Komiska Fantasier
| ← Orden |
|
Julkalaset → |
1.
Från himmelen faller regn och snö
Och stormar de bleka löfven förströ:
Då min slägting, Månen, på himmeln jag minnes,
Än hvilken ingen sensiblare finnes,
Som brandvakt uppå himmelen går
Och ej alltid på rosor hvila får.
Om han en åkerbrukare blifvit,
Det hade hans hy mer rosor gifvit.
Om han vaktat sig för Sirenernas smek,
Så hade han icke blifvit så blek.
Han hade mer ekonomiskt handlat,
Om himlen till åker och äng han förvandlat.
Väl stjernehimmeln är grann och blå;
Men en koja mot kölden månd’ mer förslå.
En ordentlig byggnad nu ej honom hyser:
Han sitter ute på himmeln och fryser.
Han i blänkande silfverlivree sig klä’r:
Då tycker han, att han vacker är.
Dock kan det honom föga båta
Att damerna se på honom och gråta;
Men vor’ deras tårar, som Frejas, af Guld,
Han kunde dermed betala sin skuld.
Han kan ej i mörkret sittande blifva
Och, fast han ej kan någon säkerhet gifva,
Han glans på borgen af Solen tar:
Dock Solen har lika mycket quar.
Så länge krediten ej månd’ honom brista,
Han lyser, som hvar natt vore den sista,
Hvarför honom ock i tidernas lopp,
Advokaten Fenrisulf äter opp.
Han plägar sig stundom för Sol förklara
Och blygas att längre Måne vara;
Men Planeterna ändra dock ej sin ban
Och Soln blir Sol, som hon är van.
Då vredgas det himmelska erkesnille
Och uppträder med horn som han stångas ville.
2.
Och hjeltar slå läger uppå ett bord:
De tala icke ett enda ord.
De ha ej tid att dermed sig befatta:
De vilja så gerna hvarann beskatta.
De ha om ädla röfvare sett,
Hur de i romaner sig betett:
Nu vilja de ädla röfvare vara,
Att de må röfva förutan fara.
Af köld man på landsvägen illa far:
Förtret man också af lagen har.
Då fram de brokiga Konungar komma,
Det nya Chevaleriets blomma.
Med hufv’en i begge ändar de gå:
De hafva ock mycket att tänka på.
Och VishetsGudinnan, den härliga Pallas,
Hos oss nu Spaderdame månde kallas.
På Pinden finns ingen societet
Och lifvet är ledsamt, som man vet.
Då månde hon sin mening förklara:
Hon ville ej längre jungfru vara.
Kom så Konung David med harpan i hand:
Han kom direkte från Judaland.
Hon ville den husliga sällheten smaka
Och tog Konung David till äkta maka.
Han hade ännu Idyller quar,
Alltse’n han en fåraherde var.
Han nu med sin slunga från Pinden stänger
Ho utan pass dit uppåt tränger. —
Men esset likasom ödet står:
Det öfver Gudar och menniskor rår.
Kung David och Pallas skälfva och bäfva,
När esset börjar öfver dem sväfva.
De brokiga Konungar stupa i strid,
Att de ädla röfvare blekna dervid;
Åt mörka fantasier sig lemna:
Konung Davids fall de måste hämna. —
Den femte akten, sin början tar,
När man spelt bort så mycket man har.
3.
Af Naturens ålderdom komma lär,
Att allt så kär’ngaktigt på jorden är.
Vi vilja dermed ej nöjde vara,
Men hädan till Schlarafferna fara.
Schlaraffeland är det idylliska land,
Der Fröknar, med doftande blomsterband,
De rosenulliga lammen föra.
De hafva intet annat att göra.
I klippta myrtenskogar de gå:
Med konfekt uppföda de lammen små.
De sitta i Fröknarnas knä och beta
Och ej af verldens ondska veta.
De aldrig nå’nsin slaktade bli:
De nyttjas blott der till Poesi. —
Man krig hos Schlarafferna icke känner:
De äro alla menniskors vänner;
Om ej en herdinna, med förklädsband,
Sin älskare stundom slår uppå hand.
Då blir älskarn rädd och börjar att gråta,
Tilldess hon månde honom förlåta.
Och de konstälskande lammen stå
Och se med många tårar uppå;
Och hade de fått poetisk tunga
Så skulle de sjelfva börja att sjunga. —
Konserter anställa fåglarne små
Och Schlareffern sitter och hör uppå:
Och, rätt som han der i skuggan sitter,
Hör bäckens sorl och nektergalns quitter,
Komma stekta kapuner till myrtenlund,
Och fråga ödmjukast efter hans mund;
Och om då Schlaraffern är rätt benägen,
Så visar han dem hvar hans mund är belägen.
4.
Men Sverige ett underligt rike är:
Margfaldiga trän och örter det bär.
Väl Nordens palmer, ormbunkar, uppskjuta
Ur jorden. I skuggan spela vi luta.
Ljung växer på fjällen i öfverflöd,
På mossa lida ej heller vi nöd.
Vi kunna snö till de Romare exportera,
Som den med förtjusning consumera,
Men att en lager vi vinna må
Vi utomlands måste till Tyskland gå.
Granträdet bär kottar, såsom vi veta:
Det är deras namn och så de heta.
När vår Herre dem skapat, re’n trött han var.
Eller ock när Södern, den gröna, han skapat,
Någon Imitatör honom efterapat
Och frambragt Sverige i sin anletes svett;
Derför är det här i landet så ledt.
Regnbågen väl stundom i luften prålar:
Då klippa med sax vi af hans strålar,
Och sätta med bläck dem på papperet fast,
Då blir det en sångkrans, en blomsterquast.
Men hur konstigt med dem vi vårt papper brodera,
Förstår ej vårt folk att oss nog värdera.
Ett slag Sol vi äfven i Sverige ha:
Om sommarn skiner hon skäligen bra,
Men om vintern, som björnen, hon ligger i ide,
Hvaröfver vi särdeles våndas och quide.
Ty gick man, som Väinämöinen, klädd,
Man behöfde för kölden ej vara rädd,
Men den menn’ska får ej vara liten och späder
Som skall draga ett sådant lass af kläder.
Väl morgonrodnan om midda’n går opp,
Men släpar af moln en lång salopp.
Syns Solguden stundom i vackert väder,
Pro forma han endast på himmelen träder.
Som Præses vid en dissertation
Han sitter en timme blott på sin thron.
Se’n far han åstad, som druckna bönder,
Öfver stock och sten, att hans vagn går sönder.
Han tappar i Vester sin mössa så röd;
Bringar menniskors barn i mörker och nöd.
Ögon tjena till intet; i Sveriges länder
Man då ej ser sina egna händer.
Man kryper som snäckor in i hus,
Och nyttjar talg, såsom Solens ljus.
Men medan vintermånarne vara,
Dryaderne ständigt lefva i fara.
Så månge, som töras åt skogen gå,
De äro Gudinnornas fiender då.
De dem lemlästa och på eldstaden bära,
Der offras de Guden Januarius till ära.
Dämagogiskt sinne dock stormen har:
Som ett ovettigt dagblad ikring han far.
När Dryadernas pudrade peruker han ruskar,
Då blir det uppror bland trän och buskar.
Men det aflöper på samma vis
Som det uti Neapolis.
5.
Men sorgliga toner ur hjertat stiga
Och rida som qvinnor, på min giga.
Det är ett omäteligt hospital,
Som plägar benämnas ärans sal.
Jag plär genom nyckelhålet titta.
Då har jag sett hur de skalder sitta
Och härma hvarandra i ärans sal;
Som fiskar i hafvet är deras tal.
Vor’ jag Trollkarl, jag skulle in till dem fara
Igenom nyckelhålet och vara
Rätt mycket odödlig, så väl som de.
Nu måste jag utanföre le.
Om de kunde, de vore sin egen skugga.
Som en pannkaka himlen i tu de hugga.
De vinna ock dermed mycken pris
Att de sätta sig vid sprakande spis,
Och torka så snö vid konstens flamma,
Och sälja för socker ut densamma.
De narra ned månen från himmelens rund:
På visit kommer månen ner på en stund.
Men, hvi deras nödrop månen lyder,
För mig jag på detta sättet uttyder:
En måne trifves bland månar bäst,
Derför är han ofta Skaldernes gäst.
Och när han månde till bröderna vandra,
Han funderar med lutan, som de andra;
Och, som mycket rik på silfver han är,
Han silfversträngar då förär
Åt sina bröder, att sätta på lutan.
Vor’ månen ej till, så blefve de utan.
De silfvertoner ur lutan gå,
De också till skänks af honom få;
Hvarför de ock honom i sånger upphöja
Och dyrka, näst den så kallade Fröja.
Och när de i myrtenlundarne gå,
Som i Norden vi hafva öfverflöd på,
Och rifva sig sönder på njuponbuskar,
Som Naturn i stället för myrtnar framfuskar,
Då vinkar dem månen från himmelens rund;
Men skalderna fråga från myrtenlund:
Hvad få vi till bästa, så midt i natten:
Då svarar månen: jag har rent vatten
Uti den stora beryktade så,
Som Adam och Eva bära på.
Då svara de skalder i samma stunden:
Då gå vi icke ett steg utur lunden;
Ty vatten, så mycket vi vilja, vi få
I Aganippen, den eviga å.
6.
Och molnen på höga himmelen gå,
De äro både stora och små.
Af många färgor månde de vara,
Men ha ingen lust att blifva klara.
Som gesäller de stryka kring himmelens rund
Och hafva fri Måndag hvar timma och stund;
Äro skapta af skalden Ymers hjerna;
Ty vistas Poëterne der så gerna.
Och visligt, när sjelfva de hjerna ej ha,
De vilja den uti molnen ta.
Men när som de fara dit opp att ärfva
De slå sig i backen och benen förderfva.
Och de sig i hast nu öfva få
Allt huru de utföre flyga må.
Molngubbarne ha ambition i sitt hjerta.
Att Solen skiner, det gör dem smärta.
Att ej hon må drifva med dem gäck,
De stoppa henne uti en säck,
Att hon ej mer må värma och lysa
Och menskorna, bäst de vilja, må frysa;
Dock finner den lysande arrestant
Ej säcken det minsta interessant.
Då spottar hon flammor och säcken brinner,
Förrän man honom rädda hinner,
”Och brännes så till asko och glöd
”Och derför är lågan så röd.
Molngubbarne sentimentala då blifva
Och många tårar ifrån sig gifva.
Som om de fallit ur skyn, de stå:
Det kan ingen menniska undra på.
Och de beflita sig så att gråta,
Att på jorden de resande blifva våta.
Och likväl lemna de Soln i fred,
Ty regnet ej faller opp, utan ned.
Men molnen de gråta i hast sig ihjäl,
Och på deras graf växer rågen väl.
7.
Men blomstren en underlig sedvänja ha,
Hvari de sig skilja från molnena.
De stå på ett ställe, liksom soldater,
När de stå på post och utföra dater,
Ithy de på ett ställe stå:
Vill fienden slåss, får han till dem gå.
När molnen nu springa på azurn så snälle,
Stå blomstren trogna uppå ett ställe,
Och deri på Eric läspe de brå,
Att de med Tornej ej mycket umgå.
Dock flygande blommor jag äfven känner[1];
De äro blommornas Adelsmänner.
De göra i luften blomsterhopp:
Tre tum ifrån jorden flyga de opp,
Men högre kunna de icke komma,
Och fjäril heter den fågelblomma. —
Men Solrosen blifver i Solen kär:
Det bevisar att Solrosen galen är.
Tror hon Solen skall ned till jorden komma
För att kurtisera en tokig blomma?
Den himmelska Lagman har annat att göra
Än att kärleksintriger på jorden utföra;
Ty Solen är på himmelen satt
Till att hålla styr uppå dag och natt
Och att mellan Öster och Vester spatsera
En gång om dagen, men icke flera.
Solblommorna gråta och bedja Naturen
Att få resa till Soln, som bor på Azuren.
Då svarar Naturen, när de gråta och be,
Så länge jag lefver, skall det ej ske.
Men fick jag blott stundom ur stoftet komma,
Jag hade väl lust att blifva en blomma.
Ty blommorna prunka i sammet och guld
Och hafva dock aldrig hört talas om skuld.
De kunna hvarken sy eller spinna,
Så litet som jag eller som en Grefvinna.
Af Naturn de dock virkade mössor få,
Som grannlåten sjelf har sprungit uppå.
Men hellre än lefvande jordfast vara,
Som de, vill jag låta all grannlåt fara.
8.
På Parnassen stå lagerträden i blomma
Och Skalderne, inspirerade, komma,
Stå qvar, fast dertill de veta ej skäl;
De stå der både länge och väl.
Då vinkar en qvist i de heliga lunder;
De komma och sätta hufvudet under.
Då bryter sjelf qvisten sig lös derifrån
Och kastar sig ned på Apollos son.
Så går han nu på den lagrade jorden
Och gråter, en evig friare vorden.
Tror Pallas skall blifva i honom kär,
För han under ögonen fager är.
Tror Muserna skola till honom smyga;
Men ack! de Muser, de äro så blyga,
Och aldrig en kyss han af dem månde få;
Han kan ej de himmelska qvinnor förstå.
Men, som det aldrig närmare blifver,
Han i myrtenskuggan sig sätter och skrifver,
Till Laura vid namn, en elegie,
Med tusende ack! och o! uti,
Och illa uppå sin luta låter.
Den har öra af sten, som då ej gråter.
Men hvad som fordras för en Poët,
Törhända mången ännu ej vet.
Dertill först fordras en älskarinna,
Som hvarken skall kunna sy eller spinna,
Men endast klaga öfver sin lott,
Som om hon en sticka i hjertat fått.
Om föremålet för hans flamma
Ej finns på jorden, det gör detsamma.
Och dernäst en måne med blanka behag
Som är full hvar tjugunionde dag,
Som mycket väl med de älskande menar,
Och tittar på dem genom trädens grenar.
Hur om qvälln de kyssa hvarann han ser.
Dock tiger månen med hvad som sker.
Han vill dem ej i förlägenhet sätta;
Han låter Skalderna sjelfva berätta
Hvad de haft för sig i myrtenlund.
Fast ingen dem frågar, de svara på stund.
Gåspennor ock fordras, för den som vill skrifva,
Om än af sig sjelf han måste dem rifva.
Men ock, om poetiska banan skall pröfvas
Månd’ ett bläckhorn, det är: Mimers brunn, behöfvas.
För ett öga månd Odin visdom få.
Men om vi pantsatte bägge två,
Så torde vi ock förståndiga blifva;
Ty den, som är blind, låter bli att skrifva.
Men papper fordras också dertill,
Hvars Historia i korthet jag omtala vill.
I sin barndom är det ett litet frö
Som man i jorden månde utströ.
Men efter några dagars förlopp
Gör det sig grönt och kommer opp.
Så står Herr Linstängel, stackars skälm,
I grön uniform och ljusblå hjelm,
Och när Västan kommer, den Franska sprätt,
Och vill lära honom att buga sig nätt,
Så säger han intet, men bugar sig,
Ty han tycker icke om trätor och krig.
Men fast han är så ödmjuk och from
Blir han råbråkad utan ransakning och dom.
Att räkna bråk är icke så lätt;
Men att bråkas sjelf det är svårare, det!
Men Herr Linstängel får ingen ro i sin kropp;
På spinnrockens torn nu fästes han opp;
Der görs han så mager, subtilig och lång;
Han blir det ej gerna, han blir det med tvång.
Dock får han ännu ej vara i fred:
Han åker uti den skrällande sked.
Men går han nu af, subtil som ett hår,
Snart läks med en knut ihop hans sår. —
Se’n måste han ock mycket ondt stå ut
Utaf synålar, Damernas spjut.
Se’n ställa sig pigor vid en å:
De orena linntyg de skölja och två
Att hvita de bli, som Narcissor små.
Men förut få de stryk af den klappande mö;
Fick en menska så mycket, så skulle hon dö.
Men när han kommit i de år
Att af honom en trasa blott återstår,
Han sig uti Andans tjenst beger:
Hans regeneration vid Tumba sker.
9.
Till mitt sällskap ödet förordnat har
En mycket smal, men resliger karl.
Och skulle någon hans namn vilja veta,
Så månde han Monsieur Skugga heta.
Han med mig i sjelfva faran går,
Emedan han ej bättre förstår.
Ju längre Soln sig åt Vester begifver,
Dess mera lång den karlen blifver;
Men hur lång han mot qvällen blifva må,
Kan han dock aldrig himmelen nå.
Han månd’ min Præfectus morum vara,
Han följer mig städs i månskenet klara,
Att tillse att allt anständigt går till,
När med Laura åt lunden jag vandra vill.
Men vore månsken ej till i verlden,
Så kom ock Herr Skugga ej med på färden:
Ty utan månsken dör han på stund:
De äro intima af hjertans grund.
Hvi också vred jag alltid blifver,
När natten O på himmelen skrifver,
Eller som det Turkiska vapnet C
På himmelen månen sig månde te.
Men Skugga ingen nöd dock känner,
Ej längtan den svarta menniskan bränner,
Och hur skulle den må annat än väl
Som både är utan kropp och själ?
Jag har ej mer kropp än jag sjelf kan behöfva;
Dock vill han mig gerna så ädelt röfva.
Sitt lilla väsen han af mig har,
Liksom Eva af mannens refben var.
Mer pris och ära han alltid vinner,
Och, hur jag springer, jag honom ej hinner.
Jag på brokiga Pegasus rida må,
Dock vill ej min fart mot Skuggas förslå,
Om ock recensenter i alla gränder
Förtviflade stå, med piskor i händer,
Och gifva honom uppmuntrande slag
Till att springa med mer etheriskt behag.
Sig Skugga stundom sätter att skrifva.
Det kunde Skugga låta blifva.
Han skrifver helst hvad han sjelf ej förstår
Och i verserna liksom i fåror går.
Han skrifver endast en rad i sänder;
Han rättar sig efter mina händer.
Men när som han slagit knut på sin rad,
Det är, när han rimmat, då blifver han glad.
Du kära Skugga! tjensteanda!
När på Stygens Cypresskust jag kommer att landa,
Der blir jag en Skugga, så väl som du,
Fast jag förhäfver mig öfver dig nu.
10.
Och Skalderne satte sig ned att gråta.
Så elegiskt det månde i lunden låta.
Men denna gången hade de skäl;
Ty de höllo på att svälta ihjäl.
Då ropade Skaldernes myriader
Upp till Apollo, sin gamla fader:
Vi veta ej huru vi bröd skola få;
Och se’n han länge funderat derpå,
Så svarade han och sade: jaså.
Men skalderne öppnade liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Nu vilja vi slå oss på röfveri
Och du! — du skall vår Gonzalov bli.
Då sade han: jag har sjelf ju händer,
Trän växa på Aganippens stränder,
Och alltid har jag ju tillfälle till
Att hänga mig sjelf, om jag så vill.
Derför mig ej lyster till skogs mig begifva
Och på tistel och törne mig sönderrifva.
Och de svarade: hänga behöfva vi ej,
O! rimmens härlige Fader! o nej!
På hvarann vi oss länge i hemlighet öfvat
Och i skaldestunden mång purpurlapp röfvat,
Och likväl hafva vi icke än
Med rep kommit närmare himmelen.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader;
Hvi gån J ej ut för att plöja och så,
Att J ärligt måtten er föda få?
Men skalderne öppnade liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Det har sina helt naturliga skäl.
Till åkerbrukare passa vi väl,
Och skulle jorden, liksom mullvadar,
Uppgräfva förutan plogar och spadar;
Men ett svårt problem det vara må:
Vi ha ingen täppa, hvari vi må så.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader:
Det är ej värdt att om jorden sig bry;
Man kan ju så i himmelens sky.
Då öppnade skalderne liljemunden
Och ropade högt i skaldestunden:
Nog kan man väl så i molnens sfer,
Men att skörda der, det är mera besvär.
Fast molnens färgmusik månd oss förnöja
Så stå vi ej ut att der länge dröja,
Och en timme förr kommer hufvudet ned
Än den öfriga kroppen kan följa med.
Det är en naturlag, den är för alla,
Att det tyngre till jorden mer fort skall falla;
Och som hufven vi ha cum præfixo pund,
Så falla vi fort af hjertans grund.
Då ordade rimmens härliga fader
Till skaldernes hungriga myriader:
Mina fogdar J mån på Parnassen bli,
Jag förstår mig ej sjelf på ekonomi.
Och om J rödjen dess blomstersängar
Och huggen bort lagrarna på dess ängar,
En härlig åker skolen J få
Der båd’ råg och roffrö J kunnen så,
Och när J de rofvor se’n viljen upprycka,
Skolen J edra hufven er hålla tycka;
Dock löper ert tycke då utom all ban,
Emedan J inga hufvuden han.
Och skalderne blefvo i hugen så glade,
De lånte af Boileau yxa och spade;
De gladdes att få en uppodling göra,
Och der förr man flugit, med plog få köra.
Dock, sad’ de, ett heligt rum detta är,
Ty vi få något att äta här.
De upp till Parnassens lagerlund drogo
Och blomstren till foder åt boskapen slogo —
Och i de förhärjade blomstrens rum
Kålhufvudens form sig höjde så dum.
11.
Jag plägar ofta i lunden att gå,
Och Månen bespeja i rymden blå.
Då plägar jag mycket fantisera:
De vise kalla det philosophera.
Då resonerar jag stundom så här:
Förvisso en grön ost Månen ej är,
Och gör man sig endast mödan att ”sinna”
Man kan det snart nog af färgen finna.
Det är ock ett af de nyares fund,
Att botanisera på himmelens rund,
Och Månen de dristigt förklara vilja
För andeverldens stora Lilja.
En Lilja dock måste sex ståndare ha.
Hvar vill man dem uti månen ta?
Der står väl figurer af mörkare färg,
Och somliga säga att det är berg,
Men andre saken så förklara,
Att Adam och Eva det månde vara.
Det låter ock hårdt förr’n man blir van,
Att jorden är en omätlig Tulpan,
Men skalden kommer det ofta till måtta,
Att ha himmel och jord i en blomsterpotta.
Dymedelst de äro närmre till hands,
När skalden sitter med ”Linda, min Linda!
I gröngräset neder och börjar att binda,
Utaf det poetiska snärjgräs sin krans.”
Men om man detta till godo ej tar,
Man också en annan utväg har.
Vill man sig nemligen föresätta,
Att riktigt hjelpa Månen till rätta,
Man vinner deraf sjelf ära och pris
Och blir hållen för Philosoph och vis.
Då skall man saken så förklara,
Att Månen en Intelligens månde vara.
En Intelligens är ett underligt djur,
Och mycket eget till sin natur.
Det varit en tvist, vill jag berätta,
Och den var icke ibland de lätta.
Den räcker i mina barnbarns tid;
Ty sanningen tages tillfånga i strid.
Skall Intelligens, när vi rätt vilja skrifva,
Med ts eller z stafvadt blifva?
Först när en Vitterhets-Akademi
Med sitt guld framlockar något Geni,
Vi skola med tillförsigt afgjordt hafva,
Hur Intelligens vi rätt skola stafva.
Det kommer, det bör märkas också,
Af ett verbum, som betyder förstå.
Då skulle, om vi det öfversätta,
Intelligens betyda med rätta
Ett förståndigt väsen, men föga man har
Bevis på förstånd hos stjernornas skar.
Det kan från sitt hedersnamn dem ej skilja,
Ju menskan har också förstånd och vilja,
Och dock hur äro de menniskor få,
Som man skall kunna märka det på?
Emedan något jag måste skrifva,
Så vill en vink jag Läsaren gifva,
Hvarföre det sannolikt har skett,
Att sådant namn åt Månen man gett.
Ty om jag allt ej kunde förklara,
Så skulle ej Philpsoph jag vara.
Ariosto är en beryktad Poet,
Som mången läsare icke vet.
Han mycket sublimt om Månen talar,
Som andra skalder på jordens dalar.
Han säger: Det bor i Månen en man,
Och mycket möjligt det vara kan,
Ty bebodd är Månen och alla Planeter,
Och med mindre folk går det ej an.
Ariosto nämner dock ej hvad han heter.
Vi vilja kalla’n Fulgentius.
Han har också ett präktigt hus.
En utmärkt samling Fulgentius äger,
Som Croesi skatter öfverväger.
Han samlar ej piphufven, mynt och sigill,
Han samlar förstånd; det är hans grill.
Det förstånd, som menskan på jorden förslöser,
Han upp i sin silfverkruka öser,
Och tappar det se’n på stora och små
Buteljer med ägarens namn uppå,
Och mången narr uppå jorderike
I vishet vore Kung Salomos like,
Om icke förståndet han hade mist
Igenom Fulgentii arga list.
Dock hvarför skulle jag andra skylla?
Jag sjelf har en flaska uppå hans hylla,
Sen Phœbus satte mig harpan i hand,
Och jag Musicus blef i de lomhördes land.
Häraf det factum sig låter förklara,
Att unga Skalder, bleka om hyn,
När de blonda Intelligensernas skara,
Med Månen i spetsen, gå fram i skyn,
Så hjerteligt upp till Månen blicka,
Som om han vore en vacker flicka.
Det kommer deraf, att deras förnuft
Deruppe thronar i blåan luft.
- ↑ Fjärilar äro flygande blommor. Steffens.