Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/38
| ← Stockholm |
|
Fram över Gästrikland → |
XXXVIII.
GORGO, ÖRNEN.
Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats, som sköt ut från en brant bergvägg. Det var förfärdigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals över varandra. Under många år hade det blivit tillbyggt och förstärkt och låg nu på klipphyllan, ett par meter brett och nära nog lika högt som en lappkåta.
Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgäss. Denna dal var en förträfflig tillflyktsort för dem. Den var så undangömd mellan bergen, att det inte var mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna. Mitt i dalen låg en liten rund sjö, där det fanns gott om föda för de små gässlingarna, och på de tuviga sjöstränderna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta björkar, funnos de bästa häckplatser, som gässen gärna kunde önska sig.
I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och vildgäss nere i dalen. Vart år rövade örnarna bort några av dem, men aktade sig väl för att taga så många, att vildgässen inte skulle våga bo kvar i dalen. Vildgässen å sin sida hade inte så liten nytta av örnarna. Rövare voro de, men de höllo andra rövare på avstånd.
Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, stod den gamla förargåsen Akka från Kebnekajse en morgon på bottnen av fjälldalen och såg upp till örnnästet. Örnarna brukade draga ut på jakt en stund efter soluppgången, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.
Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga fåglarna lämnade klipphyllan. Sköna, men fruktansvärda svävade de ut i luften. De ställde kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad.
Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till det andra och ge råd om ruvningen och skötseln av ungarna. Dessutom höll hon utkik inte bara efter örnarna, utan också efter fjällrävar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tänkas hota vildgässen och deras ungar.
Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna. På samma sätt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände sig då trygg för dem, som hörde henne till. Men denna dagen såg hon inte örnarna vända tillbaka. »Jag måtte ha blivit gammal och slö,» tänkte hon, när hon hade väntat på dem en stund. »Nu måste ju örnarna vara hemkomna för längesedan.»
Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och väntade att få se örnarna på det vassa utsprånget, där de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon försökte att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjällsjön, men hon förfelade dem på nytt. Återigen jämrade hon sig över att hon hade blivit gammal. Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.
Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana efter örnarna. Men inte heller nu såg hon dem. Däremot hörde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljöd både argt och jämmerligt och tycktes komma från örnnästet. »Kan det verkligen vara något på tok däroppe hos örnarna?» tänkte hon. Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se ner i örnboet.
Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat.
Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örnnästet. Det var en hemsk plats att komma till. Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där. I boet och på klipphyllan lågo vitnade ben, blodiga fjädrar och skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda ripfötter. Också örnungen, som låg mitt i allt detta, var motbjudande att skåda med sitt stora, gapande näbb, sin klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga vingar, där de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar.
Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på bokanten, men hon såg sig på samma gång oroligt omkring åt alla håll, för hon väntade i varje ögonblick, att de gamla örnarna skulle vända om hem.
»Det var då väl, att det äntligen kommer någon,» ropade örnungen. »Skaffa genast hit mat åt mig!»
»Nå nå, ha inte så bråttom!» sade Akka. »Tala först om för mig var far och mor håller till!»
»Ja, den som det visste bara! De for sin väg i går morse och lämnade mig en fjällämmel att leva av, medan de var borta. Du kan väl begripa, att den är slut för längesedan. Det är skamligt av mor att låta mig svälta på det här sättet.»
Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tänkte på att om hon läte örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske slippa hela rövarföljet för all framtid. Men på samma gång bar det henne mycket emot att inte bistå en övergiven unge, för så vitt det var henne möjligt.
»Vad sitter du och stirrar efter?» sade örnungen. »Hörde du inte, att jag vill ha mat?»
Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla sjön nere på dalbottnen. En stund efteråt kom hon åter upp till örnboet med en laxöring i näbben.
Örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken framför honom. »Tror du, att jag kan äta sådant där?» sade han, sköt fisken åt sidan och försökte hugga till Akka med näbben. »Skaffa mig en ripa eller en lämmel, hör du!»
Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen ett duktigt nyp i nackskinnet. »Jag ska säga dig,» sade den gamla, »att om jag ska skaffa dig mat, får du vara nöjd med vad jag kan ge dig. Din far och mor är döda, så att av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här och svälta ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så ska jag inte hindra dig.»
När Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin väg och visade sig inte i örnboet förrän en god stund efteråt, Örnungen hade ätit upp fisken, och när hon lade ner en till framför honom, sväljde han den genast, fastän det nog syntes på honom, att den föreföll honom mycket motbjudande.
Akka fick ett drygt arbete. De gamla örnarna visade sig aldrig mer, och hon måste ensam skaffa örnungen all den föda, som han behövde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glömde snart sina föräldrar, örnarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka å sin sida älskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon försökte ge honom en god uppfostran och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod.
När ett par veckor hade gått, började Akka märka, att den tiden nalkades, då hon skulle byta fjädrar och bli ur stånd att flyga. På ett helt månvarv skulle hon inte kunna bära mat till örnungen, och han skulle nödgas svälta ihjäl.
»Nu, Gorgo,» sade Akka en dag till honom, »kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det gäller nu om du vågar att komma ner till dalbottnen, så att jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att välja emellan att svälta ihjäl häroppe eller att kasta dig ner till dalen, men också detta kan kosta ditt liv.»
Utan ett ögonblicks betänkande steg örnungen upp på bokanten, vårdade sig knappast om att mäta avståndet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina små vingar och gav sig åstad. Han rullade runt i luften ett par gånger, men gjorde ändå så pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tämligen oskadd.
Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sällskap med de små gässlingarna och blev en god kamrat för dem. Eftersom han betraktade sig som en gåsunge, sökte han leva på samma sätt som de, och när de summo ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna. Det vållade honom mycken förödmjukelse, att han inte kunde lära sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig. »Varför kan jag inte simma, jag som de andra?» sade han. — »Du fick för krokiga klor och för stora tår, medan du låg däroppe på klipphyllan,» sade Akka. »Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
Örnungens vingar blevo snart så stora, att de kunde bära honom, men inte förrän på hösten, när gåsungarna fingo lära att flyga, föll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid för honom, för i denna idrott blev han genast den förnämsta. Hans kamrater dröjde aldrig längre uppe i luften, än de voro tvungna, men han uppehöll sig där nästan hela dagen och övade sig i flygkonsten. Ännu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat släkte än gässen, men han kunde inte undgå att lägga märke till en mängd saker, som förvånade honom, och han gjorde Akka ständiga frågor. »Varför springer ripor och lämlar och gömmer sig, när min skugga faller över fjället?» frågade han. »Inte visar de sådan skräck för de andra unggässen.» — »Dina vingar blev förvuxna, när du låg på klipphyllan,» sade Akka. »Det är detta, som skrämmer de små kräken. Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
Sedan örnen väl kunde flyga, lärde han sig själv att fiska och fånga grodor, men snart började han grubbla också över detta. »Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?» sade han. »Det gör ju inte de andra unggässen.» — »Det kommer sig därav, att jag inte hade någon annan mat att ge dig, när du låg oppe på klipphyllan,» sade Akka, »Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.»
När vildgässen företogo sin höstflyttning, flög Gorgo med i deras flock. Alltjämt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av fåglar, som voro på färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland dessa, när Akka visade sig med en örn i följe. Vildgässens fylking omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt högt uttalade sin förvåning. Akka bad dem tiga, men det var inte möjligt att binda så många yra tungor. »Varför kallar de mig för en örn?» frågade Gorgo oupphörligen och blev allt mer och mer retad. »Ser de inte, att jag är en vildgås? Jag är ingen fågelätare, som förtär mina likar. Hur vågar de ge mig ett så fult namn?»
En dag foro de över en bondgård, där många höns gingo på sopbacken och plockade. »En örn! En örn!» ropade hönsen och började springa för att söka skydd. Men Gorgo, som alltid hade hört örnarna omtalas som vilda ogärningsmän, kunde inte styra sin vrede. Han fällde samman vingarna, sköt ner till marken och slog klorna i en av hönorna. »Jag ska lära dig, jag, att jag inte är en örn,» ropade han vredgad och högg till henne med näbben.
I detsamma hörde han Akka ropa på honom uppifrån luften, och han höjde sig lydigt. Vildgåsen flög emot honom och började tukta honom. »Vad tar du dig för?» ropade hon och högg till honom med näbben. »Var det kanske din mening att riva ihjäl den stackars hönan? Du borde skämmas!» Men när örnen utan att göra motstånd tog emot upptuktelse av vildgåsen, steg det upp en storm av gyckel och speord från de stora fågelskarorna, som omgåvo dem. Örnen hörde detta och vände sig mot Akka med vreda blickar, som om han hade velat anfalla henne. Men han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nå honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vildgässen sågo honom.
Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken.
»Jag vet nu vem jag är,» sade han till Akka. »Eftersom jag är en örn, måste jag leva så, som det anstår en örn, men jag tycker, att vi kan vara vänner i alla fall. Dig eller någon av de dina ska jag aldrig angripa.»
Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en örn till en from och ofarlig fågel, och hon kunde inte tåla, att han ville leva efter sitt tycke. »Tror du, att jag vill vara vän med en fågelätare?» sade hon. »Lev så, som jag har lärt dig att leva, så ska du få följa med i min fylking som förut!»
De voro båda stolta och oböjliga, och ingen av dem ville ge vika. Det slutade så, att Akka förbjöd örnen att visa sig i hennes närhet, och hennes vrede mot honom var så stark, att ingen vågade nämna hans namn i hennes närvaro.
Sedan den tiden drog Gorgo kring landet, ensam och skydd som alla storrövare. Han var ofta vid dystert lynne, och säkerligen längtade han mången gång tillbaka till den tiden, då han trodde sig vara en vildgås och lekte med de glada gässlingarna. Bland djuren hade han stort rykte för djärvhet. De brukade säga, att han inte fruktade någon utom sin fostermor, Akka. De visste också att berätta om honom, att han aldrig hade förgripit sig på en vildgås.
I FÅNGENSKAPEN.
Gorgo var bara tre år gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld till Skansen. Där funnos redan förut ett par örnar. De höllos fångna i en bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute i det fria och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes fåglarna. De sutto nästan hela dagen orörliga på en och samma plats. Deras vackra, mörka fjäderskrudar blevo ruggiga och glanslösa, och deras ögon stirrade under hopplös längtan ut i luften.
Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom. Han blev sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gingo.
En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade på honom nerifrån marken. Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna. »Vem är det, som ropar på mig?» frågade han. — »Men, Gorgo, känner du inte igen mig? Det är Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgässen.» — »Är Akka också fången?» frågade Gorgo i en ton, som om han sökte reda tankarna efter en lång sömn. — »Nej, Akka och den vita gåskarlen och hela flocken är nog välbehållna oppe i Lappland vid det här laget,» sade pojken. »Det är bara jag, som är fången här.»
Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut. »Kungsörn!» ropade pojken. »Jag har inte glömt, att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och att du sparade den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt kan bistå dig!» Gorgo lyfte knappt på huvudet. »Stör mig inte, Tummetott!» sade han. »Jag sitter och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken.» — »Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring dig,» förmanade pojken. »Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som de andra örnarna.» — »Jag önskar, att jag vore som de. De är så borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem,» sade örnen.
När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. De två gamla och förslöade fångarna läto sig inte störas av bullret, men Gorgo vaknade. »Vem där? Vem är det, som rör sig oppe på taket?» frågade han.
»Det är Tummetott, Gorgo,» svarade pojken. »Jag sitter här och filar av ståltråden, för att du ska kunna flyga din väg.»
Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt över buren. Han kände ett ögonblicks hopp, men så tog modlösheten överhand. »Jag är en stor fågel, Tummetott,» sade han. »Hur ska du kunna fila av så många trådar, att jag kan komma ut? Det är bättre, att du slutar med detta och låter mig vara i fred.» — »Sov du, och bry dig inte om mig!» svarade pojken. »Jag blir inte färdig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka befria dig, för här blir du alldeles förstörd.»
Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit avfilade. Den dagen kände han sig inte så dåsig som de föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.
En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen. »Försök nu, Gorgo!» sade han.
Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltrådsnätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.
Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet.
Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade fått många vänner ibland dem. Och han måste ju erkänna, att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han inte hade haft svårt för att få tiden att gå. Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor längtan till Mårten gåskarl och de andra reskamraterna. »Vore jag bara inte bunden av mitt löfte,» tänkte han, »då skulle jag väl finna en fågel, som bure mig till dem.»
Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, när han lämnade Skansen. Den morgonen, då han skulle resa, hade han likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i en blå skål, men till all olycka hade han inte kunnat finna någon. Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit att skaffa den blåa skålen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp. »Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen,» sade Klement, »och jag brukar ge honom litet mat var morgon. Vill du göra mig den tjänsten att ta de här slantarna, köpa en blå skål för dem och sätta ut den i morgon med litet gröt och mjölk under trappan till Bollnässtugan?» Lappgubben såg förvånad ut, men det var inte tid för Klement att förklara saken närmare, för han måste ge sig av till stationen.
Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.
På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet. Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.
Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar. Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med sidenskiftande blad, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens kryddsängar. »Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland,» tänkte pojken. »Jag skulle allt vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker morgon. Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster.»
Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på burens tak. »Jag ville pröva mina vingar för att se om de ännu duger till något,» sade Gorgo. »Du trodde väl inte, att jag ämnade lämna dig kvar i fångenskapen? Sätt dig nu opp på min rygg, så ska jag föra dig tillbaka till dina reskamrater!»
»Nej, det är omöjligt,» sade pojken, »Jag har gett mitt ord på att stanna här, tills jag blir frigiven.»
»Vad pratar du för dumheter?» sade Gorgo. »Först har de fört hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat dig att lova att stanna här! Du kan väl begripa, att ett sådant där löfte behöver man inte hålla.» — »Jo, det är jag allt tvungen till ändå,» sade pojken. »Du ska ha tack för välmeningen, men du kan inte hjälpa mig.»
»Kan jag inte?» sade Gorgo. »Det ska du snart få se.» Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, höjde sig med honom upp i himlens sky och försvann i riktning norrut.