Nordstjernan (Stålberg)
| ← Stålberg, Wilhelmina |
|
Brinkman, C. G. von → |
NORDSTJERNAN.
Isgrå forntid satt och drömde
Dystra, sekellånga drömmar
Uppå Scandiens höga fjäll;
Hvad han verkade, det gömde
Han i Sagas våg, som strömmar
Öfver häfdens runehäll.
Männens lagar voro svärden.
Kraften blott i armen bodde;
Själens kraft var än ej känd.
Oden troddes styra verlden.
Ingen lärde än och trodde
”Hvite Christ,” till frälsning sänd.
Men man trodde att Allfader,
Den fördolde, onämnbare,
Ofvan alla Gudars hus,
Ofvan stjernors myriader,
Ofvan himlarne, de klare,
Thronade, i evigt ljus.
Från den tiden ha vi mången
Underbar och herrlig saga
Som i nordisk skymningsstund
Far på vingarna af sången,
Eller höres vägen taga
Genom skaldekonstens mun.
Sådan är jemväl den sagan,
Som mig nu berätta lyster,
Mig — som mången vinterqväll
Lyssnat har till Thoras klagan,
Då jag, grubblande och dyster,
Blickat upp till himlens päll.
I Upland, nära Lögarns strand,
Der låg en klippfast borg,
Väl skyddad mot fiendtlig hand,
Men ej mot qval och sorg.
Ty sorgen hittar vägen väl
Utöfver vall och mur;
Så väl för ädling, som för träl,
Dess svartalf står på lur.
På dödens bädd, af plågor tärd,
Nu borgens herre låg.
Med vissnad hand han tog sitt svärd
Och på dess klinga såg.
”Tack!” sade han, ”stallbroder, du!”
”Ej någon fläck du har.
Gör mig den sista tjensten nu,
Då jag till Valhall far.
Mig öppna porten, att jag må
I glädjen hafva del;
Ty mig ej höfves dö på strå
Och gå till blekblå Hel.”
Och med det goda svärdets egg
Han ger sitt bröst ett sår,
Så blodet öfver kammarns vägg
I röda strålar står.
”Farväl, min dotter! signe dig
Gudinnan Freja mild!
En glädjeblomma var du mig: —
Du är din moders bild.”
Och handen sökte dottrens hand
Och blicken hennes blick,
Då upp till Gudars ljusa land
Den lösta anden gick.
Men Thora, såsom Gerda skön,
Låg knäböjd vid hans bädd.
Dess hela själ var nu en bön
I barnslig oskuld klädd.
”J, Gudar! — bad dess rosenmun —
”Som sen mitt hjertas qval,
Förflytten mig i denna stund
Till Valhalls gyllne sal!
Att der min far jag tjena må,
Åt honom hornet ge,
Och troget vid hans sida stå
Och på hans blickar se.
Ty hvad gör jag på jorden här,
Se’n han ifrån mig gått?
Mot tidens vilda storm jag är
En värnlös blomma blott.
Mig tagen, för min faders skull,
Till eder himmel opp!”
Så bad den hulda, längtansfull
Och full af tro och hopp.
Dess bön i nästa ögonblick
Bland höge Gudar var.
Men samma väg ej Thora gick:
Hon blef på jorden qvar.
Dock, tiden läker alla sår,
Fastän de svida ömt.
När lärkan ropte: det är vår!
Sin önskan Thora glömt.
Ty kärlek med sin milda flägt
Vid hennes hjerta rört,
Och straxt i vindens andedrägt
Ett gudaspråk hon hört.
Och källans lena, klara våg
Nu blott en spegel var,
Der älskarns bild på djupet låg,
Så skön, så underbar.
Och månans silfver, stjernans gull
I himlens vida famn
Det var — en bok af runor full
Och på hvart blad hans namn.
Med armen om sin Iwars hals,
Satt Thora, full af hopp.
Och nu hon längtade ej als
Till himlens salar opp.
De flydde hastigt, sommarns gyllne dagar.
Ty, hvad är glädjen, då den är som störst?
En ros, som vissnar, då hon mest behagar;
En källa, som ej släcker vandrarns törst;
På själens horizont ett purpurskimmer,
Som slocknar då man det med fröjd förnimmer.
Uti en furutimrad sal på borgen
Satt Thora, sluten till sin älsklings bröst.
Ur bådas ögon talte djupa sorgen,
Och utanföre var det kulen höst,
Som talade till hvarje menskohjerta
Om afsked och förgängelse och smärta.
Ty han hade mejat gyllne säden;
Ej elfvor mera dansade i ring;
Men stormens andar brottades i träden
Och slungade de vissna löfven kring.
Naturen trötta ögonlocken sänkte,
Då på sin hvita vinterbädd hon tänkte.
På hafvets mörka, förr så klara spegel
Ung Iwar skulle bort till fjerran land.
Re’n väntande, med vinduppfyllda segel,
Hans drakskepp låg förtöjdt vid Logarns strand.
På skummig våg han vida skulle fara.
Med våren först han skulle hemma vara.
Och målande sin sorg i färger bjerta
Satt Thora, bittert gråtande, och smög
Sig närmare intill sin älsklings hjerta.
Men timman . . . ack! den sista timman flög
På snabba vingar till de mörka länder,
Från hvilka ingen enda återvänder.
”0, att jag en bland himlens stjernor vore!”
Så hviskade skön Thoras purpurmun,
”Jag ständigt före dig mot norden fore,
Att lysa hvarje skär och hvarje grund.
Kring mig jag skulle låta himlen klarna
Och från min höjd för hafvets troll dig varna.
Med mina strålar skulle jag dig värna
Mot Himingläffa[1] och dess systrar blå.
Hur gladt, hur tacksamt mot din blida stjerna
Du skulle le och vinka då och då!
Ack, ja! . . . om jag en himlafackla vore,
Jag ständigt före dig mot norden fore.”
Och nästa stund mot fjerrbelägna landen
Ung Iwar med det stolta skeppet for.
Men Thora satt hvar dag på öde stranden
Och suckade i kapp med stormens chor:
”0, vore jag en guldomstrålad stjerna!
Jag före Iwar tågade så gerna.”
Och Allfader hörde den klagandes röst.
Sitt bifall han gaf till dess bön.
Eldstrålar sig spredo kring hufvud och bröst,
Och snart var den tjusande mön
En stjerna, som fördes af ljusalfer små
Högt upp uti luften den blå.
På etherns kristallvåg, som himmelen hög,
Hon hvälfde från nejd och till nejd.
Och hastigt, som ljungande blixten, hon flög
Mot norr, utan rast, utan hejd.
Dock syntes på jorden, som skulle hon blott
Helt sakta på luftbanan gått.
Sin Iwar hon lyste på skummande haf,
Dit bort, till det främmande land.
Men, när det blef vår och han hem sig begaf
Med längtande hjertat i brand,
Då ville hon vara på jorden igen,
Att lefva och dö med sin vän.
Men Allfader sade: ”En stjerna du är
Och varder. Det blifve dervid!
Strålmanteln, som du öfver skuldrorna bär,
Är din till evinnerlig tid,
”Beständigt” — så lydde hans herrskareord —
”Du lyse den fjällslängda Nord.”
”Dock,” tillade Guden, ”när sommaren varm,
Med glödande rosor på hyn,
Ömt sluter naturen till fullmogen barm,
Då flyttar du bort ifrån skyn
Till Valhall, att der, bland Valkyriors tal
Få dväljas i skimrande sal.
Du ville ju följa din fader dit opp
Till borgen, med guldbjelkar i;
Och se’n efter dagars och månaders lopp,
En stjerna du önskade bli.
Två olika önskningar! dock, på din lott
Du bådas uppfyllelse fått.”
Nu Guden i ett moln försvann,
Men ifrån Thoras ögon rann
En tåreflod, som spred en krans
Af töcken omkring stjernans glans.
Hon såg hur Iwar, full af sorg,
Gick rundt kring hennes öde borg,
Att söka den försvunnas spår
I lunden och i skogens snår.
Hur, lik en vålnad, mången natt
Han vid en slocknad brasa satt,
Af saknans grymma plågor tärd,
Och lekte med sitt goda svärd.
”Min faders klinga!” — sade han —
”Du, mången oväns baneman,
Från barndomsdagar mig så kär!
Hvi ligger du och drömmer här?
Flyg ur din slida! — glöd och brinn
Af stridslust, liksom egarn din! —
Hvi är ditt goda stål så kallt,
Som jorden, i dess likgestalt?
Ty, död är jorden. När hon dog,
Hon armen om min glädje slog
Och i sin graf hon medtog den.
Ack! . . . aldrig vaknar den igen!
Men, jorden vakna skall i vår,
När solen vid dess läger står
Och kysser hennes bleka mund . . .
Då skall hon väckas ur sin blund.
Tid blir det då, du klinga god!
Att lustigt bada dig i blod.
Till dess jag drömma vill med dig
Om henne, som var allt för mig.”
Så satt den arme vintern lång
I sorg; men det blef vår en gång;
Och knappt dess budskap han förnam,
Förrn på sin drake bort han samm.
Till blodig strid han sig begaf
Och fann en önskad hjeltegraf.
Men anden for med helig fröjd,
Till Odens borg i himlens höjd.
När nu sommarn stod på fjället
Med sötblomstren uti hatten,
Då gick Thora, Nordens stjerna,
Bort från ljusa himlahvalfvet,
För att, som en skön Valkyria,
Tjena kämparna i Valhall.
Der hon fann sin ädle fader
Och — hvad mer? — hon fann sitt hjertas
Vän, sin ömt begråtne brudgum.
Salighet, den ingen tunga
Mäktar uti ord beskrifva,
Bredde nu sin ljufva balsam
Kring dess nyss så qvalda hjerta,
När hon, vid sin faders sida,
Ur ett horn af guld och perlor
Drack tvemännings med sin Iwar.
Men den ljufva sommarn flydde.
Kort är sommarn uti Norden.
Thora måste lemna Valhall,
För att som en himlens stjerna
Åter stråla öfver etherns
Genomskinligt blåa lufthaf.
O, hur bittert då hon sörjde
Under hösten, vintern, våren!
Hur hon längtade till sommarn!
Och ännu, fast sekler rullat
Bort på tidens mörka vågor,
Lyser ”Nordens” klara stjerna
Under hösten, vintern, våren,
På det högblå himlahvalfvet.
Men . . . hon synes ej om sommarn.
— Månne då hon är i Valhall?
- ↑ Den himmelåtsträfvande; en af de personifierade böljorna; Ægirs
nio döttrar.