←  Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga
Nordiska essayer
av Carl David Marcus

Selma Lagerlöf: Körkarlen
August Strindberg: I havsbandet  →


[ 136 ]

Selma Lagerlöf: Körkarlen.


Selma Lagerlöfs senaste bok synes i alldeles ovanlig grad ha väckt stridiga känslor till liv hos den läsande allmänheten, och om man inte alldelses misstager sig förhåller sig flertalet avböjande gent emot »Körkarlens» gripande skildringar. Orsaken härtill synes vara den, att den stora publiken vant sig att hos Selma Lagerlöf finna ett visst mått av lycka och olycka i ädel förening, som utan vidare svårighet kan tillägnas av vem som helst. Selma Lagerlöf står för läsaren som den stora tolkaren av livets ljusa och vänliga makter i motsats till de pessimistiska och sönderslitna människoskildringar, vilka eljes tyckas vara gängse i modärn litteratur. Hur har hon då kunnat förmå sig att skildra ett dylikt stoff, som uteslutande sysslar med det mest bottenlösa elände och rör sig med de lägsta kretsar? Å andra sidan finner man att den Lagerlöfska fantasien denna gång skenat över alla skacklor, och att det rakt inte lönar mödan att följa med på körkarlens irrfärder i nyårsnatten, i synnerhet som det hela slutligen visar sig vara blott en dröm. Och därmed är boken med allmänhetens sedvanliga tanklöshet avfärdad och ställd på hyllan. För övrigt kan man även i den utländska kritiken läsa omdömen av liknande art. Körkarlen synes således vara en bok, som vädjar di[ 137 ]rekt till det subjektiva omdömet och kräver ett något mera noggrant studium och en mera kärleksfull tillägnan än författarinnans övriga värk.

För min del tvekar jag inte att räkna den nya dikten till en av Selma Lagerlöfs allra yppersta alster. Den synes mig alltigenom vara ett barn av den högsta inspiration, i vida högre grad än »Liljecronas hem». Ty denna brett utspunna berättelse var dock i grunden en anknytning till Gösta Berlingcykeln, den visade oss ännu en gång Selma Lagerlöfs mästerskap i konsten att behandla sägner och historier ur det förgångna, ett mästerskap, som dock röjde sig i blott några få kapitel, medan mångt och mycket icke var i stånd att hålla intresset vaket.

Körkarlen är redan till sitt stoff en nyhet i Selma Lagerlöfs diktning. Ehuru författarinnan ofta nog rört sig med folkets lägre klasser, så har hon dock aldrig förut på ett så ingående sätt sysslat med ett par individers sociala och moraliska elände som i »Körkarlen». Ty om man frånser själva kompositionens drömhöljda overklighet, vad är den nya berättelsen till att börja med annat än en rent av naturalistisk skildring ur gränders och kåkars dystra liv? På ett mera oförskräckt vis ha ej naturalismens koryféer sådana som Zola, Tolstoy och Strindberg nalkats ett eländets och lidandets stoff. Att det så småningom under Selma Lagerlöfs händer förvandlas till något helt annat behöver väl knappast sägas.

Själva råmaterialet är historien om David Holms brott och synder. Av naturen utrustad med ovanliga kroppskrafter och en uppenbar intellektuell begåvning har han så småningom råkat på utförsbac[ 138 ]ken till följd av inneboende svaghet, understödd av dåligt sällskap och sprit, så att han slutligen blir en ökänd och fruktansvärd figur. Vad skall samhället göra med en dylik människa? Det hjälper föga, att man spärrar in honom i fängelse, ty när han blir fri, får han i alla fall njuta frukterna av sina synder mot sina närmaste och står där minst lika samhällsvådlig som förut. Återigen besannar det sig hur litet fängelsevården kan hjälpa en brottsling och hur fängelset i grund och botten förblir blott ett samhällets nödvärn. Så långt driver David Holm det, att hans egen bror, som han verkligen håller av, smittas av hans dåliga sällskap och hamnar även han i fängelse. Så långt driver denne förhärdade människa det, att han lever samman med sin hustru och sina barn blott med tanken att långsamt pina livet ur henne, vilket också är mycket nära att lyckas honom.

Mot dessa mörka bilder häver sig en den själiska skönhetens gestalt, den unga flickan och frälsningssoldaten, syster Edit. Hon har bland hela sin omgivning på det mest ideala vis förkroppsligat sin ordens vackra lära, hon har något av den medeltida martyrens undergivenhet för livets råa piskslag, hon är den som alla se upp till som till en liten jungfru Maria. Det är endast David Holm som njuter av att såra även hennes rena vilja, och ödet vill att denna unga själ just skall slå ut i kärlekens eld för den störste uslingen. Ty hon bär i sitt barnahjärta den härliga vissheten, som måhända är det underbaraste i Kristi förkunnelse, att djupt inne i varje människobröst döljer sig en ljusets ängel, som det gäller att mana fram och omhulda med varsamma [ 139 ]händer. Strax före sin död förnimmer hon tydligare än eljes att det är henne förunnat att utföra undret med David Holm, och först när det är skett, dör hon med ett saligt leende över sitt lilla anlete.

Men det dröjer innan en oböjlig natur sådan som David Holm låter omvända sig. Mot sin vilja har han förnummit en fläkt från höjderna och gripits av livets och dödens majestät i skön förening. Nu vill han trotsa och förhärda sig på nytt. Men till ännu ett dödsläger skall han föras denna sällsamma nyårsnatt. Den varelse han älskat högst av alla ligger för döden — hans broder. Han ligger på sin bädd i fängelset, och nu får David Holm höra vad han tog sig för under sin flykt ur fängelset, hur han vann ett sjukt barns kärlek och frivilligt lämnade sig i myndigheternas händer för att avtjäna sitt straff. Ty han hade lovat sig själv att sedermera förtjäna de pengar som krävdes för att skicka den lilla sjuklingen till havet, där han skulle återvinna hälsan. När han nu varsnar brodern vid sin dödsbädd, ber han denne övertaga sin mission, och David Holm lovar med uppriktigt hjärta att hjälpa barnet. Nu är David Holm räddad, ty han vill ägna sig åt en oegennyttig uppgift, som skall kräva alla hans krafter. Det gäller nu bara att återställa förhållandet till hustrun och att vinna modet att leva och arbeta som en man. David Holm gripes av stor oro att komma för sent till hemmet, och väl framme finner han sina farhågor besannade, hustrun är i färd med att beröva sig själv och sina barn livet. Det är David Holms nyväckta vilja till livet, som räddar dem alla.

Det är själva handlingens grunddrag. Säkerligen [ 140 ]skulle man ha kunnat utan någon inklädnad skildra detta ämne i form av en realistisk roman, som kunnat bli gripande nog, ehuru betydligt bredare än vad nu blivit fallet och försedd med en psykologisk utredning av ganska vittomfattande art.

Men Selma Lagerlöf har gestaltat ett värk av annat slag. Hon har lyft upp det naturalistiska stoffet i en översvinnlig sfär och därigenom fördjupat och utvidgat dess betydelse som dokument och konstvärk. Allt var bara en dröm! Frågan blir om detta inskränkande »bara» äger ett berättigande. För David Holm ha alla hans upplevelser under det avsvimmade tillstånd han befinner sig i full värklighet, ja det visar sig vara en värklighet, som inverkar betydligt livligare på hela hans liv och karaktär än vad den sedvanliga värkligheten någonsin skulle ha kunnat förmå. Det är således för att begagna ett estetiskt begrepp en högre värklighet, som besegrar David Holms ondska och sorgliga levnadsvandel. Men är detta möjligt? Kan en människa under ett anfall av medvetslöshet uppleva så mångahanda ting i sin fantasi? Det må då till att börja med erinras om det sällsamma fenomenet att människan inför en livsfara, »dödsögonblicket», tycker sig se hela sitt förflutna samlat i en enda brännpunkt. Det är som om livet öga mot öga med döden ännu vill visa oss hela sin kraft, och samtidigt ligger det ett sällsamt varsel i detta visionära tillstånd, ett varsel om ett annat liv, där tid och rum ej äro lika stora hinder i vår frihet som under vår existens på jorden.

David Holm befinner sig utan tvivel i ett livsfarligt tillstånd. En långvarig och säkerligen obotlig tuberkulos har gått upp och urladdat sig i en våld[ 141 ]sam blodstörtning, åtföljd av fullständig avmattning och feber. Frågan är om hans utomordentliga kroppskonstitution skall rädda honom åter till livet. Han är med ena foten över på andra sidan. För att giva en ytterligare aning om tillståndet vill jag erinra om de sensationer, som inträffa under en konstgjord medvetslöshet, t. ex. sövningen i och för en operation. Var och en, som genomgått något dylikt, torde nog ha förnummit liksom ett fall genom rymderna, men därpå följer i regel en drömfri sömn. När nu medvetslösheten inträder på naturlig väg, kan man mycket väl tänka sig, att sömnen utfylles med en serie ytterst betydelsefulla syner, vilka kunde kallas en själens blodstörtning, en utlösning av det allra mest fördolda ur väsendets krater. Det är då att märka, hur drömlivet för David Holm begynner med det som senast i hans fantasi har haft realistisk värklighet, körkarlen och hans häst och kärra. Det är den associativa anknytningspunkten, ur vilken sedermera allting nystar ut sig.

Under ett dylikt tillstånd är allting möjligt, och för min del håller jag en serie upplevelser av den art Selma Lagerlöf skildrar hos David Holm ingalunda för naturvidriga. Och vad beträffar syster Edits och broderns syner, så återkommer jag till det nämnda om dödsögonblickets clairvoyance, som av­slöjar det eljes osynliga och föga bekymrar sig om jordeexistensens skrankor. Selma Lagerlöfs skildring av gränstillståndet mellan liv och död synes just vittna om hur hon såväl genom skaldisk intuition som erfarenhetsstudium nått fram till den allra djupaste tolkning av dessa ting. Det är kanske knappast riktigt att benämna det gränstillståndet [ 142 ]mellan liv och död, det bör snarast heta mellan två former av liv, det jordiska och efterjordiska, ty med döden synes hon mena blott det ögonblick, som kräves i och för övergången från det ena till det andra.

Även om alla dessa händelser och tillstånd skulle förefalla oss samtliga orimliga i livet, så betyder det inte ett spår vid värderingen av diktvärket i och för sig. Ty diktaren har rättighet och helt enkelt skyldighet att giva oss något annat än livets realistiska värklighet, det som i livet är orimligt blir rimligt i dikten, och det gäller blott för oss att få ut en så hel värklighetsbild ur diktverket som möjligt. I alla tider skall en av poesiens högsta uppgifter vara att på sitt vis och i sina former tolka den översinnliga värld, som omger oss redan på jorden, den må nu kallas syn, dröm, aning, inbillning, fantasi. Alla dessa yttringar äro skaldens yppersta tecken och symboler, diktaren är siare, han kan tolka allt!

Och ser man efter, hur Selma Lagerlöf lyckats att foga samman det realistiska stoffet med det visionära elementet, skall man finna, att hon överallt rör sig med samma beundransvärda säkerhet och logik som i sina största värk. Allra närmast till hands ligger jämförelsen med »En herrgårdssägen», där själssjukdomen är indragen i stoffet som det vikti­gaste elementet — läsaren befinner sig hela tiden på randen av en avgrund, men faller ändock aldrig ner. Samma förnimmelse har man inför det nya värket, som i grunden utmärker sig för en mycket fast komposition. Alla de centrala figurerna och händelserna ur David Holms liv föras fram i tur och ordning och inverka var och en i sin mån på hans sinnesför[ 143 ]ändring. Nyårsnatten kastar sitt mystiska dunkel över hela skildringen, den får ett symboliskt skimmer, själva tiden och jorden befinna sig i dödsögon­blicket mellan det förgångna och det tillkommande, och på det viset omgives allting av samma gåtfulla ring.

Till denna den inre kompositionens mystik sällar sig en gestalt, som sammanhåller hela händelseförloppet. Det är körkarlen. Utan tvivel går denna figur tillbaka på en urgammal föreställning — från något håll har man till och med påvisat ett besläktat motiv i sagosamlingen »Pantschatantra» — och typiskt för Selma Lagerlöf är det hur hon åter inspireras av en sägen och hur hon lägger till rätta den för sig. Även här finna vi de realistiska och visionära elementen i ideal förening. Med all önskvärd tydlighet förkunnar körkarlen sin åsikt om Daniel Holm och förstår att med en klok politik väcka hans sovande ambition. Men samtidigt har körkarlen en glans över sig som är mera än mänsklig och som förråder, att han lever med halva sitt väsen i landet på andra sidan. Han är en av de mest sällsamma och sublima gestalter Selma Lagerlöf någonsin skapat.

Ingalunda är denna berättelse en saga blott om det dystra i livet, om de lägre folkklassernas lidanden, om alla folkklassers fiende, tuberkulosen! Ty själva grundtanken är så Lagerlöfsk som gärna möjligt. Det är än en gång, i en ny form, samma bud som allt från Gösta Berlings saga varit det vackraste och högsta i hela Selma Lagerlöfs gärning. Det är botgöringens väg vi skola vandra. Aldrig har det sett så mörkt ut för någon av hennes gestal[ 144 ]ter som för denne David Holm, aldrig hade det gått att på vanlig väg omvända en man av hans förstockade sinnelag. Det krävdes ett under! Och undret timade nyårsnatten, när själen fick lösa sig från kroppen och visa att den ännu bar en helig gnista inom sig. Det är det, som är så stort och så vackert i denna bok, att tron på godheten och ljuset, på det nya årets makt över oss alla, lever med oförminskat liv hos Selma Lagerlöf.

Men det har kommit något nytt till denna livsåskådning. En gång i världen skola kroppens sjukdomar kunna botas av mänskligheten. Det är något annat, som kräves av oss alla och som är svårare, ty det är också en vädjan till livet självt. Det är något som kan ske oberoende av år och ålder. Det är en vädjan till oss alla att från början vårda oss om vårt liv så att det blir så vackert och rikt som möjligt. Det är en önskan att vi skola ansa rosenknopparna i vår trädgård, så att de bliva rosor.

Det är den gripande sköna nyårsbönen, den skönaste jag känner, som kröner hela denna gripande bok om liv och död: »Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas!»