Orden
| ← Till Fullmånen |
|
Komiska Fantasier → |
Små troll vi äro. Svart är ansigtsfärgen
Och kunna vi försätta hellebergen.
Att fara kring, det göra vi så gerna;
Men ingen vet, hvartut vi månde ärna.
Vi veta det ej sjelfva. Då vi vandra,
Vi ofta stå och gapa på hvarandra.
Hvar en på sig en liten bjellra fäster:
Då ringer det i öster och i vester,
Och folket öfver berg och dalar springer, —
Det måste veta, hvad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
I luften göra underliga turer,
Det kan ej veta, hvad det skall oss kalla,
Men löper kapp, hvarthelst vi må befalla.
Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
Hvaraf det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
Vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
Ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Hvar en af dem gläds högt, när oss han skådar:
Då fäster han vid våra fötter trådar
Och rustar ut oss till små marionetter,
Och drar och drar, tills oss i gång han sätter.
Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
Ty hvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
I tomma hjernor först, som Embryoner,
En stund vi ligga. Derifrån upprunna,
Vi sedan berga oss, så godt vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drifvas
Och der vi mycket, mycket gerna trifvas.
Der bo vi grannt. Ej kan regnbågen hysa,
Så många färgor, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
Dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
Så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna af oss sjelfva oss ej röra:
Beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, hvilken ej försvinner,
Förr’n vårt lekamliga å båle brinner.
Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
Vid hofvet och i fjerran länder farit,
För dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
Och ville oss från sjelfva luften stänga.
De åka icke fort. Då quällsoln skiner,
De dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
Liksom betjenter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
Och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
De vilja ej med bönder gerna vara.
Och ofta gamla barn, som männer heta,
Vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
De vilja äta, vilja hafva fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
Om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
Och springa kring och uppå refven röra.
De rifva sig i hufvudet och klaga:
Se på hvarann’ och, hvad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
Och fjellat oss och hufvudet aftagit,
En underlig pastej de af oss göra,
Som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu af oss sig ätit mätta,
Så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Der till en krans vi oss tillsammanleta;
Men hur vi kommit dit, blott få det veta.
Och stundom underliga tal vi föra
Och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
Och stjäla bort, hvad der kan grannast vara.
Och stjernor på den blåa himlamarken
Bortplocka, liksom liljor uti parken,
Och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
Och matlukt kommer ifrån himlaköken,
Ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
Står brud. Vi träda in i högtidssalen
I samma ögonblick man öppnar balen.
Der en Rubin, på jorden kallad flicka,
Går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
Der spar man ej de gamla stjerneviner:
De smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
Och dansa så, tills vi bli hufvudyra;
När då vi fötterna ej kunna styra
Och vilja ut, men ingen utväg veta,
Det är fatalt, och då bombast vi heta.
Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det sjelfva, utan andarne oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
Vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
Då råda vi utöfver land och vatten
Och hafva mycket lyckeliga öden,
Men solen hata vi långt mer än döden
Och kunna henne icke alls begripa:
Om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och hvarken äta eller dricka gitta,
Då äro vi till uppsyn mest besatta
Och den oss känner kallar oss för platta.
Men, när en man står fram med kraft och anda,
Och griper oss med mäktig skaparhand,
Sig töcknet kring vårt chaos börjar randa:
En själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärgor vi oss blanda
Och konstnärn gläds åt våra färgors brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväfva
Och menn’skohjertan saligt genombäfva.
Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
Der styrman sitter sjelf så lugn och fri,
På lifvets bölja formar klara ringar
Och himlens stjernor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
Vår barndomsoskuld heter Poesi:
Och Psyche sjelf, som uti stoftet trånar,
Blott utaf oss odödlig ungdom lånar.
Ty, med vår balsamvinge vi beröra
Dess hjerta, trånande i lifvets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
Indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
Hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
Hvar gång hon hör de underbara orden.