Myladys son/Del II/Kapitel 30
| ← Portvinet |
|
Efter att ha undsluppit faran att bli stekt, riskerar Mousqueton att bli uppäten → |
XXX.
ÖDET.
D'ARTAGNAN HADE KNAPPT YTTRAT DESSA ord, förrän en gäll vissling hördes från felucken, som började försvinna i misten och mörkret.
— Det där har någonting att betyda, som ni väl kunna förstå, återtog gascognaren.
I detsamma syntes på däcket en lykta, mot vars sken skuggor avtecknade sig i aktern på fartyget.
Plötsligt trängde ett förtvivlans skri genom rymden, och liksom om detta skri sönderskurit skyarna, skingrades i detsamma den töckenslöja, som förut skymt månen, så att våra vänner mot den av ett blekt skimmer försilvrade himlen sågo feluckens grå segel och svarta tågverk avteckna sig.
Skugglika gestalter sprungo förtvivlade omkring på fartyget, och hemska klagorop ledsagade detta ändamålslösa springande.
Mitt under de vilda ropen syntes Mordaunt, med en fackla i handen, på hackbrädet i bakstammen.
Dessa skuggor, som förtvivlade irrade omkring på däcket, voro Groslow och hans folk, som på den av Mordaunt bestämda tiden sammankallats, under det att den senare, sedan han lyssnat vid dörren till kajutan för att höra, om musketörerna alltjämt sovo och lugnats av tystnaden där inne, nedstigit i lastrummet.
Vem skulle väl också kunnat ana, vad som tilldragit sig?
Mordaunt hade således öppnat dörren och skyndat till luntan. Ivrig som en hämndlysten och säker på sig själv, liksom alla de, som av Gud slagits med blindhet, hade han tänt eld på svavlet.
Under tiden hade Groslow och hans matroser samlat sig i aktern.
— Hala in linan, befallde Groslow, och drag slupen till oss!
En av matroserna klev över relingen, fattade i tåget och började hala. Linan följde med utan minsta motstånd.
— Tåget är kapat! skrek sjömannen. Här finns ingen båt mera.
— Vad! Ingen båt! upprepade Groslow och rusade fram till relingen. Det är omöjligt!
— Det är så i alla fall, sade sjömannen. Se själv… det finns ingenting i kölvattnet, och här är änden av linan.
Det var då som Groslow uppgivit det vrålande skri, musketörerna hört.
— Vad är det? ropade Mordaunt, som just i detsamma kom tupp genom skeppsluckan och störtade fram till aktern med sin fackla i handen.
— Vära fiender undslippa oss… de ha kapat linan och fly bort i båten.
Mordaunt var med ett språng borta vid kajutan och stötte upp den med en spark.
— Tom! utropade han. Ah, de avgrundsandarna!
— Vi skola förfölja dem, sade Groslow, de kunna inte ha hunnit långt bort, och så segla vi dem i sank.
— Ja, men elden! påminde Mordaunt. Jag har tänt eld på luntan!
— För tusan bövlar! vrålade Groslow, i det han störtade fram till skeppsluckan. Kanske det ännu är tid?
Mordaunts svar var blott ett förfärligt skratt; med av hatet ännu mer än av förskräckelsen vanställda anletsdrag höjde han sina vilda ögon mot himlen, som för att slunga en sista hädelse mot den, därpå slängde han sin fackla i havet och störtade sig själv däri.
I samma ögonblick och just då Groslow satte foten på trappan i skeppsluckan, öppnades fartyget liksom kratern av en vulkan; en eldstråle sköt upp mot himlen med en knall som av hundra kanoner, avlossade på en gång. Luften genomkorsades av brinnande spillror. Därpå försvann det förfärande skenet, spillrorna nedföllo efter varandra skälvande i djupet, där de släcktes, och luftens dallring var efter ett ögonblick det enda, som tillkännagav, att något hänt.
Men felucken hade försvunnit från havsytan. Groslow och hans män voro förintade.
De fyra vännerna hade åsett allt detta; icke den minsta omständighet av detta förfärliga skådespel hade undgått dem. Ett ögonblick bestrålade av det starka eldsken, som på mer än en lieues omkrets upplyst havet, syntes de alla i olika ställning uttrycka den förskräckelse, som de trots sitt mod ej förmådde kuva.
Snart nedföll eldregnet runt omkring dem, därpå slocknade vulkanen omsider, och mörkret utbredde sig åter över det svallande havet och den på dess yta gungande båten.
De sutto ett ögonblick tysta och uppskakade. Porthos och d'Artagnan, som tagit var sin åra, höllo den mekaniskt över vattnet, i det de omfattade den med krampaktigt knutna händer.
— Nu tror jag sannerligen att allt är förbi, sade Aramis, som först bröt denna dödstystnad.
— Hjälp, mina herrar, hjälp! skrek en klagande stämma, vars ljud trängde fram till vännerna likt rösten av ett havsrå.
Alla sågo på varandra, och Athos ryckte till.
— Det är han, det är hans röst, sade han.
Alla tego, ty de hade liksom Athos igenkänt denna röst. Deras uppspärrade ögon riktades åt det håll, där fartyget försvunnit, och ansträngde sig för att genomtränga mörkret.
Efter ett ögonblicks förlopp började man urskilja en man i öppna havet. Han närmade sig dem med kraftiga simtag.
Athos sträckte ut armen och pekade på honom för sina vänner.
— Ja ja, sade d'Artagnan, jag ser honom nog.
— Ah, min Gud! mumlade Athos.
Aramis och d'Artagnan viskade varandra något i örat.
Mordaunt simmade ännu några tag och lyfte som nödsignal upp sin ena hand över vattnet.
— Hav medlidande, mina herrar, för Guds skull, hav medlidande! Jag känner, att krafterna överge mig… jag dör!
Den röst, som bönföll dem om hjälp, var så gripande, att den väckte medlidande i djupet av Athos hjärtla.
— Den olycklige! mumlade han.
— Åh, sade d'Artagnan, det fattas bara, att du beklagar honom! Jag tror verkligen, att han simmar hitåt. Tror han verkligen, att vi skola taga upp honom? Ro, Porthos, ro!
D'Artagnan sänkte själv sin åra i vattnet och några årtag avlägsnade båten ett tjugutal famnar.
— O, övergiv mig intet Låt mig inte omkomma! Hav förbarmande! ropade Mordaunt.
— Jo jo, sade Porthos till Mordaunt, nu tror jag, att vi äntligen ha er fast, och att ni inte kan slippa undan genom någon annan dörr än helvetets.
— Åh, Porthos! mumlade greve de La Fére.
— Låt mig vara, Athos. Du gör dig verkligen löjlig med ditt evinnerliga ädelmod! Jag säger dig på förhand, att om han kommer på tio stegs avstånd från båten, så krossar jag hans skalle med ett slag av åran.
— O av nåd, övergiv mig intet Av nåd… förbarma er över mig! skrek den unge mannen, vars flämtande andedräkt emellanåt, då hans huvud försvann under vågen, drev upp bubblor på den kalla vattenytan.
D'Artagnan, vars blick följt varje rörelse av Mordaunt, och som slutat sitt samtal med Aramis, reste sig upp.
— Min herre, ropade han till den stmmande, var god och avlägsna er. Er ånger är alltför färsk för att vi skulle kunna sätta tro till den. Kom ihåg, att fartyget, vari ni ville steka oss, ännu ryker några fot under vattenytan, och att er närvarande belägenhet är en rosenbädd i jämförelse med den, på vilken ni ville lägga oss och där ni lagt Groslow och hans män.
— Mina herrar, återtog Mordaunt i ännu mer förtvivlad ton, jag svär, att min ånger är uppriktig. Jag är ännu så ung, knappt tjugutre år. Jag drevs av en hel naturlig känsla… jag ville hämnas min mor, och ni skulle själva ha gjort allt, vad jag gjort.
— Bah, sade d'Artagnan, då han såg, alt Athhos blev allt mer rörd, det beror på, det!
Mordaunt behövde blott simma ytterligare tre tag för att hinna upp båten, ty dödens annalkande tycktes giva honom en övernaturlig styrka.
— Ah, flämtade han, jag måste alltså dö! Ni ämna döda sonen liksom ni dödat modern! Och ändå var jag inte brottslig; efter all både gudomlig och mänsklig rättvisa bör en son hämnas sin mor. För övrigt… om det också var ett brott, så bör jag väl få förlåtelse, då jag nu ångrar mig och bönfaller därom.
Han tycktes ej längre ha krafter att hålla sig uppe, en våg slog över hans huvud och kvävde hans röst.
— Ah, det söndersliter mitt hjärta! sade Athos.
Mordaunt syntes åter.
— Vi måste göra slut på det här, sade d'Artagnan. Hör på, ni, er farbrors mördare, ni konung Karls bödel, ni herr mordbrännare, jag råder er att sjunka till botten, ty om ni kommer närmare båten, krossar jag ert huvud med min åra.
Mordaunt simmade ännu ett tag. D'Artagnan fattade sin åra med båda händer, men Athos reste sig upp.
— D'Artagnan! utropade han. Jag ber dig, d'Artagnan, min son! Den olycklige dör, och det är avskyvärt att låta en människa omkomma utan att räcka henne sin hand, då man icke behöver göra mer för att rädda henne. Jag kan inte motstå mitt hjärtas röst… han måste räddas.
— För tusan! svarade d'Artagnan, varför lämnar du dig inte genast bunden till händer och fötter i den uslingens våld? Då vore det gjort med ens. Ah, greve de La Fère, ni vill dö för hans hand, men jag vill det inte!
Det var första gången d'Artagnan kunnat motstå en bön av Athos, då denne kallade honom sin son.
Aramis drog helt kallt sin värja, som han under simmandet hållit mellan sina tänder.
— Om han lägger sin hand på relingen, sade han, så hugger jag av den som på den kungamördare han är.
— Och jag, sade Porthos, kastar mig i vattnet och stryper honom.
— Ah, mina vänner, utropade Athos med en oemotståndlig känsla, var människor, var kristna!
D'Artagnan drog en suck, som liknade ett stönande, Aramis sänkte sin värja, och Porthos satte sig åter.
— Se ni, återtog Athos, hur uttömda hans krafter äro… en minut till och han sjunker i avgrundsdjupet. Ah, giv mig inte detta förfärliga samvetskval, tvinga mig inte att dö av blygsel, mina vänner, skänk mig den olyckliges liv, och jag skall välsigna er.
— Jag dör, mumlade Mordaunt, hjälp… hjälp!
— Låt oss blott vinna en minut, sade Aramis, i det han lutade sig åt vänster till d'Artagnan. Ett årtag! tillade han, i det han lutade sig till höger åt Porthos.
D'Artagnan svarade varken med ord eller åtbörder; han började uppröras, dels av Athos böner, dels även av den scen, han hade för ögonen. Porthos tog ensam ett årtag, men då intet årtag från andra sidan motsvarade det, vände sig båten därvid blott och närmade Athos den döende.
— Herr greve de La Fère! utropade Mordaunt. Herr greve de La Fère. Det är till er jag vänder mig, det är er jag bönfaller… Hav medlidande med mig! Var är ni, greve de La Fère? Jag ser er inte längre. Jag dör… hjälp… hjälp!
— Här är jag, min herre, svarade Athos, i det han lutade sig fram och sträckte ut sin arm åt Mordaunt. Här är jag, tag min hand och kom upp i vår båt.
— Jag vill inte se på det där, sade dArtagnan; denna svaghet är mig motbjudande.
Han vände sig till de båda vännerna, vilka även flyttade sig bort i andra änden av båten, som om de skytt att vidröra den, vilken Athos ensam ej skydde att räcka handen.
Mordaunt gjorde ytterligare en ansträngning, fattade den hand, som räcktes honom, och klängde sig med det sista hoppets häftighet fast vid densamma.
— Bra, sade Athos, lägg er andra hand här.
Han räckte fram sin axel som en andra stödjepunkt, så att hans huvud nästan vidrörde Mordaunts, och de båda hätska fienderna slöto sig intill varandra som bröder.
Med sina krampaktigt knutna fingrar grep Mordaunt tag i Athos krage.
— Seså, min herre, sade greven, nu är ni räddad. Lugna er!
— Ah, min mor, utropade Mordaunt med lågande blick och i en ton av hat, omöjlig att beskriva, jag kan blott skänka dig ett offer, men det skall åtminstone bli det, som du själv skulle ha valt!
Under det d'Artagnan uppgav ett rop, Porthos lyfte åran och Aramis sin värja för att slå till, fick båten en våldsam stöt, Athos tumlade i vattnet, medan Mordaunt med ett triumferande rop klämde till halsen på sitt offer och för att hindra hans rörelser slingrade sina ben kring hans, som endast en orm kan göra det.
Utan att uppgiva något skri, utan att ropa på hjälp, försökte Athos ett ögonblick hålla sig upp på havsylan, men den vidhängande tyngden drog honom ned och han försvann allt mer, snart såg man blott hans långa, fladdrande hår… därefter försvann allt under vattnet, och blott en mängd bubblor, vilka i sin fur snart försvunno, anvisade den plats, där de båda sjunkit.
Stumma av fasa, orörliga, utom sig av vrede och förfäran, förblevo de tre vännerna i den ställning de intagit, med uppspärrad mun, stirrande ögon och utsträckta armar; de liknade bildstoder, men man skulle kunnat höra deras hjärtan bulta. Porthos var den förste, som kom till besinning; han slet hela hårtestar från sitt huvud och utropade med en sönderslitande snyftning:
— O Athos, Athos, ädla hjärta! Ve över oss, som låtit dig omkomma!
— Ja, ve över oss! upprepade d'Artagnan.
— Ve, ve! mumlade Aramis.
Mitt på den av månskenet belysta delen av vattenytan syntes nu åter, på fyra eller fem famnars avstånd från båten, en likadan virvel som den, vilken uppstått, då de båda gestalterna sjunkit, och man såg nu uppdyka, först håret, sedan ett blekt ansikte med öppna, men livlösa ögon och slutligen en kropp, som efter att ha upprest sig över vattenytan ända till bröstet, sakta nedföll på ryggen och gungade efter de nyckfulla vågornas rörelser.
I bröstet på liket satt en dolk, vars gyllene fäste blixtrade.
— Mordaunt! Mordaunt! utropade de tre vännerna. Det är Mordaunt.
— Men Athos? sade d'Artagnan.
Plötsligt krängdes båten ned på vänstra sidan av en ny och oväntad tyngd, och Grimaud uppgav ett tjut av glädje.
Alla vände sig om, och varseblevo Athos, dödsblek i ansiktet, med darrande hand fatta tag i båtkanten för att vila sig.
Fyra par senfulla armar drogo genast upp honom och lade honom i båten, där Athos snart kände sig uppvärmd, upplivad och pånyttfödd genom sina glädjedruckna vänners ömma omsorger och smekningar.
— Du är väl inte sårad? frågade d'Artagnan.
— Nej, svarade Athos, och han?
— Åh, den här gången äro vi, Gudskelov, äntligen av med honom! Se där!
D'Artagnan pekade på Mordaunts döda kropp, som gungade på böljornas rygg och än sänkt under vattnet, än åter upplyft på ytan, ännu tycktes förfölja de fyra vännerna med en blick, full av hån och dödligt hat.
Äntligen sjönk han. Athos hade följt honom med blickar, som röjde vemod och medlidande.
— Bravo, Athos! sade Aramis med en hos honom sällsynt hjärtlighet.
— En vacker stöt! utropade Porthos.
— Jag har en son, sade Athos, jag ville leva!
— Äntligen, utbrast d'Artagnan, har Gud låtit höra sin röst!
— Det var inte jag, som dödade honom, mumlade Athos, det var ödet!