Oliver Twist/7
| ← KAP. 6 |
|
KAP. 8 → |
KAP. 7.
Oliver fortfarande uppstudsig.
Noah Claypole stannade ej ens för att hämta andan, förr än han stod utanför fattighusets port. Där samlade han ihop till en riktig störtskur af tårar och snyftningar, hamrade sedan på och visade ett så jämmerligt ansikte för det gamla fattighjon, som öppnade, att till och med denne, som ändå nästan aldrig såg annat än jämmerliga ansikten, ryggade tillbaka af öfverraskning.
»Herr Bumble! Herr Bumble!» skrek Noah med så väl spelad förtviflan och med så hjärtskärande uttryck, att herr Bumble kom störtande utan sin trekantiga hatt — hvilket är ett märkvärdigt och slående bevis på, att till och med en kommunal ämbetsman under en plötslig och mäktig impuls kan för ett ögonblick förlora sin själfbehärskning och glömma sin personliga värdighet.
»Ack, herr Bumble!» utropade Noah. »Oliver... Oliver är...»
»Hvad är han?» frågade herr Bumble med en glädjeblixt i sina metallhårda ögon. »Har han rymt?»
»Nej, herr Bumble, nej, han har inte rymt», förklarade Noah, »men han har blifvit så elak. Först ville han mörda mig och sedan Charlotte och sist frun. Oj, oj, oj!» Och Noah vred sig i en mängd ålaktiga krumbukter för att tillkännage för herr Bumble, att han hade lidit allvarsamma inre skador, som vållade honom outhärdliga kval.
Underrättelsen tycktes alldeles förlama herr Bumble. Noah stärkte intrycket genom att jämra sig tio gånger högljuddare än förut, och då han märkte, att en herre i hvit väst just gick öfver gården, blef han ännu mera tragisk i sin jämmer, ty han ansåg det med rätta ändamålsenligt att söka väcka bemälde herres uppmärksamhet och harm.
Denne herres uppmärksamhet blef också väckt, han gjorde förbittrad helt om och frågade herr Bumble, hvad den där pojkvalpen tjöt för och hvarför Bumble inte gaf honom något, som kunde göra hans tjut mera ofrivilligt.
»Det är en stackars fattigskolpojke», svarade herr Bumble, »han har blifvit mördad, d. v. s. han har varit nära att bli mördad af Oliver Twist.»
»Åhå?» utbrast herrn i hvita västen. »Jag kunde just tro det! Ända från första stunden har jag haft en känsla af, att den där fräcka varelsen skulle sluta i galgen!»
»Han har också velat mörda pigan — och frun», förklarade herr Bumble dödsblek af fasa. »Och... jag tyckte du sa’ herrn också, Noah?»
»Nej, för mästarn var ute, annars hade han mördat honom», förklarade Noah. »Han sade, att han hade god lust...»
»Sade han det, min gosse, sade han, att han hade god lust?» frågade herrn i hvita västen.
»Ja, ers nåd», förklarade Noah. »Och frun hälsade och frågade, om herr Bumble kan ha tid att komma genast och prygla honom, för mästarn är ute.»
»Ja, visst kan han det, min gosse, det får han så gärna», försäkrade herrn i hvita västen, i det han smålog vänligt och klappade Noah på hufvudet, som räckte tre tum öfver hans eget. »Du är en duktig gosse, här har du en slant, min vän! Tag nu ert spanska rör, Bumble, och kila öfver till Sowerberrys och se till, hvad som är att göra. Men lägg inte fingrarna emellan!»
»Nej, det skall jag visst inte göra», försäkrade uppsyningsmannen, i det han kände på den becktråd, hvarmed nedre ändan af käppen var lindad i och för sådana kommunala bestraffningar. Hvarefter han och Noah skyndsamt begåfvo sig till entreprenörens bod.
Oliver fortfor att sparka på källardörren med oförminskad kraft. Herr Bumble ansåg det därför klokast att underhandla, innan han skred till att öppna dörren. Som inledning gaf han dörren en spark, satte därefter munnen till nyckelhålet och sade med skräckinjagande basröst:
»Oliver!»
»Släpp mig ut!» svarade Oliver inifrån.
»Hör du, hvem som talar till dig, Oliver?» frågade herr Bumble. »Börjar du inte bli rädd?»
»Nej!» svarade Oliver käckt.
Ett svar, så olikt hvad han hade väntat och hvad han brukade höra, kunde omöjligen annat än göra herr Bumble litet förvirrad. Han drog sig tillbaka från nyckelhålet, rätade upp sig till sin fulla längd och såg med stum häpnad från den ene till den andre.
»Ser ni nu, herr Bumble, att han har blifvit galen?» frågade fru Sowerberry. »Hur kunde en pojke, som bara till hälften har sitt förnuft i behåll, våga svara er så?»
Herr Bumble hade fallit i djupa tankar. »Nej, frun», svarade han slutligen, »detta är inte galenskap, det är mat.»
»Hvad för slag?»
»Det är mat, säger jag!» upprepade herr Bumble högtidligt. »Ni har gödt honom, fru Sowerberry. Ni har skapat en artificiel själ och anda i honom, som inte passar för hans ställning. Hvad ska fattigt folk med själ och anda? Om ni hade födt pojken med hafresoppa, skulle detta aldrig ha händt.»
»Ack, herre Gud!» gnällde fru Sowerberry och lyfte upp ögonen mot taket. »Det har man för sin godhet!» Som all hennes godhet bestod i, att hon hade låtit Oliver äta det afskräde, som ingen annan ville ha, var det verkligen mycket själfuppoffrande af henne, att hon frivilligt underkastade sig herr Bumbles svåra anklagelse.
»Ja», sade Bumble, »så vidt jag kan se, är här nu ingenting annat att göra än att låta honom sitta inne, tills svälten har späkt honom, och sedan släppa ut honom och hålla honom på hafresoppa under hela hans återstående lärotid. Han är af en dålig familj, fru Sowerberry. Både doktorn och sjuksköterskan säga, att hans mor tog sig fram hit genom vedermödor och strapatser, som för länge sedan tagit lifvet af en anständig kvinna.»
Oliver, som hörde, att man återigen talade illa om hans mor, sparkade så våldsamt på dörren, att man ej kunde höra ett ord vidare. I det samma kom herr Sowerberry hem. Olivers förbrytelser meddelades honom med all den öfverdrift, som husets kvinnor ansågo mest ägnad att väcka hans vrede, och han ryckte i en fart upp dörren till kolkällaren och drog ut Oliver vid kragen. Gossens kläder voro sönderslitna, hans ansikte hade fått blånader och skråmor, men hans kinder blossade, han kastade en hätsk blick på Noah och höll sig för öfrigt helt käck.
»Jo, du är just en snygg pojke, du!» sade herr Sowerberry, i det han ruskade Oliver och gaf honom en örfil.
»Noah använde skällsord om min mor», svarade Oliver.
»Nå, än sedan, din otacksamma lilla usling?» skrek fru Sowerberry. »Hon förtjänade hvad han sa’, och ännu värre.»
»Det är osanning», sade Oliver. Fru Sowerberry brast i en ström af tårar.
Denna tåreflod lämnade ej herr Sowerberry något val. Om han ett enda ögonblick tvekat på att ge Oliver en sträng upptuktelse, skulle han naturligtvis, efter alla prejudikat i fråga om äktenskapliga gräl, ha varit ett odjur, en onaturlig make, en löjlig vrångbild af en äkta man o. s. v. Han gaf alltså Oliver en sådan aga, att den till och med tillfredsställde frun och gjorde herr Bumbles efterslängar med det kommunala spanska röret tämligen obehöfliga. Den återstående delen af dagen satt Oliver inspärrad i kolkällaren i sällskap med en brödkant och ett krus vatten. Inemot kvällen underhöll fru Sowerberry honom först med åtskilliga nedsättande anmärkningar om hans mor, släppte sedan ut honom och befallde honom (medan Noah och Charlotte hånfullt pekade finger åt honom) att gå upp och lägga sig.
Först nu, då han blef ensam i bodens mörker och tystnad, gaf han efter för de känslor, som den under dagen undergångna behandlingen naturligtvis måste väcka hos ett barn. Här, där ingen kunde se eller höra honom, föll han på knä, gömde ansiktet i sina händer och grät tårar så bittra, att Gud förbjude, till heder för vår mänskliga natur, att många i så unga år haft orsak att gråta dylika!
Han låg länge och grät; ljuset hade brunnit ner i pipan, då han slutligen steg upp. Han såg sig försiktigt omkring, lyssnade, smög sig sedan bort till dörren, öppnade den sakta och tittade ut.
Det var en kall, mörk natt. Stjärnorna tycktes vara mycket längre bort än han någonsin förr hade sett dem. Icke en vindfläkt rörde sig. Trädens mörka skuggor sågo spöklika ut, så orörliga voro de. Han stängde tyst dörren igen, knöt vid det sista skenet från det slocknande ljuset in sina få tillhörigheter i en näsduk, satte sig sedan på bänken och väntade på, att det skulle bli morgon. Så snart den första ljusstrimman trängde in genom springan i fönsterluckorna, reste han sig och öppnade åter dörren. En orolig blick åt alla håll — ett ögonblicks tvekan — så stängdes dörren efter honom, och han stod ute på gatan.
Där tittade han först åt höger och vänster, obeslutsam, hvart han skulle styra kosan. Det föll honom in, att han hade sett forvagnarna, då de lämnade staden, arbeta sig uppför en backe. Han tog denna väg, kom till en gångstig, som ett stycke längre bort ledde ut till landsvägen, det visste han, vek in på den och gick framåt med raska steg.
Oliver kom tydligt ihåg, att han gått samma gångstig bredvid herr Bumble, då denne hämtat honom tillbaka från fostermodern. Vägen förde tätt förbi hennes hus. Hans hjärta klappade vid tanken därpå, men... det var ju så tidigt än, det var visst ingen fara för att någon skulle kunna se honom. Så kom han dit. Ingen tycktes vara uppe. Han stannade och tittade in i trädgården. Jo, där låg en pojke och rensade en af de små sängarna — nu lyfte han upp sitt ansikte — det var en af hans forna kamrater. Oliver blef helt glad öfver att få se honom, innan han gick. Ty fastän denne gosse var yngre än han, hade de varit vänner; de hade många gånger fått stryk och hungrat och suttit inspärrade tillsammans.
»Tyst, Dick!» sade Oliver, då gossen kom fram till grinden och stack ut sin magra arm genom spjälorna för att hälsa på honom. »Är det ingen annan än du uppe?»
»Nej.»
»Du får inte säga, att du har sett mig, Dick», sade Oliver. »Jag har rymt. De slå mig och behandla mig illa. Nu skall jag ge mig af långt bort, jag vet inte hvart. Du ser så blek ut, Dick.»
»Doktorn säger, att jag skall dö snart», svarade den lille med ett matt leende. »Det var mycket roligt att få se dig... men dröj inte längre nu.»
»Farväl, Dick! Vi träffas nog igen, det är jag säker på; du skall få se, att du blir nog frisk och glad.»
»Ja, när jag är död, men inte förr. Doktorn har nog rätt, ty jag drömmer så mycket om himlen och änglarna och vänliga ansikten, som jag aldrig ser, då jag är vaken. Kyss mig!» sade han, i det han klättrade upp på den låga grinden och lade armen om Olivers hals. »Adjö, kära Oliver! Gud välsigne dig!»
Det var första gången i sitt lif som Oliver hörde någon nedkalla Guds välsignelse öfver honom. Men han glömde det aldrig under alla sitt lifs strider och lidanden.