Myladys son/Del I/Kapitel 44
| ← Vari bevisas, att det första intrycket alltid är det rätta |
|
Tiggaren vid Saint-Eustache → |
XLIV.
TEDEUM FÖR SEGERN VID LENS.
ALL DEN RÖRELSE DROTTNING HENRIETTE lagt märke till, och vartill hon förgäves sökt orsaken, föranleddes av underrättelsen om segern vid Lens, varom hans höghet prinsen skickat budskap genom hertig de Châtillon, vilken själv haft en ärofull del däri. Den senare hade dessutom fått sig anförtrott att i Notre-Dames valv upphänga tjugutvå fanor, som tagits från lothringarna och spanjorerna.
Denna underrättelse var avgörande; den slet till hovets fördel tvisten med parlamentet. Alla summariskt inregistrerade pålagor, mot vilka parlamentet rest gensaga, hade alltid motiverats med nödvändigheten att upprätthålla Frankrikes ära och den ovissa förhoppningen att kunna slå fienden. Då man nu, alltsedan slaget vid Nördlingen, endast rönt motgångar, hade parlamentet haft fritt spel att interpellera Mazarin angående de alltid utlovade och alltid uteblivna segrarna. Men nu hade det äntligen kommit till en avgörande strid, och man hade vunnit en fullständig seger. Denna seger var därför också en triumf för hovet, en dubbel seger, både mot yttre och inre fiender.
På aftonen hölls konselj, vartill kallats marskalk de la Meilleraie och herr de Villeroy, emedan de tillhörde Mazarins parti, Chavigny och Séguier, emedan de hatade parlamentet, samt Guitaut och Comminges, emedan de voro drottningen tillgivna.
Ingenting förspordes om vad som beslutades vid denna konselj. Man visste blott, att tedeum följande dag skulle avsjungas i Notre-Dame för den nyvunna segern vid Lens.
Följande söndag vaknade parisarna således i fröjd och gamman; ett tedeum var på den tiden någonting storartat. Solen, som tycktes vilja deltaga i festen, hade uppgått strålande och förgyllde de mörka tornen på stadens förnämsta kyrka, som redan var uppfylld av en ofantlig folkskara. Även de mest oansenliga gatorna i la Cité hade antagit ett festligt utseende, och längs kajerna såg man långa rader av borgare, hantverkare, kvinnor och barn, vilka begåvo sig till Notre-Dame, likt en flod, som strömmar tillbaka till sin källa.
Redan klockan åtta på morgonen hade drottningens drabanter, kommenderade av Guitaut och av hans brorson Comminges, som andre man, ryckt ut med trummor och trumpeter samt uppställt sig i särskilda avdelningar på visst avstånd från varandra från Palais-Royal ända till Notre-Dame, en manöver, som parisarna med lugn åsett, ivriga, som de alltid äro, att få höra militärmusik och se lysande uniformer.
Vår unge vän Friquet, uppassaren och korgossen, var denna dag helgdagsklädd, och under förevändning av en svullnad, vilken han för ögonblicket förskaffat sig genom att införa en massa körsbärskärnor i ena sidan av munnen, hade han av sin förman, Bazin, fått ledigt för dagen.
Utanför kyrkdörren spottade Friquet behändigt ut sin svullnad och sprang så fort han förmådde till Palais-Royal, dit han anlände i samma stund som drabanterna ryckte ut. Som han kom endast för att njuta av deras åsyn och höra musiken, ställde han sig i spetsen för dem, slog trumma med två skifferbitar och övergick från denna övning till trumpeten, vars ljud han med munnen härmade på ett sätt, som mer än en gång skaffat honom beröm av amatörer på härmad musik.
Denna förlustelse räckte från Barrière des Sergents ända till Notre-Dameplatsen, och Friquet njöt obeskrivligt därav, men när regementet gjort halt och kompanierna delat sig, inträngde i hjärtat av la Cité och ställde upp sig vid Saint-Christophegatans mynning, nära Cocatrixgatan, där Broussel bodde, då kom Friquet ihåg, ati han ej ätit någon frukost, och efter en mogen överläggning beslöt han, att parlamentsrådet Broussel denna gång skulle bestå honom med frukost.
Följaktligen begav han sig av i fullt språng, kom helt andfådd fram till parlamentsrådets port och klappade häftigt på. Friquets mor, Broussels gamla tjänarinna, kom och öppnade.
— Vad vill du här, din odåga, sporde hon, och varför är du inte i Notre-Dame?
— Jag var där, mor Nanette, svarade Friquet, men jag såg, att man hade saker för sig, som parlamentsrådet Broussel borde underrättas om, och med herr Bazins tillåtelse kommer jag nu för att tala med herr Broussel.
— Vad vill du säga herr Broussel då, din spoling?
— Jag vill tala med honom själv.
— Det går inte för sig … han arbetar.
— Då väntar jag, sade Friquet, i det han hastigt steg uppför trappan, och mor Nanette följde långsamt efter.
— Men så säg mig då, vad du vill herr Broussel!
— Jag vill säga honom, skrek Friquet av alla krafter, att hela drabantkåren marscherar åt det här hållet. Och som jag överallt hört sägas, att man på hovet har ont i sinnet mot honom, kommer jag nu för att förbereda och varna honom, så att han kan vara på sin vakt.
Broussel hörde den unge tjuvpojkens skrik, och förtjust över hans utomordentliga nit, kom han ned från sitt arbetsrum.
— Seså, min vän, sade han, vad ha vi med drabanterna att göra, och är du inte tokig, som för ett sådant oväsen? Vet du inte, att det är brukligt att göra som de där herrarna göra, och att kåren alltid brukar ställa upp sig i häck på konungens väg?
Friquet låtsade den största förvåning och vred sin mössa mellan fingrarna.
— Det är inte underligt, att ni vet det, herr Broussel, ni som vet allting, men jag försäkrar, att jag inte visste det utan trodde mig ge er en god varning. Snälla herr Broussel, var inte ond på mig för det!
— Tvärtom, min gosse, tvärtom, jag tycker mycket om ditt nit. Nanette, se efter de där aprikoserna som fru de Longueville skickade oss i går och giv er gosse ett halvt dussin därav samt en mjuk bulle.
— O, tack så mycket, herr Broussel, sade Friquet. Tack, jag tycker väldigt mycket om aprikoser.
Broussel gick nu in till sin hustru och begärde sin frukost. Klockan var halv tio på förmiddagen. Parlamentsrådet ställde sig i fönstret. Gatan var alldeles tom, men på avstånd hörde man, likt bruset av en stigande flod, det mångstämmiga sorlet från folkmassorna, som alltjämt ökades kring Notre-Dame.
Detta larm tillväxte ytterligare, då d'Artagnan med ett kompani musketörer kom fram och placerade sig vid portarna till Notre-Dame för att där hålla vakt. Han hade tillsagt Porthos att taga tillfället i akt för att åskåda ceremonien, och Porthos satte sig i full gala upp på sin vackraste häst och följde med som hedersmusketör. Sergeanten vid detta kompani, en veteran från spanska krigen, kände igen sin forna kamrat Porthos och underrättade snart var och en av dem, som tjänade under hans befäl, om de utomordentliga bedrifter, denne jätte, som varit en ära för Trévilles forna musketörer, utfört. Porthos mottogs därför icke blott vänligt av kompaniet utan betraktades även med beundran.
Klockan tio tillkännagåvo kanonerna vid Louvre, att konungen for därifrån. En rörelse, lik den av träd, vilkas kronor böjas och skakas av en stormvind, lopp nu genom mängden, som trängdes bakom drabanternas orörliga musköter.
Äntligen syntes konungen, tillika med drottningen i en helt och hållet förgylld vagn. Tio vagnar följde efter, vilka medförde hovdamerna, hovdignitärerna och hela det övriga hovet.
— Leve konungen! ropades från alla håll.
Den unge kungen såg högtidligt ut genom vagnsfönstret, visade ett ganska erkänsamt litet småleende och täcktes till och med nedlåta sig till en lätt hälsning, vilket ökade mängdens hurrarop.
Så snart hovets medlemmar intagit sina platser i kyrkan, tog gudstjänsten sin början.
I detsamma lämnade en vagn med Comminges vapen raden av hovvagnar och for långsamt för att taga plats vid mynningen av den alldeles tomma Saint-Christophegatan. Då de anlänt dit, stego fyra drabanter och en polisgevaldiger, som eskorterat den, upp i det tunga åkdonet och tillslöto läderskärmarna.
Alla människor voro så upptagna av ceremonien, att varken vagnen eller de försiktighetsmått, varmed de, som sutto däri, omgåvo sig, märktes av någon. Friquet, vars alltid spejande öga ensamt kunnat iakttaga dem, satt på stenfoten till ett hus mitt framför porten till Notre-Dame för att där njuta av sina aprikoser. Därifrån såg han konungen, drottningen och kardinal Mazarin och hörde mässan lika bra som om han själv tjänstgjort därvid.
Mot slutet av gudstjänsten, då drottningen såg, att Comminges, som stod helt nära henne, väntade en stadfästelse på den befallning, hon förut givit honom, sade hon sakta till honom:
— Gå, Comminges, och Gud vare med er!
Comminges avlägsnade sig genast, gick ut ur kyrkan och bort till Saint-Christophegatan.
Friquet, som såg den ståtlige officern, åtföljd av två drabanter, roade sig med att följa efter honom, och det med så mycket mer nöje, som ceremonien just då slutade och kungen åter satte sig upp i sin vagn.
Knappast hade polisgevaldigern sett Comminges komma, förrän han sade ett ord till kusken, vilken genast satte vagnen i rörelse och körde fram till Broussels port.
Comminges bultade på denna port i samma stund som vagnen stannade där.
Friguet väntade bakom Comminges att porten skulle öppnas.
— Vad gör du här, slyngel? sade Comminges.
— Jag väntar, herr officer, att slippa in till herr Broussel, svarade Friquet i den inställsamma ton, som parispojken så väl vid behov vet att antaga.
— Han bor alltså säkert här?
— Ja, min herre.
Porten öppnades, officern frågade betjänten och fick veta, att herr Broussel var hemma och höll på att äta middag. Comminges följde betjänten och Friquet Comminges.
Broussel satt till bords med sin familj, mitt emot honom satt hans hustru, vid hans sida hans båda döttrar och vid bordsändan hans son Louviégres.
Comminges öppnade själv dörren och befann sig mitt för denna familjegrupp.
— Min herre, sade han, jag medför en kunglig order.
— Gott, svarade Broussel, vad innebär denna order?
— Jag har fått i uppdrag att försäkra mig om er person, min herre, och om ni vill följa mitt råd, besparar ni er mödan att läsa denna långa skrivelse och följer mig genast.
Om åskan slagit ned mitt ibland dessa fridsamma människor, skulle den knappast åstadkommit en förfärligare verkan. Broussel ryggade darrande tillbaka. På den tiden var det en förskräcklig sak att bli arresterad på grund av kunglig onåd. Louvigres gjorde en rörelse som för att springa efter sin värja, som låg på en stol i ett hörn av salen, men en blick av den gamle Broussel hejdade honom. Fru Broussel smälte i tårar, de båda flickorna slogo armarna om fadern.
— Seså, min herre, låt oss skynda oss. Vi måste lyda konungen. Ordern är bestämd och måste verkställas ögonblickligen.
— Min herre, svarade Broussel, jag är sjuk och kan inte i sådant tillstånd gå i fängelse; jag begär anstånd.
— Omöjligt! svarade Comminges.
— Omöjligt! skrek en gnällig stämma längst bort i rummet.
Comminges vände sig om och såg mor Nanette med sin sopkvast i handen och vredesflammande ögon.
— Håll er lugn, min goda Nanette, sade Broussel, jag ber er därom.
— Jag hålla mig lugn, då man arresterar min husbonde, det fattiga folkets stöd och befriare! Kan tro det! Vill ni ge er iväg! skrek hon åt Comminges.
Comminges smålog blott. Mor Nanette rusadée då fram till fönstret, öppnade det och skrek med så gäll stämma, att det kunde höras ända till Notre-Dame:
— Hjälp! Man arresterar min husbonde! Man arresterar parlamentsrådet Broussel! Hjälp!
Comminges fattade tjänarinnan om livet och ville draga henne från fönstret, men i detsamma hördes en annan röst från en våning inunder vråla med falsettstämma:
— Mördare! Elden är lös! Man tar livet av herr Broussel! Man stryper herr Broussel!
Det var Friquets röst. Då mor Nanette fann sig understödd, började hon ropa ännu hårdare och instämde med honom. Folket, ditlockat av dessa skrik, skyndade till, först några få, sedan små hopar och slutligen en hel massa: man hörde rop, man såg en vagn, men förstod ännu ingenting.
Friquet klättrade upp på taket av vagnen.
— De tänka arrestera herr Broussel! ropade han. Det är drabanter i vagnen, och officern är där uppe.
Folkmassan började knota och närmade sig hästarna. De två drabanterna, som stannat kvar i porten, skyndade upp till Comminges bistånd, de som sutto i vagnen, öppnade vagnsdörrarna och fällde sina pikar.
— Ser ni dem? skrek Friquet. Där äro de!
Kusken vände sig om och gav Friquet ett slag med piskan, så att han skrek av smärta.
— Åbh, din dj-a kusk! utbrast Friquet. Lägger du näsan i blöt? Vänta du bara!
Han återvände upp till sitt fönster och började på kusken kasta ned alla de saker, han kunde komma över.
I trots av drabanternas fientliga hållning eller kanske just till följd därav begynte hopen åter knota och närmade sig vagnen. Drabanterna drevo de mest närgångna tillbaka med häftiga stötar av pikarna.
Emellertid växte tumultet och förvirringen alltmer. Gatan kunde ej längre rymma de åskådare, som strömmade till från alla håll; den påträngande massan inkräktade på det tomrum, som drabanternas fruktansvärda pikar bildade mellan dem och vagnen. Soldaterna tillbakadrevos som av levande murar och voro nära att bli ihjälklämda mot hjulen och vagnskorgen. De av polisgevaldigern väl tjugu gånger upprepade" orden: Tillbaka, i konungens namn! förmådde ingenting mot denna förfärande folkmassa, utan tycktes blott ännu mer uppreta den.
Vid det sista ropet: I konungens namn! skyndade plötsligt en ryttare fram, och då han såg militären hårt ansatt, störtade han sig in i folkhopen med dragen värja och lämnade ett oväntat bistånd åt drabanterna.
Denne ryttare var en ung man om femton eller sexton år, blek av vrede. Han steg av hästen, ställde sig med ryggen mot vagnens tistelstång, bildade sig en förskansning av sin häst, drog pistolerna ur hölstren och stack dem i sin gördel och började fäkta med en lätthet, som röjde vana att bruka värjan.
Under tio minuter hejdade den unge mannen ensam hela hopens ansträngningar.
Comminges trädde nu ut, i det han sköt Broussel framför sig.
— Låt oss bryta sönder vagnen! skrek folket.
— Hjälp! skrek den gamla tjänarinnan.
— Mord! skrek Friquet, i det han kastade ned allt vad han kom över på drabanterna.
— I konungens namn! ropade Comminges.
— Den förste, som närmar sig, är dödens! skrek Raoul, som, då han kände sig pressad intill vagnen, med värjspetsen kittlade en jätte, som var nära att krama ihjäl honom.
Det var nämligen ingen annan än Raoul, som enligt sitt till greve de La Fère givna löfte återkommit från Blois efter fem dagars bortovaro, och som velat se en skymt av ceremonien och därför ridit in på de gator, vilka förde genaste vägen till Notre-Dame. I grannskapet av Cocatrixgatan hade han bortförts av folkströmmen och vid ropen »I konungens namn!» påminde han sig Athos ord: »Tjäna konungen!» Han hade då skyndat fram för att strida för konungen, vars drabanter man misshandlade.
Comminges kastade så att säga Broussel in i vagnen och hoppade upp efter honom. I samma ögonblick hördes bösskott; en kula genomborrade Comminges hatt och krossade armen på en drabant. Comminges lyfte upp huvudet och såg mitt i krutröken Louvières hotande ansikte, vilket syntes i fönstret i andra våningen.
— Jaså, min gunstig junker, sade Comminges; nå, vi få talas vid ännu en gång.
— Ja, det ska vi, sade Louvières, och då få vi väl se, vem som talar högljuddast.
Friquet och Nanette tjöto alltjämt; skriken, knallen av skottet och den alltid så rusande krutröken gjorde sin verkan.
— Död åt officern! Död åt honom! vrålade hopen. Och en häftig rörelse uppstod.
— Ett steg till, skrek Comminges, i det han slog upp läderskärmarna för att man skulle se in i vagnen, och satte värjan mot Broussels bröst, ett steg till och jag dödar fången! Jag har befallning att föra honom med mig död eller levande. Jag skall medföra honom död … se där allt!.
Ett förfärligt skrik hördes. Broussels hustru och döttrar sträckte bönfallande sina händer mot folket.
Folket insåg, att officern, så blek, men till synes så beslutsam, skulle göra som han sade; man fortfor att hota, men man drog sig undan.
Comminges lät den sårade drabanten stiga upp i vagnen och befallde de andra att stänga vagnsdörren.
— Kör till palatset! sade han till kusken, vilken var mer död än levande.
Kusken piskade på hästarna, som gjorde en bred öppning i folkmassan. Men då man kom till kajen, måste man likväl stanna. Vagnen stjälpte, hästarna lyftes, kvävdes och krossades av folkhopen.
Raoul, som var till fots, emedan han ej haft tid att åter stiga till häst, tröttnade på att utdela slag med flatsidan av sin värja och började, liksom drabanterna, att använda spetsen. Men denna sista, förfärliga utväg uppretade endast folkhopen ytterligare. Man började att även bland folkmassan få se en muskötpipa eller en värjklinga blänka; några skott hördes, utan tvivel avlossade i luften, men ljudet därav satte icke desto mindre sinnena i svallning. Kastvapen fortforo att regna från fönstren. Man hörde röster, som man endast hör på upprorsdagar, man såg ansikten, som man endast ser de dagar, då blod flyter. Ropen: Död åt drabanterna! I Seine med officern! Överröstade allt detta buller, så förfärligt det än var.
Raoul, med sönderriven hatt och blödande ansikte, kände, ati icke blott krafterna utan även medvetandet började övergiva honom; hans ögon simmade i ett rödaktigt töcken, och genom detta töcken såg han hundratals hotande armar sträcka sig fram, färdiga att gripa honom, då han föll. Comminges, som stod i den kullstjälpta vagnen, slet i raseri av sig håret.
Allt var förbi; vagn, hästar, drabanter och kanske även fången … allt var nära att slitas i stycken, då plötsligt en för Raoul välkänd röst hördes och en lång värja blixtrade i luften. I samma ögonblick öppnade sig folkhopen, undanträngd, kullslagen eller krossad. En musketörofficer, som högg och stack omkring sig till höger och vänster, skyndade fram till Raoul och tog honom i sina armar just då han var nära att falla.
— Guds blod! utropade officern, ha de mördat honom? I så fall, ve över dem!
Och han vände sig om, så förfärlig i kraft, vrede och hot, att även de mest ursinniga upprorsmakarna rusade över varandra i vild flykt, och några rullade ända ned i Seine.
— Herr d'Artagnan! mumlade Raoul.
— Ja, vid Gud, i egen person och lyckligt nog för er, som det tycks, min unge vän! Seså, hitåt, ni andra! ropade han, i det han reste sig i stigbyglarna och höjde sin värja samt med både ord och åtbörder kallade till sig de musketörer, som ej kunnat följa honom på hans hastiga ritt. Sopa bort allt det här! Musköterna! Färdigt gevär! Lägg an …
Vid detta kommandorop försvunno de hopade massorna så hastigt, att d'Artagnan ej kunde avhålla sig från eti homeriskt skratt.
— Tack, d'Artagnan! sade Comminges, i det han till hälften lutade sig ut genom dörren på den kullstjälpta vagnen. Och tack, även ni, unge ädling! Ert namn, så att jag kan säga det för drottningen?
Raoul ämnade svara, då d'Artagnan böjde sig ned intill hans öra.
— Tyst! viskade han, och låt mig svara.
Därpå vände han sig till Comminges.
— Förlora inte tiden, Comminges. Stig ur vagnen, om ni kan, och skaffa hit en annan. Om fem minuter kommer allt det där packet tillbaka med värjor och musköter. Ni blir dödad och er fånge befriad. Se där kommer just en vagn!
— Gott, jag skyndar, sade Comminges, och om de komma tillbaka, så giv eld bara!
— Nej nej, svarade d'Artagnan. Tvärtom må ingen skjuta! Ett i denna stund avlossat skott skulle man i morgon få betala alltför dyrt.
Comminges tog sina fyra drabanter och lika många musketörer och skyndade fram till vägnen. Han lät dem, som befunno sig däri, stiga ur. Men då han skulle förflytta Broussel ur den kullstjälpta vagnen till den andra, varseblev folket den, som de kallade sin befriare, uppgav de ohyggligaste skrän och rusade åter mot vagnen.
— Kör! sade d'Artagnan. Tag tio musketörer med er till betäckning, jag behåller tjugu för att hålla folket i styr. Tio man med herr de Comminges!
Tio man skilde sig från truppen, slöto sig kring den nya vagnen och redo av i galopp. Då vagnen for, fördubblades tjuten, mer än tiotusen personer trängdes på kajen, spärrande Pont-Neuf och de närliggande gatorna.
Några skott avlossades och en musketör sårades.
— Framåt! skrek d'Artagnan, driven till det yttersta och bitande i sina mustascher.
Och han gjorde med sina tjugu man ett anfall mot hela denna folkskara, som förfärad ryggade tillbaka. En enda man stod oförskräckt kvar på platsen med musköten i hand.
— Ah, sade denne man, det var du, som en gång förut velat mörda honom. Vänta bara!
Han sänkte sin musköt mot d'Artagnan, som i fyrsprång rusade mot honom. D'Artagnan lutade sig ned över halsen på sin häst. Den unge mannen sköt, kulan avskar plymen på hans hatt.
Den framstörtande hästen stötte till den oförsiklige, som ensam försökt hejda en orkan, och kastade honom mot väggen.
D'Artagnan hejdade sin häst, och under det hans musketörer fortsatte att jaga bort folket, återvände han med höjd värja, mot den, han ridit omkull.
— Åh, herr löjtnant, skrek Raoul, som kände igen den unge mannen, vilken han sett på Cocatrixgatan, skona honom … det är Broussels son!
D'Artagnan hejdade sin arm, som var färdig att stöta till.
— Ah, är ni hans son, sade han, det var en annan sak.
— Jag ger mig, min herre, sade Louvières, i det han räckte officern sin avlossade musköt.
—- Nej för all del, giv er inte, för tusan! Försvinn i stället, och det genast … om jag tar er, blir ni hängd!
Den unge mannen lät icke säga sig detta två gånger; han slank under hästhalsen och försvann vid hörnet av Guénégaudgatan.
— Det var min själ hög tid, att ni hejdade min hand, sade d'Artagnan till Raoul. När jag fått veta, vem han var, skulle jag ha ångrat, om jag dödat honom.
— Ah, min herre, svarade Raoul, tillåt att, sedan jag tackat för den stackars ynglingens liv, jag också tackar er för mitt. Jag var mycket nära döden, då ni kom.
— Vänta, unge man, trötta er inte med att tala … Han tog ur ett pistolhölster fram en fältflaska med spanskt vin.
— Drick ett par klunkar av det här, sade han. Raoul drack och ville förnya sina tacksägelser. Min vän, återtog d'Artagnan, det där få vi tala om en annan gång.
När han nu såg, att musketörerna hade rensopat kajen från Pont-Neuf ända till Saint-Michel, och att de nu återkommo, höjde han sin värja till tecken att de skulle skynda sig.
Musketörerna anlände i trav. I samma stund kom även från andra sidan av kajen den tio man starka eskorten, som d'Artagnan givit Comminges.
— Hallå! ropade d'Artagnan till de senare; har något vidare tilldragit sig?
— Ah, herr löjtnant, svärade sergeanten, deras vagn har gått sönder igen … det är en riktig förbannelse.
D'Artagnan ryckte på axlarna.
— Sådana stympare! sade han. När man väljer en vagn, bör man taga en som är säker.
— Vad befaller ni, herr löjtnant?
— Tag befälet över truppen och för den till kasernen.
— Ni tänker då bege er ensam hem?
— Ja visst. Tror ni kanske, att jag behöver eskort?
— Men …
— Seså, marsch!
Musketörerna redo bort och d'Artagnan befann sig ensam med Raoul.
— Hur är det med er nu? frågade han. Har ni ont?
— Ja, min herre, mitt huvud är tungt och brännande.
— Vad är det då åt huvudet? frågade d'Artagnan, i det han lyfte av ynglingens hatt. Aha! En kontusion!
— Ja, jag tror, att jag fick en blomkruka i huvudet.
— Gemena pack! utropade d'Artagnan. Men ni har sporrar … var ni då till häst?
— Ja, men jag steg av för att hjälpa herr de Comminges, och man tog min häst. Ah, se där kommer han!
I detsamma kom verkligen Raouls häst, riden av Friquet, som satte av i galopp, under det han svängde sin mössa och ropade:
— Broussel! Leve Broussel!
— Hallå! Stanna, lymmel! skrek d'Artagnan. För hit hästen!
Friquet hörde väl, men låtsade ej höra och försökte fortsätta sin väg. D'Artagnan ville ej lämna Raoul ensam; han nöjde sig därför med att taga en pistol ur hölstret och spänna hanen.
Friquet hade skarpt öga och fint öra; han såg d'Artagnans rörelse, hörde knäppningen av hanen och stannade hästen helt tvärt.
D'Artagnan betraktade uppmärksamt Friquet och igenkände den lille uppassaren från Calandregatan.
— Jaså, det är du, din slyngel, sade han, kom hit!
— Ja, det är jag, herr officer, svarade Friquet med sin mest inställsamma min.
— Du har således bytt om yrke? Du är inte längre korgosse och uppassare utan hästtjuv?
— Åh, herr officer, så ni säger! sade Friquet. Jag sökte adelsmannen, som rår om denna häst, en vacker kavaljer, och tapper som själva Cesar! (Han låtsade nu först varsebliva Raoul.) Ah, men se där är han ju! Herre, ni glömmer väl inte en fattig pojke, inte sant?
Raoul stack handen i fickan.
— Vad tänker ni göra? frågade d'Artagnan.
— Ge tio livres åt den hygglige gossen, svarade Raoul.
— Tio sparkar, ja, sade d'Artagnan. Gå, din slyngel, och glöm inte, att jag har din adress!
Friquet, som ej väntat sig att slippa för så gott pris, tog ett skutt från kajen till Dauphinegatan, där han försvann. Raoul steg åter upp på sin häst och ridande i skritt, styrde båda kosan åt Tigquetonnegatan.
Utan vidare äventyr anlände de till värdshuset Geten.
Den vackra Madeleine underrättade d'Artagnan om att Planchet kommit tillbaka och medfört Mousqueton, vilken nu befann sig ganska väl.
Sedan vin inburits och d'Artagnan blivit ensam med Raoul, sade han med blicken fäst pa den unge mannen:
— Ni är väl mycket nöjd med er själv nu, eller hur?
— Ja visst, svarade Raoul, Jag tycker, att jag gjort min plikt. Har jag inte försvarat konungen?
— Och vem har bett er försvara konungen?
— Greve de La Fère själv.
— Ja, konungen, ja, men i dag har ni försvarat Mazarin, vilket inte är alldeles detsamma. Ett sådant brushuvud, som gör sig till kardinalist och hjälper till att arrestera Broussel! Nämn inte ett ord om det här, ty då skulle greve de La Fère bli förargad.
— Tror ni verkligen, att greven skulle bli ond på mig?
— Jag är säker på det. Annmars skulle jag tacka er, för ni har ju gjort oss en tjänst. Jag bannar er också i hans ställe. Och därvid, min käre gosse, begagnar jag det privilegium er förmyndare givit mig, då han reste.
— Jag förstår er inte, min herre, sade Raoul.
D'Artagnan steg upp, gick till sin skrivbyrå, tog fram ett brev och räckte det åt Raoul.
Då Raoul genomläst detta brev, skymdes hans ögon.
— Åh, min Gud, sade han, i det han mot d'Artagnan lyfte sina vackra, tårfuktade ögon, greven har alltså lämnat Paris utan att träffa mig?
— Ja, han reste för fyra dagar sedan, svarade d'Artagnan.
— Och hans brev tycks röja, att han löper fara för livet.
— Vad? Fara för livet! Nej, var lugn, han reser i affärer och kommer snart tillbaka. Jag hoppas ni inte har något emot att under tiden erkänna mig som er förmyndare?
— O nej, herr d'Artagnan, svarade Raoul, ni är en så tapper ädling, och greve de La Fère håller så mycket av er.
— Nå, håll av mig litet, ni också. Jag skall inte plåga er mycket, men med villkor att ni blir frondör, min unge vän, ivrig frondör!
— Men jag kan väl fortsätta att besöka fru de Chevreuse?
— Ja visst, för tusan! Och även koadjutorn och fru de Longueville. Men se här kommer herr du Vallon med alldeles sönderrivna kläder.
— Ja, men i utbyte, sade Porthos, som dröp av svett och var alldeles neddammad, i utbyte har jag rivit sönder många skinn. De uslingarna ville ta min värja ifrån mig! Men jag avfärdade mer än ett tjog med fästet på Balizarde. En skvätt vin, d'Artagnan!
— Ja, det kan jag nog tro dig om, sade gascognaren, i det han till brädden fyllde Porthos glas. När du druckit, skall du få säga mig din tanke.
Porthos tömde glaset i ett enda drag; därpå satte han det tillbaka på bordet och sade:
— Om vad då?
— Jo hör på, återtog d'Artagnan. Där ser du vicomte de Bragelonne, som med all makt ville hjälpa till att arrestera Broussel, och som jag med mycken svårighet avhöll från att försvara herr de Comminges.
— Besitta! sade Porthos. Vad skulle förmyndaren säga, om han visste det!
— Där hör ni, sade d'Artagnan. Frondera, min vän, frondera, och kom ihåg, att jag i alla avseenden trätt i grevens ställe.
Han klingade med sin börs. Därpå vände han sig till Porthos.
— Kommer du med, Porthos? sade han.
— Vart då? sporde Porthos, i det han slog i ett nytt glas vin.
— Att betyga kardinalen vår vördnad.
Porthos tömde det andra glaset med samma lugn, som han druckit det första, tog sin hatt, som han lagt ifrån sig på en stol och följde d'Artagnan.