Myladys son/Del II/Kapitel 28

←  Samtalet

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Felucken Blixten

Portvinet  →

XXVIII.
FELUCKEN BLIXTEN.

D'ARTAGNAN HADE GISSAT RÄTT; MORDAUNT hade ingen tid att förlora, och hade icke heller förspillt någon. Han kände sina fienders raskhet i beslut och handling och föresatte sig, att icke giva dem efter. Denna gång hade musketörerna funnit en motståndare, som var dem värdig.

Sedan han sorgfälligt stängt igen dörren efter sig, smög sig Mordaunt fram genom den underjordiska gången, och då han uppnått det närbelägna huset, stannade han för att undersöka sin kropp och hämta andan.

— Bra, sade han, ingenting, nästan ingenting… några skråmor, det är alltsammans. Nu har lag jnte en sekund att förlora; en enda förspilld sekund skulle kanske kunna rädda dem, och de måste dö alla fyra på en gång, träffade av människors åskvigg, eftersom vår herres uteblir. De måste försvinna, krossade, förintade, kringströdda i smulor. Därför måste jag springa, ända tills benen inte kunna bära mig längre, springa, ända tills hjärtat är färdigt att sprängas i mitt bröst, blott jag kan hinna före dem!

Mordaunt började springa till närmaste kavallerikasärn, som låg vid pass en kvarts lieue därifrån. Inom fyra eller fem minuter var han framme, gav sig tillkänna, tog bästa hästen i stallet, satte sig upp och störtade bort. En kvart därefter var han i Greenwich.

— Här har jag hamnen, mumlade han, den där mörka fläcken där borta är tydligen Hundön. Gott, jag har en halv, kanske en hel timmes försprång. Var är nu Blixten?

Just som han i tankarna yttrade dessa ord, reste sig en på en kabeltågsrulle liggande karl och tog några steg mot Mordaunt som för att besvara hans tanke.

Mordaunt tog upp en näsduk ur fickan och lät den fladdra ett ögonblick i luften.

Karlen syntes uppmärksam, men stod kvar på samma plats. Mordaunt slog en knut i varje hörn av näsduken; mannen gick då ända fram till honom. Som man påminner sig, var detta den överenskomna signalen. Sjömannen var insvept i en stor kappa med huva, som dolde hans gestalt och undanskymde hans ansikte.

— Skulle min herre händelsevis komma från London för att göra en tur till sjös? frågade han.

— Just det, ja, svarade Mordaunt, åt Hundön till.

— Och herrn föredrar väl något särskilt fartyg framför de andra. Herrn vill väl helst ha en snabbseglande båt?

— Ja, snabb som blixten, svarade Mordaunt.

— Gott, då är det min farkost ni söker. Jag är den skeppare herrn behöver.

— Jag tror det, svarade Mordaunt, i synnerhet om ni inte glömt ett visst igenkänningstecken.

— Här är det, herre, sade sjömannen, i det han tog fram en näsduk med knutar i alla fyra hörnen.

— Det är bra, sade Mordaunt, i det han hoppade av hästen. Vi ha ingen tid att förlora. Låt föra min häst till närmaste värdshus och ro mig till ert fartyg.

— Men edra kamrater? frågade skepparen. Jag trodde, att ni voro fyra, utom betjänterna.

— Hör på, sade Mordaunt, i det han närmade sig sjömannen, jag är inte den ni väntar, och ni är inte heller den, som de hoppas få träffa. Ni har intagit kapten Rogers plats, inte sant? Ni är här på general Cromwells befallning, och jag kommer också å hans vägnar.

— Ja, så är det verkligen, svarade skepparen, jag känner igen er, ni är kapten Mordaunt.

Mordaunt ryckte till.

— Åh, frukta ingenting, återtog skepparen, i det han vek undan sin kappa och visade sitt ansikte. Jag är en vän.

— Kapten Groslow! utropade Mordaunt.

— Just han, ja! Generalen påminde sig, att jag förr varit sjöofficer, och därför gav han mig detta uppdrag. Har någon förändring inträffat?

— Nej, nej, allt är i samma skick som förut.

— Jag trodde möjligen att konungens död…

— Konungens död påskyndar deras flykt. Inom en kvart, ja om tio minuter kunna de vara här.

— Varför kommer ni då hit?

— För att gå ombord med er.

— Åh, skulle väl generalen kunna tvivla på mitt nit?

— Nej, men jag vill själv övervaka fullbordandet av min hämnd. Har ni inte någon, som kan ta hand om min häst?

Groslow visslade, och en sjöman framträdde.

— Patrick, sade Groslow, för den här hästen till stallet vid närmaste värdshus. Om man frågar dig, vem den tillhör, så säg, att det är en irländsk herre.

Sjömannen avlägsnade sig genast med hästen.

— Hör på, sade Mordaunt, är ni inte rädd, att de skola känna igen er?

— Nej, det har ingen fara, insvept i den här kappan och huvan, som jag är, och under en så mörk natt. För övrigt kände ju inte ens ni igen mig; då är det så mycket säkrare, att de inte skola göra det.

— Det är sant, svarade Mordaunt, dessutom ha de för närvarande ingen tanke på er. Allt är väl färdigt?

— Ja, allt.

— Och lasten är ombord?

— Ja.

— Fem fulla fat?

— Och fem tomma.

— Alldeles riktigt.

— Vi gå med portvin till Anvers.

— Utmärkt! För mig nu ombord och gå tillbaka för att intaga er post igen. ty det dröjer inte länge, förrän de äro här.

— Jag är färdig.

— Det är av stor vikt att ingen av ert folk får se mig gå ombord.

— Det finns för tillfället bara en man ombord, och på honom kan jag lita lika säkert som på mig själv. För övrigt känner denne man er inte, och han liksom hans kamrater, vet ingenting men är redo att lyda våra order.

— Det är bra. Låt oss gå.

De gingo ned åt floden. En liten båt låg bunden vid stranden medelst en järnkätting, fäst vid en påle. Groslow drog båten till sig, höll den stadig, medan Mordaunt steg i, hoppade därefter i själv, fattade genast årorna och började ro på ett sätt som övertygade Mordaunt om, att han ej glömt sjömansyrket.

Efter fem minuters förlopp hade de kommit klara för den mängd av fartyg, som redan på den tiden belamrade inloppet till London, och Mordaunt kunde som en mörk punkt skönja den lilla för ankar liggande felucken, vilken låg förtöjd på fyra eller fem kabellängders avstånd från Hundön.

Då de kommo fram till Blixten, visslade Groslow på ett särskilt sätt. Ett karlhuvud tittade då fram över relingen.

— Är det ni, kapten? frågade karlen.

— Ja, kasta ned fallrepet.

Mordaunt fattade i fallrepet och sprang upp på fartyget med en vighet och säkerhet, som man sällan finner hos dem, som icke äro sjömän. Men hans brinnande hämndlystnad ersatte bristen på övning och gjorde honom skicklig till allt.

Som Groslow förutsett, tycktes den ombord på Blixten vaktande matrosen ej ens märka, att hans kapten åtföljdes av någon. Mordaunt och Groslow gingo in i kaptenens rum. Det var ett slags provisorisk hytt, byggd av bräder, uppe på däck. Kapten Rogers hade nämligen avstått den egentliga kajutan åt sina passagerare.

— Och de andra? frågade Mordaunt. Var ligga de?

— I andra ändan av fartyget, svarade Groslow.

— Och de ha ingenting att göra på den här sidan?

— Nej, ingenting alls.

— Det är bra. Jag gömmer mig då hos er. Vänd nu tillbaka till Greenwich och för dem ombord. Ni har väl en slup?

— Ja, den som vi rodde hit i.

— Den tycks ju vara lättrodd och väl byggd.

— Ja, det är en riktig pirog.

— Gör fast den vid aktern med ett rep och lägg i årorna, så att båten kan följa efter i kölvattnet och man blott behöver kapa linan. Förse den också med rom och skeppsskorpor.

— Det skall ske. Vill ni undersöka krutdurken nu?

— Nej, det kan göras, då ni kommer tillbaka. Jag vill själv anbringa luntan för att vara säker på att den inte brinner för länge. Men för allt i världen, dölj väl ert ansikte, så att de inte kunna känna igen er.

— Åh, var lugn för det!

— Skynda er nu, klockan slår tio i Greenwich.

I själva verket hördes också den tio gånger upprepade dallrande klangen av en klocka med vemodigt ljud genomtränga rymden, som var uppfylld av stora moln, vilka likt tysta, ofantliga böljor svävade över himlen.

Groslow sköt igen dörren, vilken Mordaunt låste inifrån, varefter den förre steg ned i båten, som sedan hastigt avlägsnade sig, under det vattnet forsade vid de kraftiga årtagen.

En kall vind blåste, och hamnpiren var öde och tom, då Groslow landsteg i Greenwich; flera båtar hade nyss begivit sig av med flodvattnet. I samma ögonblick Groslow gick i land, hörde han ljudet av galopperande hästar på den med klappersten belagda vägen.

— Aha, mumlade han, Mordaunt gjorde rätt i att skynda på mig. Det var ingen tid att förlora. Här ha vi dem redan.

Det var verkligen våra vänner eller snarare deras förtrupp, bestående av d'Artagnan och Athos. Då de kommit mitt för det ställe, där Groslow befann sig, stannade de, som om de gissat, att han var den, de hade att göra med.

Athos steg av, uppvecklade helt lugnt en näsduk med knutar i alla fyra hörnen och lät den fladdra med vinden, medan den alltid försiktige d'Artagnan ännu satt kvar, till hälften nedhukad över sin häst, med ena handen instucken i pistolhölstret.

Groslow, som ännu ej var säker på, att ryttarne verkligen voro desamma, som han väntade, hukade sig ned bakom en av dessa i marken nedsatta kanoner, vilka användas till fäste för kabeltrossar, reste sig upp, då han såg den överenskomna signalen och gick fram till ädlingarna. Han var så väl insvept i sin kappa, att man icke kunde se hans ansikte. För övrigt var natten så mörk, att denna försiktighet nästan var överflödig.

Icke desto mindre varsnade Athos skarpa öga, att det ej var Rogers, som stod framför honom.

— Vad vill ni? frågade han Groslow, i det han tog ett steg tillbaka.

— Jag vill säga er, mylord, svarade Groslow, i det han sökte härma den irländska brytningen, att ni söker skepparen Rogers, men att ni gör det förgäves.

— Varför det då? frågade Athos.

— Därför att han i dag på morgonen föll ned från en märsstång och bröt av sig ena benet. Men jag är hans kusin. Han meddelade mig, hur det förhöll sig, och bad mig å hans vägnar giva mig tillkänna för de herrar, som visade mig en näsduk med knutar i hörnen, just sådan som den ni håller i handen och den jag har i min ficka, samt att föra dessa herrar, varthelst de önskade.

Vid dessa ord tog Groslow upp den näsduk, han redan förut visat Mordaunt.

— Är detta allt? frågade Athos.

— Nej, mylord, sjuttiofem pund äro också utlovade, om jag sätter er välbehållna i land i Boulogne eller på vilken annan punkt av Frankrikes kust, som ni själva bestämma.

— Vad säger du om det, d'Artagnan? frågade Athos på franska, sedan han tolkat sjömannens ord för sin vän.

— Det låter ju ganska sannolikt, sade gascognaren.

— Ja, det tycker jag också.

— För övrigt, återtog d Artagnan, står det oss alltid öppet att skjuta ned karlen, om han bedrar OSS.

— Rid då och sök upp våra vänner, d'Artagnan, och skynda er hit; klockan är snart elva. Vi ha ingen tid att förlora.

D'Artagnan red bort till två ryttare, som med pistolen i hand, vid de yttersta husen i staden fattat posto som vedetter och höllo vakt mitt på vägen, vända mot ett slags vagnslider, där tre andra ryttare höllo utkik och även tycktes vänta.

De två vedetterna mitt på vägen voro Porthos och Aramis. De tre ryttarne vid vagnslidret voro Mousqueton, Blaisois och Grimaud. Den senare hade också en man bakom sig på hästryggen; det var Parry, som till London skulle återföra ädlingarnas hästar, vilka sålts till värdshusvärden för att hetala de skulder, de giort hos honom. Genom detta köpslut hade de fyra vännerna dessutom satt sig i stånd att medföra en penningsumma, om icke ansenlig, dock tillräcklig för att bestrida oförutsedda utgifter och undanrödja möjligen inträffande hinder.

D'Artagnan uppmanade Porthos och Aramis att följa honom, och dessa tillsade betjänterna att sitta av och spänna loss kappsäckarna.

Icke utan saknad skildes Parry från sina vänner; de hade föreslagit honom att följa med till Frankrike, men därtill hade han ej velat samtycka.

Den lilla truppen förenade sig snart med Athos. Men d'Artagnan hade redan återtagit sitt vanliga misstroende; han fann kajen alltför öde och tom, natten alltför mörk och skepparen alltför medgörlig.

Han hade delgivit Aramis dessa intryck, och Aramis, icke mindre misstrogen än han, hade ej litet bidragit att öka hans farhågor.

En lätt smackning med tungan tolkade för Athos gascognarens oro.

— Vi ha inte tid att vara misstrogna nu, sade Athos. Båten väntar, låt oss stiga i.

— Ja, vad hindrar oss att hysa misstankar och ändå stiga i? sade Aramis. Vi skola vara på vår vakt och hålla ögat på skepparen.

— Om han har några konster för sig, så krossar jag honom utan krus, sade Porthos.

— Väl talat, vän Porthos! svarade d Artagnan. Gå före, Mousqueton!

D'Artagnan hejdade sina vänner och lät betjänterna gå före, för att pröva plankan, som var utlagd från stranden till båten.

De tre betjänterna kommo utan äventyr ned i båten.

Athos följde efter dem, sedan Porthos och därpå Aramis. D'Artagnan kom sist och skakade oupphörligt på huvudet.

— Vad tusan fattas dig, min vän? sporde Porthos. Du kunde på min ära skrämma själve Cesar!

— Jo, vad som fattas mig, det är det, svarade d'Artagnan, att jag varken ser hamnkapten, skiltvakt eller tullvaktmästare i den här hamnen.

— Det var visst att klaga över! sade Porthos. Allt går ju som en dans.

— Ja, det går alldeles för väl, Porthos! Nå, lika gott… på Guds försyn då!

Så snart plankan indragits, satte skepparen sig vid styret och vinkade åt en av sina matroser, som nu började manövrera med en båtshake för att komma ut ur den labyrint av fartyg, vari den lilla båten råkat in.

Den andre matrosen stod redan på babords sida med sin åra i handen.

Så snart årorna kunde begagnas, förenade sig hans kamrat med honom, och båten började glida fram med snabbare fart.

— Äntligen komma vi i väg! sade Porthos.

— Men ack, svarade greve de La Fère, vi fara ensamma!

— Ja, men vi följas dock åt alla fyra och ha undkommit utan minsta skråma… det är ändå en tröst!

— Vi äro inte framme än, genmälde d'Artagnan. Låt oss akta oss för några möten!

— Min bäste vän, sade Porthos, du talar som en korp; du spår bara olycka. Vem kunde väl möta oss nu mitt i mörka natten, när man inte ser tjugu steg framför sig?

— Ja, men i morgon.

— I morgon äro vi i Boulogne.

— Det önskar jag av allt mitt hjärta, svarade gascognaren, och tillstår gärna min svaghet. Du skrattar säkert åt mig, Athos, men vet du, att så länge vi voro inom skotthåll från stranden eller fartygen, väntade jag mig i varje ögonblick en lömsk muskötsalva, som skulle döda oss alla.

— Åh, sade Porthos, det hade ju varit omöjligt, för då skulle man ju på samma gång ha dödat skepparen och matroserna.

— Bah, det hade varit en präktig kupp för Mordaunt. Tror du att han är så nogräknad?

Efter ytterligare några årtag befunno de sig vid sidan av felucken. Den på däcket vaktande matrosen väntade, fallrepstrappan var redan i ordning, ty han hade igenkänt båten.

Athos, som en gång i sin tidiga ungdom ämnat gå in vid flottan, steg ombord med en sjömans färdighet, därefter kom Aramis med sin gamla vana vid att begagna repstegar och andra mer eller mindre sinnrika hjälpmedel på förbjudna vägar. D'Artagnan steg upp med en stengetsjägares vighet och Porthos med tillhjälp av sin styrka.

För betjänterna föll det sig litet svårare, väl icke för Grimaud, som var mager och smidig som en katt och med lätthet kunde klättra upp var som helst, men så mycket mer för Mousqueton och Blaisois, vilka matroserna måste lyfta upp tills Porthos kunde räcka dem med handen, då han högg dem i kragen och med ett ryck svängde upp dem på däck.

Kaptenen förde sina passagerare till den för dem iordningställda bostaden, vilken bestod av ett enda rum, som de skulle dela. Därefter ville han avlägsna sig, under förevändning att han hade några order att utdela.

— Vänta ett ögonblick, sade d'Artagnan. Hur många man har ni ombord, kapten?

— Jag förstår inte, svarade han på engelska.

— Fråga honom det på hans språk, Athos.

Athos tolkade d'Artagnans fråga.

— Tre utom jag själv, svarade Groslow.

D'Artagnan förstod svaret och satte upp tre fingrar.

— Jaså tre, sade han till sina vänner, då börjar jag lugna mig. Men medan ni inkvartera er har jag ändå lust att göra en rond omkring fartyget.

— Och jag, sade Porthos, ämnar sysselsätta mig med supén.

— Det var en stor och ädel tanke, Porthos, sätt den i verket. Du, Athos, får låna mig Grimaud, som i sin vän Parrys sällskap lärt sig litet engelska; han skall vara min tolk.

— Följ med, Grimaud, sade Athos.

På däcket fanns en lykta; d'Artagnan tog den i ena handen, en pistol i den andra och sade till skepparen:

— Come!

Detta och »goddam» var ungefär allt, vad d'Artagnan inhämtat av engelska språket.

Han kom fram till skeppsluckan och steg ned i lastrummet.

Detta var avdelat i tre särskilda rum. Det, vari d'Artagnan nedsteg, sträckte sig från tredje masten till änden av aktern, och dess tak utgjordes följaktligen av golvet till det rum, i vilket Athos, Porthos och Aramis nu beredde sig att tillbringa natten. Det andra upptog mitten av fartyget och var avsett för betjänterna, det tredje sträckte sig fram till fören och således under den av kaptenen för tillfället uppbyggda hytten, där Mordaunt gömde sig.

— Ah, sade d'Artagnan, i det han steg utför trappan, lysande framför sig med lyktan, så många fat! Man kunde tro sig vara i Ali Babas grotta.

— Vad säger ni? frågade kaptenen på engelska.

D'Artagnan förstod honom på tonfallet i rösten.

— Jag vill veta, vad som är i de här faten? frågade d'Artagnan, i det han gjorde sin fråga begripligt genom åtbörder, sedan han ställt ifrån sig lyktan på ett av faten.

Skepparen gjorde en rörelse som för att springa uppför trappan, men hejdade sig.

— Portvin, svarade han.

— Jaså, portvin! återtog d'Artagnan. Nå, det är bra, då slippa vi åtminstone dö av törst.

Därefter vände han sig till Groslow, som torkade stora svettdroppar ur pannan.

— Äro de fulla? frågade han, och Grimaud tolkade hans ord.

— Några äro fulla, andra tomma, svarade Groslow med en röst som i trots av hans bemödande likväl förrådde hans oro.

D'Artagnan knackade med fingret på faten, varvid han fann fem av dem fulla och de andra tomma; därefter förde han, till engelsmannen stora förskräckelse, lyktan ned i mellanrummen mellan dessa kärl och sade sedan, då han fann dessa mellanrum tomma:

— Seså, låt oss nu gå vidare.

— Vänta, sade Groslow, som stannade något efter honom, ännu darrande av förskräckelse, vänta, jag har nyckeln till denna dörr.

Han gick hastigt förbi d'Artagnan och Grimaud öppnade dörren och man befann sig nu i andra avdelningen, där Mousqueton och Blaisois just nu beredde sig att äta kvällsvard.

I denna avdelning fanns tydligen ingenting att undersöka. D'Artagnan fortsatte därför strax in i den tredje avdelningen.

Här hade matroserna sitt rum.

Tre eller fyra uppsatta hängmattor, ett bord, två maskstungna och halta bänkar utgjorde hela möbleringen. D'Artagnan gick fram och lyfte på ett par tre segel, som hängde på väggarna, och då han icke heller här fann något misstänkt, begav han sig genom skeppsluckan åter upp på däck.

— Och den här hytten? frågade d'Artagnan.

— Är min, svarade skepparen. Vill ni se den?

— Ja, öppna dörren.

Engelsmannen hörsammade tillsägelsen, d'Artagnan sträckte in sin arm med lyktan, stack sedan in huvudet genom den halvöppna dörren och sade, då han fann, att detta rum blott var en liten skrubb:

— Nåja, om det finns någon armé ombord, så inte är det här den är gömd. Nu skall jag gå och se efter om Porthos har fått tag i någonting ätbart.

Han hälsade skepparen med en nick och begav sig åter ned i kajutan, där hans vänner befunno sig.

Porthos hade förmodligen ingenting fått, eller om han fått något, hade dock tröttheten segrat över hungern, ty han låg insvept i sin kappa och sov djupt, då d'Artagnan inträdde.

Athos och Aramis, vaggade av de första havsvågornas mjuka rörelser, hade likaledes börjat tillsluta ögonen, men öppnade dem åter, då deras kamrat kom.

— Nå? frågade Aramis.

— Allt väl, svarade d'Artagnan, vi kunna sova lugnt.

Vid denna lugnande underrättelse lät Aramis sitt huvud åter sjunka ned, Athos gjorde ett vänligt tecken med sitt, och d'Artagnan, vilken, liksom Porthos, hade mer behov av att sova än att äta, avskedade Grimaud och lade sig i sin kappa med dragen värja och på så sätt, att hans kropp tillspärrade ingången och att man sålunda ej kunde komma in i rummet utan att stöta till honom.