Norlind Wagner 1923/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
OM ÄN PLATSEN i Würtzburg var ringa avlönad, erbjöd den stora möjligheter för en ung kompositör att lära känna den praktiska sidan av en musikalisk teaterverksamhet. Meyerbeers »Robert av Normandie» och Marschners »Vampyren» gåvos denna säsong, och Wagner fick tillfälle att vara med om inövningen. För »Vampyren» skrev han till och med ett litet musikinlägg. Under sommarferierna fick han rikligt tillfälle att ägna sig åt komposition och skrev nu sitt första sceniska verk både i text och musik: »Die Feen». Ämnet är av samma art som »Undine»: En fé vill offra sin egenodödlighet för att få mänsklig gestalt. Hon älskar en man, som lovat henne sin tro, men då han skall utföra en del svåra verk för att bevisa sin kärlek, ligger han under, och féen förvandlas till en sten. Han sjunger då så bevekande sin klagan, att fékungen förbarmar sig över honom och för honom till féernas värld och gör honom odödlig. Här har Wagner således för första gången gripit ett ämne ur folksagan. E. T. A. Hoffmann synes ha lett honom till att just söka detta ämne. I novellen »Die Serapiansbrüder» hade denne rekommenderat som lämpligt operastoff en »favola teatrale tragicomica» av den italienske diktaren Carlo Gozzi (1722—1806) benämnd »La donna serpente». Wagner har rätt fritt behandlat sitt ämne, men just denna omändring av operastoffet visar hans förmåga att gestalta dramatiskt. Gozzi låter féen förvandlas i en orm, och förtrollningen brytes genom en kyss, varefter féen vinner sitt mål och blir människa. Wagner däremot är för mycket romantiker och känner Undinesagan — som ju även slutar med ett återvändande till andevärlden. För honom var févärlden lyckligare än det realas rike, och den odödliga skenvärlden bättre än det av döden begränsade jordelivet med alla dessa verkligheter. Ett äkta Lohengrinmotiv är, att féen, då hon kommit till jorden, förbjuder sin älskade att i åtta år fråga efter hennes härkomst.
Samma år Wagner utarbetade »Die Feen» ägde premiären rum av en annan liknande opera: Marschners »Hans Heiling» — bergakungen, som älskar en jungfru, överges av henne och tvingas att återvända till sitt underjordiska rike.
Märkligt är Wagners sätt att utföra ämnet. »Die Hochzeit» var skriven med spartansk återhållsamhet i allt; det gällde i första hand att skriva ett riktigt musikdrama för att med ett sådant protestera mot den gamla operasmaken. Kanhända just därför musiken aldrig blev skriven. Nu däremot var förhållandet alldeles omvänt. Avsiktligt bröt han — han talar därom i sin självbiografi med en viss förtjusning — med dessa principer och ville framför allt ha omväxling: jämte det ideala kärleksparet figurerar ett realt och därtill ytterligare ett tredje plumpt-komiskt. »Med avseende på den poetiska diktionen och versen förfor jag med nästan avsiktlig vårdslöshet. Det kom rakt icke an därpå att skaffa sig någon diktargloria; jag hade verkligen blivit »musiker» och »kompositör» samt ville göra mig en verklig »operatext», om vilken jag nu insåg, att ingen kunde göra mig någon, just därför, att en operatext som sådan alldeles för sig vore något speciellt som en diktare och litterat rakt icke kunde bringa till stånd.»
Detta märkvärdiga återfall från sina förra höga principer kan ju synas egendomligt. Trodde han ej längre på sin förmåga som musikdramatiker eller berodde det på, att han nu i sin nya egenskap av »musiker» fått ögonen bättre öppna för vad en musiker ägnade och anstod? Av samma självbiografi framgår orsaken. Intill 1833 års början hade han varit en fritt skapande tonsättare utan andra mål än sina egna allt högre strävande idealer, nu hade han blivit »musiker», det vill säga yrkesman, som skulle visa sig som praktiker utan fantastiska spekulationer »ins blaue hinein». Under inövandet av »Robert» märkte han själv förändringen. I början reagerade han mot den osunda effektstilen, men snart fann han sig mera till rätta och bedömde allt uteslutande efter publikens bifall. »Då det dessutom gällde min kommande karriär som musikdirektör, räknades mig denna min brist på klassisk halsstarrighet fördelaktigt till godo hos min för min framtid sörjande broder; och så förbereddes så småningom det någon tid fortgående förfallet i klassisk smak hos mig.» Brodern bad honom om ett arrangemang av en kavatina ur Bellinis »Piraterna» för orkester. Man hade nämligen endast klaverutdraget till hands och ville gärna lägga in denna i samme kompositörs opera »Främlingen». »Kompositören av den stora C-dur-symfonien» utförde sitt uppdrag på ett så tamt sätt, att kavatinan aldrig blev given och brodern till på köpet klandrade honom för kostnaden av kopieringen av stämmorna. Då han på våren kom till Leipzig, hörde han Bellinis »Romeo och Julia» med Schröder-Devrient i Romeorollen och blev så förtjust i detta svaga arbete, att han skrev en recension, där han rent ut hånade Webers »Euryanthe». — »Hade jag med min studenttid trätt in i min mänskliga slyngelålder, så beträdde jag nu djärvt samma bana också i min konstnärliga smakutveckling.»
»Die Feen» var också i musikaliskt hänseende ren efterklang av Weber och Marschner utan högre syften än att skriva så behagligt för publiken som möjligt. Endast på vissa högpatetiska ställen funnos dramatiska stegringar som syftade högre.
Under sommaren besöktes badorten Teplitz i Böhmen och han träffade då åter samman med sina Pragväninnor flickorna Raymann. Även mot dem betedde han sig nu annorlunda och mera i överensstämmelse med sin nya värdighet som »världsman». Han trånade och suckade ej utan skämtade och skrattade för allt, ville ej alls veta av något allvarligt samtal och bar sig åt som en ung segervan kavaljer. Hans fria obesvärade sätt renderade honom till och med en omfamning och kyss av själva Jenny, och därmed hade han ju fått bekräftelse på, huru flickor helst ville, att en ung man borde vara.
I Leipzig hade han med stolthet lagt fram det tre band tjocka partituret till »Die Feen» för sin moder och syster Rosalie, och denna senare gjorde nu allt för att få verket antaget vid operan i Leipzig. Kapellmästaren ville ej gärna taga risken med den stora och i solisthänseende rätt svåra operan — den krävde nämligen ej mindre än fem sopraner, tre tenorer, därav en buffo-tenor, en bariton och fyra basar, därav en buffobas. Av en händelse fick kapellmästaren en anhållan om att ställa om en musikdirektör till teatern i Magdeburg och för att med ett slag bli av med en besvärlig och påträngande kompositör rekommenderade han Wagner, som också fick platsen.
Ett nytt operaprojekt sysselsatte honom nu. Efter Shakespeares »Lika för lika» utarbetade han sin text »Das Liebesverbot». Ämnet var i överensstämmelse med hans nya riktning. En ung man har på grund av en sträng lag blivit dömd till döden, och hans syster, som är novis i ett kloster, har vänt sig till domaren för att bedja om nåd för sin broder. Domaren gripes av sinnlig kärlek till den unga flickan och lovar villfara hennes önskan, mot villkor att han får famna henne. Då hon naturligtvis ej vill gå in härpå, besluter hon vinna sitt mål med list. Brodern räddas genom »en revolution», som utbryter. Domaren kallas av Isabella till ett möte, där han emellertid upptäckes och förhånas. Isabella gifter sig med en »oförvägen ung man», som blivit förälskad i henne.
Wagner förlägger handlingen till Sicilien, där kärleken är hetare än i det frostiga Norden. Domaren är »en puritansk tysk». Kärlekens rätt gent emot trånga puritanska åsikter ville han förfäkta. Även här är det således »praktikern Wagner» som talar, vilken ej längre tror på kärlekens allvar och idealitet. Musiken var i samma anda. Weber — som han nyss förhånat — var ej längre hans ideal och ej heller Marschner passade längre; i stället hade Bellini och Auber fångat hans hjärta såsom mera lämpliga idealer. Hans nya verksamhet i Magdeburg inbjöd ännu mindre till idealistiska drömmar än den i Würzburg. Visserligen var han nu orkesterledare och kunde härska över en orkester, men förhållandena voro mycket primitiva, och alla operapartiturer fingo arrangeras om efter småstadsteater. Härtill kommo de tröstlösa ekonomiska förhållandena. Lönerna utbetalades mycket oregelbundet och många gånger icke alls. Vad som dock band honom vid teatern var en ung skådespelerska, Minna Planer, som gjort ett outplånligt intryck på den lättantändlige musikern. »Med ett synnerligen friskt och tilltalande yttre utmärkte sig den unga skådespelerskan för stor måttfullhet och lugn säkerhet i rörelser och uppträdande, vilket gav en fängslande värdighet åt det vänliga ansiktsuttrycket.» Hon var ej lik de andra och syntes alldeles oberörd av den låga och simpla teatervärld, som omgav henne.
Utan kompositorisk produktion blev dock tiden i Magdeburg ej. Han skrev en uvertyr till Apels drama »Columbus» och därjämte musik till ett nyårsfestspel i staden. En påbörjad symfoni i E dur lämnade han oavslutad, enär han ej längre trodde på en möjlighet att kunna fortsätta i Beethovens fotspår. En stor händelse för honom var, att »Das Liebesverbot» uppfördes den 29 mars 1836, dock måste verket snart nedläggas. Förhållandet till Minna blev med tiden allt innerligare, och till sist hade han vunnit hennes hjärta. De uppträdde snart som officiellt förlovade och väntade blott på en tryggad ställning för att kunna gifta sig. Denna erbjöd sig snart i Königsberg, där Minna fick anställning med god lön. Kapellmästareplatsen var ej direkt ledig, men man väntade när som helst, att den gamle musikdirektören skulle gå, och då skulle Wagner få sysslan. Så reste de båda juli 1836 till sin nya, verksamhetskrets, och bröllopet stod den 24 november. Tyvärr hade kapellmästareplatsen ej blivit ledig denna höst, och de unga nygifta måste sålunda existera uteslutande på Minnas lön, vilken knappast kunde räcka till, då Wagner hade stora skulder sedan Magdeburg.
I kompositoriskt hänseende blev vintern rätt givande. Han avslutade en Polonia-uvertyr och en Rule Britannia-uvertyr och funderade på ännu en över ämnet Napoleon, vilken dock ej blev utförd. En ny operatext, »Die hohe Braut», hade avslutats under sista Magdeburgdagarna, men någon musik kunde han ej besluta sig för att skriva till den. Vid ett besök i Berlin hörde han Spontinis opera »Ferdinand Cortez», och denna hänförde honom ej blott på grund av dess storstilade läggning utan även på grund av det härliga utförandet under kompositörens egen ledning. Ännu ett operaprojekt utfördes i Königsberg, »Die glückliche Bärenfamilie», men ej heller denna text kom till förtoning. De tryckande yttre förhållandena gjorde det omöjligt för honom att skriva ned sin musik. Han försökte vinna Paris för sig och skickade sin »Liebesverbot» dit men utan resultat. Ej heller lyckades han komma i förbindelse med teaterdiktaren Scribe för att genom honom få ett uppdrag för en pariserteater.
I stället yppade sig ett tillfälle för honom att komma till Riga, där man behövde en teaterdirigent. Hösten 1837 mottog han platsen och flyttade således dit. Minna var emellertid nu utan anställning och kände sig tillbakasatt för sin yngre syster, vilken genom Wagners förmedling fått plats som sångerska vid teatern. För Wagner var verksamheten vida mera givande än i Magdeburg, då direktören ej knusslade med medlen, och kapellmästaren fick gärna hålla så många repetitioner han ville, när blott resultatet blev gott och konstnärligt tillfredsställande. Wagner ville nu även efterlikna Berlins generalmusikdirektör Spontini och genom mönsterföreställningar höja den musikaliska smaken. Meyerbeers musik intresserade honom allt mera, och såväl Spontinis som Meyerbeers stora utstyrselopera föreföll honom som ett eftersträvansvärt ideal. I Königsberg hade han lärt känna Bulwers roman Rienzi, och detta ämne syntes just lämpligt till en opera i den höga patetiska stilen. Han avslutade under första Rigavintern sin text och började sommaren 1838 även musiken. Han ville ej längre arbeta för de små teatrarna utan skriva ur sitt eget inre med höga idealer, alldeles oberoende av publikens mening. Endast en huvudstadsscen kunde tillfredsställa hans fordringar. Meyerbeers stora orkester och Spontinis höga patos samt rena konsekventa stil borde följas. Första och andra akten voro redan färdiga under vintern 1838—39, och han hyste förtröstan om att under sommaren kunna avsluta hela verket. Då träffades han av ett hårt slag. Man hade ej förnyat hans kontrakt för nästa vinter i Riga, och han såg sig hänvisad till att söka annan verksamhetsplats.
Hans tankar hade allt oftare kretsat om Paris, och han hade allt mera börjat tro på, att Stora operan där skulle upptaga hans »Rienzi». Genom Meyerbeers förmedling skulle detta måhända lyckas. Till sist var hans beslut fattat. Han sålde allt vad han hade och for över England till Paris, dit han anlände den 16 september 1839.