Odjur, människor och gudar/Den straffande laman
| ← Det gåtfulla Mongoliet |
|
Vilda chaharer → |
DEN STRAFFANDE LAMAN
Vi njöto av vilan i jurtan efter de två dagarnas ritt, varunder vi tillryggalagt tvåhundrasjuttio kilometer i snöväder och skarp köld. Vid kvällsmålet, som bestod av saftig fårstek, språkade vi öppet och bekymmerlöst, när plötsligen en låg, hes röst hälsade god afton.
Vi vände oss om från elden mot ingången och fingo se en medellång, grovt byggd mongol i hjortskinnspäls och en mössa av samma material med öronlappar och långa bindsnören. I hans bälte satt instucken samma stora kniv med den gröna slidan, som vi sett på den bortridande ryttaren.
Sedan vi besvarat hans hälsning, löste han raskt upp sitt bälte och tog av sig sin päls. Han stod framför oss i en underbar sidendräkt, gul som gammalt guld, och ett klarblått skärp omkring livet. Hans slätrakade ansikte och korta hår, ett radband av koraller över vänstra handen och den gula dräkten angåvo tydligt, att det var en hög lamaitisk präst. I sitt bälte bar han en stor pistol.
Jag vände mig mot vår värd och Tzeren och kunde i deras ansikten läsa bävan och vördnad. Främlingen kom fram till elden och slog sig ner.
»Låt oss tala ryska», sade han, under det han tog för sig en bit kött.
Samtalet kom i gång, och främlingen började kritisera Den levande Buddhas styrelse i Urga.
»Därborta befriar man Mongoliet, intar Urga, slår den kinesiska armén, men här i västern får vi inte veta något om alltsammans. Här gör vi ingenting, medan kineserna slår ihjäl våra landsmän och bestjäl dem. Jag tycker, Bogdo Khan kunde skicka något bud till oss. Hur kommer det sig, att kineserna kan skicka sina kurirer från Urga och Kiachta till Kobdo och be om hjälp, men mongolregeringen kan inte göra det? Vad beror det på?»
»Kommer kineserna att skicka undsättning till Urga?» frågade jag.
Vår gäst utstötte ett hest skratt och sade:
»Jag grep alla budbärarna, tog ifrån dem deras brev och skickade dem tillbaka … till underjorden.»
Han skrattade omigen och såg sig omkring på ett egendomligt sätt med sin flammande blick. Då först lade jag märke till att hans kindben och ögon icke hade samma utseende som hos Centralasiens mongoler. Han såg snarare ut som en tatar eller kirgis. Vi rökte våra pipor under tystnad.
»Hur snart skall chaharerna lämna Uliassutai?» frågade han.
Vi svarade, att vi icke hört talas om dem. Vår gäst förklarade, att de kinesiska myndigheterna hade från Inre Mongoliet sänt ut en stor truppstyrka, uppsatt av medlemmar av chaharernas krigiska stam, som har sitt hemvist strax utanför den kinesiska muren. Anföraren var en ökänd stråtrövarhövding, som av den kinesiska regeringen fått kaptens rang, mot löfte att han skulle bringa alla stammar i distrikten omkring Kobdo och Urianhai till underkastelse under de kinesiska myndigheterna. När främlingen fick höra vart vi skulle begiva oss och syftet med vår färd, sade han sig kunna lämna oss de säkraste underrättelser och bespara oss mödan att fortsätta längre.
»Dessutom», sade han, »är det mycket farligt därborta, emedan det skall bli ett blodbad i Kobdo och staden skall brännas. Det vet jag alldeles säkert.»
När vi berättade för honom om vårt misslyckade försök att framtränga genom Tibet, lyssnade han mycket uppmärksamt och var mycket vänlig i sitt sätt mot oss, då han uppenbarligen med en känsla av beklagande uttryckte sig på följande bestämda sätt:
»Det är bara jag som skulle kunnat hjälpa er i det företaget, men inte hutuktun i Narabanchi, Med mitt pass skulle ni kunnat komma vart som helst i Tibet. Jag är Tuschegoun Lama.»
Tushegoun Lama! Hur många sällsamma berättelser hade jag icke hört om den mannen! Han var en rysk kalmuck, som för sina försök att förskaffa politisk självständighet åt kalmuckernas folk fått göra bekantskap med många ryska fängelser under tsarismen och sedan av samma anledning ökat på antalet under bolsjevikerna. Han hade flytt till Mongoliet, där han genast förskaffat sig stort inflytande bland mongolerna. Detta var ingenting att undra på, ty han var intim vän och lärjunge till Dalai Lama i Potala (Lhasa) samt dessutom den lärdaste bland lamaiter och en ryktbar undergörare och läkare. Han intog en nästan självständig ställning i sitt förhållande till Den levande Buddha och hade förvärvat sig ledarskapet över alla nomader i västra Mongoliet och Dsungariet, varjämte hans politiska inflytande sträckte sig även över mongolstammarna i Turkestan. Hans makt var oemotståndlig, grundad som den var på att han behärskade den mystiska vetenskapen, såsom han uttryckte sig, men jag har också låtit mig berättas, att den hade en väsentlig grund i den paniska förskräckelse han förstod att framkalla hos mongolerna. Alla, som ej lydde hans befallningar, gingo sin undergång till mötes. De visste icke dagen eller stunden, när denne Dalai Lamas gåtlike och mäktige vän skulle uppenbara sig antingen i deras hyddor eller galopperande bredvid dem ute på stäppen. Med ett knivhugg, en kula eller starka, strypande fingrar omkring halsen på dem skipade denne undergörare en primitiv rättvisa.
Utanför jurtans väggar ven blåsten och drev den frusna snön våldsamt mot väggarna, som utgjordes av spända skinn. I vindens tjut tyckte man sig höra en mängd ropande, klagande och skrattande röster. Jag insåg, att i en sådan omgivning var det icke svårt att slå en kringströvande nomad med häpnad över underverk, emedan naturen själv sörjt för iscensättningen. Denna tanke hade knappast kommit för mig, förrän Tushegoun Lama plötsligt lyfte upp huvudet, såg skarpt på mig och sade:
»Det finns mycket i naturen, som är okänt, och förmågan att bruka de okända krafterna åstadkommer underverket, men det är bara ett fåtal, som har denna makt. Jag skall visa ett sådant underverk för er och ni får sedan säga mig, om ni sett det förut eller inte.»
Han reste sig, vek upp ärmarna på sin gula dräkt, fattade sin kniv och gick fram till herden.
»Michik, stig upp!» befallde han.
När herden kommit på fötter, knäppte laman raskt upp hans rock och blottade mannens bröst. Jag förstod icke alls vad hans avsikt var, då han plötsligen med hela sin kraft stötte kniven i herdens bröst. Mongolen föll omkull betäckt av blod, varav jag såg stänk på lamans gula sidendräkt.
»Vad har ni gjort?» utropade jag.
»Tyst! Håll er lugn!» sade han med låg röst och vände sitt nu alldeles bleka ansikte mot mig.
Med några få snitt skar han upp mongolens bröst, och jag såg mannens lungor andas långsamt och hjärtats tydliga slag. Laman vidrörde dessa organ med sina fingrar, men intet blod flöt längre, och herdens ansikte var alldeles lugnt. Han låg med slutna ögon och tycktes försänkt i djup och stilla sömn. När laman började öppna hans mage, slöt jag mina ögon i fasa och förskräckelse, och när jag om en stund slog upp dem igen, blev jag ännu mera häpen över att se herden med rocken fortfarande uppknäppt och bröstet oskadat ligga vid sidan av Tushegoun Lama och sova lugnt, under det att denne satt stilla vid fyrfatet, rökande sin pipa och med blicken fäst på elden liksom i djupa tankar.
»Det är underbart», sade jag. »Jag har aldrig sett någonting liknande.»
»Vad talar ni om?» frågade kalmucken.
»Om vad ni visade mig eller ’underverket’, som ni säger», svarade jag.
»Någonting sådant har jag aldrig sagt», påstod kalmucken med kylig ton.
»Såg du det?» frågade jag min kamrat.
»Vilket?» sporde denne halvsovande.
Jag förstod, att jag varit påverkad av Tushegoun Lamas hypnotiska kraft, men jag föredrog det framför att se en oskyldig mongol dö, ty jag trodde ej, att Tushegoun Lama efter att ha fläkt upp sina offers kroppar kunde lika ledigt hela dem igen.
Följande dag bröto vi upp från våra värdar. Vi beslöto att återvända, eftersom vårt ärende var uträttat, och Tushegoun Lama förklarade, att han skulle »ge sig ut i rymden». Han brukade ströva omkring över hela Mongoliet och bodde såväl i herdens och jägarens ensliga och simpla jurta som i furstars och hövdingars ståtliga tält, omgiven av djup vördnad och bävan samt utövande stor makt över fattiga som rika genom sina underverk och sina profetior. När den store trollkarlen tog avsked av oss, sade han med ett slugt leende:
»Ge inte de kinesiska myndigheterna något meddelande om mig!»
Sedan tilläde han: »Vad som hände er i går afton var en mycket enkel demonstration. Ni européer vill inte medge, att vi okunniga nomader besitta krafter av mystisk kunskap. Ni skulle blott se den allra heligaste Tashi Lamas förmåga att göra underverk, när på hans befallning lampor och ljus framför den gamla bildstoden av Buddha tändas av sig själva och när gudabilderna börja tala och profetera! Men det finns en ännu mäktigare och ännu heligare man …»
»Är det Världens konung i Agharti?» avbröt jag.
Han stirrade på mig med förvåning.
»Har ni hört talas om honom?» frågade han tankfullt och drog samman ögonbrynen.
Några ögonblick därefter såg han upp med sina hopknipna ögon och sade: »Det finns blott en människa, som känner hans heliga namn, endast en nu levande människa, som någonsin varit i Agharti, och det är jag. Det är anledningen till att den allra heligaste Dalai Lama har hedrat mig och Den levande Buddha i Urga fruktar mig. Men det gör han onödigtvis, ty jag skall aldrig sitta på översteprästens i Lhasa heliga tron och ej heller nå den plats som nedärvts från Djingis Khan till överhuvudet för vår ’gula tro’. Jag är ingen andans man. Jag är krigare och hämnare.»
Han svingade sig ledigt upp i sadeln, lät hästen känna spöt och gav sig i väg, under det han tillkastade oss den vanliga mongoliska avskedshälsningen: »Sajn! Sajn-bajna!»
På återvägen berättade Tzeren för oss en del av de otaliga sägner, som finnas om Tushegoun Lama. Av dem är det särskilt en, som kommer för mitt minne. Den rör sig om en tilldragelse 1911 eller 1912, då mongolerna försökte med vapenmakt förskaffa sig sin oavhängighet i krig mot kineserna. Dessas högkvarter i västra Mongoliet var förlagt till Kobdo, där de hade omkring tiotusen man under befäl av sina bästa officerare. Order att intaga Kobdo hade sänts till Hun Boldon, en simpel herde som utmärkt sig i strider mot kineserna och därför av Den levande Buddha erhållit titeln furste av Hun. Grym, jättelikt stark och oerhört tapper, hade Boldon flera gånger fört sina dåligt beväpnade mongoler till anfall, men ständigt tvungits att draga sig tillbaka efter att ha förlorat mycket folk genom elden från maskingevären. Helt oväntat anlände Tushegoun Lama, samlade ihop soldaterna och sade till dem:
»Ni skall inte frukta döden och får inte vika. Ni skall kämpa och dö för Mongoliet, åt vilket land gudarna bestämt en lysande framtid. Se här vilket öde är Mongoliet beskärt!»
Med dessa ord slog han ut med handen, och hela hären såg ståtliga jurtor på det omgivande landet och betesmarker med stora hjordar av hästar och boskap. På slätterna syntes talrika ryttare på präktigt sadlade springare, och kvinnorna voro klädda i finaste siden med ringar av massivt silver i sina öron och dyrbara prydnader i sina utsökt vackra hårklädslar. Kinesiska köpmän förde ändlösa karavaner med handelsvaror fram till förnämt klädda mongoliska guvernörer, som omgåvos av brokigt utstyrda soldater och högmodigt köpslogo med handelsmännen om deras varor.
Synen försvann hastigt, och Tushegoun tog till orda:
»Frukta ej döden! Den är en befrielse från våra mödor här på jorden och vägen till ett tillstånd av evig välsignelse. Skåda mot öster! Kan ni se edra bröder och vänner som fallit i strid?»
»Vi ser, vi ser!» utropade de mongoliska krigarna med häpnad, när de sågo en stor mängd boningar, som kunde varit jurtor eller också tempelvalv, badande i ett varmt, behagligt ljus. Röda och gula sidentyger täckte väggar och golv, och överallt glänste förgyllningen på pelare och murar. På stora, röda altare brunno smala offerljus i gyllene kandelabrar bredvid massiva silverskålar fyllda med mjölk och nötter. Runt omkring på golvet sutto på mjuka dynor mongoler, som stupat i föregående anfall på Kobdo. Framför dem stodo låga, lackerade bord, dignande under en mängd rätter av ångande, saftigt kött av lamm och killing, höga krus med vin och te, fat med »borsuk» (ett slags konfityr), läckra bakverk, torkad ost, dadlar, russin och nötter. Dessa fallna soldater rökte gyllene pipor och samspråkade glättigt.
Även denna syn försvann, och framför de stirrande mongolerna stod endast den mystiske kalmucken med upplyftade händer.
»Till kamp, och vänd icke åter utan seger! Jag är med er i striden.»
Anfallet tog sin början. Mongolerna kämpade med raseri och förlorade män i hundratal, men de stannade icke, förrän de rusat in i hjärtat av Kobdo. Då upprepades det sedan lång tid förgätna skådespelet, när tatariska horder skövlade europeiska städer. Hun Boldon befallde, att en triangel av lansar med lysande röda vimplar skulle bäras över honom, vilket var ett tecken till att han överlämnade staden till sitt folk under tre dagar. Ett mördande och plundrande begynte. Alla kineser dödades. Staden brändes, och fästningsmurarna jämnades med marken. Sedan kom Hun Boldon till Uliassutai och förstörde även där den kinesiska fästningen. Ruinerna stå ännu kvar med raserade tinnar och torn, oanvända portar och resterna av ämbetsbyggnader och manskapskaserner.