges sett det hatfulla uttryck, varmed den unge mannens blickar voro riktade mot Winter, skulle han ej ett enda ögonblick betvivlat, att denne engelsman var hans dödlige fiende. Han stannade dock, utan tvivel för att överlägga, ty i stället för att följa sin första impuls, som var att rusa rätt fram till lord Winter, steg han långsamt utför trappan, lämnade med sänkt huvud palatset, och med blicken fäst på gallergrinden, väntade han att drottningens vagn skulle köra ut från borggården.
Han behövde ej vänta länge, ty drottningen hade knappt stannat en kvart hos Mazarin, men denna kvart tycktes som ett sekel för den, som väntade; äntligen rullade den tunga maskin, som man då för tiden kallade kaross, bullersamt ut genom gallerporten, och Winter, som åter satt till häst, lutade sig intill vagnsfönstret för att tala med hennes majestät.
Hästarna sattes i trav på vägen till Louvre, där vagnen körde in. Innan madame Henriette lämnat karmeliterklostret, hade hon tillsagt sin dotter att vänta henne i palatset, vilket drottningen länge bebott och lämnat blott därför, att deras nöd i dessa gyllene salar föreföll henne ännu mer tryckande.
Mordaunt red efter vagnen. När han sett den köra in under den mörka valvgången, red han tätt intill en mur, som låg i skuggan, och höll sig där orörlig mitt ibland Jean Goujons sirater, lik en basrelief, föreställande en ryttare. Han väntade, som han redan gjort vid Palais-Royal.