På skidor genom Grönland 1890/Vidare norr ut längs kusten
← Ett eskimåläger |
|
Nytt sammanträffande med eskimåer. Bland isberg → |
Trettonde kapitlet.
Vidare norr ut längs kusten.
Då vi ändtligen voro färdiga att afresa, voro alla
kajakmännen försvunna så när som på en, hvilken varit
så artig att vänta. Scenen omkring oss var nu lika öde och
tom som den för en timme sedan varit full af lif och rörelse:
i stället för tält, hundar och människor, sken solen ned på
is, snö och nakna klippor.
Komne i båtarna, satte vi kurs norr ut längs kusten. Farvattnet var att börja med öppet, och vi sträckte ut duktigt på årorna, ty de andra hade ett långt försprång, och då vi hoppades få mycken nytta af deras bekantskap med farvattnet och isförhållandena, ville vi gärna resa i deras sällskap. Det dröjde icke länge förr än vi vunno på dem. De lågo i lä af en udde och tycktes vara villrådiga; några kvinnor reste sig upp i den ena båten och vinkade åt oss. Då vi kommo närmare, bådo de oss med tecken gå förut och bana väg, ty isen var tät. Detta var visserligen raka motsatsen till hvad vi väntat; men vi gledo icke förty förbi dem in mellan två väldiga isflak, som lågo intill hvarandra och sågo ut att ej kunna rubbas. Det var för dessa eskimåerna ryggat. Då vi emellertid utan att stanna med den första af våra båtar klämde oss in emellan dem och, dels genom att begagna den som kil, dels genom att alla sex på en gång bära af med våra långa bambu-båtshakar, verkligen fingo dessa jättar bland isflak att glida ifrån hvarandra, kände deras förvåning inga gränser, och den gaf sig tillkänna på det sedvanliga märkvärdiga sättet. Vi gingo nu i spetsen, banande väg genom isen, som öfverallt var tämligen lätt att genombryta; efter oss kommo eskimåernas två kvinnobåtar, och på sidorna följde kajakerna, fyra till antalet. Hvar enda af våra rörelser ledsagades af ett ihållande, kraftigt råmande bakifrån, som visserligen var uppmuntrande, men långt ifrån någon melodiös musik.
Mycket roligt hade vi åt kajakmännens idkeliga snusande. Det var i synnerhet en af dem som utmärkte sig i detta hänseende. Jag tror, han stannade hvar tionde minut för att draga fram sitt väldiga horn och fylla bägge näsborrarna, och så nös han emellanåt, så att det var mig en gåta, huru han kunde hålla sig på rätt köl i kajaken. När han därefter såg på oss, medan snus och annan materia rann ned öfver öfverläppen och tårarna utför kinderna, då var hans jovialiska ansikte så kostbart att skåda, att han regelbundet hälsades med ett hjärtligt skratt ifrån oss, hvarpå han nickade, log och syntes ytterst belåten. Och så ropade vi allt emellanåt till hvarandra det enda ord vi uppfattade af allt hvad de ropade till oss, nämligen »pitssak’ase», ett ord som vi trodde skulle betyda vacker eller härlig resa, ty det hördes ständigt både när vi bröto oss igenom isen och när vi rodde fram genom öppet vatten. Då vi kommo till västkusten fingo vi af eskimåerna där veta, att det betyder: »ni ären raska», eller också: »ni ären goda».
Eskimåernas stora båtar, de så kallade kvinnobåtarna (på eskimåiska umiak), ros, som bekant, endast af kvinnorna. Bland de oblandade eskimåerna anses det vara under en mans värdighet att ro i dem; däremot kan en man, vanligen familjens öfverhufvud, styra dem; men äfven detta är dem ej i smaken, och helst gå de i sina kajaker. Dessa kvinnobåtar ha en längd af omkring 10 m. eller ännu mer, och äro vanligen kortare på östra än på västra kusten. Orsaken därtill är drifisen, i hvilken en längre båt är betydligt svårare att manövrera än en kortare. För öfrigt äro alla dessa båtar svårhandterliga i drifis.
Kvinnorna i de två båtarna som följde efter oss rodde på ett högst egendomligt sätt. De började med någorlunda vackra tag, ett passande »moderato», men så ökades alltjämt takten i ett »accelerando med staccato», tagen blefvo allt kortare, i det kropparna helt och hållet lyftes från tofterna, så att rodderskorna vid hvart tag stodo i båtarna och det hela fick ett underligt, hoppande utseende; men just som man var i det våldsammaste »allegro vivace», stannades plötsligt, man pustade ut, och så detsamma om igen. Hvarje sådant ryck varade icke länge, men det ena aflöste alltjämt det andra.
Orsaken till den hastiga takten var väl till en del de korta årorna. På detta besynnerliga sätt kommo de dock ganska hastigt fram, i öppet vatten fullt ut lika fort som vi, hvilket ju ej heller var att undra på, då i våra båtar endast 2 man sutto vid årorna, medan i hvardera af deras voro ända till 7 rodderskor. En gång fingo de ett litet försprång för oss; då vi upphunno dem, hade de af tät is åter tvungits att stanna, och några af dem vinkade åt oss, att vi skulle komma och hjälpa dem. Vi kommo då äfven med våra båtshakar och måste nästan le, då vi sågo en eskimå stå och skjuta på ett väldigt isflak med en käpp. Det låg något så oändligt hopplöst i det sätt hvarpå han stod där allena; det föll naturligtvis ingen af kvinnorna i båten eller karlarne i kajakerna in att komma honom till hjälp. Då vi alla sex man togo i på en gång, måste isen gifva vika, och våra båtar kommo igenom. Vi gingo vidare, medan de långa kvinnobåtarna kommo i beknip och hade ännu åtskilligt arbete, innan de sluppo fram. Sådant hände ofta; de blefvo fastsittande där vi med våra kortare båtar nyss banat dem väg, och på detta vis skulle vi ofta kunnat vinna ett långt försprång, om vi icke väntat.
Det var för öfrigt med någon förvåning jag gjorde dessa erfarenheter rörande de från flere håll så lofprisade kvinnobåtarna, om hvilka Holm och Garde säga, att utan dem är en resa längs Grönlands östkust en omöjlighet. Denna åsikt har i långa tider varit allmän bland danskarne på Grönland. Då de själfva haft liten eller ingen erfarenhet uti att föra båtar bland drifis, är det knappast att undra på, att de oinskränkt litat på grönländarnes öfverlägsenhet däruti, och då dessa endast ha kvinnobåtar, måste det ligga nära att anse dem för de bästa, liksom att de äfven måste ros och föras af eskimåer. Efter min erfarenhet är förhållandet alldeles det motsatta. Europeiska båtar med en god europeisk besättning, som är van vid sådant, är långt mer att föredraga i drifis. Den åsikten, att en europeisk båt icke skulle vara nog lastdryg, är efter min mening ogrundad.
Då det led fram på dagen, måste vi europeer ha oss litet till bästa och stannade för att dela ut rationer. Eskimåerna, som ha en märkvärdig förmåga att länge vara utan föda, drogo emellertid vidare. Två kajakmän stannade dock kvar hos oss och iakttogo noga, hur vi åto. De fingo till tack några stycken knäckebröd, hvaröfver de blefvo mycket glada. Då vi fortsatte färden, vunno vi snart så mycket på de andra, att vi fingo dem i sikte. Vi sågo då, att ett par kajakmän gått upp på en bergudde norr om Ruds ö och nu stodo och sågo ut öfver hafvet norr ut. Detta var ett dåligt tecken; sannolikt var isen omöjlig att genomtränga. Innan vi hunno upp dem igen, hade de dock dragit vidare öfver fjorden mellan ön och fastlandet.
Det hade emellertid börjat draga ihop till oväder, himmeln hade mörknat, och det begynte regna. Vi togo på oss våra bruna regnkläder och drogo oförskräckt vidare; men vi hade icke kommit långt från land, förr än vi sågo eskimåbåtarna komma emot oss. Då vi kommo in på dem, pekade alla kvinnorna med bekymrad min mot himmeln; karlarne tecknade också, att isen var tät för ut, och att vi alla borde gå i land här för att tälta och sofva. Jag lät dem emellertid förstå, att vi ämnade fortsätta, men de svarade, att det vore rent af omöjligt att komma fram. Härom hade jag mina tvifvel, men ville dock ej fortsätta förr än jag varit i land och från någon bergklint med egna ögon undersökt förhållandena.
Vi drogo oss följaktligen alla inåt land; kvinnobåtarna höllo mot insidan af ön, medan vi lade till vid närmaste udde. Då en af kajakmännen såg detta, följde han oss för att använda all den öfvertalningsförmåga han med tecken kunde utveckla. Det halp dock ej, ty så långt jag från ett högt berg kunde se med kikaren, var farvattnet någorlunda godt, och därmed var det afgjordt, att vi drogo vidare. Då han såg sina öfvertalningsförsök fruktlösa, gick han mycket bedröfvad sin väg; till afskedspresent fick han en bläckdosa, och detta tycktes mildra hans sorg.
Orsaken till att eskimåerna stannade var tydligen regnet; de tyckte ej om att bli våta, i synnerhet kvinnorna, och det kan man knappast heller förtänka dem, ty deras skinnkläder
äro mindre behagliga i vått tillstånd; flere af dem hade äfven
sina dibarn i amauter på ryggen. Att de sökte få oss med till lägerplatsen var ej heller så underligt; vi voro allt för trefliga varelser, att det ej kunde vara roligt att ännu något litet vara tillsammans med oss. Dessutom kunde det ju alltid vankas litet mer af de goda saker vi medförde.
Så drogo vi vidare, onekligen litet stolta öfver att varade enda som fortsatte resan, medan infödingarne, som kände farvattnet, ej vågade sig på det. Det gick också en stund bra, men komne midt ut på fjorden, skulle vi dock få känna, att det ej var barnlek. Isen låg där tämligen tät, och en våldsam ström tumlade om med de stora flaken på ett sätt som var allting annat än behagligt. Än tornade dessa kolosser emot hvarandra, än skildes de åt, och man måste vara mer än vanligt påpasslig för att ej få båten krossad. Och värre blef det, ju längre vi kommo. En gång hade vi kommit in mellan två långa flak, som plötsligt genom en stöt från två andra foro emot hvarandra med en våldsam fart; endast en hastig reträtt räddade oss i sista ögonblicket.
Fram på aftonen i mörkret nådde vi i godt behåll landet på andra sidan; men stranden var mycket brant, och det var ingen lätt sak att finna ett landningsställe. I en bergklyfta var det dock så pass mycket utrymme, att vi, sedan vi tömt båtarna, kunde med tillhjälp af ett hissblock draga upp dem. Ett stycke därifrån var uppe i bergväggen en afsats, jämt och nätt så stor att vi där kunde få rum för tältet. Det hela hade en viss likhet med ett örnnäste på en klippbrant, och vi kallade därför också stället Örnnästet. På eskimåiska heter landet däromkring Ingerkajarfik (62° 10ʹ n. br. och 42° 12ʹ v. l.). Berget under tältgolfvet utgjorde just icke den bästa sofplats jag haft; det var till den grad sluttande, att när vi följande morgon vaknade efter en oklanderlig sömn, vi befunno oss liggande ofvanpå hvarandra nere i den ena sidan af tältet.
Följande dag var det åter solsken och härligt väder. Strax söder om oss sköt en väldig jökel långt ut i hafvet; blå och söndersliten som han var, skimrade han kristallartadt i solskenet. Efter en i hast intagen frukost sattes båtarna i sjön och lastades, och sedan vi tagit en fotografi af landskapet närmast söder om oss, drogo vi vidare. Öfver allt låg drifis, men han var dock så pass öppen, att vi i allmänhet någorlunda lätt kunde slingra oss fram igenom honom.
Något efter middagen nådde vi en liten holme utanför Mogens Heinesens fjord, där vi i en ypperlig hamn lade i land för att äta middag. Denna holme föreföll oss vara den vackraste fläck vi någonsin sett: där växte gräs, ljung och blommor i allehanda färger. Uppe på toppen funno vi två gamla ruiner af eskimåhus, där växtligheten var synnerligt frodig. Det var oändligt välgörande att få sträcka ut sig på gräsmattan i det varma solskenet och låta riktigt genomsteka sig, medan man öfverlämnade sig åt den sällsynta njutningen af en kort hvila. Därpå några blombuketter till minne af denna grönländska idyll, och så i båtarna — allt jämt vidare mot norden.
Den kuststräcka, utmed hvilken vi hittills färdats, utmärkte sig icke egentligen genom vackra formationer: den är låg, enformig och ofruktbar. På de flesta ställen gå snön och jöklarna ända ned till hafvet, och de ställen äro jämförelsevis få, där låga grå klippor sticka fram. På andra sidan inloppet till Mogens Heinesens fjord, som är omgifven af en rad hvassa bergspetsar, kommo vi på eftermiddagen in i ett alldeles nytt landskap. Ingenstädes gå här snöfälten och jöklarna ut till hafvet; öfver allt är bart land och berg, som ofta uppstiga till betydlig höjd, och inåt landet, i synnerhet norr ut, skönjer ögat de härligaste alplandskap, där tinnar och toppar resa sig i en lång rad bakom hvarandra.
Allt är relativt här i världen, och detta hade väl sin fulla tillämplighet på oss, när det här föreföll oss som vi kommit in i fruktbara nejder; sommartankar och sommarstämning fingo midt ibland drifisen insteg hos oss, och detta blott och bart därför, att vi nu på land sågo det nakna berget i stället för is och snö. — I norr hade Tingmiarmiuts blånande alpland länge legat vinkande framför oss.
Ju längre vi kommo, dess oftare mötte vi stora isberg, som till en del lågo på grund invid kusten. Fram på aftonen fingo vi öster om Nagtoralik sikte på några hvita spetsar, som höjde sig öfver horisonten. De hade en så besynnerlig form, att jag länge ej förstod hvad de voro, men upptäckte till slut, att det var topparna på ett kolossalt isberg af den mest fantastiska form. Jag tog på afstånd en fotografi af det; men denna återger på långt när ej det öfverväldigande intryck det gjorde, då vi kommo in till det. Högst upp reste sig två ispiggar som smäckra tornspiror högt i luften;
högt upp på den lodräta väggen gick ett ofantligt hål midt igenom berget, och nedtill hade hafvet urhålkat grottor af sådana dimensioner, att ett litet fartyg kunde gå in under istaket. Färgerna skiftade i alla nyanser af blått ända till den djupaste ultramarin längst in i grottorna — det var som ett flytande fepalats, bygdt af safir — och rundt omkring föllo sorlande bäckar i små kaskader ned öfver sidorna, medan ljudet af droppande vatten ständigt hördes inifrån grottorna. — Det var skönhet, men af en främmande art, som drog tankarna tillbaka till barndomens sagovärld.
Sedan vi en stund i mörkret sökt. efter en lägerplats, lade vi fram på aftonen till vid en holme på 62° 25ʹ n. br., 42° 5ʹ v. l. Som vanligt, lossades båtarna och uppdrogos på land. Det var möjligen samma ställe, »som, enligt en östgrönländsk sägen, skall ha varit skådeplats för en strid mellan en europé och en grönländare.»[1]
Följande morgon (den 2 augusti) drogo vi vidare och tänkte sätta rätt öfver fjorden norr ut mot ön Uvdlorsiutit, men kommo snart in i tät is, genom hvilken det var omöjligt att komma fram. Vi måste vända om för att hålla längs land och söka oss väg längre in i fjorden. Då isen fortfarande syntes vara tät längre ut, ämnade vi just gå genom sundet mellan fastlandet och den ofvannämda ön, då vi på dess södra udde upptäckte eskimåtält. Vi lade i land för att höra oss för om farvattnet norr ut, men blefvo icke litet förvånade öfver att på stranden bli mottagna af en skara kvinnor och nästan alldeles nakna barn, som vi tyckte oss ha sett vid Kap Bille. De skrattade åt oss och vår förvåning och talade om, att de rest förbi oss, medan vi sofvo, sannolikt på morgonen dagen förut. De hade här slagit upp sina tält på en liten skyddad plats med gräsmatta och ljung. Af karlarne syntes blott en, som stod uppe vid det ena tältet och lagade sin kajak. Alla de andra voro försvunna. Sannolikt voro de ute på fångst för att skaffa föda.
Vi tillsporde dem om farvattnet på insidan om ön, men de tecknade åt oss, att vi måste gå utom den; själfva sundet vore dessutom så smalt, att man icke kunde komma fram där. Detta var dock knappast sannt, då Holms expedition flere gånger tog den vägen. På öns yttersida kommo vi fram i någorlunda godt farvatten. Isen låg visserligen öfverallt tät vid uddarna, men vi bröto oss igenom och smögo oss fram längs land.
Vid middagstiden hunno vi nordsidan af ön Uvdlorsiutit, där vi anträffade en ganska märklig grotta, som gick djupt in i berget.
Som vi på aftonen rodde förbi ön Ausivit, på Tingmiarmiutfjordens norra sida, hörde vi på afstånd inifrån land skall af tjutande hundar, hvaraf vi alltså förstodo, att vi hade eskimåer i närheten. Vi hade dock nu ingen tid till visiter, utan drogo vidare och stannade öfver natten på en holme vid Nunarsuak (62° 43ʹ n. br., 41° 49ʹ v. l.).
Följande dag, den 3 augusti, på morgonen blåste så pass mycken vind från land, att vi beslöto försöka begagna segel. Sådana gjordes i en hast för den ena båten af tältgolfvet och för den andra af två hopsömmade pressenningar. I början gick det med god fart norr ut, och det var understundom en ren fröjd att, när båtarna lågo på sidan ända till relingen, flyga fram i det knappa farvattnet mellan isflaken, där man måste ha ögonen med sig för att ej törnå emot. Vi hade dock ej seglat långt förr än nöjet blef af en mer tvifvelaktig natur: vindkasten tilltogo i styrka och gingo allt mer öfver på nord. Snart var vinden så mycket emot, att vi ej kunde föra segel längre. Sedan vi rott en stund, kommo vi inemot den höga och branta ön Umanarsuak. Där rusade vinden ned från fjället med en sådan styrka, att vi hade all möda att tvinga oss fram. Allt värre blef det. Vi måste emellanåt draga båten längs isflaken för att få honom fram, och en gång hade vi så när fått honom krossad i isen, hvilken af stormen sattes i våldsam rörelse.
Våra två båtar hade hittills hållit sig någorlunda tillsammans, men nu blef det allvar i leken; ingendera brydde sig om den andra; hvar och en fick sköta sig själf bäst han kunde. Just medan det var som värst, tog en af roddarne på min båt så kraftigt uti, att årån sprang af i skaftet. Vi hade inga flere hela åror i reserv på båten; de hade alla blifvit bräckta i isen. Men det var ingen tid att förlora, man fick begagna en med halft blad och så taga i dess hårdare upp mot vinden. Stundom kastade sig vindstötarna öfver oss med en sådan våldsamhet, att vi, trots anlitandet af alla våra krafter, drefvos tillbaka. Då sprang en årtull. Det var värre än det förra missödet, ty årån var med en stropp fäst vid tullen, och alla andra roddplatser voro belamrade. Utan något synnerligt uppehåll bragtes dock allt i ordning igen, och vi kommo icke heller denna gång i drift. Med ansträngande af alla våra krafter arbetade vi oss sakta, men någorlunda säkert mot land.
Då vi härunder kommo intill ett isflak, hoppade Dietrichson med fånglinan i hand upp på det för att draga båten längs kanten, men märkte i hastigheten ej, att han hoppade in på en ihålig utstående iskant, som brast under honom, så att han föll hufvudstupa i vattnet. Detta var visserligen ingenting ovanligt ibland oss, men i ett olämpligare ögonblick kunde det ej gärna skett. Men med den raskhet och själsnärvaro som utmärkte honom kom han strax upp igen och fattade genast, äfven som vanligt, utan att låta bekomma sig, fånglinan och drog nu fram båten. Arbetet höll honom visserligen varm, men det var knappast behagligt att i den bitande vinden arbeta i dessa genomvåta kläder. Men sådant tycktes aldrig besvära Dietrichson.
Äfven det flaket kommo vi förbi; men nu hade vinden ökat så mycket, att det var nätt och jämt vi klarade oss, litet till och vi skulle ohjälpligt kommit i drift. Roddarne skötte emellertid beundransvärdt de årstumpar vi hade. Då skulle Dietrichson med en båtshake bära af från ett isflak, men i det samma han stötte till, sprang äfven denna, och han hade så när på nytt gått öfver bord. Det var en sällsynt otur som den dagen förföljde oss.
Slutligen kommo vi in i lugnare farvatten under berget och nådde nu snart land, dit Sverdrups båt kommit något före oss. Här åto vi middag och togo oss en liten hvila, som vi nog kunde förtjäna. Och så fortsattes åter färden, men det blåste nästan lika hårdt, och då vi förbi sydspetsen af Umanarsuak åter kommo i någorlunda isfritt farvatten, möttes vi af en krabb och obehaglig sjö från den norr ut liggande fjorden. Oaktadt det efter våra vanor ännu var mycket tidigt på dagen, lade vi därför i land, när vi nådde Umanak. Här fingo vi, den enda gången under hela resan längs kusten, tid att välja oss en tältplats och känna behaget af att ligga på en grön gräsmatta med litet mer än sten eller is till underlag. Häröfver böra vi dock ej klaga, ty vi sofvo alltid utmärkt, blott vi fått sofva tillräckligt.
Strax vi kommit i land och fått allt i ordning, beslöto vi samla bränsle, hvaraf fanns tillräckligt i form af enbuskar, ljung och dylikt, och koka kumminkål. Härtill voro alla villiga, en storartad ifver utvecklades, och snart blossade mellan ett par stenar en väldig brasa, öfver hvilken i en tom käxlåda kokades den härligaste kötträtt med soppa som någonsin fröjdat hungriga själar. Sent glömmes tältplatsen på Umanak eller Griffenfeldts ö af de sex, som denna afton sutto kring brasan och i maklig ro kunde njuta af det enda varma mål de fingo under hela resan längs kusten.
Att vi emellertid icke voro de första som på detta ställe njutit af lifvet, syntes bland annat af några ruiner efter eskimåhus i närheten. Men att där äfven förefallit händelser af sorglig art, därom vitnade en del människoben, som lågo kringströdda mellan ruinerna; i synnerhet grinade hufvudskålen af en gammal eskimå hemskt i solskenet. Sannolikt hade invånarne dött af hunger och husen under tidens lopp sammanstörtat.
Följande dag (den 4 augusti) hade blåsten något aftagit, och vi kunde fortsätta. Men isen var ofta tät, i synnerhet var den svår utanför Sehesteds fjord. Här måste vi långt ut för att komma fram, och det var endast med tillhjälp af yxor och båtshakar vi kunde bryta oss igenom. Klockan 9 på aftonen kommo vi till en god lägerplats; men då vi ansågo det för tidigt att landa, fortsattes norr ut. Men vi måste arbeta till klockan half 2 på natten, innan vi på östra sidan af ön Uviuak funno en holme, där vi kunde draga upp båtarna (63° 3ʹ n. br., 41° 18ʹ v. l.). Den dagen hade vi haft 17 timmars hårdt arbete i isen, endast afbrutet af en halftimmes middagsrast.
Den 5 augusti gick det med tillhjälp af yxa och båtshakar vidare genom tätpackad is, som hela vägen norr ut låg an mot stranden. Många stora isberg lågo här längs kusten. Som vi fram på eftermiddagen kommit förbi udden Kutsigsormiut och lade till vid en liten holme för att få utsikt öfver farvattnet, fingo vi ett par hundra alnar ifrån oss se ett väldigt isblock plötsligt lossna och falla ned från en af dessa kolosser, som därigenom förlorade jämvikten och med ett döfvande brak störtade öfver ända. Hafvet kom i våldsam rörelse, drifisflaken kastades emot hvarandra, och en liten framför oss liggande holme blef helt och hållet öfversköljd af de stora vågorna. Hade vi fortsatt vår färd utan att stanna, skulle båtarna sannolikt blifvit krossade mot berget.
Sedan vi arbetat nästan otroligt, nådde vi sent på aftonen en holme midt i mynningen af Inugsuarmiut-fjorden. Här tänkte vi tälta, trötta och utmattade som vi voro; men till vår stora öfverraskning hade vi kommit från den täta isen ut i öppet farvatten: fjorden låg nästan blank rätt öfver mot Skjoldungen. Tillfället var för lockande att ej begagnas, och efter en extra ration af köttpulverchoklad fortsattes resan, och vi hunno en god lägerplats på ett skär under kusten på andra sidan (63° 12ʹ n. br., 41° 8ʹ v. l.).
På Grönlands östkust råder en tämligen betydlig skilnad mellan ebb och flod. Vi hade dessa dagar den oturen att ha lågvatten just som vi skulle hala upp båtarna och fingo i följd däraf alltid draga upp dem ett långt stycke för att vara säkra för floden. Som vanligt, hade vi äfven denna natt fört så väl last som båtar ett godt stycke upp på land, men blefvo icke litet förvånade, då vi på morgonen funno vår ölkagge samt en bottentilja, som begagnats till att stötta båtarna med, borta. Sjön hade icke allenast nått båtarna, utan äfven satt en del af proviantlådorna under vatten. Då dessa voro täta, hade likväl ingenting blifvit förstördt, och vi kunde vara glada att ha sluppit ifrån för så godt pris. Förlusten af vår ölkagge, den samma som vi fått med ifrån Jason, beklagade vi alla mycket, icke emedan det var öl på den, ty det hade vi redan utdruckit kort efter det vi lämnat Jason, utan emedan vi nu begagnade den till vattenfat. När vi drucko vattnet genom sprundet och luktade på kaggen, som ännu hade en svag öldoft, inbillade vi oss, att det alltjämt var något snarlikt vi drucko. Efter den dagen togs alltid väl vara på båtarna.
Denna dag besöktes vi af en ännu mindre välkommen gäst: jag vaknade vid en stark klåda öfver hela ansiktet och fann tältet fullt af mygg. Hade vi i början funnit trefnad i deras sällskap, blefvo vi nu kurerade därför, och står någon morgon af mitt lif för mig i ett hemskt minne, är det denna; det var ett under, att vi ej miste förståndet. Jag fick i hast kläderna på mig och rusade ut i fria luften för att komma undan; men det var att komma ur askan i elden; här kastade sig hela skyar af detta afgrundskryp öfver ansikte och händer.
Värst blef det, när vi skulle äta frukost, ty när man icke en gång kan få en bit mat i munnen utan att den är öfverdragen med ett mygglager, då blir det väl starkt. Vi flydde upp till de högsta klippspetsar i närheten, där det var en liten fläkt och där vi hoppades i fred få äta vår frukost, vårt lifs enda njutning. Vi sprungo från topp till topp, hängde näsdukar öfver ansiktet, drogo ned mössorna öfver nacke och hals, fäktade och slogo som vansinniga i luften levererade med ett ord den mest förtviflade batalj mot en ursinnig öfvermakt, men allt förgäfves. Hvar vi stodo, gingo eller sprungo, förde vi med oss, liksom solen sina planeter, vår egen lilla värld af dessa missfoster, tills vi slutligen i ren förtviflan gåfvo oss på nåd och onåd, kastade oss ned på det första bästa omöjliga ställe och läto martera oss, medan vi i största hast åto vår frukost med mygg på. Så fingo vi båtarna klara och rymde till hafs, men äfven här voro de med. Då slogo vi i vildt raseri framför oss med pressenningar, jackor och hvad vi kunde få tag uti, och när vi sålunda fingo vinden till bundsförvant, öfvermannade vi slutligen fienden; men blodförlusten på vår sida var betydlig.
- ↑ Se Meddelelser om Grønland. B. 9, s. 187. (Kjöbenhavn 1889.)