Myladys son/Del II/Kapitel 38
| ← Drottning Annas tacksamhet |
|
Försiktighetsmått → |
XXXVIII.
HERR MAZARINS KONUNGAVÄRDIGHET.
ATHOS ARRESTERING HADE ICKE MEDFÖRT det minsta buller, ej väckt minsta skandal eller uppseende; den var i själva verket nästan okänd. Följaktligen hämmade den ej i minsta mån händelsernas gång, och den av staden Paris avsända deputationen underättades högtidligen om, att den kunde inställa sig inför drottningen.
Tyst och högdragen som alltid emottog drottningen de deputerade; hon lyssnade till deras besvär och böner, men när de talat till slut, syntes Annas av Österrike ansikte så likgiltigt att man ej kunde veta, om hon verkligen hört, vad de yttrat.
Mazarin, som var närvarande vid detta företräde, hörde i alla händelser mycket väl, vad de deputerade begärde. De hade nämligen i klara och bestämda ordalag yrkat ej mer eller mindre än kardinalens förvisning.
Då talet var slut, och drottningen förblev stum, sade Mazarin:
— Mina herrar, jag förenar mig med er för att hos drottningen bönfalla att hon ville söka sätta en gräns för sina undersåtars svårigheter. Jag har gjort allt vad jag förmått för att lindra dem, och likväl är allmänna tanken den, säga ni, att de härröra från mig, stackars främling, som aldrig lyckats att behaga fransmännen. Ack, man har ej förstått mig, och detta blott emedan jag efterträtt den störste man, som någonsin understött franska konungars spira. Minnet av herr de Richelieu förkrossar mig. Om jag vore ärelysten, skulle jag förgäves söka trotsa detta minne, men jag är det inte, och vill nu giva er ett bevis härpå. Jag förklarar mig besegrad. Jag vill underkasta mig allt, vad folket begär. Om parisarna begått några fel, och vem gör inte det, mina herrar, så är Paris tillräckligt straffat därför; tillräckligt med blod har flutit, tillräckligt med olyckor överhopat denna stad, berövad sin konung och rättvisan. Det vore förmätet av mig, en enskild man, att vilja åstadkomma söndring mellan en drottning och hennes rike. Eftersom ni kräva, att jag avlägsnar mig, så vill jag även göra det.
— Då, viskade Aramis i örat på sin granne, är ju freden klar och alla vidare underhandlingar överflödiga. Man behöver blott under säker bevakning föra herr Mazarin till gränsen och se till, att han varken återvänder över den eller någon annan.
— Ett ögonblick, min herre, svarade den ämbetsman, till vilken Aramis ställt sitt tal. Det märks nog att ni är en värjans man! Ännu återstår att avhandla frågorna om vedergällning och skadestånd.
— Herr kansler, sade drottningen, i det hon vände sig till Séguier, ni skall öppna underhandlingarna, vilka skola hållas i Ruveil. Herr kardinalen har yttrat saker, som ganska mycket upprört mig. Därför ger jag er intet vidare svar nu. Vad beträffar frågan om hans kvarstannande eller avresa, så hyser jag alltför stor tacksamhet för kardinalen för att inte lämna honom full frihet i sina handlingar. Herr kardinalen äger att göra, som han behagar.
En flyktig blekhet överdrog premiärministerns kloka ansikte. Han betraktade drottningen med oro. Men hennes anletsdrag voro så orörliga, att han lika litet som de andra förmådde läsa däri, vad som försiggick i hennes hjärta.
— Men, tillade drottningen, i förbidan på kardinal Mazarins beslut, ber jag, att det endast må bli fråga om vad som rör konungen.
De deputerade bugade sig och gingo.
— Vad? utropade drottningen, då den siste av dem lämnat rummet. Vill ni verkligen ge vika för dessa bläcksuddare och advokater?
— Då det gäller ers majestäts välgång, svarade Mazarin, i det han riktade sin genomträngande blick på henne, finnes det intet offer, som jag inte vore villig att ålägga mig.
Anna sänkte huvudet och försjönk i ett av dessa drömmerier, som hos henne voro så vanliga. Minnet av Athos återkom i hennes själ. Ädlingens stolta hållning, hans på en gång bestämda och värdiga tal, de skuggbilder han med ett ord framkallat, erinrade henne om hela den förflutna tiden med dess berusande poesi, hennes ungdom och skönhet, den tjusande kärleken vid tjugu års ålder, hennes försvarares hårda strider, Buckinghams blodiga slut… den ende man hon verkligen älskat, och hjältemodet hos de obemärkta riddare, som skyddat henne mot Richelieus och konungens dubbla hat.
Mazarin betraktade henne, och nu, då hon trodde sig vara ensam och icke längre omgiven av fiender, som spionerade på henne, följde han på hennes ansikte gången av hennes tankar, vilka där avspeglade sig som himlens skyar i en insjös klara vatten.
— Man måste alltså ge vika för stormen, köpa fred och tålmodigt förbida bättre tider? mumlade Anna av Österrike.
Mazarin smålog bittert vid dessa ord, som förrådde, att hon tagit hans förslag på fullt allvar.
Anna satt med nedböjt huvud och märkte icke detta småleende, men då intet svar följde på hennes fråga, upplyfte hon huvudet.
— Nå, ni svarar mig inte, kardinal, vad tänker ni om saken?
— Jag tänker, madame, att den där oförskämde adelsmannen, som vi låtit Comminges arrestera, syftade på Buckingham, vars mord ni ej kunde hindra, på fru de Chevreuse, som ni lät landsförvisa, på de Beaufort, som ni lät arrestera. Men om han syftade på mig, var det därför, att han inte vet, vad jag är för er.
Anna av Österrike ryckte till, som hon plägade göra, då någon sårade hennes stolthet; hon rodnade och tryckte tigande in sina vassa naglar i de vackra händerna.
— Han är en klok och hederlig man, för att inte tala om att han är en beslutsam man. Ni vet det bäst själv, madame, inte sant? Jag vill därför säga honom — det är en personlig ynnest jag därigenom visar honom — jag vill säga honom, vari han misstagit sig i avseende på mig. Ty vad man begär av mig är ju så gott som en avsägelse, en abdikation, och en sådan tarvar att noga begrundas.
— En abdikation! upprepade Anna. Jag trodde, min herre, att det blott var konungar, som abdikerade.
— Nåväl, genmälde Mazarin, är jag inte så gott som en konung, till och med konung över det stolta Frankrike? Kastad vid fötterna av en kunglig säng, liknar min ministerrock, åtminstone i mörkret, mycket en konungamantel, det kan jag försäkra er, madame.
Detta var en av de förödmjukelser, Mazarin ofta lät henne undergå, och vid vilka hon alltid nedböjde huvudet. Endast Elisabeth och Katarina II voro på en gång älskarinnor och drottningar för sina älskare.
Med ett slags förskräckelse betraktade därför Anna av Österrike kardinalens hotande ansikte, som vid dylika tillfällen ej saknade en viss värdighet.
— Min herre, svarade hon, sade jag inte, och hörde ni inte, att jag sade dessa människor, att ni kunde göra som ni behagade.
— I så fall, återtog Mazarin, tror jag att jag behagar stanna kvar. Det är inte bara förenligt med min egen fördel utan jag vågar även påstå att det är nödvändigt för er välgång.
— Stanna då kvar, min herre, Jag önskar ingenting annat, men tillåt då inte, att man förolämpar mig.
— Ni menar upprorsmakarnas anspråk och den ton, varmed de uttala dem? Tålamod! De ha nu valt ett område, på vilket jag är skickligare general än de, nämligen underhandlingarnas. Vi skola besegra dem blott därmed att vi draga ut på tiden. De lida redan hungersnöd, och om åtta dagar blir det ännu värre.
— Ack ja, det vet jag nog, men det är inte frågan om dem nu; det är inte de, som tillfoga mig de mest kränkande förolämpningarna.
— Ah, jag förstår. Ni menar de hågkomster, som de tre eller fyra adelsmännen ständigt framkalla. Men vi ha dem ju nu fångna, och de äro just tillräckligt brottsliga för att kunna hållas kvar i fängelse, så länge vi önska. En enda är ännu inte i vårt våld och trotsar oss, men för knäveln, vi skola nog förena honom med hans kamrater! Vi ha lyckats med svårare saker än så! Först och främst har jag av försiktighet inspärrat de två obändigaste i Rueil, helt nära mig, under mina ögon, så att jag kan nå dem med handen. I dag förenas den tredje med dem.
— Så länge de sitta fångna är det nog gott och väl, svarade Anna av Österrike, men en vacker dag slippa de kanske ut…
— Endast om ers majestät själv försätter dem i frihet.
— Ah, sade drottningen, i det hon besvarade sin egen tanke, här saknar man ändå Paris.
— Varför det?
— För Bastiljens skull, som är så säker och tystlåten.
— Madame, med underhandlingarna få vi fred, med freden få vi Paris och med Paris få vi Bastiljen… där komma våra fyra storskrytare att sitta till sin död.
Anna av Österrike rynkade lätt på ögonbrynen, under det Mazarin kysste hennes hand till avsked.
Mazarin gick ut efter denna halvt ödmjuka, halvt artiga hälsning. Anna av Österrike följde honom med blicken, och allt eftersom han avlägsnade sig, syntes ett föraktligt leende kröka hennes läppar.
— Jag försmådde en kardinals kärlek, som aldrig sade: Jag skall göra, men väl: Jag har gjort! Han kände säkrare arrester än Rueil, ännu mörkare, stummare än Bastiljen. Ah, världen försämras!