Mysteriet i öknen/Kap 01

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson Ombord på Korosko

Politik  →

I.
OMBORD PÅ KOROSKO

Allmänheten undrar kanske, varför man aldrig i tidningarna fått läsa något om det öde som drabbade Koroskos passagerare. Med de i våra dagar över hela jorden spridda telegrambyråerna, som tacksamt taga emot och befordra även de i minsta mån intressanta nyheter, må det väl synas otroligt, att en internationell tilldragelse av så stor vikt så länge har förblivit obeskriven. Vare det nog sagt, att det fanns mycket starka skäl, både personliga och politiska, att förtiga saken. De närmare omständigheterna voro ganska väl kända av flera personer på den tiden, och en framställning av dem förekom verkligen i en landsortstidning men misstroddes i allmänhet. De ha nu stöpts om i berättelseform, och materialet har hämtats från de under edlig förpliktelse avlagda vittnesmålen av överste Cochrane Cochrane, medlem av Armé- och Marinklubben, samt av brev från miss Adams i Boston. Dessa uppgifter ha kompletterats av det vittnesmål, som av kapten Archer vid den egyptiska Kamelkåren avlades inför den hemliga rannsakningsdomstolen i Kairo. Mr James Stephens har vägrat att skriftligen avfatta sin framställning av saken, men som denna uppsats förelagts honom i korrektur och han icke gjort några rättelser eller stykningar, kan man antaga, att han icke har lyckats upptäcka något allvarligare vanställande av fakta och att, om han har något att invända mot offentliggörandet, så beror det mera på privata och personliga betänkligheter.

Korosko, en flatbottnad, rundgattad propellerångare, med 30 tums djupgående och med linjer som ett strykjärn, avgick den 13 februari 1895 från Shellal ovanför den första katarakten, destinerad till Wady Halfa. Jag har en passagerarelista från denna färd, som jag här meddelar:

Ångaren Korosko, 13 febr.

Passagerare:

Överste Cochrane Cochrane, London.

Mr Cecil Brown, London.

John H. Headingly, Boston, U. S. A.

Miss Adams, Boston, U. S. A.

Miss S. Adams, Worcester, Mass., U. S. A.

Mons. Fardet, Paris.

Mr och mrs Belmont, Dublin.

James Stephens, Manchester.

Pastor John Stuart, Birmingham.

Mrs Schlesinger, med barn och barnjungfru, Florens.

Detta var det sällskap. som bröt upp från Shellal med avsikt att färdas utför de två hundra engelska mil av den nubiska Nilen, som ligga mellan den första och andra katarakten.

Det är ett egendomligt land, detta Nubien. Omväxlande i bredd mellan några mil och några meter — ty här avses endast den obetydliga delen, som är mottaglig för odling — sträcker det sig i en smal, grön, palmkantad remsa på ömse sidor om den breda, kaffefärgade floden. Bortom denna remsa utbreder sig på den libyska flodstranden en vild och obegränsad öken, som upptager Afrikas hela bredd. På andra sidan begränsas en lika kal öken först av Röda havet i fjärran. Mellan dessa båda ofantliga och nakna vidder slingrar sig Nubien son en grön sandorm utefter floden. Här och där försvinner det helt och hållet, och Nilen rinner mellan svarta och solspruckna höjder, där den orangegula flygsanden ligger som glaciärer i dälderna. Överallt ser man spår av försvunna folk och civilisationer, som gått under. Groteska gravar äro strödda över kullarna eller avteckna sig mot horisonten: pyramidgravar, tumulusgravar, klippgravar — överallt gravar. Och emellanåt, då ångaren dubblerar en klippudde, ser man en övergiven stad däruppe — hus, vallar, bröstvärn — där solen skiner genom de tomma fönstergluggarna. Än får man veta, att de varit romerska, än egyptiska, än har allt minne av deras namm och ursprung gått förlorat. Man gör sig själv med häpnad den frågan, varför något folk skulle bygga på en så besynnerlig och enslig plats, och man har svårt att gå in på det antagandet, att det endast varit för att få vakthus för det rikare landet nedanför, och att dessa talrika städer varit lika många fästningar för att utestänga de vilda och rovlystna männen från södern. Men huru deras tillvaro än skall förklaras, vare sig genom tillvaron av grymma grannar, eller på grund av klimatisk omväxling, där stå de emellertid, dessa bistra och tysta städer, och uppe på kullarna kan man se deras invånares gravar som kanongluggarna på ett örlogsfartyg. Det är genom detta trolska, döda landskap som turisterna röka, prata och flirta sig upp till den egyptiska gränsen.

Koroskos passagerare utgjorde ett muntert sällskap, ty de flesta av dem hade tillsammans rest från Kairo upp till Assuan, och även den anglosaxiska isen smälter fort på Nilen. De voro nog lyckliga att icke ha ibland sig en enda obehaglig person, som på dessa små ångare är tillräcklig att störa hela sällskapets nöje. På ett fartyg, som föga annat än en stor ångbarkass, har en tråkmåns, en misantrop eller en brumbjörn alla de övriga i sitt våld. Men Korosko var fri från alla sådana element. Överste Cochrane Cochrane var en av dessa officerare, som den brittiska regeringen enligt ett i stort tilltaget genomsnittssystem vid en viss ålder förklarar odugliga till vidare tjänstgöring och som bevisa detta systems värde genom att tillbringa sina ålderdomssvaghetsår med att göra forskningsresor i Marocko eller skjuta lejon i Somaliland. Han var en mörklagd, ståtlig, örnnäst man med ett artigt och förekommande sätt, men med skarpa, forskande ögon, mycket prydlig i sin klädsel och punktlig i sina vanor, en gentleman ända ut i fingerspetsarna med deras välvårdade naglar. I sin anglosaxiska motvilja för alla känsloutgjutelser hade han lagt sig till med ett lugnt och behärskat sätt, som vid första bekantskapen kunde verka frånstötande; och han syntes dem, som verkligt kände honom, i någon mån anstränga sig att dölja det ömma hjärta och de mänskliga känslor, som påverkade hans handlingar. Det var snarare respekt än tillgivenhet han hade ingivit sina reskamrater; ty de kände, liksom alla som någonsin hade kommit i beröring med honom, att han var en man, med vilken det var föga sannolikt att bekantskapen skulle övergå till vänskap, ehuruväl, om det verkligen blev vänskap, den skulle komma att utgöra en oförvansklig och oskiljaktig del av honom själv. Han hade gråsprängda, militäriska mustascher, men hans hår var egendomligt svart för hans ålder. Han gjorde aldrig i samtal några häntydningar på de talrika fälttåg, han bevistat och där han hade utmärkt sig, och man anförde vanligen som skäl för hans tystlåtenhet, att hans krigiska bedrifter lågo så långt tillbaka i tiden, att han måste offra sin militära ära för sin oförgängliga ungdoms altare.

Mr Cecil Brown — för att ta namnen i den godtyckliga ordning, vari de förekomma på passagerarelistan — var en ung diplomat vid en av kontinentens ambassader, något bekajad med Oxfordmanér och onaturligt och omänskligt raffinerad, men intressant i sitt tal och med kultiverade tankar. Han hade ett vackert, melankoliskt ansikte, små vaxade mustascher, låg röst och likgiltigt sätt, som dock hade den förtjusande vanan att plötsligt livas upp till ett hastigt småleende och ett glädjeskimmer, då någonting tilltalade hans fantasi. Han valde Walter Pater till reslektyr och satt hela dagen, reserverad men älskvärd, under soltältet med sin roman och en anteckningsbok på fältstolen bredvid sig.

Amerikanerna bildade en grupp för sig. John H. Headingly var från Nya England, hade graduerats vid Harvard universitet och gjorde nu en resa kring jorden för att fullända sin uppfostran. Han gick och gällde som typen för den bästa sortens unga amerikaner — livlig, vaken, stadgad, vetgirig och fördomsfri, med en vacker barlast av från sekterism fri men allvarlig religiös känsla, som höll honom stadig mitt bland alla ungdomens häftiga stormilar. Han hade mindre av den verkliga kulturens sken och mera av dess verklighet än den unga Oxforddiplomaten, ty han hade livligare känslor om än mindre exakta kunskaper. Miss Adams och miss Sadie Adams voro faster och brorsdotter, den förra en liten energisk, knotig gammal mö från Boston med ett stort förråd av obegagnad ömhet bakom sina sträva och svartmuskiga drag. Hon hade aldrig förr varit borta från hemmet, och hon hade nu fullt upp att göra med den frivilligt åtagna uppgiften att bringa Österlandet upp till MasMachusetts’ måttstock. Hon hade knappast landstigit i Egypten, förrän hon kom underfund med att landet behövde hjälpas till rätta, och alltsedan hon kom till den övertygelsen, hade hon haft full sysselsättning. De sadelbrutna åsnorna, de utsvultna pariahundarna, flugorna kring småbarnens ögon, de nakna ungarna, de närgångna tiggarna, de trasiga, osnygga kvinnorna, allt detta vädjade till hennes samvete, och hon grep sig modigt an med sitt reformationsarbete. Men som hon icke kunde ett ord av språket och var oförmögen att upplysa någon av delinkventerna om vad det var hon önskade, var efter hennes resa uppför Nilen det urâldriga Österlandet precis likadant, som hon hade funnit det, men sina reskamrater hade hon förskaffat mången glad stund. Ingen hade roligare åt hennes ansträngningar än hennes brorsdotter, Sadie, som med miss Belmont delade utmärkelsen att vara den mest populära personen ombord. Hon var mycket ung — nyss utkommen från skolan — och hon hade ännu många av barnets både förtjänster och fel. Hon hade dess frimodighet, dess trohjärtade tillit, oskuldsfulla rättframhet och muntra lynne, men också dess talträngdhet och brist på vördnad. Men till och med hennes fel roade de andra, och om hon också ännu hade många av ett kvickt barns kännetecken, var hon dock en lång och vacker ung dam, som såg äldre ut än hon i verkligheten var på grund av det över öronen nedkammade håret och det fulla klänningslivet och kjolen. Fraset av denna hennes kjol, hennes frimodiga, genomträngande röst och behagliga, smittande skratt voro välkända och välkomna ljud ombord på Korosko.

De andra passagerarna kunna vi avfärda mera kort. Några voro intressanta, några neutrala, men alla älskvärda. Monsieur Fardet var en godmodig men dispytlysten fransman, som hade de mest bestämda åsikter om Storbritanniens djupa stämplingar och olagligheten av dess ställning i Egypten. Mr Belmont var en järngrå, grovlemmad irländare, berömd som en utomordentligt skicklig skytt, pristagare vid alla stora målskjutningar. Han hade sin hustru med sig, en mycket förtjusande och fin dam, full av den för hennes nation betecknande angenäma skämtsamheten. Mrs Schlesinger var en stilla och blid medelålders änka, med alla sina tankar upptagna av sitt sex år gamla barn, såsom en mors tankar väl måste vara ombord på en båt, som i stället för en ordentlig brädgång har en öppen reling. Pastor John Stuart var en separatistpräst från Birmingham — presbyterian eller kongregationalist — en ofantligt korpulent man, långsam och trög i sitt sätt, men begåvad med ett rikt förråd av torrolig lustighet, som efter vad jag hört gjorde honom till en omtyckt predikant och en lyckad talare på avancerat radikala möten.

Slutligen var där mr James Stephens, en advokat från Manchester (yngste delägare i firman Hickson, Ward och Stephens), som reste för att bli kvitt följderna av influensa. Stephens var en man, som under loppet av trettio år hade arbetat sig upp från firmans fönstertvättare till delägare däri. Under största delen av denna långa tid hade han varit fördjupad i torra, tekniska göromål, endast levat för att tillfredsställa gamla klienter och skaffa nya, tills hans själ och sinne blevo lika metodiska och precisa som de lagparagrafer han utlade. Hans fina och känsliga natur var i fara att bli lika förkrympt som en affärsträls. Hans arbete hade blivit honom en inrotad vana, och som han var ungkarl, fanns det knappast något intresse i livet, som drog honom därifrån, så att hans själ småningom blev inmurad som en medeltida nunnas kropp. Men slutligen kom denna vänliga sjukdom, och naturen knuffade James Stephens ur hans gamla hjulspår och skickade honom ut i stora vida världen, långt bort från det larmande Manchester och hans bokhyllor, fulla av auktoriteter i kalvskinnsband. I början tog han sig djupt därav. Allting föreföll honom tråkigt i jämförelse med hans lilla arbete. Men småningom öppnades hans ögon, och han började dunkelt inse att det var hans arbete, som var tråkigt i jämförelse med denna underbara, omväxlande, oförklarliga värld, om vilken han var så okunnig. Han fick en obestämd uppfattning av, att avbrottet i hans bana kunde bli av större vikt än själva banan. Alla slags nya intressen bemäktigade sig honom, och den medelåldrige lagkarlen utvecklade en efterglöd av den ungdom han hade förnött bland sina böcker. Hans karaktär hade tagit för bestämda former, för att han skulle kunna bli annat än torr och precis i sitt sätt och en smula pedantisk i sitt tal, men han läste och tänkte och observerade och gjorde understrykningar och anteckningar i sin Bædeker liksom fordom i sina juridiska luntor. Han hade rest med från Kairo och kommit på vänskaplig fot med miss Adams och hennes brorsdotter. Den unga amerikanska flickan med sitt prat, sin käckhet och sitt outtömliga goda lynne roade och intresserade honom, och hon å sin sida kände en blandning av respekt och medlidande för hans vetande och hans brister. Sålunda blevo de goda vänner, och man drog på munnen, då man såg hans mulna och hennes soliga ansikte luta sig över samma resehandbok.

Lilla Korosko gled bolmande och spottande uppför floden, sparkade upp det vita vattnet bakom sig och gjorde mera väsen över sina fem knop i timmen än en atlantångare på rekordresa. På däck, under det tjocka soltältet, satt hennes lilla familj av passagerare, och då och då efter några timmar saktade hon farten och makade sig fram till flodbanken för att låta dem bese ännu ett av de otaliga templen. Men fornlämningarna bli mera moderna, ju längre upp man kommer från Kairo, och resande, som i Gize och Sakara ha sett sig mätta på de äldsta av människohand uppförda byggnader, rynka på näsan åt tempel, som knappast äro äldre än den kristna tidräkningen. Ruiner, som skulle betraktas med beundran och vördnad i vilket annat land som helst, lägger man knappast märke till i Egypten. Turisterna besågo med dåsigt intresse de nubiska basreliefernas halvgrekiska konst; de klättrade upp på Koroskokullen för att se solen gå upp över den vilda öknen österut; de blevo slagna med häpnad över Abu Simbels väldiga helgedom, där någon gammal människoras har urholkat ett berg, som om det hade varit en ost; och slutligen, på aftonen av den fjärde resdagen, anlände de till Wady Halfa, garnisonsstaden vid gränsen, några timmar försenade på grund av ett litet missöde med maskinen. Följande förmiddag skulle användas till en utflykt till den berömda Abusirklippan, varifrån man har en vidsträckt utsikt över den andra katarakten. Vid halvniotiden, då passagerarna sutto på däck efter middagen, kom dragomanen Mansur, halvt kopter, halvt syrier, såsom vanligt om kvällarna, fram och meddelade den programmet för morgondagen.

»Mina damer och herrar», sade han och dök oförskräckt ned i sin strida men brutna ström av engelska, »i morgon ska ni komma ihåg att inte glömma stiga upp, då gonggongen kallar er, för att hinna göra utflykter till klockan tolv. Då vi kommit till det ställe, där åsnorna vänta oss, ha vi fem engelska mil att rida genom öknen, varvid vi färdas förbi ett Ammon-Ras tempel, som förskriver sig från adertonde dynastien, och komma sedan fram till Abusirs berömda predikstolsklippa. Predikstolsklippan antages ha fått det namnet, därför att det är en klippa, som ser ut som en predikstol. Då vi kommit fram dit, ska ni veta, att vi äro på själva den yttersta gränsen av civilisationen och att vi bara ett litet stycke längre bort skulle komma in i dervischernas land, såsom vi tydligt kunna se på toppen. Då vi kommit upp på spetsen, ha vi en full överblick av andra katarakten med sina vilda naturskönheter och den rysligaste omväxling. Här inrista alla berömda personer sina namn — och därför skall väl ni, mitt herrskap, också inrista era.» Mansur gjorde en paus, för att vänta på ett fnissande, och bugade sig, då det kom. »Sedan vända vi om igen till Wady Halfa och stanna där två timmar för att 'spektera' Kamelregementet ävensom djurens utfodring och basaren före avfärden, och önskar jag er en mycket lycklig god natt.»

Hans vita tänder glänste i lampljuset, och därpå försvann småningom hans långa mörka kjol, hans korta engelska överrock och hans röda fez utför trappan. Konversationens dämpade surr, som hade avbrutits vid hans ankomst, började på nytt.

»Jag litar på att ni, mr Stephens, ger mig fullständiga upplysningar on Abusir», sade miss Sadie Adams. »Jag vill gärna veta vad det är jag ser på, just då jag ser på det, men inte få veta det först sex timmar efteråt i min hytt.»

»Jag tror aldrig att jag kan få reda på det», sade hennes tant. »Då jag lyckligt och väl är hemma vid Commonwealth Avenue igen, får jag tid att läsa om alltihop, och då tror jag nog att jag skall börja bli förtjust och längta att få komma tillbaka hit igen. Men det är i alla fall rysligt snällt av er, mr Stephens, att ni vill försöka ge oss några upplysningar.»

»Jag trodde, att ni skulle vilja ha noggranna upplysningar, och därför har jag satt upp en liten översikt av ämmet», sade Stephens och räckte miss Sadie en bit papper.

Hon såg på det vid däckslampans sken och brast i hjärtligt skratt.

»In Abusir», läste hon. »Vad i all världen menar ni med in, mr Stephens? Det stod 'in Ramses II' på det papper ni senast gav mig.»

»Det är en vana jag lagt mig till med, miss Sadie», sade Stephens; »juristerna bruka så, när de sätta upp ett memo.»

»Sätta upp — vad för slag?»

»Ett memo — ett memorandum, förstår ni. Vi skriva då på in, det vill säga: innehåller det och det, den sak det är fråga om.»

»Det är väl ett bra och praktiskt sätt, kan jag förstå», sade miss Sadie, »men nog tar det sig lustigt ut, då det är fråga om naturscenerier eller döda egyptiska kungar. In Cheops låter det inte komiskt?»

»Nej, det kan jag inte säga», sade Stephens.

»Jag undrar, om det är sant, att engelsmännen ha mindre humor än amerikanerna, eller om det bara är ett annat slags humor», sade den unga flickan; hon hade ett lugnt, abstrakt sätt att tala, liksom om hon tänkte högt. »Jag har alltid trott, att de hade mindre av den varan, men när jag tänker närmare på saken, så äro ju Dickens och Thackeray och Barrie och så många andra av de humorister, vi beundra mest, engelsmän, och aldrig i mitt liv har jag hört folk skratta så våldsamt som på en teater i London. Det satt en herre bakom oss, och varje gång han skrattade, trodde tant, att en dörr hade öppnats, ett sådant luftdrag blev det. Men ni har många lustiga uttryck, mr Stephens.»

»Vad är det mera, som ni tycker är lustigt, miss Sadie?»

»Jo, då ni skickade mig biljetten till templet och den lilla kartan, började ni ert brev: 'Härmed närslutes', och nederst på sidan inom parentes stod: '2 bilagor'»

»Det brukas alltid så i affärsstil.»

»I affärsstil, ja», sade Sadie buttert, och det uppstod tystnad.

»Det är en sak jag skulle vilja», sade miss Adams med den hårda, metallklingande röst, med vilken hon maskerade sitt goda hjärta, »och det är, att jag kunde få ett samtal med det här landets lagstiftare och lägga för dem några enkla fakta. Jag skulle bilda mitt eget program, mr Stephens, och leda ett parti i enlighet med det. Ett lagförslag om obligatoriskt användande av ögonvatten skulle bli en av punkterna i mitt partiprogram, ett annat skulle påbjuda avskaffandet av de där yashmakslöjorna, som förvandla en kvinna till en packe bomullsvaror med ett par ögon uti.»

»Jag kunde aldrig förstå varför de buro dem», sade Sadie, förrän jag en dag fick se en med upplyft slöja. Då förstod jag.»

»De pina ut mig, de där kvinnorna», utropade miss Adams förargad. »Lika gärna kunde man predika pliktkänsla och anständighet och renlighet för en hop klädbylten. Senast i går, mr Stephens, gick jag i Abu Simbel förbi ett av deras hus — om man kan kalla en sådan där smutshög ett hus — och jag såg i dörren två barn med den vanliga skorpan av flugor kring ögonen och stora hål i deras eländiga blåa skynken. Jag hoppade av min åsna, vek upp klänningsärmarne och tvättade grundligt deras ansikten med min näsduk och sydde ihop deras revor — ty i det här landet kunde jag lika gärna gå i land utan mitt syskrin som utan mitt vita parasoll. Medan jag var i farten, gick jag in i rummet — ett sådant rum! — och körde ut alla som voro därinne, och ställde till rengöring som om jag hade varit deras hjälpgumma. Jag fick inte se mera av det där Abu Simbeltemplet, än om jag aldrig hade lämnat Boston, men nog såg jag mera damm och sopor än jag trodde det var möjligt att samla ihop i ett hus, som inte var större än en vanlig badhytt. Från och med det jag fäste upp min klänning och tills jag kom ut — svart i synen som skorstenen där — var det bara en timme eller halvannan på sin höjd, men sannerligen hade jag inte fått det där huset rent och prydligt som ett spritt nytt dockskåp. Jag hade med mig en New York Herald, och jag satte upp pappersremsor på deras hyllor. Nåväl, mr Stephens, när jag hade slutat tvätta mina händer utanför, gick jag förbi dörren igen, och där sutto de båda barnen med sina ögon fulla av flugor och precis likadana som förut, undantagandes att de hade var sin lilla pappersmössa, gjord av New York Herald, på huvudet. — Nej, Sadie, nu är klockan snart tio, och i morgon ska vi tidigt på utflykt.»

»Det är för vackert, den purpurröda himmeln och de stora silverstjärnorna!» sade Sadie. »Se på den tysta öknen och kullarnas svarta skuggor. Det är storartat, men också hemskt; och när man tänker på, att vi verkligen, som den där dragomanen sade nyss, äro vid utkanten av civilisationen och att det inte finns annat än vildhet och blodutgjutelse där borta, där Södra Korset tindrar så vackert, åh, då är det som om man stod på den vackra brädden av en vulkan i verksamhet!»

»Prat, Sadie, tala inte så, barn!» sade hennes tant nervöst; »man kan bli vettskrämd bara av att höra på dig.

»Men, tant lilla, känner du inte själv på samma sätt? Se bara på den stora öknen där, hur den sträcker sig allt längre och längre bort, tills den förlorar sig bland skuggorna. Hör, hur melankoliskt vinden viskar över den! Aldrig i mitt liv har jag sett någonting högtidligare.»

»Det gläder mig, att vi funnit någonting, som gör dig högtidligt stämd, min unge», sade hennes tant. »Jag har eljest ibland tänkt … Vad i all världen var det ?»

Från något ställe bland kullarnas skuggor på andra sidan floden hade hörts ett gällt, gnällande läte, som tilltog allt mera och slutade i ett långt och trött klagande.

»Det är bara en schakal, miss Adams», sade Stephens; »jag hade tillfälle att höra en, då vi voro ute och sågo på Sfinxen vid månljus.»

»Om saken kunde göras om, skulle jag aldrig komma längre än till Assuan», sade hon. »Jag kan inte begripa vad som kom åt mig, att jag förde dig hela den här vägen upp, Sadie. Din mor kommer att tro mig vara spritt galen, och jag skulle aldrig våga se henne i ansiktet mera, om vi råkade på något sätt illa ut. Jag har sett allt vad jag önskar se av den här floden och allt vad jag nu begär, är att komma tillbaka till Kairo.»

»Men tant lilla», utropade flickan, »det är inte likt dig att vara klenmodig!»

»Ja, jag vet inte hur det är, Sadie, men jag känner mig en smula nervsvag, och det jamande odjuret där borta var mer än jag kunde bära. Men vi ha åtminstone den trösten, att vi enligt resprogrammet äro på väg tillbaka i morgon, sedan vi sett den där klippan eller templet eller vad det är för slag. Jag är proppfull av klippor och tempel, mr Stephens, och skulle alls inte vara ledsen, om jag aldrig finge se några mera. Men kom nu, Sadie. God natt!»

»God natt! God natt, miss Adams!»

Och de båda damerna gingo ned i sina hytter.

Monsieur Fardet språkade halvhögt med Headingly, den graduerade unge amerikanen, och böjde sig förtroligt fram mellan det han bolmade på sin cigarrett.

»Dervischer, mr Headingly!» sade han på förträfflig engelska men skiljande stavelserna åt, som fransmännen göra. Det finns inga dervischer, de existera inte.»

»Kors, jag trodde, att skogarna voro fulla av dem, sade amerikanen.

Monsieur Fardet såg bort åt det håll, där överste Cochranes brinnande cigarr glödde genom mörkret.

»Ni är amerikan, och ni tycker inte om engelsmän», viskade han. »Det är allmänt bekant på kontinenten, att amerikanerna äro ovänligt stämda mot engelsmännen.»

»Nåja», sade Headingly på sitt långdragna och betänksamma sätt, jag nekar inte till att vi kunna vara litet fnurriga, och det finns åtskilliga bland vårt folk i synnerhet av irländsk härkomst som alltid äro förargade på England; men de flesta av oss äro vänligt stämda mot moderlandet. Ser ni, engelsmännen kunna nog ibland vara retsamma, men när allt kommer omkring äro de ändå vårt folk, och det kunna vi inte utplåna från historiens griffeltavla.»

»Eh bien!» sade fransmannen. Men jag kan åtminstone säga er, vad jag inte skulle kunna säga till de andra, utan att förarga dem. Jag upprepar ännu en gång, att det inte finns några dervischer. De äro en uppfinning av lord Cromer av år 1885.»

»Vad säger ni?» utbrast Headingly.

»Det är allmänt känt i Paris och det har stått i La Patrie och andra av våra så väl underrättade tidningar.»

»Men detta är oerhört!» sade Headingly. »Är det er mening att säga mig, monsieur Fardet, att belägringen av Khartum och Gordons död och allt det andra var en stor bluff?»

»Jag nekar inte till att det var ett uppror, men det var lokalt, förstår ni, och är nu för länge sedan glömt. Sedan dess har djup fred rått i Sudan.»

»Men jag har hört talas om rövartåg, monsieur Fardet, och jag har läst om bataljer också, då araberna försökte inkräkta Egypten. Senast i förrgår, då vi passerade Toski, sade dragomanen, att där hade stått en strid. Är det också bara bluff?»

»Bah, min vän, ni känner inte engelsmännen. Ni uppfattar dem som ni ser dem med sina pipor och sina belåtna miner, och ni säger: 'Det där är hyggliga, godmodiga människor, som aldrig vilja skada någon.' Men de fundera och vänta och planera hela tiden. 'Här är Egypten svagt', säga de. Allons! Och så slå de ner som en fiskmås på en brödbit. 'Här ha ni ingenting att säga!' ropar världen. 'Packa er i väg!' Men England har redan börjat ställa allting i ordning, precis som den snälla miss Adams, då hon tränger in i en arabs hus. 'Kom ut', säger världen. 'Ja visst', säger England, 'vänta bara en liten minut, tills jag gjort allting fint och snyggt'. Världen väntar ett år eller så och säger sedan återigen: 'Kom ut.' — 'Vänta bara litet', säger England; 'det är oroligheter i Khartum, när jag ordnat den saken, skall jag med glädje komma ut'. Man väntar tills det är över, och sedan säger man åter: 'Kom ut.' 'Hur skall jag kunna komma ut', säger England, 'då det alltjämt är rövartåg och strider? Om vi lämnade Egypten, skulle det bli överrumplat.' 'Men det är ju inga rövartåg', säger världen. 'Jaså inte det?' säger England, och inom en vecka äro tidningarna fulla av beskrivningar över nya härjningar av dervischerna. Vi äro inte blinda allesammans, mr Headingly; vi förstå mycket väl hur sådana saker åstadkommas. Några beduiner, litet backschisch, några tomma patroner — och så är rövartåget färdigt!»

»Det är bra, sade amerikanen, det gläder mig att lära känna saken från den rätta sidan, ty jag har ofta grubblat över den. Men vad får England för sitt besvär?»

»Det får landet, monsieur.»

»Jag förstår. Ni menar till exempel, att där finns en förmånlig tulltariff för engelska varor?»

»Nej, den är densamma för alla.»

»Nå, men engelsmännen få alla koncessioner?»

»Alldeles, monsieur».

»Till exempel, järnvägen, som man håller på och bygger rätt igenom landet, den som går utmed floden, den blir en utmärkt affär för engelsmännen?»

Monsieur Fardet var en ärlig man, om han också hade rik fantasi.

»Det är ett franskt bolag, monsieur, som fått koncession på den järnvägsanläggningen», sade han.

Amerikanen kände sig brydd.

»Då tycker jag, att de inte få mycket för sitt besvär», sade han. »Men naturligtvis måste de på något sätt ha några indirekta fördelar. Till exempel, Egypten måste säkerligen betala och underhålla alla dessa rödrockar i Kairo.»

»Egypten, monsieur! Nej, de betalas av England.»

»Nåja, de förstå väl bäst sin egen sak, men jag tycker, att de göra sig bra mycket besvär för så ytterst litet i utbyte. Om de finna sig i att utan ersättning hålla ordning och skydda gränsen, varvid de ständigt hotas av krig med dervischerna, vet jag inte varför någon annan skulle ha någonting emot det. Säkerligen vill ingen förneka, att landets ekonomiska ställning förbättrats ofantligt, sedan engelsmännen kommo dit; det bevisas av tullrapporterna. Jag har också hört, att de fattiga nu kunna få rättvisa, vilket de aldrig fingo förut.»

»Men vad ha de här alls att göra?» utropade fransmannen förargad. »Må de gå tillbaka till sin ö. Vi vilja inte ha dem över hela världen.»

»Nåja, det måste erkännas, att för oss amerikaner, som allesammans leva i vårt eget land, förefaller det besynnerligt, att ni europeiska folk jämt och ständigt så att säga rinna över in i något annat land, som alls inte var avsett för er. Naturligtvis är det lätt för oss att tala så, ty vi ha ännu utrymme, och mer än som behövs, för allt vårt folk. När vi börja knuffa varandra över kanten, få vi ta till annekteringspolitiken, vi också. Men redan nu har man här i Nordafrika Italien i Abyssinien, England i Egypten, Frankrike i Algeriet …»

»Frankrike!» utropade monsieur Fardet. »Algeriet tillhör Frankrike! Ni skrattar, monsieur. Jag har den äran att önska er god natt.»

Och han steg upp och gick, stolt och stel i skymfad patriotism, ned i sin hytt.