Odjur, människor och gudar/Striden vid Sejbi-floden
| ← Till Sajan-bergen och friheten |
|
En röd strövkår i vår väg → |
STRIDEN VID SEJBI-FLODEN
Ständiga faror utveckla vaksamheten och skärpa iakttagelseförmågan. Som vi voro mycket trötta, togo vi icke av oss våra kläder eller sadlade av hästarna. Jag stoppade min pistol innanför rocken och började se mig omkring och granska människorna. Det första jag upptäckte var en gevärskolv under den hög av kuddar, som alltid finns på böndernas rymliga sängar. Vidare lade jag märke till att vår värds tjänstfolk oupphörligt kom in i rummet och fick order av honom. De sågo ej ut som simpla bönder, ehuru de hade långa skägg och deras kläder voro mycket smutsiga. De synade mig med mycket uppmärksamma ögon och lämnade icke mig och min vän ensamma med husets herre. Likväl kunde vi icke få någon klarhet i saken, men när sojoternas styresman sedan kom in och märkte, att förhållandet var spänt, började han på sojoternas språk förklara allting om oss.
»Förlåt mig», sade kolonisten, »men ni vet själva, att nu för tiden finns det bara en hederlig karl på tiotusen mördare och tjuvar.»
Härefter började vi språka mera fritt. Det framgick, att vår värd hade sig bekant, att ett band bolsjeviker skulle överfalla honom under sitt letande efter en hop kosackofficerare, som då och då uppehöllo sig hemma hos honom. Han hade också hört talas om den »fullständiga förlusten» av ett detachement. Men den gamle mannen blev ej alldeles lugnad av vad vi hade att meddela, ty han hade fått veta, att en större avdelning rödgardister var på väg från Usinsky-distriktet under förföljande av tatarer, som flydde söderut mot Mongoliet.
»Vi väntar dem varje ögonblick med fasa», sade han till mig. »Min sojot har kommit in och berättat, att de röda redan gått över Sejbi och att tatarerna äro beredda på strid.»
Vi gingo genast ut för att se till våra sadlar och packningar och gömde sedan hästarna bland buskarna i närheten. Därefter gjorde vi i ordning våra gevär och pistoler och togo plats innanför inhägnaden i avvaktan på vår gemensamme fiende. En timme hade gått under påfrestande otålighet, då en av arbetarna kom inrusande från skogen och viskade:
»De går över träsket … Striden har börjat.»
Som en bekräftelse på vad han sagt hördes verkligen genom skogen ett enstaka gevärsskott, omedelbart åtföljt av smattrande från flera skjutvapen. Ljuden kommo efter hand allt närmare huset, och snart hörde vi hästtrampet och soldaternas vilda rop. Ögonblicket därpå störtade tre av dem under häftiga svordomar in i huset från vägen, där de nu beskötos av tatarerna från två håll. En av dem sköt på vår värd, som ramlade framåt och föll på knä, medan han sträckte ut handen efter geväret under kuddarna.
»Vad är ni för några?» skrek en av soldaterna vilt, när han fick se oss, och lyfte sitt gevär. Vi svarade med våra pistoler med det lyckliga resultatet, att blott en soldat, som stod vid dörren bakom de andra, lyckades komma ut på gården och där föll i händerna på en av arbetarna, som strypte honom. Striden var i full gång. Soldaterna ropade på hjälp från sina kamrater. De röda lågo i diket vid sidan av vägen trehundra steg från huset och besvarade elden från de omgivande tatarerna. En del soldater sprungo fram till huset för att hjälpa sina kamrater, men nu hörde vi en formlig salva från vår värds arbetare, vilka sköto lugnt och säkert som på en manöver. Fem rödgardister hade stupat på vägen, medan de övriga höllo sig kvar i sitt dike. Inom kort märkte vi, att de började huka sig ner och krypa bort mot den ända av diket, som låg närmast skogen, där de lämnat sina hästar. Ljuden från skotten hördes svagare och svagare, och det dröjde ej länge, förrän vi fingo se sextio till sjuttio tatarer förfölja de röda över fältet.
Två dagar stannade vi vid Sejbi. Det visade sig, att vår värds arbetare, åtta till antalet, voro officerare, som höllo sig gömda för bolsjevikerna. De bådo om tillåtelse att få följa med oss, vartill vi samtyckte.
När min vän och jag fortsatte vår färd, hade vi en vakt av åtta beväpnade officerare samt tre packhästar. Vi redo genom en naturskön dalgång mellan floderna Sejbi och Ut. Överallt sågo vi präktiga betesmarker med talrika boskapshjordar, men i ett par tre hus utmed vår väg funno vi ej någon levande varelse. Alla hade gömt sig av rädsla, när de hörde skotten från striden med de röda. Följande dag passerade vi över en hög bergskedja, som heter Daban, och sedan vi ridit över en stor sträcka bränd skog, där vår väg gick bland de fallna träden, började vi färdas utför till en dalgång, vilken undanskymdes för våra blickar av mellanliggande lägre höjder. Bakom dessa gick Lilla Jenisejs lopp, den sista större floden, innan vi skulle komma in i det egentliga Mongoliet. Omkring tio kilometer från floden sågo vi en rökpelare stiga upp från skogen. Två av officerarna begåvo sig i väg för att rekognoscera. Då en lång stund förflöt, utan att de kommo tillbaka, blevo vi rädda för att någonting inträffat och redo försiktigt framåt i riktning mot röken, alldeles färdiga till strid om så skulle behövas. Slutligen kommo vi tillräckligt nära för att höra många personers röster och däribland en av våra spejares högljudda skratt. Mitt på en äng sågo vi ett stort tält och två riskojor och runt omkring dem en hop om femtio till sextio män. När vi kommo ut ur skogen, rusade de alla fram och välkomnade oss hjärtligt. Det visade sig, att det var ett stort läger ryska officerare och soldater, som efter sin flykt från Sibirien vistats hos ryska kolonister och förmögna bönder i Urianhai.
»Vad gör ni här?» frågade vi förvånade.
»Jaså, ni vet ingenting om vad som inträffat?» sade en tämligen gammal man, som kallade sig överste Ostrovsky. »I Urianhai har utfärdats en order av krigsstyrelsen om mobilisering av alla män över tjuguåtta år, och överallt marscherar avdelningar av dessa friskaror på vägarna till staden Belotzarsk. De plundrar kolonisterna och bönderna och slår ihjäl alla, som faller i deras händer. Vi gömmer oss här för dem.»
Hela lägret räknade endast sexton gevär och tre handgranater, vilka tillhörde en tatar, som färdades med en kalmuck som vägvisare till sina hjordar i västra Mongoliet. Vi omtalade anledningen till vår resa och vår avsikt att färdas genom Mongoliet till närmaste hamn vid Stilla havet. Officerarna bådo mig taga dem med mig, och jag samtyckte härtill. Genom rekognoscering fingo vi utrönt, att det icke fanns några friskaror i närheten av den bondens hus, som skulle frakta oss över Lilla Jenisej. Vi satte oss genast i rörelse för att så hastigt som möjligt komma bort från denna farliga trakt och gömma oss i skogarna på andra sidan floden. Snö föll, men gick genast upp i tö. Före kvällen började det blåsa en kall, nordlig vind, som hade något snö med sig. Sent på kvällen kommo vi fram till floden. Vår kolonist välkomnade oss och erbjöd sig att genast frakta oss över och låta hästarna simma trots den is, som kom från källfloderna och flöt i strömmen. Vårt samtal åhördes av en av bondens arbetare, en rödhårig, skelögd karl, som hela tiden flyttade sig hit och dit och slutligen plötsligt försvann. Vår värd märkte det och sade med rädsla i rösten:
»Han har sprungit till byn och kommer att föra fienden hit. Vi måste ge oss över genast.»
Därpå begynte den förskräckligaste natt jag hade under hela min färd. För att spara tid och slippa så många överfärder med båten föreslogo vi kolonisten, att han endast skulle frakta över provianten och ammunitionen, under det att vi skulle simma över med hästarna. Jenisej är på denna plats omkring trehundra meter bred. Strömmen är mycket strid, och omedelbart utanför stränderna är det bråddjupt. Natten var alldeles mörk, icke en stjärna syntes på himmeln. I vinande virvlar drev vinden snön och slasket mot våra ansikten. Framför oss flöt strömmen svart och strid, medförande tunna, söndertrasade isflak, som vredo sig och malde mot varandra i virvlarna och forsarna. En lång stund vägrade min häst att störta sig ner för den branta älvbrinken, frustade och stegrade sig. Med all min kraft slog jag den med mitt spö över halsen, tills den med ett ömkligt stönande kastade sig ner i det kalla vattnet. Hela vägen lågo vi båda två nere i detta, och jag kunde knappast hålla mig kvar i sadeln. Jag kom hastigt några meter ut från stranden med min häst, som fnös och frustade oavbrutet och under sina ansträngningar sträckte fram huvud och hals. Jag kände varje rörelse den gjorde med sina fötter under simmandet i vattnet och hur hela dess kropp skälvde under mig vid detta arbete. Efter ett styvt arbete kommo vi till flodens mitt, där strömmen blev ytterst strid och höll på att rycka oss med sig. I det hemska mörkret hörde jag mina följeslagares rop och dova ljud av förskräckelse från hästarna. Jag var nere ända till bröstet i det iskalla vattnet. Ibland törnade jag mot de kringflytande isstyckena, och ibland slogo böljorna över huvud och ansikte på mig. Jag hade ingen tid att se mig omkring eller att förnimma kylan, jag behärskades blott av en omedelbar önskan att rädda livet, och jag var uppfylld av den tanken, att jag skulle vara förlorad, om min hästs krafter ej längre förmådde kämpa mot strömmen. All min uppmärksamhet var riktad på dess ansträngningar och hur den darrade av rädsla. Plötsligen lät den höra ett högljutt stönande, och jag märkte, att den började sjunka. Vattnet hade faktiskt stigit över dess näsborrar, varför uppehållen mellan dess frustningar blevo längre. Ett stort isblock slog emot dess huvud och kom den att vända, så att vi drevo ner med strömmen. Med svårighet lyckades jag åter styra den i riktning mot stranden, men jag kände, att dess krafter voro uttömda. Hästens huvud försvann upprepade gånger under den virvlande vattenytan, så att jag ej längre hade något val. Jag gled ur sadeln, och hållande i den med vänstra handen, sam jag med den högra bredvid hästen, under det jag sökte liva den med mina tillrop. En stund låg den med åtskilda läppar och sammanbitna tänder, och i dess vidöppna ögon lyste en obeskrivlig fasa. Så snart jag kom ur sadeln, flöt den genast högre på vattnet och började simma lugnt och snabbt. Äntligen hörde jag fast botten under det utmattade djurets hovar. Den ene efter den andre av mina kamrater kom upp på stranden, dit de vältränade hästarna lyckligt överfört dem alla. Ett gott stycke längre ner landade vår kolonist med vår packning. Utan att förlora ett ögonblick lastade vi denna på hästarna och fortsatte vår färd. Blåsten blev allt starkare och kallare, och i dagbräckningen var det mycket kyligt. Våra genomblöta kläder fröso och blevo styva som läder, våra tänder skallrade, och våra ögon glödde av feber, men vi redo på för att lägga så stort avstånd som möjligt mellan oss och våra fiender. Sedan vi ridit omkring femton kilometer genom skogen, kommo vi fram till en öppen plats, varifrån vi kunde se den motsatta stranden av Jenisej. Klockan var nu ungefär åtta. Utmed vägen på den andra stranden slingrade sig en svart, ormlik rad av ryttare och vagnar, som vi antogo vara en kolonn rödgardister med sin tross. Vi sutto av och gömde oss bland buskarna för att icke tilldra oss deras uppmärksamhet.
Vi fortsatte vår ritt hela dagen med temperaturen på fryspunkten och därunder, och först när vi på kvällen kommo fram till de med lärkträd bevuxna bergen, tände vi upp stora eldar, torkade våra kläder och gjorde oss själva genomvarma. De uthungrade hästarna lämnade icke eldarna, utan stodo alldeles bakom oss med slokande huvud och sovo. Mycket tidigt följande morgon kommo flera sojoter till vårt läger.
»Ulan? (Röda?)» frågade en av dem.
»Nej! Nej!» ropade vi alla.
»Tzagan? (Vita?) var nästa fråga.
»Ja, ja», sade tataren, »alla är vita.»
Därpå hälsade de på oss, och sedan de tömt sina tekoppar, började de omtala intressanta och viktiga nyheter. De berättade, att de röda partigängarna på marsch från Tannu-Ola-bergen höllo hela gränsen mot Mongoliet besatt med sina utposter för att hejda de bönder och sojoter, som försökte föra ut sin boskap. Att nu komma över Tannu Ola var därför omöjligt, och jag såg bara en utväg, nämligen att styra kosan mot sydost, färdas genom den sumpiga dalgången Buret Hei och komma fram till södra stranden av Kosogol, där vi skulle vara inne i det egentliga Mongoliet. Detta var verkligen mycket oangenäma nyheter. Till den första mongoliska platsen i Samgaltai var icke mera än nittiosex kilometer, under att det ej var mindre än fyrahundrafyrtio kortaste vägen till Kosogol. De hästar jag och min vän redo hade nu tillryggalagt mer än ettusen kilometer på svåra vägar och utan tillräcklig föda och vila och kunde knappast stå ut med mycket mera, men när jag tog ställningen under närmare övervägande och såg på mina nya reskamrater, bestämde jag mig för att icke gå över Tannu Ola. De voro nervsvaga och själsligen utslitna människor, som dessutom voro dåligt klädda och beväpnade. De flesta av dem alldeles utan vapen. Jag visste, att ingenting är så farligt under en strid som vapenlösa män. De gripas lätt av panik, förlora besinningen och utöva ett farligt inflytande på alla andra. Jag rådgjorde därför med mina vänner och beslöt att framtränga till Kosogol. Vårt sällskap samtyckte till att följa med oss. Efter lunchen, som bestod av soppa med stora köttstycken, torrt bröd och te, bröto vi upp. Klockan två kommo vi fram till de berg, som voro utlöpare i nordost av Tannu Ola, och bakom dem låg dalen Buret Hei.