Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne/Ändrim

← Inrim

[ 56 ]

Ändrim.

Detta rim och det nyss behandlade äro med hvarandra nära besläktade. I den isländska versläran hafva de till och med fått samma namn: hending och sanmma indelning: aðalhending och skothending. Man tyckes där icke hafva velat erkänna någon annan skilnad dem emellan än deras olika anordning i versen. Ett sådant betraktelsesätt är visserligen icke strängt riktigt. Ändrimmet skiljer sig från inrimmet dels däruti, att det kan vara två- eller flerstafvigt, under det inrimmet aldrig omfattar mer än en stafvelse, dels däruti att det, då det är enstafvigt, kan bestå af en enda [ 57 ]vokal, under det inrimmet, åt minstone enligt den isländska versläran alltid utgöres af en vokal eller tveljud och en eller flere konsonanter. Men i de flesta fall, nämligen med undantag af dem, som bestå af en enda vokal, kunna ändrimmen äfven tjäna såsom exempel på inrim. I de flerstafviga ändrimmen är den första stafvelsen ett inrim, enstafviga ändrim äro, med nyssnämda undantag, äfven inrim, d. v. s. här sammanfalla ändrim och inrim. Då jag ofvanför bland inrimmen upptagit många exempel, som dels tydligen äro tvåstafviga ändrim, dels äfven kunna vara enstafviga sådana, anser jag följaktligen detta icke vara något fel, då det af många exempel framgår, att icke häller det egentliga inrimmet var okändt.

Svealagarne, med undantag af Vm. I, använda såsom kändt ändrim nästan regelbundet i afslutningen af balkarne. Här kan icke vara något tvifvel om, att ändrim och ingenting annat är åsyftadt. I götalagarne är detta bruk så godt som okändt; endast V. II g. (och Ö. b. enligt 1607 års edit.) hafva en ändrimmad afslutning. Åndrimmet visar sig i dessa balkafslutningar dels en- dels tvåstafvigt, i regeln såsom helrim, endast undantagsvis såsom halfrim.

I. Helrim.

ræt — slæt. U. kg. 12; S. kk. 21, b. 33.
arff — þarff. U. æ. 25; Vm. II æ. 20; H. æ. 16.
hyggiæ — byggiæ. U. v. 29; Vm. II b. 28.
fallum — allum. U. þ. 14; S. þg. 11; VM. II þg. 24.
glömæ — ömæ. S. kp. 14.
ganga — fanga. S. kp. 14.
sar — ar. S. m. 36.
hændæ — ændæ. S. m. 36.
fynder — synder. S. þi. 16.
lanð — anð. S. þg. 11.
friþ — wiþ. S. þg. 11.
friþir — wiþir. H. kk. 21.
wara — fara. S. þg. 11; Vm. II þg. 24.
fört — hört. S. þg. 11.
iorþriki — himirike. U. kp. 11; Vm. II kp. 14; H. kp 7; V. IV, 12.
nær — hær. S. kp. 14.
lifwa — bliwa. H. i. 17.

Exempel på enbart vokaliska ändrim äro:

swa — for ga. V. II add. 13. [ 58 ]
þra — fa. U. i. 23; S. i. 18; Vm. II i. 18.
swa — fa. S. kg. 12; H. kg. 11.
ga — faa. H. præf.
swa — a. H. v. 24.
bo — ro. S. b. 33.

2. Halfrim.

þrytæ — nyuta. S. i. 18. Att det senare ordet här skrifves nyuta, ehuru formen nyta, som ger helrim, förekommer i S., är något påfallande. Osäkra äro äfven S. þi. 16: hört — giort samt U. m. 54 och Vm. II m. 35: mal — sial, som V. II g. 18; S. g. 6 och H. m. 38 skrifves mal — siæl.

Ett verkligt och otvifvelaktigt halft ändrim är däremot glömæ — hemæ U. kp. 11; Vm. II kp. 14; H. kp. 7.

Slutligen träffas på ett par ställen, där ändrim tydligen är åsyftadt, ett slags ofullständigt, enbart vokaliskt inrim, d. ä. ett sådant, i hvilket rimstafvelserna öfverensstämma blott i afseende på vokal, men icke i afseende på efterföljande konsonanter. Från de nyss omtalade vokaliska ändrimmen skilja de sig däruti, att den rimbildande vokalen uti dessa senare står i slutljudet, här åter i midljud. Dessa ställen äro:

Vm. II kk. 26: balkær — hialp, men U. kk. 22 har balk — hiælp.
Vm. II i. 18: scorta — comner.
H. præf.: lagha — hawa.

Då man af dessa ställen finner, att sådana ofullständiga rim, hvilka ofta träffas i folkvisorna (jfr Nord. Familjebok, art. Assonans af Fr. L—r), icke voro okända i fornsvenskan, kan man däruti finna en anledning att såsom sådana betrakta äfven åtskilliga andra ordsammanställningar i lagarne. Så t. ex.

nat ok iamlangi. flerest.
dagh ok iamlangi. flerest.
dagh ok ar. H. kk. 19,4.
dagh el. nat oc manaþer. S. fl. st.
bar ok a takin. flerest.
bok ok stol. flerest.
landi ællr watni. U. i. 4,1.
viþ el. nær varu ok a saghu. flerest.
sakum oc fallum. S. m. 17,1.
iarn (för iærn?) oc hæptu. Vm. I þg. 6.
iorþ oc goz. Vm. II. m. 13.
bot oc iorþ. Vm. II i. 18.