Myladys son/Del II/Kapitel 29

←  Felucken Blixten

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Portvinet

Ödet  →

XXIX.
PORTVINET.

TIO MINUTER DÄREFTER SOVO HERRARNA, MEN det var icke så med de hungriga och framför allt törstiga betjänterna.

Blaisois och Mousqueton höllo på att göra i ordning sin säng, som bestod av en planka och en kappsäck, under det att ett stycke bröd, en mugg öl och tre glas av havets rullning gungades på ett med rep fastbundet bord.

— Fördömda sjögång! sade Blaisois. Jag känner, att det börjar angripa mig nu igen som när vi först kommo hit.

— Ja, och som hjälpmedel för att övervinna sjösjukan har man inte annat än kornbröd och den här fördömda humlesejden, svarade Mousqueton. Usch!

— Men er omspunna butelj då, herr Mouston? frågade Blaisois, som nu slutat sin bäddning och raglande närmade sig bordet, vid vilket Mousqueton redan satt och där det även lyckades honom att sätta sig; er omspunna butelj… har ni tappat den då?

— Åh nej, svarade Mousqueton, men Parry behöll den. De där förbaskade skottarna är alltid törstiga. Än du, Grimaud, frågade Mousqueton sin kamrat, som nu åter inträdde, sedan han åtföljt d'Artagnan på dennes rond, är du inte också törstig?

— Som en skotte, svarade Grimaud lakoniskt.

Han satte sig bredvid Blaisois och Mousqueton, tog upp en liten bok ur fickan och började göra upp räkenskaperna för sällskapet, vars kassaförvaltare han var.

— Usch, sade Blaisois, vad det kväljer mig.

— Om så är, sade Mousqueton, så försök att förtära något.

— Vad ska jag förtära då? Kallar ni det här mat? svarade Blaisois, i det han med jämmerlig uppsyn föraktligt pekade på kornbrödet och ölmuggen.

— Blaisois, kom ihåg, att bröd är fransmannens rätta föda… fast han inte alltid har det… fråga Grimaud!

— Ja, men ölet då, genmälde Blaisois, är det fransmannens rätta dryck?

— Nej, vad det beträffar, svarade Mousqueton, så medger jag att det snarare är motsatsen, och att ölet är fransmannen lika motbjudande som vinet är för engelsmannen.

— Vad, herr Mouston, återtog Blaisois, som denna gång betvivlade Mousquetons djupa insikter, för vilka han eljest hyste en oinskränkt beundran. Tror ni verkligen, att engelsmännen inte tycka om vin?

— Ja, de avsky det.

— Men jag har ändå sett dem dricka vin.

— Ja, som straff, och till bevis därpå vill jag bara nämna, att det hände sig en gång, att en engelsk prins dog, därför att man lagt honom i ett fat malvasirvin. Jag hörde abbé d'Herblay tala om händelsen.

— En sådan dumsnut! sade Blaisois. Jag skulle gärna varit i hans ställe.

— Det kan du, inföll Grimaud, i det han hopsummerade en sifferrad.

— Vad? sade Blaisois. Kan jag det?

— Ja, svarade Grimaud, i det han fick fyra i minnet och överförde detta tal till nästa sifferrad.

— Kan jag det? Förklara er, herr Grimaud.

Mousqueton satt tyst, men av uttrycket i hans ansikte kunde man lätt se, att han ej var likgiltig.

Grimaud fortsatte sin räkning och antecknade summan.

— Portvin! sade han, i det han pekade åt lastrummets första avdelning, vilken d'Artagnan och han undersökt i sällskap med kaptenen.

— Vad? De där faten, som jag såg genom den halvöppna dörren?

— Portvin, upprepade Grimaud och började en ny matematisk operation.

— Jag har hört sägas, sade Blaisois, i det han vände sig till Mousqueton, att portvin är ett spanskt vin, som skall vara mycket gott.

— Ja, ypperligt, svarade Mousqueton, i det han slickade sig om munnen, alldeles ypperligt! Vi har sådant vin i herr baron du Vallons källare.

— Om vi skulle be de här engelsmännen att få köpa en butelj därav? föreslog den hederlige Blaisois.

— Köpa! upprepade Mousqueton, hos vilken den gamla marodörinstinkten nu åter vaknade. Det hörs minsann, unge man, att ni ännu inte har någon erfarenhet av livets förhållanden. Varför köpa när man kan taga?

— Taga! utropade Blaisois. Men jag trodde det var förbjudet att ha lust till sin nästas ägodelar. Det står ju i den heliga skrift.

— Det där är mycket barnsligt resonerat, min käre Blaisois, sade Mousqueton i sin mest beskyddande ton. Ja, barnsligt, det säger jag ännu en gång. Jag vill bara fråga… var har du läst i skriften att engelsmännen är din nästa?

— Nej, det står ingenstans, det är sant, medgav Blaisois, inte som jag kan påminna mig åtminstone.

— Ett alltför barnsligt skäl! återtog Mousqueton. Om du, som jag och Grimaud, hade varit med i kriget i tio år, min käre Blaisois, då skule du lärt dig att göra skillnad mellan din nästas och din fiendes egendom. Jag skulle tro, att engelsmännen är våra fiender, och detta portvin tillhör engelsmännen, alltså tillhör det oss, emedan vi är fransmän. Känner du inte till ordspråket: Av fienden tar man som pris allt vad man kan komma åt?

Denna vältalighet, som Mousquetons hela vidsträckta världserfarenhet förlänade sin auktoritet, förstummade helt och hållet Blaisois.

— Men det där är väl bra dyrbart vin, vågade han dock invända.

— Om det också vore guldtinktur, min käre Blaisois, skulle våra herrar inte neka sig det, svarade Mousqueton. Vet, att baron de Bracieux ensam är nog rik att dricka ur ett helt fat portvin, vore han än nödsakad att betala en pistol för varje droppe. Och jag inser inte, fortfor Mousqueton, allt högmodigare, varför vi skulle neka oss vad våra herrar inte skulle neka sig.

Mousqueton steg upp, tog ölkruset, tömde ut det ända till sista droppen genom en styckeport och gick med stolta steg mot dörren, som förde till rummets andra avdelning.

— Aha, den är låst! sade han. Vad de där fördömda engelsmännen är misstänksamma!

— Låst! upprepade Blaisois i lika missbelåten ton. Anamma det, så förargligt! Och jag känner hur det kväljer mig allt mer… Jag är verkligen riktigt sjuk.

Mousqueton vände sig till Blaisois med ömklig och misslynt uppsyn.

— Låst! upprepade han.

— Men jag hörde er säga, herr Mouston, dristade Blaisois framkasta, att ni en gång i era unga dar, i Chantilly, födde er herre och er själv genom att fånga rapphöns i en rännsnara, karpar med metspö och buteljer med lasso.

— Visserligen, svarade Mousqueton, det är rena sanningen, och Grimaud här kan intyga det. Men det fanns en glugg på källaren och vinet var tappat på buteljer. Jag kan inte kasta någon lasso genom den här väggen, lika litet som jag därmed kan taga ut ett vinfat, som kanske väger sina modiga två centner.

— Nej, men ni kan ta ut två eller tre bräder av mellanväggen, genmälde Blaisois, och med en borr göra ett hål i ett av faten.

— Det är sant, det låter sig nog göra, men var ska man få ett bräckjärn att bryta loss plankorna och en borr att göra hål på fatet med?

— Verktygsknippan! sade Grimaud, varpå han fortsatte sin räkning.

— Ja visst, verktygsknippan! utropade Mousqueton. Och jag som inte kom att tänka på den!

Grimaud var icke blott sällskapets kassaförvaltare utan även dess vapensmed; utom kassaboken medförde han även verktygsknippa, omsorgsfullt förvarad i hans kappsäck och försedd med alla de nödvändigaste verktygen.

Där fanns sålunda även en borr av ansenlig storlek. Bräckjärnet behövde Mousqueton icke söka efter; dolken, som han hade i sitt bälte kunde ganska väl användas därtill.

Mousqueton sökte upptäcka en springa i brädväggen, vilket ej var svårt, och skred därpå genast till verket.

Blaisois åsåg arbetet med otålighet, blandad med beundran. Emellanåt vågade han göra en eller annan anmärkning, som röjde en viss insikt i konsten att bryta ut en spik eller bända loss en bräda.

Efter några ögonblick hade Mousqueton fått loss tre bräder.

— Si så där, ja! sade Blaisois.

Mousqueton var en motsats till fabelns groda, som trodde sig större än hon verkligen var. Om det också lyckats honom att knappa in en tredjedel på sitt namn, så förhöll det sig dess värre icke så i avseende på hans omfångsrika kroppsgetalt. Han försökte tränga sig in genom den gjorda öppningen, men märkte till sin ledsnad, att ännu ett par tre plankor måste tagas bort för att han skulle kunna komma igenom.

Han suckade och drog sig tillbaka för att återtaga arbetet. Men Grimaud, som nu avslutat sina räkenskaper, hade stigit upp, livligt intresserad av företaget, närmat sig de två kamraterna och sett Mousquetons fruktlösa ansträngningar att uppnå det förlovade landet.

— Jag! sade Grimaud.

Detta enda ord var lika mycket värt som en sonett, vilken som man vet är lika mycket värd som ett helt poem.

Mousqueton vände sig om.

— Vad? Du? frågade han.

— Jag kan komma igenom.

— Det är sant, svarade Mousqueton med en blick på sin väns långa och smala gestalt, du kan komma igenom, och det utan svårighet!

— Det är bra, sade Blaisois, och han vet ju också, vilka fat som är fulla, eftersom han redan varit där med chevalier d'Artagnan. Låt herr Grimaud gå dit in, herr Mouston.

— Jag kunde lika väl gå in, jag, som Grimaud, sade Mousqueton litet stött.

— Ja, men det hade dröjt länge, och jag är mycket törstig och illamående.

— Gå då, Grimaud, sade Mousqueton, i det han räckte ölkruset och borren åt sin kamrat.

— Skölj glasen, sade Grimaud.

Därpå gjorde han en vänskaplig åtbörd åt Mousqueton till ursäkt för att han fullföljde ett av denne med så goda utsikter påbörjat företag, slank som en ödla genom öppningen och försvann.

Blaisois var hänryckt. Bland de många bedrifter, som alltsedan deras ankomst till England utförts av de hjältar, han haft äran åtfölja, syntes honom denna utan all gensägelse vara den mest beundransvärda.

— Nu ska du få se, sade Mousqueton, i det han betraktade Blaisois med en överlägsenhet, som denne utan invändningar underkastade sig, nu ska du få se, Blaisois, hur vi veteraner kunna dricka, när vi är törstiga.

— Kappan! sade Grimaud med låg röst inifrån det mörka rummet.

— Alldeles rätt! sade Mousqueton.

— Vad menar han? frågade Blaisois.

— Att jag skall skymma för öppningen med en kappa.

— Varför det?

— Förstår du inte? Tänk. om någon kommer in!

— Ja, det är sant, sade Blaisois med en allt mer stigande beundran. Men då kan han inte se där inne.

— Grimaud ser och tar sig fram överallt, såväl natt som dag.

— Då är han bra lycklig, sade Blaisois, då jag inte har ljus med mig, kan jag inte ta två steg utan att stöta emot.

— Det kommer sig därav, att du inte varit med i fält, upplyste Mouscqueton. Men tyst, jag tror, att det kommer någon här.

Mousqueton lät höra en liten vissling av det slag, som förr i deras unga dagar tjänat betjänterna till varningssignal, återtog sin plats vid bordet och vinkade åt Blaisois att göra likaså.

Blaisois lydde, och strax därpå öppnades dörren. Två män, insvepta i kappor, trädde in.

— Jaså, sade en av dem, ha ni inte gått till sängs än, fastän klockan är en kvart över elva. Det strider mot ordningsreglerna. Inom en kvart måste alla ligga och sova och ljusen vara släckta.

De två männen gingo nu åt dörren till det rum, i vilket Grimaud smugit sig in, öppnade denna dörr, inträdde och stängde den efter sig.

— Åh, sade Blaisois rysande, nu är han förlorad!

— Grimaud är en slug räv, mumlade Mousqueton.

De väntade och lyssnade med skärpta öron och återhållen andedräkt.

Tio minuter förgingo, under vilka man ej hörde det minsta buller, som kunnat ge anledning förmoda, att Grimaud blivit upptäckt.

Därefter sågo Mousqueton och Blaisois dörren åter öppnas; de två männen i kapporna kommo ut, stängde dörren lika försiktigt som de gjort, då de gingo in, och avlägsnade sig, i det de upprepade befallningen, att man skulle gå till kojs och släcka ljusen.

— Ska vi lyda? frågade Blaisois. Det här låler misstänkt.

— De sa en kvart, vi ha således fem minuter på oss, svarade Mousqueton. Vi invänta Grimaud.

— Men tänk om de dödat honom?

— Åh, Grimaud skulle ha ropat.

— Han är ju nästan stum.

— Vi skulle ändå ha hört något buller.

— Men om han inte kommer tillbaka.

— Där kommer han.

Det var verkligen Grimaud, som tog undan kappan från öppningen och stack in sitt ansikte, som nu var likblekt, och vars av förfäran vidgade ögon visade en helt liten pupill inom en stor, vit ring.

I handen höll han ölkruset, som var fullt av något ämne, närmade det intill ljusskenet från den rökiga lampan och mumlade det enstaviga ordet: Ah! med ett sådant uttryck av fasa, att Mousqueton ryggade tillbaka och Blaisois kände sig nära att svimma.

Båda kastade en nyfiken blick i kruset… det var fullt av krut.

Så snart Grimaud var övertygad om att fartyget var lastat med krut i stället för med portvin, som man uppgivit, rusade han till skeppsluckan och var med några språng vid kajutan, där de fyra vännerna sovo.

Han öppnade tyst dörren, varvid d'Artagnan, som låg bakom den, genast vaknade. Knappt hade han varseblivit Grimauds vanställda ansikte, förrän han förstod, att någonting utomordentligt var på färde och ville ropa till, men med en snabb åtbörd lade Grimaud ett finger på sina läppar och släckte med en pust den lilla nattlampan.

D'Artagnan reste sig upp på armbågen, Grimaud lade sig på sitt ena knä och med framsträckt hals viskade han honom i örat en berättelse, som verkligen var nog dramatisk att ej behöva vare sig åtbörder eller minspel.

Athos, Porthos och Aramis sovo under denna berättelse så djupt, som om de icke på åtta dagar fått en blund i sina ögon.

— Har ni luntan? frågade den som bar lyktan. — Ja, här är den, svarade den andre. (Sid. 294.)

Detta var vad han berättade:

Knappt hade Grimaud försvunnit genom öppningen och kommit in i första avdelningen av skeppsrummet, förrän han började söka och träffade på ett av vinfaten. Han slog på detsamma… fatet var tomt. Han gick då till ett annat, även detta var tomt, men det tredje, på vilket han knackade, gav ifrån sig ett så matt ljud, att man icke kunde misstaga sig därpå. Grimaud förstod, att det var fullt.

Vid detta fat stannade han, sökte upp ett passande ställe. där han kunde sätta borren och kom under denna undersökning att lägga handen på en kran.

— Bra, tänkte Grimaud. det spar mig besväret att borra.

Han höll fram kruset, vred på kranen och märkte, att fatets innehåll helt långsamt rann ned i kärlet.

Sedan han vridit till kranen igen, ämnade han just föra kruset till sina läppar, emedan han var alltför samvetsgrann för att vilja giva sina kamrater en dryck, som han ej kunde ansvara för, då han i detsamma hörde Mousquetons varningssignal. Han antog, att någon nattrond var i annalkande, slank ned mellan två fat och gömde sig där.

Ett ögonblick därefter öppnades dörren och tillstängdes, sedan den lämnat tillträde åt de två männen, som gått förbi Mousqueton och Blaisois, i det de givit dem befallning att gå till kojs och släcka lampan.

Den ene av dem bar en glaslykta, sorgfälligt tillsluten och nog hög, att lågan ej kunde räcka upp till övre ändan därav. Dessutom voro själva glasen betäckta med vitt papper, som dämpade ljuset och värmen. Denne man var Groslow.

Den andre höll i handen någonting långt, böjligt och hoprullat, liknande en snodd. Hans ansikte skymdes av en bredbrättig hatt.

Då de båda männen kommo fram till det fat, bakom vilket Grimaud låg gömd, stannade de.

— Har ni luntan? frågade den, som bar lyktan, på engelska.

— Ja, här är den, svarade den andre.

Vid ljudet av den senares röst ryckte Grimaud till och kände en rysning ila genom märg och ben; han stack försiktigt fram huvudet och igenkände Mordaunts bleka ansikte unden den stora hatten.

— Hur länge kan den där luntan brinna? frågade han.

— Omkring fem minuter, svarade skepparen.

— Gott, säg till era karlar att de hålla sig färdiga. Följer slupen efter fartyget?

— Ja, som hunden följer sin herre.

— När klockan blir en kvart över tolv, samlar ni era män och stiger med dem ned i slupen utan minsta buller.

— Sedan jag tänt eld på luntan?

— Nej, det blir min omsorg. Jag vill vara säker på min hämnd. Ligga årorna i båten?

— Ja, allt är klart.

— Det är bra.

Mordaunt lade sig på knä och fäste vid kranen den ena änden av luntan, så att det blott återstod honom, att tända eld på den motsatta.

Sedan detta var gjort, tog han upp sin klocka.

— Ni hörde alltså? En kvart över tolv… sade han, i det han åter reste sig upp; således (han såg på klockan) om tjugu minuter.

— Ja, min herre, svarade Groslow, jag vill blott ännu en gång påpeka, att det bestyr ni vill åtaga er själv, verkligen är förenat med fara, och att det vore bättre, att tillsäga en av karlarna att tända på fyrverkeriet.

— Min käre Groslow, svarade Mordaunt, ni känner väl till ordspråket: Själv är bäste dräng. Jag vill nu tillämpa det.

Grimaud hade hört allt, och ehuru han ej förstått allt, vad som yttrats, hade likväl hans goda uppfattningsförmåga hos honom ersatt bristen på fullständig kännedom om det främmande språket. Han hade igenkänt musketörernas båda dödsfiender, han hade sett Mordaunt anbringa luntan och hört det ordspråk, som Mordaunt anfört på franska. Han undersökte innehållet i kruset, han höll i handen och i stället för den dryck, som Mousqueton och Blaisois väntade, kände han grova krutkorn, som raspade och söndersmulades mellan hans fingrar.

Mordaunt gick bort till Groslow. Vid dörren stannade han och lyssnade.

— Hör ni, hur de sova? sade han.

Man hörde verkligen, tvärs igenom brädgolvet, hur Porthos snarkade.

— Gud själv överantvardar dem i våra händer, sade Groslow.

— Och denna gång skall inte djävulen själv kunna rädda dem, svarade Mordaunt.

Därpå gingo båda ut.

Grimaud väntade tills han hört dörren stängas; när han övertygat sig om, att han var ensam, reste han sig upp utmed väggen.

— Ah, sade han, i det han med handen borttorkade stora svettdroppar, som pärlade på hans panna, vad det ändå var tur, att Mousqueton var törstig!

Han skyndade att tränga sig ut genom öppningen, i det han ännu trodde sig drömma, men åsynen av krutet i kruset övertygade honom snart, att denna dröm gällde liv och död.

Som man väl kan förstå, åhörde d'Artagnan allt detta med ständigt stegrad uppmärksamhet och utan att avbida slutet på Grimauds berättelse, steg han upp så tyst han kunde, närmade sin mun intill örat på Aramis, som låg vid hans vänstra sida och lade i detsamma handen på hans axel för att förekomma alla häftiga rörelser.

— Aramis, sade han, stig upp utan att göra minsta buller.

Aramis vaknade. D'Artagnan förnyade sin uppmaning och tryckte hans hand. Aramis steg upp.

— Förbered Athos, som ligger till vänster om dig.

Aramis hade ej svårt att väcka Athos, vars sömn var lätt, som vanligen är fallet med fina och känsliga naturer, men att få Porthos vaken var förenat med större svårighet. Han ville naturligtvis veta orsaken till att man så plötsligt störde hans goda sömn, vilket föreföll honom särdeles oangenämt, men d'Artagnan lade handen på hans mun.

— Mina vänner, sade han med låg röst, vi måste genast lämna detta fartyg, eljest är vi alla förlorade.

— Bah! sade Athos. Vad står nu på?

— Vet du vem fartygets befälhavare är?

— Nej.

— Kapten Groslow.

— Groslow! upprepade Aramis. Ah, för tusan!

— Och hans löjtnant?

— Han har väl ingen sådan, svarade Athos. Inte finns det någon löjtnant på en feluck med fyra mans besättning.

— Nej, men Groslow är ingen vanlig kapten. Han har en löjtnant, och denne löjtnant är Mordaunt!

De tre vännerna voro nära att uppgiva ett rop av bestörtning. Dessa oövervinnerliga män kunde ej motstå den hemlighetsfulla och olycksbådande verkan, detta namn utövade på dem; de förskäcktes vid blotta ljudet därav.

— Vad är att göra? frågade Athos.

— Sätta oss i besittning av felucken, svarade Aramis.

— Och döda honom, inföll Porthos.

— Felucken är underminerad, återtog d'Artlagnan. Vinfaten, som jag trodde vara fyllda med portvin, äro i stället fulla med krut. När Mordaunt finner sig upptäckt, spränger han oss alla i luften, både vänner och fiender, och den där herrn är verkligen ett alltför dåligt sällskap för att jag skulle vilja visa mig tillsammans med honom vare sig i himmel eller helvete.

— Du har kanske någon plan? frågade Athos.

— Ja, ha ni förtroende till mig?

— Befall bara! sade de andra på en gång.

— Nåväl, kom hit!

D'Artagnan gick fram till ett fönster, likt en spygatt, men dock tillräckligt stort för att en människa skulle kunna komma ut därigenom. Han sköt sakta upp det.

— Se här vår väg! sade han.

— Besitta det, utbrast Aramis, det är en f-n så kall väg, min vän!

— Stanna kvar, om du vill. men jag säger dig, att här blir snart mycket för hett.

— Men vi kunna ju inte simma i land, nu då vi äro mitt ute på havet?

— Slupen följer efter i släptåg, vi simma till slupen och kapa tåget, det är allt. Iväg, mina herrar!

— Ett ögonblick, sade Athos, våra betjänter…

— Här äro vi, svarade Mousqueton och Blaisois, vilka Grimaud hämtat för att samla hela styrkan i kajutan.

De tre vännerna hade emellertid stått orörliga inför det förfärande skådespel, som d'Artagnan visat dem, då han öppnade fönstergluggen.

Den, som blott en gång sett det, vet, att ingenting förmår göra ett mäktigare intryck än ett svallande hav, som med ett dovt brus rullar sina svartgröna vågor i vinterns bleka månsken.

— För tusan, sade d'Artagnan, jag tror vi tveka, men om vi tveka, vad skola då våra betjänter göra?

— Jag tvekar inte, sade Grimaud.

— Herre, inföll Blaisois i ynklig ton, jag får säga, att jag bara kan simma i små bäckar.

— Och jag kan inte simma alls, förklarade Mousqueton.

Under tiden hade d'Artagnan glidit ut genom fönsterluckan, med benen före.

— Hör på, Athos, sade han, du som är stor och ädel, bjud anden att behärska köttet; du, Aramis, hjälp betjänterna till rätta, och du, Porthos, avfärda alla, som komma oss i vägen.

Sedan d'Artagnan tryckt Athos hand, passade han på, då felucken vid en stampning sänkte sig med aktern, så att han blott behövde släppa sig ned i vattnet, som redan gick honom till midjan.

Athos följde honom redan innan feluckens akter åter hunnit resa sig. Då Athos var ute, höjde den sig åter, och man såg linan, varmed slupen var fastgjord, spänna sig och lyftas upp över vattenytan.

D'Artagnan simmade bort till linan. Där stannade han ett ögonblick och höll sig med ena handen fast vid tåget, med endast huvudet över vattenytan.

En sekund därefter kom Athos fram till honom. Strax därpå syntes två andra huvuden sticka upp vid hörnet av feluckens akter; det var Aramis och Grimaud.

— Jag är orolig för Blaisois, sade Athos. Hörde du, att han sade sig blott kunna simma i bäckar?

— Om man bara kan simma, så simmar man var som helst, svarade d'Artagnan. I båten, i båten!

— Men Porthos… jag ser inte till honom?

— Åh var lugn, Porthos kommer nog, han simmar som själva Leviatan.

Porthos syntes verkligen ej till, ty ett uppträde av halvt komisk, halvt dramatisk natur tilldrog sig mellan honom. Mousqueton och Blaisois.

Förskräckta av vågornas brus, av vindens tjut och skrämda vid åsynen av det mörka, skummande vattnet, ryggade de tillbaka i stället för att giva sig iväg.

— Seså, seså, sade Porthos, i vattnet med er!

— Men, herre, invände Mouscueton, jag kan inte simma. Låt mig hellre stanna kvar här.

— Och jag också, sade Blaisois.

— Jag försäkrar, att jag blir bara till besvär i den lilla båten, återtog Mousqueton.

— Och jag drunknar säkert, innan jag kommer dit, tillade Blaisois.

— Nå, så stryper jag er båda två, om ni inte följa med! Seså, ut med dig, Blaisois!

En av Porthos hand kvävd suck var det enda svar Blaisois gav, ty jätten tog honom vid halsen och fötterna, lät honom glida ned som ett bräde genom fönstergluggen och släppte honom huvudstupa i havet.

— Nu, min käre Mouston, sade Porthos, hoppas jag, att du inte överger din husbonde.

— Ack, herre, svarade Mousqueton med tårar i ögonen, varför gick ni åter i tjänst? Vi hade det ju så bra på slottet Pierrefonds!

Mousqueton, nu spak och lydig, antingen av tillgivenhet för sin herre eller till följd av det på Blaisois tillämpade exemplet, störtade sig utan invändning blint i vattnet… en i alla händelser hjältemodig handling, ty Mousqueton trodde sig nu verkligen vara förlorad.

Men Porthos var icke den, som övergav sin trogne följeslagare. Husbonden följde så tätt efter sin betjänt, att de båda kropparnas fall i vattnet hördes blott som fallet av en enda, och när Mousqueton åter alldeles förblindad kom upp till vattenytan, kände han sig uppehållen av Porthos starka hand och kunde utan att göra minsta rörelse med en sjöguds majestät närma sig linan.

I detsamma såg Porthos någonting virvla i vattenbrynet så nära intill sig, att han kunde räcka det med handen. Han högg detta något i håret; det var Blaisois, som Athos redan givit sig iväg för att hjälpa.

— Tillbaka, Athos! sporde Porthos. Jag behöver inte din hjälp.

Porthos spände kraftigt knävecken, reste sig upp över vågen som jätten Adamastor och var efter tre ansatser hos sina kamrater.

D'Artagnan, Aramis och Grimaud hjälpte Mousqueton och Blaisois upp i båten, därefter kom turen till Porthos, som då han klev över relingen höll på att stjälpa den lilla farkosten.

— Och Athos? frågade d'Artagnan.

— Här är jag, svarade Athos, vilken likt en general, som betäcker reträtten, ej förrän allra sist velat stiga i båten och nu höll sig fast vid dess kant. Är ni alla här?

— Ja, alla, svarade d'Artagnan. Och du, Athos, har du dolken?

— Ja.

— Kapa då linan och kom!

Athos drog en skarpslipad dolk ur sitt bälte och kapade fånglinan; felucken avlägsnade sig och båten låg stilla utan annan rörelse än den vågorna förorsakade.

— Kom nu, Athos! sade d'Artagnan.

Han räckte handen åt greve de La Fère, som nu i sin tur tog plats i båten.

— Det var hög tid, sade gascognaren; nu ska ni få se på någonting märkvärdigt!