Myladys son/Del II/Kapitel 01

←  Tedeum för segern vid Lens

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Tiggaren vid Saint-Eustache

Tornet Saint-Jacques-la-Boucherie  →

I.
TIGGAREN VID SAINT-EUSTACHE.

D'ARTAGNAN HADE VÄL ÖVERTÄNKT VAD HAN gjorde, då han icke genast begav sig till Palais-Royal; han hade lämnat Comminges tid att hinna före honom och sålunda kunna meddela kardinalen de utmärkta tjänster som han, d'Artagnan, och hans vän Porthos denna morgon gjort drottningens parti.

De båda vännerna blevo också mycket väl mottagna av Mazarin, som överhopade dem med artigheter och förklarade, att de redan voro mer än halvvägs till vad de önskade sig … det vill säga d'Artagnan till sin kaptensgrad och Porthos till sitt friherreskap.

D'Artagnan skulle ha tyckt mer om kontant valuta än allt detta, ty han visste mer än väl, att Mazarin lovade runt, men höll tunt; han skattade kardinalens löften föga mer än såpbubblor, men visade sig dock ganska belåten i närvaro av Porthos, vars mod han ej ville nedslå.

Medan de båda vännerna voro inne hos kardinalen, skickade drottningen efter denne. Kardinalen trodde det vara ett medel att öka sina båda försvarares nit, om han förskaffade dem tacksägelser från drottningen själv; han gav dem därför tecken att följa honom. D'Artagnan och Porthos visade honom sina dammiga, sönderrivna kläder, men kardinalen skakade på huvudet.

— Dessa dräkter äro mer värda än de flesta hovmäns, som ni träffa hos drottningen, ty det är bataljdräkter.

Drottning Annas hov var talrikt, glatt och stojande, ty efter att ha vunnit en seger över spanjorerna, hade man nyss vunnit en även över folket. Broussel hade nu utan ytterligare motstånd förts utom Paris och borde i denna stund befinna sig i Saint-Germains fängelser, och Blancmesnil, som samtidigt häktats, men vars arrestering försiggått utan buller eller svårigheter, var införd i Vincennes fångrulla.

Comminges stod bredvid drottningen, som frågade honom rörande de närmare omständigheterna vid hans företag, och alla lyssnade till hans berättelse, då han i dörren bakom kardinalen, som inträdde, varseblev d'Artagnan och Porthos.

— Ah, madame, sade han och skyndade fram till d'Artagnan, här är någon, som kan säga er detta bättre än jag, ty han är min räddare. Utan honom skulle jag sannolikt i denna stund sitta fast i fisknäten vid Saint-Cloud, ty det var inte fråga om mindre än att kasta mig i floden. Tala, d'Artagnan, tala!

Sedan d'Artagnan blivit löjtnant vid musketörerna, hade han väl hundra gånger befunnit sig i samma rum som drottningen, men hon hade ännu aldrig tilltalat honom.

— Nå, min herre, sedan ni gjort mig en sådan tjänst, så tiger ni? sade Anna av Österrike.

— Madame, svarade d'Artagnan, jag har ingenting att säga, utom att mitt liv står till ers majestäts tjänst.

— Det vet jag, min herre, det vet jag, sade drottningen, och det sedan långt tillbaka. Därför är jag också förtjust över att kunna giva er detta offentliga vedermäle av min högaktning och erkänsla.

— Tillåt mig, madame, sade d'Artagnan, att överlåta en del därav på min vän, för detta musketör vid Trévilles kompani, och som gjort underverk av tapperhet.

— Vad heter denne herre? frågade drottningen.

— Som musketör, svarade d'Artagnan, kallades han Porthos, (drottningen spratt till) men hans verkliga namn är chevalier du Vallon.

— De Bracieux de Pierrefonds, tillade Porthos.

— Dessa namn äro alltför många för att jag skulle kunna minnas dem alla, och jag vill därför komma ihåg det första, sade drottningen nådigt.

Porthos bugade sig.

D'Artagnan tog två steg tillbaka. I detsamma anmäldes koadjutorn.

Ett utrop av förvåning uppgavs av hela det församlade hovet. Ehuru koadjutorn predikat samma förmiddag, visste man, att han mycket lutade åt fronden, och då Mazarin anmodat ärkebiskopen av Paris att låta sin brorson predika, hade han tydligen haft för avsikt att giva herr de Retz ett av dessa försåtliga hugg, som roade honom så mycket.

Då koadjutorn lämnade Notre-Dame, fick han kännedom om vad som hänt. Ehuru så gott som förbunden med de förnämsta frondörerna, var han det dock ej så nära, att han icke kunde draga sig tillbaka, om hovet erbjöde honom de fördelar han eftertraktade, och till vilka koadjutorsämbetet endast utgjorde ett trappsteg. Herr de Retz ville bli ärkebiskop efter sin farbror och kardinal som Mazarin. Men folkpartiet kunde svårligen giva honom dessa helt och hållet av kungamakten beroende förmåner. Han kom därför nu till palatset för att lyckönska drottningen med anledning av slaget vid Lens, med på förhand fattat beslut att uppträda för eller mot hovet, allt eftersom hans lyckönskan bleve väl eller illa upptagen.

Koadjutorn anmäldes således; han inträdde, och vid hans åsyn stegrades hos hela detta triumferande hov nyfikenheten att få höra hans ord.

Koadjutorns yttrande röjde emellertid så mycken takt, att de närvarande ej funno någon orsak att göra narr därav, hur gärna de än velat. Han slutade med att säga att han ville ägna hela sin ringa förmåga åt hennes majestäts tjänst.

Drottningen tycktes hela tiden åhöra koadjutorns tal med bifall, men när det slutades med denna fras, den enda, som kunde bli föremål för speord, vände Anna sig om och tillkännagav med ett ögonkast på sina gunstlingar, att hon överlämnade koadjutorn åt dem. Genast voro hovets kvickhuvuden färdiga med sitt gyckel. Bautru, hovnarren, utropade, att drottningen var ganska lycklig att i en sådan stund kunna erhålla religionens bistånd.

Alla brusto i skratt.

Greve de Villeroy sade sig ej förstå, hur man ett enda ögonblick kunnat hysa fruktan, då man till hovets försvar mot parlamentet och borgarna i Paris hade herr koadjutorn, som med en vink kunde uppbåda en hel armé av präster, kyrkvaktare och pedeller.

Marskalk de la Meilleraie tillade, att i händelse det komme till strid och herr koadjutorn deltoge däri, vore det skada, att man inte på en röd hatt kunde igenkänna koadjutorn, liksom man i slaget vid Ivry igenkände Henrik IV på hans vita plym.

Under hela denna hagelskur av gyckel förblev Gondy lugn och behärskad. Drottningen frågade honom då, om han hade något att tillägga till det vackra tal, han nyss hållit för henne.

— Ja, madame, svarade koadjutorn, jag ber er betänka er två gånger, innan ni upptänder ett borgerligt krig inom landet.

Drottningen vände honom ryggen, och man började åter skratta.

Koadjutorn bugade sig och lämnade palatset, i det han kastade en blick av dödlig fiendskap på kardinalen, som betraktade honom. Denna blick var så skarp, att den trängde ända till djupet av Mazarins hjärta, och att denne, som kände den vara en krigsförklaring, grep d'Artagnan i armen och sade till honom:

— Vid tillfälle, min herre, känner ni väl igen den där mannen, som nyss gick ut, inte sant?

— Ja, monseigneur, svarade d'Artagnan.

— Ah, mumlade Gondy, i det han trädde tillbaka över tröskeln till palatset, otacksamma, trolösa, fega hov! I morgon skall jag lära dig skratta, men i en annan ton!

Då koadjutorn kom hem, fick han höra, att en ung man infunnit sig efter hans bortgång och nu väntade honom. Han frågade efter den unge mannens namn och spratt till av glädje, då han fick veta, att han hette Louvières.

Han skyndade in i sitt kabinett. Broussels son, som ännu var helt upphetsad och nedblodad efter striden mot konungens folk, var verkligen där. Koadjutorn gick fram och räckte honom handen. Den unge mannen betraktade honom forskande, som om han velat läsa i djupet av hans själ.

— Min bäste herr Louvières, sade koadjutorn, var övertygad om, att jag hyser det livligaste deltagande för den olycka, som hänt er.

— Är det verkligen så, och talar ni allvarsamt? frågade Louvières.

— Ja, jag talar av uppriktigt hjärta, svarade Gondy.

— I så fall, monseigneur, är det inte längre tid att endast tala … stunden att handla är nu inne. Om ni vill, monseigneur, skall min far om tre dagar vara ute ur fängelset, och inom sex månader skall ni vara kardinal.

Koadjutorn ryckte till.

— Låt oss tala uppriktigt, fortfor Louvières, och spela öppet spel. Ni är ärelysten, vilket är helt naturligt, ty ni är en snillrik man och känner ert värde. Jag för min del hatar hovet och hyser i denna stund blott en önskan: att få hämnas. Giv oss prästerskapet och folket, som ni förfogar över, så ger jag er borgerskapet och parlamentet; med dessa fyra element skall Paris om åtta dagar vara vårt, och tro mig, herr koadjutor, hovet kommer att av fruktan giva, vad det ej godvilligt ger.

Koadjutorn betraktade Louvières med sin genomträngande blick.

— Men vet ni, herr Louvières, att det är helt enkelt ett borgerligt krig ni föreslår mig?

— Ni har så länge förberett ett sådant, monseigneur, att det nu bör vara er välkommet.

— Må vara, svarade koadjutorn, men ni förstår väl, att det är en sak, som tål att tänka på.

— Hur många timmars betänketid önskar ni?

— Tolv timmar, min herre. Är det för mycket?

— Klockan är nu tolv. Vid midnatt infinner jag mig alltså hos er.

— Om jag då inte ännu kommit hem, så vänta på mig.

— Gott. Vid midnatt, monseigneur!

— Vid midnatt, bäste herr Louvières.

Då Gondy blivit ensam, kallade han till sig alla de präster, med vilka han stod i beröring. Två timmar därefter hade han hos sig församlat trettio präster från de folkrikaste och följaktligen oroligaste församlingarna i Paris.

Gondy omtalade nu för dem, hur man skymfat honom i Palais-Royal, och upprepade de speord, som Bautru, hertig de Villeroy och marskalk de la Meilleraie givit honom. Prästerna frågade honom, vad som var att göra.

— Det är helt enkelt, svarade koadjutorn, ni ha makt över samvetena; nåväl, utrota ur dem den inskränkta fördom, som heter fruktan och vördnad för konungar, övertyga edra får om, att drottningen är en tyrann och upprepa så ofta och så högt, att var och en må förstå det, att Frankrikes olyckor härröra från Mazarin, hennes älskare och förledare. Gå till verket redan i dag, ja, nu med detsamma, och om tre dagar väntar jag följderna. Om någon av er för övrigt har ett gott råd att giva mig, må han stanna, jag skall med nöje lyssna till honom.

Tre präster stannade kvar; de som voro från Saint-Méry, Saint-Sulpice och Saint-Eustache. De andra avlägsnade sig.

— Ni tro er alltså kunna bistå mig ännu mer verksamt än edra medbröder? frågade Gondy.

— Vi hoppas det åtminstone, svarade prästerna.

— Låt höra då, herr pastor i Saint-Méry, börja ni.

— Monseigneur, jag har i min trakt en man, som kunde vara er till stor nytta.

— Vem är denne man?

— En handlande på Lombardsgatan, som har det största inflytande på småkrämarna i trakten.

— Vad heter han?

— Planchet. Han ställde ensam till ett upplopp för omkring sex veckor sedan, men då man sedan efterspanade honom, hade han försvunnit.

— Men kan ni då få reda på honom?

— Jag hoppas det. Jag tror inte, att han blivit arresterad, och som jag är hans hustrus biktfar, kan jag nog få veta, var han finns, såvida hon har kännedom därom.

— Gott, herr pastor, sök upp den där mannen och för honom till mig.

— Vid vilken tid, monseigneur?

— Klockan sex, om det passar er.

— Vi skola vara hos er klockan sex, monseigneur, svarade prästen, varpå han avlägsnade sig.

— Och ni, min herre? sade Gondy, i det han vände sig till pastorn från Saint-Sulpice.

— Jag, monseigneur, svarade denne, känner en man, som gjort stora tjänster åt en mycket populär prins. Han skulle bli en utmärkt upprorschef, och honom kan jag ställa till ert förfogande.

— Vem är den mannen?

— Greve de Rochefort.

— Jag känner honom också, men han är tyvärr inte i Paris nu.

— Han bor på Cassettegatan monseigneur.

— Sedan hur länge?

— Sedan tre dagar.

— Varför har han inte besökt mig förut?

— Man hade saagt honom, att… monseigneur ursäktar väl…?

— Ja visst. Vad hade man sagt?

— Att monseigneur stod i begrepp att underhandla med hovet.

Gondy bet sig i läppen.

— Man har bedragit honom. För honom till mig klockan åtta, herr pastor, och må Gud välsigna er, som jag gör det.

Den andre prästen bugade sig och gick.

— Nu är det er tur, min herre, sade koadjutorn, i det han vände sig till den siste. Har ni något lika bra att erbjuda mig som de två andra herrarna?

— Något ännu bättre, monseigneur.

— För tusan, besinna, att ni förbinder er till mycket; den ene erbjöd mig en köpman, den andre en greve… ni erbjuder mig väl då en prins, ni?

— Jag erbjuder er en tiggare, monseigneur.

— Aha, sade Gondy eftertänksamt. Ni har rätt, pastor. Någon, som kunde uppvigla hela den legion av fattiga, som uppfylla Paris gator, och som kunde få dem att skrika nog högt, att hela Frankrike hörde det, att det är Mazarin, som bragt dem till tiggarstaven.

— Just en sådan man känner jag.

— Utmärkt. Vem är han?

— En simpel tiggare, som jag redan sagt, monseigneur; han har under sex års tid begärt allmosor, medan han utdelat vigvatten på trappstegen till Saint-Eustachekyrkan.

— Och ni tror, att han har stort inflytande på sina likar?

— Vet monseigneur av, att tiggarna utgöra en organiserad kår, ett slags förening av dem, som ingenting äga, mot dem, som äga något, ett samfund, där var och en bidrager med sin andel, och som styres av en hövding.

— Ja, jag har hört sägas det, svarade koadjutorn.

— Nåväl, den där mannen, som jag erbjuder er, är samfundets anförare.

— Och vad vet ni om honom?

— Ingenting, monseigneur, utom att han tycks vara hemsökt av några samvetskval. Den tjuguåttonde i varje månad ber han mig läsa en själamässa för någon, som dött en våldsam död; senast i går läste jag denna mässa.

— Och han heter?

— Maillard, men jag tror inte, att det är hans verkliga namn.

— Tror ni, att vi finna honom på hans post i denna stund?

— Ja, säkerligen.

— Låt oss då söka upp er tiggare, herr pastor, och om han är sådan, som ni säger, så har ni rätt, ni har då funnit en verklig skatt.

Gondy klädde sig nu till kavaljer, satte en stor filthatt med röd plym på huvudet, och en lång värja vid sidan, svepte in sig i en vid kappa och följde prästen.

Under det att koadjutorn och hans följeslagare gingo alla de gator, som skilja ärkebiskopshuset från Saint-Eustachekyrkan, sökte de noga utforska folkets sinnesstämning. Folket var upphetsat, men tycktes som en svärm uppskrämda bin ej veta, var det skulle slå ned, och det märktes tydligt, att om man ej kunde skaffa det anförare, skulle alltsammans slutas med endast ett surrande.

Då de kommo fram till Prouvairesgatan, sträckte pastorn ut sin hand mot platsen utanför kyrkporten.

— Se där, sade han, där är han på sin post!

Gondy såg åt det anvisade stället och varseblev en tiggare. som satt på en stol med ryggen mot en av kyrkans sirater; han hade en liten skål bredvid sig och höll en vigvattenskvast i handen.

— Han har av sina företrädare köpt denna plats för att utdela vigvatten, återtog prästen.

— Köpt?

— Ja, sådana platser köpas; jag tror, att han betalat hundra pistoler för sin.

— Den skälmen är väl förmögen då?

— Några av dessa tiggare lämna ibland vid sin död efter sig tjugu, tjugufem, ja ända till trettiotusen livres.

— Hm, sade Gondy skrattande, jag trodde inte, att jag placerat mina allmosor så säkert.

De gingo fram till kyrkan; då prästen och koadjutorn satte foten på första trappsteget, steg tiggaren upp och räckte fram sin vigvattenskvast.

Det var en liten, tämligen tjock man om sextiosex eller sextioåtta år, med grått hår och bruna ögon. Hans ansikte röjde striden mellan två motsatta principer, en ondskefull natur, återhållen av viljan, måhända även av ångern.

När han såg kavaljeren, som ledsagade prästen, ryckte han till litet och betraktade honom förvånad.

Prästen och koadjutorn vidrörde vigvattenskvasten med fingerspetsen och gjorde korstecknet, koadjutorn kastade ett silvermynt i hatten, som låg på trappan.

— Maillard, sade prästen, denne herre och jag ha kommit hit för att tala ett ögonblick med er.

— Med mig? svarade tiggaren. Det är en alltför stor ära för en stackars vigvattensutdelare som jag.

Det låg i tiggarens röst en ironisk ton, som han ej helt och hållet förmådde undertrycka, och som förvånade koadjutorn.

— Ja, återtog prästen, vi ville veta, vad ni tänker om dagens tilldragelser, och vad ni hört dem, som gå in i och ur kyrkan, säga därom.

Tiggaren skakade på huvudet.

— Det är bedrövliga tilldragelser, herr pastor, och nu som alltid drabba de det fattiga folket. Vad man säger därom? Jo, alla äro missnöjda, alla beklaga sig, men alla… det är ungefär detsamma som ingen.

— Förklara er, min vän, sade koadjutorn.

— Jag menar, att alla dessa rop, all denna klagan, alla dessa förbannelser bara åstadkomma buller och storm och blixt, det är alltihop, men åskan slår inte ned, förrän det blir en anförare, som leder åskviggen.

— Hör på, min vän, sade Gondy, ni tycks mig vara en duglig man, skulle ni vara hågad att deltaga i ett litet uppror, ifall vi få ett sådant, och ställa er personliga makt och det inflytande, ni vunnit över edra kamrater, till en anförares förfogande?

— Ja, min herre, om blott detta uppror gillas av kyrkan

Prästen och koadjutorn vidrörde vigvattenskvasten med fingerspetsen och gjorde korstecknet… (Sid. 14).

och följaktligen kan leda till det mål, jag önskar uppnå, nämligen mina synders förlåtelse.

— Detta uppror icke blott gillas av kyrkan utan ledes även av henne. Vad er syndaförlåtelse beträffar, så ha vi ärkebiskopen i Paris, som fått fullmakt av påven i Rom, och även koadjutorn, som äger rätt att meddela full avlat; vi skola anbefalla er hos honom.

— Kom ihåg, Maillard, sade prästen, att det är jag, som rekommenderat er hos denne herre, vilken är en mäktig man, och att jag på sätt och vis ansvarat för er.

— Jag vet, herr pastor, svarade tiggaren, att ni alltid varit god mot mig, och jag är därför också mycket villig att göra er till viljes.

— Anser ni er verkligen äga så stor makt över era medbröder, som pastorn nyss sagt mig?

— Jag tror, att de hysa en viss aktning för mig, svarade tiggaren högmodigt, och att de inte bara ska göra allt, vad jag ålägger dem, utan även vilja följa mig, vart jag går.

— Kan ni skaffa mig femtio raska karlar, äkta skälmar, med god vilja, skränfockar, som vore i stånd att kullstörta Palais-Royals murar med ropen: Ned med Mazarin! som man fordom störtade Jerikos murar?

— Jag tror, svarade tiggaren, att man gott kan ge mig ännu svårare och viktigare uppdrag än detta.

— Så mycket bättre, återtog Gondy. Ni skulle kanske kunna åtaga er att på en natt uppföra ett tiotal barrikader?

— Jag skulle åtaga mig att uppföra femtio barrikader, och att även försvara dem, när det gällde.

— Sannerligen, sade Gondy, ni talar med en säkerhet, som gör mig nöje, och eftersom herr pastorn ansvarar för er…

— Ja, det gör jag, inföll pastorn.

— Se här en påse, innehållande femhundra pistoler i guld. Gör nu alla era förberedelser och säg mig, var jag kan träffa er i kväll klockan tio.

— Det borde ske på någon höjd, varifrån en signal kan ges i alla trakter av Paris.

— Skall jag giva er några ord skriftligt till adjunkten i Saint-Jacques-la-Boucherie, att han släpper in er i något av tornrummen? frågade pastorn.

— Det blir utmärkt, svarade tiggaren.

— Klockan tio i kväll således, sade koadjutorn, och om jag blir nöjd med er, får ni en påse till med femhundra pistoler.

Tiggarens ögon glimmade av lystnad, men han behärskade sig.

— I afton, min herre, sade han, skall allt vara färdigt.

Han bar in sin stol i kyrkan. ställde skålen och vigvattenskvasten vid stolen och avlägsnade sig därefter.