Myladys son/Del II/Kapitel 39

←  Herr Mazarins konungavärdighet

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Försiktighetsmått

Förståndet och armen  →

XXXIX.
FÖRSIKTIGHETSMÅTT.

SEDAN MAZARIN LÄMNAT ANNA AV ÖSTERRIKE, begav han sig åter till Rueil, där han hade sitt hus. Mazarin färdades under dessa oroliga tider med stark betäckning, och ofta var han även förklädd. Vi ha redan nämnt, att kardinalen i en krigares dräkt var en ganska ståtlig kavaljer.

På borggården till det gamla slottet steg han upp i en vagn och kom fram till Seine vid Chatou. Hans höghet prinsen hade givit honom en eskort om femtio dragoner, inte så mycket till hans skydd som fastmer för att visa de deputerade, hur obehindrat drottningens generaler förfogade över sina trupper och efter behag kunde skicka dem, varthelst de ville.

Bevakad av Comminges följde Athos, till häst och utan värja, kardinalens eskort. Grimaud, som av sin herre kvarlämnats vid slottsporten, hade fått höra hans arrestering, då Athos ropade till Aramis, och vid ett tecken av greven hade han, utan att säga ett ord gått att taga plats hos Aramis, som om ingenting hänt.

Grimaud hade under de tjugutvå år, som han tjänat sin herre, sett denne draga sig ur så många äventyr, att ingenting mer kunde oroa honom.

Strax efter slutad audiens hade de deputerade åter begivit sig på väg till Paris och befunno sig vid pass femhundra steg före kardinalen. Athos kunde sålunda, då han blickade framför sig, på ryggen se Aramis, vars förgyllda gehäng och stolta hållning i denna skara tilldrog sig hans blickar lika mycket som det hopp om befrielse, han satte till honom.

Aramis däremot tycktes icke det minsta fråga efter, huruvida Athos följde honom. Blott en enda gång vände han sig om, nämligen då de kommo fram till slottet. Han antog, att Mazarin törhända skulle avlämna sin nya fånge i det lilla kastellet, som bevakade slottsbron, men så skedde ej; Athos färdades förbi Chatou i kardinalens följe.

På det ställe, där vägarna till Paris och Rueil skiljas, vände sig Aramis åter om. Denna gång misstog han sig icke; Mazarin tog av till höger och Aramis såg fången försvinna, där allén krökte sig. Driven av en likartad tanke, såg sig Athos i samma ögonblick tillbaka. De båda vännerna växlade ett litet tecken med huvudet, och Aramis förde fingret till sin hatt som för att hälsa. Athos ensam förstod, att hans kamrat tecknade åt honom, att han hade en plan i sinnet.

Tio minuter därefter intågade Mazarin och hans följe på borggården till det slott, som hans företrädare, kardinal Richeheu, låtit inreda åt sig i Rueil.

Då han steg ur vid foten av trappan, närmade sig Comminges till honom.

— Monseigneur, frågade han, var befaller ers eminens att vi skola insätta greve de La Fère?

— I orangeripaviljongen, mitt emot den paviljong, där vakten är posterad. Jag vill, att man bevisar greve de La Fère all hedersbetygelse, ehuru han är hennes majestät drottningens fånge.

— Monseigneur, sade Comminges, han anhåller om den ynnesten att bli förd till herr d'Artagnan, vilken som ers eminens befallt, bevakas i jaktpaviljongen mitt emot orangeriet.

Mazarin funderade ett ögonblick. Comminges såg, att han överlade med sig själv.

— Vakten är mycket stark, tillade han; fyrtio pålitliga män, beprövade soldater, nästan alla tyskar och följaktligen utan förbindelser med frondörerna och utan minsta intresse för fronden.

— Om vi sätta dessa tre män tillsammans, herr de Comminges, svarade Mazarin, måste vi fördubbla vakten, och ett sådant slöseri kunna vi inte tillåta oss.

Comminges smålog. Mazarin såg det och förstod detta småleende.

— Ni känner dem inte, herr de Comminges, men jag känner dem. Jag hade givit dem i uppdrag att lämna konung Karl sitt bistånd, och de gjorde sannerligen underverk för att rädda honom, ja, om icke ödet blandat sig i saken, skulle den gode kung Karl i denna stund vara i säkerhet här mitt ibland oss.

— Men om de så väl tjänat ers eminens, varför sätter ni dem då i fängelse?

— I fängelse! sade Mazarin. När blev Rueil ett fängelse?

— Sedan fångar kommo dit, svarade Comminges.

— Dessa herrar äro inte mina fångar, genmälde Mazarin med sitt skenheliga leende; de äro mina gäster och så dyrbara gäster, att jag låtit sätta galler för fönstren och reglar för dörrarna till de rum, de bebo, till den grad fruktar jag att de skola tröttna på att hålla mig sällskap. Och om de också synas vara fångar, sätter jag ändå högt värde på dem, och till bevis därpå, önskar jag avlägga ett besök hos greve de La Fère för att få språka med honom mellan fyra ögon. På det att ingen må störa oss under detta samtal för ni honom, som jag redan sagt, in i orangeripaviljongen… ni vet, att jag gör min vanliga promenad åt det hållet. Under promenaden går jag in och språkar med honom. Ehuru man tror honom vara min fiende, känner jag ändå sympati för honom, och om han är förnuftig, skola vi kanske uträtta någonting tillsammans.

Comminges bugade sig och gick tillbaka till Athos, som med skenbart lugn, men med verklig oro avbidade utgången av denna lilla underhandling.

— Nåväl? frågade han.

— Min herre, svarade Comminges, jag beklagar, men det tycks vara omöjligt.

— Herr de Comminges, återtog Athos, jag har nästan hela mitt liv varit militär, jag vet således vad förhållningsorder vill säga, men utom gränsen för edra förhållningsorder kunde ni göra mig en tjänst.

— Det vill jag mycket gärna, min herre, svarade Comminges. Sedan jag erfarit vem ni är och vilka tjänster ni förr gjort hennes majestät, samt i hur nära förhållande ni står till den där ynglingen, som så modigt kom till min hjälp den dagen, då gamle Broussel arresterades, vill jag på alla möjliga sätt vara till er tjänst, förutsatt att jag inte överträder mina order.

— Tack, min herre, jag önskar ingenting mer än så; jag begär blott en sak, som på intet sätt kan blottställa er.

— Även om det skulle blottställa mig något litet, så begär den ändå, sade Comminges leende. Jag älskar inte signor Mazarini stort mer än ni. Jag tjänar drottningen, och det förbinder mig naturligtvis att även tjäna kardinalen, men den ena tjänar jag med glädje och den andre högst ogärna. Var därför god och tala, jag hör er med uppmärksamhet.

— Nåväl, vill ni då vara god och framföra mina hälsningar till herr d'Artagnan, och säg honom, att jag är hans granne. Låt honom på samma gång få veta, vad jag nyss hörde, nämligen att herr Mazarin insätter mig i orangeripaviljongen för att kunna besöka mig, och säg honom, att jag skall begagna mig av den ära, kardinalen behagar visa mig, för att söka utverka en eller annan lindring i vår fångenskap…

— Som nog inte kan räcka så länge, inföll Comminges. Kardinalen sade mig själv, att här inte finns något fängelse.

— Men här finnas oublietter, svarade Athos småleende.

— Åh, det är en annan sak, genmälde Comminges. Jag vet nog att det går vissa rykten och historier om sådana, men en man av så ringa börd som kardinalen, en italienare. som kommit till Frankrike för att göra sin lycka, skulle aldrig våga att begagna dylika våldsamheter mot män, sådana som vi; det vore ju en orimlighet. Sådant kunde gå an i den förre kardinalens tid, men herr Mazarin… omöjligt! Oublietterna begagnas blott för att främja furstliga personers hämnd. Man har kännedom om er arrestering, snart nog får man också lära känna edra vänners, och hela den franska adeln skulle ställa honom till ansvar för ert försvinnande. Nej, nej, var lugn, oublietterna i Rueil äro sedan tio år tillbaka endast barnsagor. Jag skall gärna underrätta herr d'Artagnan om er hitkomst. Vem vet, om ni inte fjorton dagar härefter kan göra mig en liknande tjänst.

— Jag, min herre?

— Ja visst… det skulle ju kunna hända, att jag i min tur bleve tillfångatagen av koadjutorn.

— Var övertygad, min herre, att jag i så fall skulle göra allt för att vara er till nytta, svarade Athos, i det han bugade sig.

— Vill ni göra mig den äran att supera med mig, herr greve? frågade Comminges.

— Nej tack, min herre. Jag är vid alltför dåligt lynne, och ni skulle få en tråkig afton i mitt sällskap. Jag tackar så mycket.

Comminges förde nu greven in i ett rum i bottenvåningen av en paviljong, som gränsade intill orangeriet och låg i samma höjd som detta. Man kom till detta orangeri över en stor med soldater och hovmän uppfylld borggård. Vid mitten av denna gård, som hade formen av en hästsko, lågo de av Mazarin bebodda rummen, och vid dess flyglar jaktpaviljongen, i vilken d'Artagnan befann sig och orangeripaviljongen, där Athos nu infördes.

När Athos kom in i rummet, där han skulle förvaras, såg han murar och tak genom sitt med galler försedda fönster.

— Vad är det där för en byggnad? frågade han.

— Det är baksidan av jaktpaviljongen, i vilken edra båda vänner äro inspärrade, svarade Comminges. Fönstren åt denna sida igenmurades i förre kardinalens tid. ty de två flygelbyggnaderna ha mer än en gång begagnats till fängelser, och då herr Mazarin inspärrade er här, använde han dem endast till deras gamla bestämmelse. Om inte dessa fönster varit igenmurade, skulle ni haft den trösten att genom tecken kunna meddela er med era vänner.

— Och ni är säker på, att kardinalen gör mig den äran att besöka mig? frågade Athos.

— Han försäkrade mig det, åtminstone, min herre.

Athos suckade, då han såg på fönstergallren.

— Ja, det är sant, sade Comminges, det är nästan detsamma som ett verkligt fängelse… ingenting fattas, inte ens järngaller. Men, bäste herr greve, hur kunde ni, en av adelns mest lysande medlemmar, få det infallet att spilla ert mod och er tapperhet bland frondens alla perukstockar? Greve de La Fère tillhöra samma parti som en Broussel, en Blancmesnil, en Viole!

— Min bäste herr de Comminges, svarade Athos; man måste ju antingen vara mazarinist eller frondör. Nåväl, jag lät länge de båda namnen ljuda för mina öron, och jag bestämde mig för det senare… det är åtminstone ett franskt namn. För övrigt är jag inte frondör med herrar Broussel, Blancmesnil och Viole utan med herrar de Beaufort, de Bouillon och d'Elboeuf. Vilken vacker följd av att tjäna Mazarin för resten! Se på denna mur utan fönster, herr de Comminges, den skulle kunna säga er präktiga saker om Mazarins tacksamhet.

— Ja, återtog Comminges skrattande, synnerligast om den skulle upprepa alla de förbannelser, herr d'Artagnan under de sista dagarna nedkallat över honom.

— Stackars d'Artagnan! sade Athos med det intagande vemod, som var honom säreget, en så tapper, så ädel man, och dock så fruktansvärd för dem, som inte älska, dem han älskar! Ni har två svårhanterliga fångar, herr de Comminges, och jag beklagar er, om man gjort er ansvarig för dessa okuvliga män.

— Okuvliga! sade Comminges leende. Ah, herr greve, ni vill skrämma mig. Första dagen av sin fångenskap sökte herr d'Artagnan att reta alla soldaterna och underofficerarna, antagligen för att kunna få sig en värja; detta räckte även de två följande dagarna, men sedan blev han lugn och spak som ett lamm. Nu sjunger han gascogniska visor, som komma oss att förgås av skratt.

— Och herr du Vallon? frågade Athos.

— Åh, med honom är det annorlunda. Han är verkligen fruktansvärd, det medger jag. Första dagen bröt han upp alla dörrarna med en enda axelstöt, och jag väntade mig varje ögonblick att få se honom gå ut ur Rueil liksom Simson gick ut ur Gaza. Men hans lynne tog sedan samma vändning som d'Artagnans. Nu har han icke blott vant sig vid fångenskapen, han skämtar till och med däröver.

— Så mycket bättre, sade Athos, så mycket bättre!

— Väntade ni er då något annat? frågade Comminges, som vid jämförelsen mellan vad Mazarin yttrat om sina fångar och vad greve de La Fère nu sade om dem, började känna en viss oro.

Athos tänkte inom sig, att denna förbättring i hans vänners lynne helt säkert kom sig därav, att d'Artagnan gjort upp någon plan. Han ville därför ej skada deras avsikter genom alltför mycket beröm.

— Åh, sade han, de äro båda hetlevrade; den ene är gascognare, den andre från Picardie, båda överila sig lätt, men lugna sig snart åter.

Detta var även Comminges tanke. Något lugnare lämnade han därför Athos, som ensam stannade kvar i det stora rummet, varest han i enlighet med kardinalens tillsägelse bemöttes med all den aktning, som tillkom en ädling.