Myladys son/Del II/Kapitel 41
| ← Förståndet och armen |
|
Herr Mazarins oublietter → |
XLI.
ARMEN OCH FÖRSTÅNDET.
KVÄLLSVARDEN FÖRTÄRDES UNDER tystnad, men vid gott mod, ty d'Artagnans ansikte upplystes understundom genom ett av dessa fina småleenden, som voro vanliga hos honom, då han var vid glatt lynne.
Intet av dessa småleenden undgick Porthos uppmärksamhet, och han hälsade dem alltid med något utrop, som övertygade hans vän om, att denne med största intresse avbidade resultatet av de tankar, som nu välvdes i hans hjärna.
Under deserten kastade d'Artagnan sig tillbaka i sin stol, lade ena benet i kors över det andra och vaggade av och an, till synes belåten med sig själv.
Porthos tryckte hakan mot sina båda händer, stödde sina armbågar mot bordet och betraktade d'Artagnan med den tillitsfulla blick, som gav denne koloss ett så beundransvärt uttryck av godsinthet.
— Nå? frågade d'Artagnan efter ett ögonblicks tystnad.
— Nå? upprepade Porthos.
— Du sade då, min vän…?
— Jag? Jag sa ingenting.
— Jo, du sade, att du hade lust att slippa ut härifrån.
— Ja, vad det beträffar, så är det visst inte lusten, som fattas.
— Du sa också, att man blott behövde spränga en dörr eller en vägg.
— Ja, och det säger jag ännu en gång.
— Jag svarade då, att det var en dålig utväg, därför att vi snart skulle stöta på vakten och bli gripna igen eller nedstötta, såvida vi inte hade kläder att förkläda oss och vapen alt försvara oss med.
— Det är sant, vi behöva kläder och vapen.
— Nåväl, återtog d'Artagnan, i det han steg upp, vi ha dem, Porthos, vi ha till och med något ännu bättre.
— Bah! sade Porthos, i det han såg sig om.
— Sök inte, det lönar sig inte; allt det där kommer nog, när det behövs. Vid vilken timme ungefär sågo vi i går de två sehweiziska soldaterna spatsera här utanför?
— Jag tror, att det var en timme efter mörkrets inbrott.
— Om de gå ut vid samma tid i kväll, dröjer det således inte mer än en kvart, förrän vi få nöjet att se dem.
— Mycket troligt.
— Du har väl ännu lika starka armar, Porthos, inte sant?
Porthos knäppte upp sina rockärmar, vek upp skjortärmarna och betraktade med välbehag sina senfulla armar, lika tjocka som en vanlig mans lår.
— Åja, sade han, ganska starka.
— Och du skulle utan svårighet kunna göra ett tunnband av den här stången och en korkskruv av den här eldgaffeln?
— Ja, säkert, svarade Porthos.
— Låt se då, sade d'Artagnan.
Jätten tog de två nämnda föremålen och verkställde med största lätthet och utan synbar ansträngning de förvandlingar, hans kamrat önskat.
— Se där! sade Porthos.
— Präktigt! sade d'Artagnan. Du är verkligen rikt begåvad av naturen, min käre Porthos.
— Jag har, återtog Porthos, hört talas om en viss Milo från Croton, som ådagalade utomordentliga prov på styrka, som till exempel att binda ett rep om pannan och spänna huvudmusklerna, så att det gick av, att med ett knytnävsslag döda en oxe och bära honom hem på axlarna, att hålla fast en häst vid bakfötterna och så vidare. Alla de där bedrifterna hörde jag omtalas på Pierrefonds, och jag gjorde efter alltsammans utom det att få repet att brista, då jag spände tinningarna.
— Det kommer sig därav, min käre Porthos, att din styrka inte ligger i huvudet, sade d'Artagnan.
— Nej, den ligger i armarna och axlarna, svarade Porthos naivt.
— Nåväl, min vän, låt oss då gå fram till fönstret och begagna din styrka för att taga bort en järnstång. Vänta tills jag släckt lampan!
Porthos närmade sig fönstret, grep med båda händerna om en av järnstängerna, drog den åt sig och böjde den som en båge, så att han utdrog den ur de fördjupningar i muren, vari den i trettio år varit fästad med cement.
— Bra, min vän! sade d'Artagnan, se där något, som kardinalen aldrig skulle kunna göra efter, så snillrik han än är!
— Skall jag taga bort fler? frågade Porthos.
— Nej, det räcker med den här; en människa kan nu komma ut eller in genom öppningen.
Porthos försökte och förde hela överkroppen ut genom öppningen.
— Ja, det går, sade han.
— Det tror jag nog, det är en rätt försvarlig öppning. Stick nu ut armen.
— Genom vad?
— Genom den där öppningen.
— Varför det?
— Det skall du strax få veta. Gör blott som jag säger.
Porthos lydde blint som en soldat och stack ut sin arm genom öppningen i gallret.
— Utmärkt! sade d'Artagnan.
— Det ser då ut att gå för sig?
— Ja, det går som en dans, min vän.
— Nå, vad ska jag nu göra.
— Ingenting.
— Det är alltså klart nu?
— Nej, inte ännu.
— Men jag skulle gärna vilja förstå, sade Porthos.
— Hör på, min vän, några få ord skola förklara saken. Dörren till vaktrummet öppnas nu, som du ser.
— Ja, jag ser det.
— Man skickar nu ut på gården, vilken Mazarin måste gå över för att komma till orangeriet, de två soldater, som skola följa honom.
— Ja, se där, nu gå de ut.
— Måtte de nu blott stänga dörren till vaktrummet efter sig! Bra, nu stängde de den!
— Vidare?
— Tyst, de kunna höra oss.
— Men då får jag ju ingenting veta?
— Jo, allt eftersom du utför saken, skall du förstå den.
— Men jag skulle föredraga…
— Du får i stället njuta av överraskningen.
— Ja, det är sant.
— Tyst!
Porthos förblev stum och orörlig.
De två soldaterna närmade sig nu fönstret, under det de gnuggade sina händer, ty som vi redan nämnt, var man nu i februari månad, och det var ganska kallt.
I detsamma öppnades dörren till vaktrummet åter, och man ropade tilbaka en av soldaterna.
Schweizaren lämnade sin kamrat och återvände till vaktrummet.
— Går det för sig ändå? viskade Porthos.
— Ja, ännu bättre, svarade d'Artagnan. Hör på nu! Jag ropar hit den där soldaten för att språka med honom, som jag i går gjorde med en av hans kamrater. Minns du det?
— Ja, men jag förstod inte ett ord av vad han sa.
— Ja visst, men det betyder ingenting… bara du inte förlorar ett ord av vad jag säger dig. All beror på utförandet, Porthos.
— Gott, utförandet är just min starka sida.
— Jag vet det och räknar därför på dig.
— Nå, vidare?
— Jag pratar alltså med soldaten.
— Det har du redan sagt.
— Jag vänder mig åt vänster, så alt du har honom till höger, då han stiger upp på bänken.
— Men om han inte stiger upp?
— Åh, var lugn, det skall han nog göra. I samma ögonblick som han stiger upp på bänken, sträcker du ut din fruktansvärda arm och fattar honom om halsen. Därpå drar du honom, liksom Tobias drog fisken i gälarna, in i vårt rum, men kom ihåg att du kramar honom så hårt, att han inte kan skrika.
— Men om jag skulle strypa honom?
— Nåja, då vore det blott en schweizare mindre, men jag hoppas i alla fall, att du inte behöver strypa honom. Du lägger ned honom här, vi sätta en kavle i munnen på honom och binda honom. På det sättet få vi genast en uniformsrock och en värja.
— Underbart! utbrast Porthos, i det han betraktade d'Artagnan med största beundran.
— Tja, inte så illa!
— Men, återtog Porthos, en uniformsrock och en värja är inte nog för oss båda.
— Nej, men han har ju sin kamrat.
— Ja, det är sant.
— När jag hostar, sträcker du ut armen, då är stunden inne.
— Gott!
De båda vännerna intogo var och en sin anvisade post.
Där Porthos stod, var han helt och hållet undangömd i den skumma fönstervrån.
Soldaten närmade sig fönstret.
— God afton, kamrat! sade d'Artagnan med sin mest inställsamma röst.
— God afton, herre, svarade soldaten.
— Det är inte just någon värme ute, återtog d'Artagnan.
— Brrrrr! utlät sig soldaten med en rysning.
— Ett glas vin skulle väl inte vara att försmå, eller hur?
— Ett glas wein? Ach, det vore micket fälkommet!
— Fisken nappar, viskade d'Artagnan till Porthos.
— Jag har en butelj, tillade han högt.
— En putell? sade schweizaren.
— Ja, se här.
— En full putell?
— Ja, alldeles full, och ni får den gärna, om ni vill dricka min skål.
— Ah, tet vill jack gärne, svarade soldaten, i det han närmade sig.
— Gott, kom då hit och tag den, min vän, fortfor gascognaren.
— Micket gärne! Jack tro tet finnas en pänk tär porte.
— Ja visst, alldeles under fönstret, det ser ut som om den blivit ditställd med flit. Stig upp på den bara… så där, ja.
D'Artagnan hostade.
I samma ögonblick slog Porthos arm ned som en blixt. Hans järnhand grep hårt som en tång om soldatens hals, drog honom in genom öppningen och lade därefter ned honom på golvet, utan att soldaten kunnat få fram ett ljud. Sedan d'Artagnan lämnat honom jämt så mycken tid, som behövdes för att återhämta andedräkten, täppte han till hans mun med sitt skärp och började kläda av honom uniformen med all den snabbhet och skicklighet, som var att vänta av en man, vilken lärt sin konst på slagfältet.
Den bundne soldaten lades sedan på eldstaden, där våra vänner förut utsläckt elden.
— Nu ha vi åtminstone en värja och en uniform, sade Porthos.
— Dem tar jag, svarade d'Artagnan. Om du vill ha en uniform och en värja till, så måste vi göra om leken. Giv akt, nu ser jag den andre soldaten komma ut från vakten.
— Jag tror, att det vore oförsiktigt att åter företaga samma manöver, sade Porthos. Det påstås, att man sällan lyckas två gånger på samma sätt. Om jag förfelade honom, vore allt förlorat. Jag går hellre ut, griper honom i det ögonblick han minst anar det, och lämnar honom åt dig, med kavle i munnen.
— Ja, du har rätt, det är bättre, svarade gascognaren.
— Håll dig då färdig, sade Porthos, i det han gled ned genom öppningen.
Saken utfördes så, som Porthos lovat. Jätten gömde sig i soldatens väg, och då denne gick förbi, högg han honom i halsen, täppte till munnen på honom, sköt honom som en mumie in genom öppningen på fönstergallret och kröp själv in efter honom.
De avklädde nu den andre fången liksom de redan gjort med den förste, lade honom på sängen, band fast honom med sängremmarna, och som sängen var av massiv ek och remmarna dubbla, var man lika lugn i avseende på denne som på den förste.
— Seså, det här går ju bra, sade d'Artagnan. Försök nu att taga på dig den där gynnarens rock, Porthos. Om den är för trång, så gör det ingenting, du behöver i värsta fall bara axelgehänget och hatten med de röda plymerna.
Det befanns, att den andre soldaten var en storväxt och reslig schweizare, varför hans rock passade Porthos ganska bra, ehuru sömmarna sprucko upp på några ställen.
En liten stund hördes endast klädernas frasande, under det d'Artagnan och Porthos i största hast klädde sig.
— Klart! sade de på samma gång. Vad er beträffar, tillade d'Artagnan, i det han vände sig till de båda soldaterna, skall intet ont vederfaras er, om ni hålla er stilla, men om ni rör er ur stället, så äro ni dödens!
Soldaterna höllo sig tysta och stilla. Porthos hand hade övertygat dem om att saken var av allvarligaste beskaffenhet, och att det för ingen del var frågan om något skämt.
— Nu, sade d'Artagnan, vill du väl gärna veta avsikten med det här, Porthos?
— Det tror jag, det!
— Nåväl, vi stiga ned på gärden, intaga de där båda herrarnas plats och promenera fram och tillbaka.
— Mycket gärna, synnerligast som det inte just är så varmt.
— Om ett ögonblick ropar kammartjänaren vakten, liksom han gjorde i går och i förrgår.
— Och då svara vi?
— Nej, tvärtom, vi svara inte.
— Som du vill, jag är inte så angelägen om att svara.
— Vi svara således inte; vi trycka blott ned hatten på huvudet och följa hans eminens.
— Vart då?
— Dit han går… till Athos. Tror du han blir ledsen över att få se oss?
— Aha! utbrast Porthos. Nu förstår jag!
— Jubla inte för tidigt, Porthos, vi äro inte ännu vid målet! sade gascognaren i skämtsam ton.
— Och sedan? Vad händer sedan?
— Följ mig bara, svarade d'Artagnan. Den, som lever, får se!
Han kröp ut genom öppningen och gled lätt ned på gården.
Porthos följde efter samma väg, ehuru med större möda och mindre snabbhet.
De båda i rummet bundna soldaterna darrade av fruktan.
Knappt hade d'Artagnan och Porthos satt fötterna på marken, förrän en dörr öppnades och kammartjänarens röst ropade:
— Vakten!
I detsamma öppnades även dörren till vaktrummet och en röst ropade:
— La Bruyère och du Barthois, kom nu!
— Det tycks, som om jag hette la Bruyère, sade d'Artagnan.
— Och jag du Barthois, tillade Porthos.
— Var är ni? frågade kammartjänaren, vars av ljusskenet bländade ögon sannolikt ej kunde urskilja våra båda hjältar i mörkret.
— Här äro vi, svarade d'Artagnan. Därpå viskade han till Porthos: Nå, vad säger du om det här, min käre du Vallon?
— För tusan, om det bara fortgår som det börjar, så är det utmärkt.