Oliver Twist/29
| ← KAP. 28 |
|
KAP. 30 → |
KAP. 29.
Husets invånare presenteras.
I ett gammaldags trefligt rum sutto två damer vid ett välförsedt frukostbord. Giles passade upp, klädd i svart frack och hvit halsduk. Han stod styf och rak halfvägs mellan frukostbordet och buffeten, med hufvudet böjdt litet bakåt och åt ena sidan, med vänstra benet litet framsatt, högra handen instucken i bröstet, vänstra handen nedhängande och hållande en bricka. Han såg ut, som om han stått och fråssat i medvetandet af sina egna förtjänster och sin egen vikt.
Den ena damen var litet till åren, men den höga ryggen på ekstolen, hvarpå hon satt, var ej rakare än hon. Hon var ytterst prudentligt klädd, litet gammaldags, men med så klädsamma eftergifter för den moderna smaken. Händerna höll hon sammanknäppta framför sig på bordet, hennes ögon (hvilkas glans åren endast obetydligt hade minskat) voro uppmärksamt fästa på den andra damen, som väl knappast hade fyllt sitt sjuttonde år. Hon såg så fin och eterisk ut, denna unga flicka, så ren och skär, som om hon alls icke vore skapad för att gå på jorden. Och hennes mörkblå ögon och ädla drag röjde en själfullhet, som ej häller tycktes höra till denna världen. Däremot tydde hennes ansiktes skiftande uttryck af mildhet och munterhet och framför allt hennes glada, lyckliga leende just på människonaturens bästa egenskaper och stämningar.
Hon såg upp och mötte den gamla damens blick. Så strök hon med skämtsam min håret ur pannan och såg på sin äldre väninna så kärleksfullt och okonstladt älskvärdt, att himlens änglar kunde ha smålett därvid.
Den gamla damen smålog också, men hennes hjärta var beklämdt, och det kom en tår i hennes öga. — »Har Brittles varit borta en hel timme nu?» frågade hon.
»En timme och tolf minuter!» sade Giles och såg på sitt silfverur, som han bar i ett bredt, svart band.
»Ja, han är ju långsam af sig», anmärkte frun.
»Han har alltid varit en långsam pojke», försäkrade Giles. Och efter Brittles nu hade varit en långsam pojke i öfver trettio år, var det ju ingen utsikt, att han någonsin skulle bli raskare.
»Det skulle verkligen vara högst oförlåtligt af honom, om han sinkade sig under vägen för att leka med andra gossar», sade den unga damen och smålog.
Giles öfvervägde tydligen i all tysthet, huruvida det vore passande, att han själf tillät sig ett litet respektfullt småleende. Men i det samma stannade en gigg framför trappan, och en tjock herre sprang ur den, rusade in genom farstudörren och kom störtande så hufvudstupa in i rummet, att han så när hade vältat omkull både Giles och frukostbordet.
»Aldrig har jag hört på maken!» ropade den tjocke herrn. »Kära fru Maylie — Gud bevare oss väl — midt i nattens tystnad! Aldrig i lifvet har jag hört på maken!» Han tryckte ifrigt de bägge damernas händer, sköt fram en stol, satte sig och frågade, huru det stod till med dem. »Ni kunde ju vara döda — rent af döda af förskräckelse!» fortfor han. »Men hvarför skickade ni inte bud? Min betjänt skulle ha varit här ögonblickligen — och jag själf också och min medhjälpare. Hvem vill inte gärna under sådana förhållanden —? Å, Herre du store — så alldeles oväntadt — och midt under nattens tystnad!»
Doktorn tycktes i synnerhet vara häpen öfver, att inbrottet kommit oväntadt och vid nattetid — som om herrar inbrottstjufvar hade för vana att uträtta sina affärer midt på ljusa dagen och tillkännage sin ankomst ett par dagar i förväg med ett lokalbref!
»Och ni, fröken Rose?» tillade han och vände sig mot den unga damen, »jag hoppas att...»
»Ja, jag mår förträffligt», afbröt fröken Rose honom. »Men där uppe ligger en stackare, som tant gärna vill att ni skall se om.»
»Ja, det är sant, det är ju sant! — Det är ert verk, Giles, hör jag?»
Giles, som med feberaktig ifver hade satt fram tekoppar, rodnade starkt och sade, att han haft den äran.
»Hvafalls? Äran? Nåja, det är kanske lika ärofullt att skjuta en tjuf i ett brygghus som sin motståndare på tolf stegs afstånd. Inbilla er, att han sköt i luften, så kan ni säga, att ni har duellerat, Giles.»
Giles tyckte, att det i detta öfverlägsna sätt att ta saken låg ett frivolt försök att förringa hans ära. Och han svarade vördsamt, att det tillkom ej personer af hans stånd att döma, men han trodde, att det just inte hade varit något nöje för motparten.
»Guds död, det är sant!» inföll doktorn. »Hvar ha ni honom? Visa mig upp till honom! Jag tittar in igen, när jag kommer ner, fru Maylie. — Jaså, han kom in genom det lilla fönstret? Hm... jag kunde då aldrig ha tänkt mig...» Alltjämt småpratande följde han med Giles uppför trappan. Och under tiden tala vi om för läsaren, att distriktsläkaren herr Losbernes korpulens snarare härledde sig af godt humör än af vällefnad och att han var en så godhjärtad och hederlig, men tillika så excentrisk gammal ungkarl, att man skall ha svårt för att finna hans make i ett fem gånger så stort distrikt.
Doktor Losberne stannade mycket längre där uppe än både han och damerna hade tänkt sig. En lång, platt låda togs ur giggen, det ringde ofta där uppe, tjänarne sprungo upp och ner i trapporna. Det tycktes vara något viktigt på färde. Sent omsider kom doktorn ner. Men i stället för att genast svara på damernas ängsliga frågor, såg han ytterst gåtfull ut och stängde omsorgsfullt dörren. »Ja», sade han slutligen och stod kvar med ryggen mot dörren, liksom för att ytterligare spärra tillträdet, »det är ju en mycket besynnerlig historia, fru Maylie!»
»Det är då väl ingen fara på färde?» frågade den gamla damen.
»Det skulle inte ha förvånat mig, om det hade varit det», svarade doktorn, »men det tror jag inte. — Får jag fråga er, fru Maylie, har ni sett den tjufven eller hört honom beskrifvas?»
»Nej.»
»Ursäkta», inföll Giles, »jag skulle just till att beskrifva honom för frun, men då kom doktorn i det samma.» Saken var den, att Giles ej kunnat bekväma sig att tillstå, att det bara var en gosse han hade skjutit. Hans tapperhet hade inbringat honom sådana loftal, att han icke, om det gällt hans lif, kunde ha låtit bli att skjuta upp förklaringen ännu i några minuter, för att han under dem skulle få ostörd fråssa i sin berömmelse som en modig man.
»Rose ville gå in och se på karlen», förklarade fru Maylie, »men jag sade, att hon inte fick.»
»Hm», sade doktorn, »det är just inte något skräckinjagande hos honom. Skulle ni ha något emot att se på honom, om jag är tillstädes?»
»Nej — om ni anser det nödvändigt.»
»Då anser jag det nödvändigt!» sade doktorn. »Jag är i alla händelser säker på, att ni efteråt skulle ångra er, om ni inte hade gjort det. Han är alldeles lugn nu. Tillåter ni, fröken, att jag bjuder er armen? Jag försäkrar er, här finns inte den ringaste anledning att tveka.»
Utan många ceremonier bjöd han bägge damerna armen och förde dem galant uppför trappan. — »Så, nu ska vi höra, hvad ni tycka om honom!» hviskade han och öppnade sakta sängkammardörren. »Han har visserligen inte rakat sig så nyligen, men han ser ändå inte ut som en vilde.» Därmed drog han sängomhänget åt sidan, och i stället för den ohyggliga banditfysionomi damerna väntat sig att finna, sågo de ett utpinadt och utmattadt, sofvande barn. Den sårade armen, som blifvit förbunden och spjälad, låg tvärs öfver hans bröst; hans hufvud hvilade på den andra armen, som nästan doldes af hans långa hår.
Den hederlige doktorn stod några minuter, alltjämt med sängomhänget i handen, och stirrade tyst på sin lille patient. Så gled fröken Rose sakta förbi honom, satte sig på en stol vid hufvudgärden, böjde sig in öfver Oliver och strök håret ur hans panna, och det föll visst en tår på den i det samma. Gossen rörde sig litet och smålog i sömnen, som om dessa tecken till medlidande hade framkallat hos honom en dröm om okänd mildhet och vänlighet. Så kan ljudet af ljuf musik, porlande vatten på ett ensligt ställe eller doften af en blomma eller till och med endast nämnandet af ett kärt namn plötsligt väcka otydliga minnen af upplefvelser från en annan tillvaro, minnen som komma och gå igen likt en andefläkt och som ingen mänsklig makt förmår kalla tillbaka.
»Men hvad vill det säga?» frågade den gamla damen hviskande. »Det stackars barnet kan ju omöjligen ha varit med i en tjufkomplott.»
Doktorn skakade på hufvudet och suckade. »Lasten», svarade han, »tar sin bostad i många tempel. Hvem vågar påstå, att den inte kan gömma sig bakom ett vackert skal!» Strax därefter tillade han något om, att de kanske störde patienten, och förde damerna in i nästa rum.
»Ja, men», sade fröken Rose, »om han också har felat, så kom ihåg, huru ung han är och att han kanske aldrig har haft ett ordentligt hem! Käraste tant, besinna det, innan du låter släpa honom i fängelse, där ju allt hopp om förbättring utplånas för honom. Haf förbarmande med honom, innan det blir för sent!»
»Min älskade flicka», svarade den gamla damen, »tror du, att jag kunde kröka så mycket som ett hår på hans hufvud? Mitt lif lider mot sitt slut, och så visst som jag hoppas att finna barmhärtighet själf, vill jag visa den mot andra. Hvad kan jag göra, doktor, för att rädda gossen?»
Losberne stoppade händerna i fickorna, vandrade tankfullt några gånger af och an på golfvet, stannade då och då och stod och balanserade på tåspetsarna, rynkade pannan alldeles förskräckligt och mumlade: »Nu har jag det!» och strax därefter: »Nej, det går inte!» Först efter åtskilligt trafvande och pannrynkande och mumlande svarade han: »Jo, jag tror nog, att jag skall reda upp det, om ni vill ge mig oinskränkt fullmakt att sätta skräck i Giles och äfven i er lille gosse Brittles. Jag vet nog, att Giles är en gammal trogen tjänare. Men ni har ju så många sätt att belöna honom, ni kan godtgöra det igen, ni kan ju också belöna honom för att han är en så utmärkt skytt. Nå, går ni in på det?»
»Ja, om det rakt inte finns någon annan utväg...» började fru Maylie.
»Så ger tant er oinskränkt fullmakt», fortsatte fröken Rose och smålog genom tårar. »Men far nu inte ut strängare mot de båda stackarne än som är nödvändigt.»
»Ni tycks tro», sade doktorn, »att alla utom ni själf ha lust att vara hårdhjärtade i dag. Jag vill för det uppväxande manliga släktets skull önska, att den förste antaglige unge kavaljer, som vädjar till ert medlidande, måtte träffa er i lika mild stämning — ja, och för min egen räkning önskar jag, att jag själf vore en sådan ung kavaljer, som genast kunde passa på tillfället.»
»Ni är då ett lika stort barn som själfva Brittles», sade fröken Rose och rodnade.
Doktorn skrattade hjärtligt. »Det vill då inte säga så mycket», sade han. »Men för att nu komma tillbaka till patienten: jag tror, att han vaknar om en timme. Och fastän jag har sagt till den dumma betjänten där nere, att det gällde lifvet, om man flyttade eller bara tilltalade honom, så tror jag nog att vi helt lugnt kunna prata litet med honom och förhöra honom. Och ser ni, så fordrar jag, att om vi komma till den öfvertygelsen (hvilket är mycket möjligt), att han är ett dåligt subjekt, skall han utan vidare resonnemanger öfverlämnas åt sitt öde.»
»Å nej, nej, tant!» bad fröken Rose.
»Å jo, jo, tant!» härmade doktorn efter henne. »Som han omöjligen kan vara förhärdad i det onda, så kan ni ju så mycket lugnare gå in på mina villkor.» —
De bägge damernas tålamod blef emellertid satt på ett större prof, än doktorn förespeglat dem. Ty timme efter timme gick, och Oliver låg fortfarande försänkt i djup sömn. Först sedan mörkret börjat falla på, meddelade doktorn, att gossen hade vaknat och att det var bäst de talade med honom strax.
Det blef ett långt samtal. Ty Oliver berättade hela sin lefnadshistoria, och ofta tvingade mattigheten och smärtorna honom att afbryta. Hvad det lät högtidligt här i det halfmörka rummet att höra den sjuke stackarens röst berätta om alla de sorger och lidanden, som elaka människor hade beredt honom! Men den kvällen blef hans kudde slätad af kvinnohänder, och mänsklighet och mildhet vakade vid hans sida, då han somnade. Han kände en salig frid, han skulle ha dött utan att klaga.
Sedan han somnat igen, torkade doktorn sina ögon (i det han, som han brukade, brummade öfver, att de blifvit så svaga med åren) och begaf sig därpå ner i köket för att öppna fälttåget mot herr Giles. I denna det husliga parlamentets »andra kammare» träffade han pigorna, herrar Giles och Brittles, kopparslagaren (som af hänsyn till de tjänster han gjort blifvit bjuden kvar för hela dagen) och poliskonstapeln. Den sistnämnde var utrustad med en stor käpp, stort hufvud, stora anletsdrag, stora kragstöflar och såg ut att ha tagit in ett motsvarande kvantum öl, hvilket verkligen också var förhållandet.
Nattens händelser voro ännu alltjämt på tapeten. Då doktorn inträdde, var Giles just i färd med att berömma sin egen själsnärvaro, medan Brittles med en mugg öl i handen bekräftade allt möjligt, redan innan hans förman hade sagt det.
»Sitt stilla», sade doktorn och gjorde en åtbörd.
»Tack, herr doktor», svarade Giles. »Frun sade, att det skulle trakteras med öl, och som jag inte alls är upplagd för att sitta ensam uppe på mitt rum, dricker jag mitt öl här nere.»
Brittles anförde ett dämpadt mummel, hvarmed de närvarande damerna och herrarne uttryckte sin glädje öfver Giles’ nedlåtenhet. Och Giles såg sig beskyddande omkring i kretsen, liksom för att tillkännage, att så länge de uppförde sig väl, skulle han aldrig öfverge dem. Därefter frågade han: »Hur är det med patienten i afton, herr doktor?»
»Å, så där», svarade doktor Losberne. »Jag är rädd, att ni har skaffat er en obehaglig historia på halsen, Giles.»
Giles började darra. »Det är då väl inte doktorns mening, att han tänker lägga sig och dö?» frågade han. »Då finge jag aldrig en glad stund mera i lifvet. Jag försäkrar er, herr doktor, att jag kunde inte ta lifvet af en gosse, inte ens af Brittles där, för allt bordsilfver i hela provinsen.»
»Ja, det är nu inte fråga om här», anmärkte doktorn hemlighetsfullt. »Säg mig, Giles, ni är ju protestant?»
Giles vardt mycket blek. »Ja, herr doktor», mumlade han, »det hoppas jag då.»
»Och hvad är du, min gosse?» frågade doktorn och vände sig plötsligt mot Brittles.
Brittles spratt till. »Jag?! Herre Gud, jag... jag är detsamma som herr Giles.»
»Svara mig då bägge två — bägge två, förstår ni», sade doktorn strängt, »kan ni gå ed på, att gossen där uppe är samme gosse, som stoppades in genom det lilla fönstret i natt? Nå, sjung ut! Hur länge ska’ ni betänka er?»
Fastän doktorn annars vanligen ansågs för att vara en af de beskedligaste människor på jorden, talade han i en så förskräckligt hotande ton, att Giles och Brittles (som redan på förhand voro litet omtöcknade af öl och sinnesrörelse) stirrade på hvarandra som förstenade.
»Var god och lägg märke till svaret, herr konstapel!» sade doktorn, i det han högtidligt lyfte upp pekfingret och knackade sig på näsan därmed för att uppfordra rättvisans handtlangare till att spänna hela sin uppmärksamhet. »Det kan måhända bli af den största vikt.»
Poliskonstapeln såg så klyftig ut, som det var honom möjligt, och tog sin poliskäpp, som hittills hade fått stå och sofva i spiselvrån.
»Som ni ser, är det en helt enkel identitetsfråga», sade doktorn.
»Det är just hvad det är», svarade konstapeln och hostade våldsamt, ty han hade druckit ur sitt öl i största hast och fått en del däraf i vrångstrupen.
»Det göres inbrott i ett hus», sade doktorn, »och två manspersoner se — genom krutrök och mörker och i skräck och villervalla — ett ögonblick en skymt af en gosse. Följande morgon kommer en gosse in i samma hus, och då han händelsevis har en bindel om armen, bära de båda männen våldsam hand på honom (hvarigenom de utsätta hans lif för stor fara) och svära på att han är tjufven. Nu är frågan den, om de förhanden varande förhållandena berättiga de båda männen att uppträda så, och i motsatt fall, i hvilken situation de sålunda ha bragt sig själfva?»
Konstapeln nickade djupsinnigt och förklarade, att om inte det här var juridik, så visste han då inte, hvad juridik var.
»Och nu frågar jag er ännu en gång», dundrade doktorn, »våga ni aflägga er salighetsed på, att det är samme gosse?»
Brittles såg mycket tveksamt på Giles, och Giles såg mycket tveksamt på Brittles. Konstapeln höll handen upp till örat för att uppfånga svaret. Pigorna och kopparslagaren böjde sig fram för att lyssna. Doktorn såg sig omkring med en hvass blick — då hördes vagnsbuller, och strax därefter ringde det på farstudörren.
»Det är detektiverna!» utbrast Brittles tydligen med stor lättnad.
»Hvem är det?» frågade doktorn, nu i sin tur förstenad.
»Detektiverna från London!» svarade Brittles och tog ljuset. »Jag skickade bud efter dem med diligensen, så att jag kan inte begripa, att de inte ha kommit förr.»
»Jaså, gjorde du det?! Må fan ta dina — långsamma diligenser!» brummade doktorn och skyndade ut.