På skidor genom Grönland 1890/Nytt sammanträffande med eskimåer. Bland isberg

←  Vidare norr ut längs kusten

På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89. av Fridtjof Nansen (1861-1930) Översättare: Otto Wilhelm Ålund

Vår sista tältplais på östkusten. — Första vandringen på inlandsisen  →

Fjortonde kapitlet.

Nytt sammanträffande med eskimåer.
Bland isberg.

Genom tätpackad is kommo vi den dagen (den 6 augusti) utanför Skjoldungen, på hvars norra sida vi för is måste hålla ett godt stycke in i fjorden längs ett landskap, som i vild skönhet icke stod efter för något vi dittills sett. På alla håll störtade sig glacierer ned i hafvet med sina lodrätt afskurna ändväggar, i hvilka ofta mörkblå grottor trängde djupt in. Det är icke alltid tryggt att ro nära intill dessa väggar, och det hände flere gånger, att stora isstycken föllo ned i vattnet icke långt ifrån oss. En båt skulle af dem bli ordentligt söndermald.

Sedan vi kommit öfver denna fjord, hvars namn är Akorninap kangerdlua, hörde vi plötsligt i närheten af en holme vid Singiartuarfik rop af människoröster och fingo på samma gång känna lukt af tran. Vi riktade blicken mot land och fingo där se ett tält och en mängd folk, som tydligen voro i liflig rörelse. Då det var så godt som alldeles i vår väg, höllo vi in emot dem; men nu blef där en vild flykt. Med alla de dyrbarheter de hade, skinn, kläder m. m. försvann den ene efter den andre, tagande vägen uppåt fjället. I en lång linie, som buktade sig upp efter afsatserna i berget, kunde vi se dem springa allt hvad de förmådde. Det tycktes nästan uteslutande vara kvinnor och barn. Den sista vi sågo var en kvinna, som dykte in i det enda synliga tältet; men hon kom snart ut igen med ett skinnbylte i armarna och kilade som en kanin efter de andra uppåt fjällsidan; de sågo allt mindre ut. Slutligen stannade dock några kvinnor långt in på en bergkam för att nyfiket betrakta oss.

Vi rodde emellertid in mot tältet; men det enda lefvande vi kunde upptäcka var en hund, som låg framför tältdörren, märkligt nog utan att tjuta. Oaktadt vi ej ville dessa människor något, tyckte vi dock ej om att resa vidare utan att ha öfvertygat dem om vår oskadlighet. Vi tecknade till dem, vi ropade all den grönländska vi kunde, men allt förgäfves: de stodo alltjämt och stirrade på oss. Slutligen syntes dock en af kvinnorna ej längre kunna motstå våra inbjudande vinkningar: hon kom sakta och försiktigt närmare och en annan följde ett stycke efter. Småningom kommo de inom hörhåll, hvilket ju icke hjälpte oss synnerligt, då vi ej hade mycket att säga dem; men det var dock så nära, att de tydligen kunde se vår vänliga uppsyn och våra lugnande åtbörder, i det vi visade dem några tomma blecklådor, som vi ville förära dem. Den frestelsen syntes vara allt för stark; de sågo förlägna ut.

Då visade sig plötsligt en man på scenen, och nu fingo de mod, så att de kommo nästan ända ned till strandbrädden, där de stannade, medan vi lågo i våra båtar. Vi sågo på hvarandra, medan de, med karlen i spetsen, uppstämde det vanliga råmandet. Han såg ut som en ond tjur där han stod, oaktadt hans tankegång säkerligen var den spakast möjliga. På öfverkroppen hade han en anorak af bomullstyg och på hufvudet en kajakmössa af den vanliga breda, flata formen och gjord af en träring med däröfver utspändt bomullstyg, på hvilket var ett rödt och hvitt kors, alltsammans otvetydiga bevis på förbindelse med västkustens handelsplatser.

Vi närmade oss småningom stranden, och en af oss hoppade i land; men, liksom stungna af en orm, foro de några steg tillbaka, för att dock strax därefter åter närma sig, och då de sågo, att vi fortfarande ej visade tecken till fiendtliga afsikter, fattade de å nyo tillförsikt. Då vi nu gjorde dem en så storartad present som en tom blecklåda, var det goda förhållandet besegladt, och deras ansikten lyste af glädje och förvåning öfver dessa gifmilda människor. Efter hand infunno sig flere karlar; de tycktes ha varit ute i sina kajaker, men vid kvinnornas skrik återvändt.

Alla de nykomne fingo sig förevisad den kostbara presenten och förklarade, att vi vore fredligt folk. Den märkligaste ibland dem var en puckelryggig dvärg med ett ganska vackert, något gammalt utseende och en särdeles prydlig dräkt. Vi fastgjorde båtarna och togo oss en tur uppåt land och blefvo icke litet förundrade att finna ett helt läger, som hittills varit doldt för oss af en liten höjd. Icke minst väckte det vår förvåning att där se en dannebrogsflagga svaja från en liten stång, som var rest vid sidan af det ena tältet. Denna flagga måste antagligen någon af dem för några år sedan fått af kapten Holm, ty han berättar, att han gifvit flaggor till en och annan eskimå.

Underligt var, att de voro så rädda för oss, oaktadt de alltså förr måste ha varit i beröring med europeer. Möjligen hade vi sett för misstänkta ut där vi kommo i våra egna båtar och endast i vårt eget sällskap, medan Holm kom i båtar liknande deras, samt styrda och rodda af eskimåer. Osannolikt är väl heller icke, att de sägner de hört på västkusten, om huru deras förfäder skulle dödat »kavdlunakerna» (europeerna), och fruktan för att dessa en dag skola komma i fartyg från hafvet och hämnas, gjort dem misstänksamma. I en liten bukt nedanför lägret låg en kvinnobåt, som tydligen satts i vattnet för att vara färdig till flykt.

Då jag gärna ville smaka torkadt själkött och dessutom tänkte, att det skulle vara godt att ha något att lägga i depoten vid båtarna, så frågade jag efter sådant med ett grönländskt ord, som jag funnit i min ordbok, men hade, som vanligt, den oturen att ej bli förstådd. Då jag emellertid gick fram och tog i ett stycke kött, som var uthängdt till torkning framför tältet, förstodo de mig genast och kommo med några bringstycken. Jag gaf dem i utbyte en stor stoppnål; men då de fingo se denna glänsande betalning, kommo de med det ena stora stycket efter det andra för att få flere nålar. Vi fingo allesammans presenter af själkött, för hvilket vi, utom nålar, gåfvo dem tomma blecklådor. Ravna ville dock ej mottaga någon present och kunde ej, trots alla öfvertalelseförsök, förmås därtill, som jag sedan fick veta, af den orsak, att han tyckte att de stackars människorna behöfde sitt kött själfva, och att en synål vore allt för liten betalning.

Detta möte med eskimåerna skildrar Balto sålunda:» — — då vi hade rott öfver en fjordmynning, fingo vi åter känna lukten af härsket själhundsfett; men hedningarne hade sett oss och med kvinnor och barn flytt upp på ett berg långt ifrån tälten. Då vi kommo in i bukten, där tälten stodo, stannade vi och sågo på dessa stackare, som togo till flykten. Då ropade Nansen till dem: »Nogut piteagag!» det vill säga: »vi äro vänner!» (grönländska af den befängdaste art); men de brydde sig ej därom, utan vinkade till oss med handen på ett sätt som ville de säga: »Dragen hädan; dragen hädan!» Så kommo två karlar fram, som hittills varit gömda af en kulle. De kommo ned till stranden, och då de närmade sig, bölade de, som andra hedningar sitt ìö, ìö, ìö! Den ene af dem såg ej ut att vara mer än omkring 1 meter lång. Därpå gingo vi i land och bådo dem att få litet torkadt kött, som vi sågo de hade hängande, ty vi hade läst i kapten Holms bok, att torkadt själhundskött skulle vara mycket godt att äta. Vi gåfvo dem några nålar för köttet och drogo vidare.»

Som Balto här säger, gingo vi snart åter i våra båtar, men hade icke kommit långt, förr än äfven några af karlarne kommo efter oss i sina kajaker, släpande med sig stora torkade köttstycken, som de ville byta bort mot nålar. Då vi lade ut, sågo vi på långt afstånd den ofvannämde dvärgen komma släpande med ett stort stycke; äfven han ville ha nålar, men vi kunde ej vänta. Mycket förvånade blefvo vi en stund därefter, då vi fingo se en liten fyr komma paddlande i en kajak långt efter oss och i honom igenkände dvärgen, som gjorde en mycket putslustig figur, där han nätt och jämt nådde upp genom kajakhålet och tydligen ansträngde sig för att hinna upp oss. Men hur ifrigt han än kafvade och paddlade, lyckades han dock ej hinna oss och måste till slut uppgifva försöket.

Ju längre vi kommo norr ut, mötte vi allt flere kajakmän. De följde oss alla och voro särdeles meddelsamma och vänliga. De sista voro sju stycken, som kretsade rundt omkring oss och visade den tydligaste förvåning öfver oss och våra båtar.

Då de följt oss ett långt stycke och det började skymma på, saktade de efter hand farten och lågo stilla för att se efter oss ännu en stund, innan de vände om hem. Just som de fyra sista hvilade på årorna, fick jag se en själ ligga på ett isflak för ut. Ehuru litet färskt kött nog skulle varit välkommet, kunde vi dock ej låta bli att vinka åt de fyra kajakerna, ty vi önskade alla få se en eskimå fånga själ. De kommo strax, men kunde i början icke förstå, hvad vi ville, ty från sina låga kajaker kunde de ej öfver isen se själen. Jag pekade på honom, och de sågo och sågo utan att upptäcka honom. Plötsligt fingo de dock sikte på honom, och nu kommo paddelårorna i rörelse, och kajakerna fingo fart, medan karlarne böjde sig framåt, för att obemärkta kunna glida fram i lä af isen. Två af dem vunno försprång för de andra och gledo ljudlöst allt närmare. Själen tycktes dock nu bli orolig, men hvar gång han lyfte upp hufvudet och såg åt det hållet, lågo de alldeles stilla utan att röra en lem, tills han återigen vände hufvudet, så några laska tag, så åter stilla o. s. v. På detta sätt kommo de honom så nära, att vi hvart ögonblick väntade få se dem kasta har-punen. Då hoppade själen plötsligt i vattnet. De lågo nu en stund stilla, färdiga att kasta, om han åter skulle visa sig; men ingen själ kom, och de vände med långa ansikten om hem, medan vi smått förargade fortsatte vår färd norr ut i godt farvatten. Vi lågo öfver natten på en liten holme (63° 20ʹ n. br. 49° v. 1l) i en bukt på östra sidan af en ö, som är bekant därigenom, att Graah 1829—1830 öfver-vintrade på dess insida vid Imarsivik.

Följande dag, den 7 augusti, fingo vi åter svåra ishinder, men slogo oss fram och belönades för våra ansträngningar med öppnare farvatten längre norr ut. Men nu mötte oss svårigheter af annan art. Hittills hade våra egna iakttagelser stämt väl öfverens med Holms och Gardes karta öfver kusten; men här kommo de i strid med hvarandra. Många holmar, öar och fjordar voro antingen oriktigt utmärkta på kartan eller saknades där helt och hållet. Slutligen blef det en sådan förvirring, att jag beslöt styra kurs efter eget hufvud, och det hjälpte. Hur det förhöll sig med kartan på denna sträcka från Savsivik till Kap Møsting, var mig för öfrigt en gåta ända tills jag kom hem och fick den upplysningen, att Holm ej haft tid att få denna del af kusten uppmätt, och därför måst begagna Graahs karta öfver den, hvilken man skulle tycka bort vara tillförlitlig, då Graah hade sitt vinterkvarter där.

Kusten var norr ut mycket rik på sjöfågel; där funnos flere fågelberg, och vi sköto alla blåmåsar (Larus glaucus) och tejstar (Uria grylle), som kommo i vår väg. Till något längre uppehåll för deras skull hade vi dock ej tid. Vi klättrade emellertid upp på ett berg, där massor af tejstar häckade, för att söka efter tejstungar, men fingo blott två. I allmänhet förstår tejsten lägga sina ägg på så otillgängliga ställen, att obevingade varelser ha svårt att komma dit utan fara att bryta af sig halsen. Tejstungarna äro för öfrigt mycket feta och en verklig läckerhet.

Just som vi utanför ett fågelberg norr om Kap Moltke lågo och sköto blåmåsar och tejstar, fingo vi plötsligt höra ett susande af vingslag i luften och sågo en ejderflock flyga förbi oss. Det var jämt och nätt tid att kasta bössan till ögat och gifva dem ett skott, för hvilket två föllo. Det var första gången vi sett ej der på kusten. Fram på aftonen i mörkningen kom åter en stor flock sträckande norr ut. Jag-hörde Sverdrup i båten bakom mig ropa: »pass på!», kunde också höra vingslagen, men det var för mörkt att skjuta; jag kunde blott otydligt mot det mörka landet skönja något som rörde sig.

Emellertid gick vår väg alltjämt mot norr, och lapparnes bekymmer blefvo för hvar dag allt högljuddare. Balto, som förde ordet för dem, hade flere gånger förtrott mig, att de voro lugnare sedan de träffat på eskimåerna och sett, att de voro hyggligt folk, som icke åt upp en, såsom han hört i Finmarken, och hos hvilka man i nödfall kunde vistas under vintern. Men nu, då vi, som de trodde, lämnat de sista eskimåerna och alltjämt drogo vidare, hade de blifvit mycket oroliga och klagade öfver det hårda arbetet, den knappa kosten och att vi kommit så långt från Kap Farväl utan att ändock ha funnit något ställe, där vi kunde gå upp på isen. Jag tröstade honom ständigt med, att landet var bättre längre norr ut vid Umivik eller ännu längre i norr; han hade ju själf sett det under vår drift i isen.

Men han hade ingenting sett, och nu blefvo hans klagovisor så högröstade, att jag blef trött därvid och, i stället för att trösta honom, gaf honom duktigt på pälsen för hans eländiga feghet. Men då bröt det lös. Han ville nu säga mig allt hvad han i dessa dagar gått och rufvat på. Jag hade sagt dem i Kristiania, att de hvar dag skulle få kaffe och för öfrigt så mycket mat de ville ha; men nu hade de blott en enda gång på tre veckor fått kaffe, och maten sedan, hur var det med den? Jo, de fingo en eländig portion, som de till och med måste draga lott om. Han ville i förtroende tala om för mig, att ingen af dem varit mätt en enda gång sedan de kommo till kusten. De svulto. Och så därtill att bli behandlade som hundar, bli kommenderade att marschera, nödgas arbeta och slita hela dagen från tidigt på morgonen till sent på natten, ja, värre än djur. Nej, det kunde han ej längre stå ut med. För sin del skulle han gärna betala många tusen kronor, om han väl vore hemma.

Jag sade honom, att om de ej fått kaffe, hade det varit därför, att de först och främst ej fått löfte om något, hvarken af det eller annat, och för det andra var det ingen tid att koka, ej heller vore kaffe helsosamt. Vidare förestälde jag honom, hur det skulle gå, om vi alla skulle äta som vi hade lust till. Maten skulle då kanske räcka tills vi vore midt på Grönland, men då vore det väl sent att ångra sig. Vi måste i det afseendet dela som bröder, och hvad kommenderingen anginge, så borde han förstå, att på en sådan resa som denna blott kunde vara en vilja.

Nej, han ville ej förstå någonting; han var och förblef otröstlig öfver att ha kommit tillsammans med »människor som hade ett så underligt sätt». Det var lappens nomadiska benägenheter och brist på vana att underordna sig som här bröto fram, och de kommo, trots hans för öfrigt älskvärda väsen, ofta igen, och därpå kan ju heller knappast någon undra. Det hände dock allt mer sällan, ju längre vi voro tillsammans.

Det kan för öfrigt ej bestridas, att det i början kändes mindre angenämt att ha så hårdt arbete som vi hade längs östkusten och på samma gång nödgas lefva på en knapp, afvägd ration torkad föda. Våra magar voro vana vid att bli fylda och hade svårt att förlika sig med denna, visserligen kraftiga, men så föga skrymmande kost. Efter hand vande vi oss vid det, och då gick det bättre. Det var, som Kristiansen sade, vissheten om att det var tillräckligt som hjälpte oss. Efter hemkomsten tillfrågad om han fått tillräckligt med mat, svarade han: »Nej, mätt var jag aldrig». — »Ja, men då var det väl svårt?» — »Ahja, i synnerhet i början, då vi voro ovana vid det. Men så sade Nansen, att vi fingo tillräckligt med mat, och det hjälpte oss. Och som ni ser, var det så också.»

Kusten norr ut började nu bli mindre brant och bergen mer afrundade. Vi kommo in i trakter, där vi kunde tänka på en uppstigning, som vi så mycket längtade efter. Ty äfven om det hände oss någon olycka, som omöjliggjorde vidare framträngande längs kusten, kunde vi alltid taga vår tillflykt till inlandsisen. Vi funno öppet vatten och gjorde den aftonen god fart under en stjärnblank himmel. Liksom kvällen förut, flammade ett storartadt norrsken öfver himmeln i söder. Strålbanden rullades i långa böljande bukter fram och tillbaka; det liknade kämpande skaror med lågande spjut. Än veko de, än stormade de åter fram, och så plötsligt, som på ett gifvet tecken, foro väldiga strålknippen, flammande, skiftande som ett helt lågande spjutregn, upp mot en viss punkt, kronan, nära zenit, och så slocknade allt åter, för att strax därpå flamma upp på nytt igen. Eskimåen har en vacker saga om norrskenet: han tror att det är de döda barnens själar, som kasta boll i himmeln.

Vi tältade öfver natten på insidan af ön Kekertarsuak. Vi hade knappt fått upp tältet, förr än vi fingo höra ett väldigt dån, från söder i riktningen af Kap Moltke; det var som vi känt marken skaka under oss. Vi sprungo upp på närmaste bergklint och skådade söder ut, men kunde ej upptäcka något; det var långt borta. Dånet fortfor inemot tio minuter, och det lät som en hel bergmassa rasade ned i sjön och satte denna i en så våldsam rörelse, att vågorna slogo alldeles upp emot oss och bröto mot skär och klippor. Det sannolika är väl, att det var ett kolossalt isberg som sammanstörtade eller bytte om läge; men omöjligt är dock heller icke, att det kan ha varit ett bergskred. Vi hade på flere ställen i dessa trakter sett märken efter sådana.

Följande dag, den 8 augusti, försökte vi i öppet farvatten och godt väder tränga fram på insidan af öarna vid Igdloluavsuk och komma öfver Kangerdlugsuak eller Bernstorffs fjord, men blefvo icke litet öfverraskade af att finna denna alldeles uppfyld af kalfis och annan is, som låg alldeles in till land och hindrade alla försök att framtränga.

Sedan jag varit uppe på den innersta udden^[1] af ön Sagliarusek och härifrån förvissat mig om omöjligheten att passera här fram, måste vi vända om för att gå yttre vägen. På öns södra sida fingo vi längst in i en liten bukt se några höga stenar, som voro resta på ända. Vi gingo därför in för att se hvad det var och upptäckte då en af de täckaste platser, vi ännu sett på Grönland, en liten slät grön äng, och innanför den en stor färskvattenssamling, i hvilken gick småfisk (af hvad art kunde jag ej utröna). På den sidan af ängen voro ruiner efter eskimåhus, bland dem ett mycket stort och några andra mindre. I och utanför det stora huset anträffades en myckenhet människoben, bland dem en mycket väl bevarad hufvudskalle af en eskimå; vi togo den med oss. Äfven dessa hus hade sannolikt blifvit ödelagda af hungersnöd.

På detta ställe beslöto vi hvila litet och, oaktadt det ännu var för tidigt att äta middag, sträcka ut oss i det frodiga gräset och steka oss i solen. Eskimåerna visste nog hvad de gjorde när de slogo sig ned på detta ställe, ty här var en ypperlig, väl skyddad hamn med en god strand att draga upp skinnbåtar på. De fem flata stenarna, som voro resta på ända och allra först väckt vår uppmärksamhet, förblefvo länge en gåta för oss; men sedan jag talat med kapten Holm därom, synes det mig sannolikt, att de, såsom han tror, varit stöttor, på hvilka kvinnobåtarna läggas upp till torkning och om vintern fastbindas.

För öfrigt funnos på dessa öar många lämningar af människor;^[2] på flere uddar fann jag sålunda varder eller, som jag tror, lämningar efter gamla räffällor.

»En af de täckaste platser, vi ännu sett på Grönland.»
(Efter fotografi)

Komne till den yttersta holmen vid Igdloluarsuk, funno vi mynningen af fjorden så full af väldiga isberg, att vi måste styra ut till hafs, för att, om möjligt, där komma fram. Vi försökte vår lycka ett stycke ut, men blefvo snart tvungna att stanna. Inklämda mellan dessa kolosser af en ytterst våldsam ström, lågo flaken så fast, att det var omöjligt att rubba dem. Vi måste åter vända och styra ännu längre ut till hafs.

Då vi träffade på ett lätt bestigligt isberg, begåfvo vi oss genast upp på det för att få utsikt öfver farvattnet. Dessa flytande ismassor taga sig redan imponerande ut nedifrån, när man ror vid deras fot; men det är dock ingenting mot det intryck man får af deras storlek, när man kommer upp på dem. Det som vi nu bestego var tämligen jämt och platt ofvanpå och bildade en hel högslätt. Dietrichson säger i sin dagbok, att man behöfde omkring en fjärdedels timme för att gå tvärs öfver den på det smalaste stället. Snön var hård, och sluttningarna skulle ha erbjudit de yppersta skidbackar. På sin högsta punkt låg det säkerligen mer än 70 m. öfver vattenytan. Erinrar man sig nu, att ett sådant isberg har sex till sju gånger så stor massa under vattnet, får man en tjocklek af minst 400 m. Lägges härtill en bredd af 1,000 m. eller mer, får man en föreställning om, hvad det är för slags flytande isklumpar — och af sådana finns det hundrade, ja tusende längs kusten. Endast utanför denna fjord lågo oöfverskådliga massor däraf. Uppe från toppen kunde vi se långt utåt hafvet: det var som ett helt alpland i is. Mellan bergen voro klyftor, i hvilkas botten sjön skymtade fram. Rätt under oss slingrade han sig som ett smalt mörkblått band i en trång ränna mellan två lodräta, omkring 60 meter höga väggar.

Isbergen uppträda vanligen under två former. Det kunde tyckas, som de vore bildade på två alldeles olika sätt. Somliga äro, liksom de i hafvet utskjutande skridjöklarna, mycket sönderslitna och på ytan genomfårade af sprickor och ojämnheter; på deras blåaktiga utseende och oregelbundna former kan man redan på långt afstånd känna igen dem. Om deras ursprung kan man ej misstaga sig: de härstamma omedelbart från dessa skridjöklar. Men det finns en annan, långt mer prosaisk form, och till den hörde just det isberg vi besökte. Denna form bildas af kolossala isblock utan de många blå sprickorna, men med en jämförelsevis slät, polerad yta och tvärt afskurna lodräta sidor. De ha en mer hvitblå färg än det andra slaget och ett långt solidare utseende. Man kan också tryggare ro in under dem, ty det händer sällan; att isstycken falla ned ifrån dem. Oaktadt de med sin jämna yta äro olika alla jöklar, som falla ut i hafvet, äro de dock de ojämförligt talrikaste. Man träffar säkert fem af dem mot ett af det andra slaget,

Hvarifrån härstamma nu dessa berg, eller huru ha de tillkommit? Att jöklar någonstädes skulle skrida så lugnt och stilla ut i sjön, att ej en skroflig yta med en mängd sprickor skulle bildas, är en ren omöjlighet. Dessutom ligga ju detta slags isberg i fjordarna alldeles utanför de mest sönderslitna skridjöklar och måste därför, liksom den andra formen, härstamma från dem. Den enda, i min tanke, möjliga förklaringen är den, att de sönderslitna isbergen ligga med jökelytan uppåt, medan de andra antingen vid kalfningen eller sedermera vältat om, så att deras yta kommit att bildas antingen af jökelns afslipade botten eller af en brottyta, hvilken naturligtvis också måste vara tämligen jämn och fri från sprickor.

Till vår glädje sågo vi, att bakom isbergen, hvilka för öfrigt sträckte sig långt norr ut, var öppet farvatten sannolikt ända bort till horisonten, och sedan vi utsett den kurs, som säkrast skulle föra oss fram, och uppstämt ett segerjubel, återvände vi till våra båtar för att med fulla krafter sätta oss i gång igen och söka komma igenom, innan isen tätnade, hvilket, i följd af de skiftande strömsättningar som här råda, kan ske hastigt nog, och att bli liggande öfver natten bland dessa nyckfulla iskolosser, därtill hade vi ingen lust. Så hastigt årorna kunde föra oss, bar det därför af norr ut genom de trånga rännorna, där vi endast sågo det djupblå vattnet med ett och annat isflak under oss, isväggarna på ömse sidor och en smal strimma af himmeln högt öfver oss.

Oaktadt flere gånger väldiga isberg sammanstörtade eller kantrade rundt omkring oss och under ett brakande dån satte hafvet i våldsam rörelse, kommo vi dock lyckligt igenom de stora ismassorna, som lågo ända till långt norr om fjordmynningen. På ett ställe måste vi, för att komma fram, ro genom en grotta, som gick midt igenom ett stort isberg, där det smältande vattnet oupphörligt droppade ned på oss. Om hela denna massa isberg härstammade från Bernstorfsfjorden, var ej lätt att afgöra och är väl heller knappast sannolikt, oaktadt denna fjord är en af dem, som lämna de största ismassorna på Grönlands östkust.

Sedan vi välbehållna kommit förbi Kap Møsting och genom en den värsta klunga af isberg, hvilade vi öfver natten på ett litet skär (63° 44ʹ n. br., 40° 32ʹ v. l.). Då där ej fanns ens en så stor jämn fläck, att vi kunde slå upp tältet, lade vi oss i våra sofsäckar på berget. Midt emot oss på fastlandet var ett fågelberg med blåmåsar, och dessa höllo hela natten ett sådant oväsen, att man hörde dem i sömnen och de blandade sig i ens drömmar. Till straff gjorde jag följande morgon en visit hos dem, hvilken kostade flere af dem lifvet och skaffade oss en god tillökning i vårt proviantförråd, där vi nu hade åtskilligt vildt. Blåmåsungarna, som då voro flygga, äro särdeles läckra.

Utsikten norr ut från vår sofplats på Kangerajuk.
(Efter fotografi.)

Vi hade nu kommit in i en trakt, där vi nästan öfverallt någorlunda lätt kunde komma upp på inlandsisen. Många nunataker (berg eller bart land, som sticker upp öfver isens yta) sågos inåt isfältet. Den allmänna föreställningen bland Grönlandsfarare har varit den, att isen omkring dessa alltid skulle vara ojämn och full af sprickor. Detta är dock säkerligen endast fallet där nunataker sticka upp genom jöklar som äro i stark rörelse, och där de sålunda bilda ett hinder, mot hvilket isen pressas och packas. På andra ställen däremot tror jag att nunatakerna snarare göra isen jämn, i det de liksom hålla honom fast och hindra hans utåtskridande rörelse, hvilken eljes frambringar sprickor och ojämnheter.

Segling sista dagen af vår sjöresa, den 10 augusti.
(Af A. Bloch, efter en ögonblicksfotografi tagen samma dag från ett isflak.)

Vi hade dock ingen anledning att redan här begifva oss upp på inlandsisen, då farvattnet såg ut att vara godt ända till Umivik, hvarifrån afståndet till Kristianshaab är betydligt mindre.

I ständigt allt öppnare farvatten fortsatte vi resan norr ut, medan isstycken på alla håll störtade ned från jöklarna och isbergen.

På aftonen hände oss någonting egendomligt. Just som vi mellan några isberg hålla på att skjuta två isflak ifrån hvarandra, höres ett väldigt brak, och ett stort stycke af isberget på babordsidan störtar ned, träffar och krossar till en del det ena flaket, på hvilket vi just nu stå, uppreser några väldiga böljor och banar oss god väg vid sidan af berget. Hade vi, som vi först tänkte, gått den vägen ett par minuter förut, skulle vi blifvit krossade. Det var nu tredje gången sådant hände oss.

På en liten ö, Kekertarsuatsiak, utanför Krumpens fjord, där vi åto vår middag, gick jag upp på toppen, som var mycket hög och hvarifrån jag hade en ypperlig utsikt öfver farvattnet norr ut. Det tycktes vara öppet och så godt som fritt från hafsis så långt ögat kunde se mot Umivik. Kalfisstycken och isberg funnos där dock i stor mängd; särskildt syntes det ligga många utanför Gyldenløves fjord och Kolberger Heide. De höga fjällen vid Umivik, i synnerhet det kägelformiga Kiatak, som voro vårt mål, tycktes ej ligga långt bort. Efter kartan skulle det dock ännu vara 7 mil dit, hvilket dock förtegs för de andra, som trodde, att vi skulle hinna fram till aftonen, och därför rodde så mycket kraftigare.

Sent på aftonen hunno vi en udde, Kangerajuk, vid Kolberger Heide, där det var litet bar mark mellan två väldiga jöklar (64° 4ʹ n. br., 40° 34ʹ v. l.). Stranden var så pass tillgänglig, att vi kunde draga upp våra båtar tillräckligt högt; men någon plats för tältet funno vi icke och lade oss därför, liksom föregående natt, i våra sofsäckar på två ställen, där så pass mycken jämn mark fanns, att vi fingo rum. Då det småregnade starkt under natten, blef det dock en tämligen fuktig sömn, medan från de båda jöklarna och de många isbergen omkring oss, liksom öfverallt i dessa farvatten, allt emellanåt hördes dån af kalfningar, sammanstötningar m. m. Det var som en ihållande kanonåska.

Tidigt följande morgon, den 10 augusti, väcktes jag af en korp, som hälsade godmorgon från en bergkam strax ofvanför oss, och då jag fann det härliga solskenet alltför lockande, smög jag mig obemärkt ut ur säcken och tog en fotografi af landskapet norr ut, med en väldig utskjutande arm af jökeln på Kolberger Heide i bakgrunden och mina två sängkamrater, Sverdrup och Dietrichson, ännu i sin djupaste sömn, i förgrunden. I fjärran ses på bilden det kägelformiga Kiatak, målet för vår resa denna dag.

Vi fingo det härligaste och isfriaste farvatten vi hittills haft, och det gick nu med rask fart mot målet. Middagen intogo vi under synnerligt angenäma förhållanden. Från söder kom en svag bris, så att vi kunde begagna segel och gifva oss god tid att äta, medan båtarna sköto jämn fart framåt. Jag har sällan rott mot ett mål, som förefallit mig så svårt att hinna som detta Kiatak (817 m. högt). Vi hade nu sett det i två dagar, men alltjämt syntes det lika aflägset. Med tillhjälp af åror och segel började vi dock slutligen vinna på det, men så kom tjockan. Innan hon ännu hunnit inhölja allt, hade vi emellertid kommit så nära, att vi kunde se, hvar vi borde landa, och så styra efter kompassen.

---

1. På toppen af denna udde fann jag, som jag trodde, en nedrifven varde, bestående af några stenar, som voro lagda tvärs öfver några andra, så att de bildade en aflång kammare. Oaktadt eskimåiska räffällor icke alldeles byggas på det sättet, tror jag dock, att det varit en gammal sådan fälla.
2. Den stora ö som står upptagen på Holms karta är icke sammanhängande, utan genom ett smalt sund delad i två öar, af hvilka den yttersta är den minsta.