Paradiset/8

←  VII.

Paradiset av Gustaf Janson (1866–1913)

IX.  →

VIII.

— Att tänka är en svår konst, sade miss Elisabeth och satte sig ned för att grubbla öfver den nya riktning hennes lif otvifvelaktigt skulle taga efter denna dag.

Och medan hon tänkte, handlade Lind. En get blef fångad och slaktad. Salt till köttets förvarande fanns redan; genom att gräfva små gropar, hälla hafsvatten däri och låta det afdunsta hade Lind för länge sedan samlat några näfvar. En hel pyramid kokosnötter staplades upp bredvid jollen, tvänne dödade sköldpaddor och en mängd fågel släpades dit. Träden beröfvades sina frukter, djurvärlden tvingades att lämna sin tribut, och när Lind arbetat som en slaf i fyra dagar, bad han miss Elisabeth följa sig och se på tillrustningarne för färden.

Hon gjorde det motvilligt, men på hans ifriga frågor medgaf hon, att provianten säkerligen räckte för en månads seglats. Återstod vattnet.

Lind, som nöden gjort uppfinningsrik, hade tänkt på allt. Getskinnet skulle skuras rent och knytas ihop till en säck; det var ogenomträngligt, och flere kunde han skaffa, ifall det behöfdes. Hvarje invändning, som hennes rädsla framställde, gendref han segerrikt, för allt visste han råd och hjälp. Snart började hon se med hans ögon, fann allting lätt och brann inom kort af samma ifver som han. Hvar kväll sände hon numera upp brinnande böner till höjden och sof sedan tungt för att nästa morgon gripa sig an med den del af arbetet, hon frivilligt ålagit sig. Hon rostade köttet för att det ej skulle skämmas för fort, plockade bort de öfvermogna frukterna; ty dem ämnade de ej taga med sig, och uträttade hundratals olika saker, som gjorde hans arbete lättare. Och hon hann icke ens förundra sig öfver den snabbhet, hvarmed hon ändrat åsikt. Det hade kommit mod och tillförsikt i bägges blickar och nu logo de ofta.

— Det här är att lefva, miss! utropade Lind en dag och hans ögon lyste.

Hon skrattade mot honom och sade sedan.

— Att jag behöft gå igenom så mycket, för att lära mig hvad arbete verkligen är.

— Det här ä’ intet arbete, miss, det ä’ nöje.

De logo på nytt mot hvarandra och grepo så verket an, där de slutat nyss förut, rädda att förlora en enda minut.

Lind kom en middag tillbaka till grottan för att äta. Han var trött, och på hans nedslagna min såg miss Elisabeth, att något oväntadt inträffat.

— Jollen tar in vatten, svarade han på hennes fråga. — Flera bord ä’ spruckna — solvärmen, förstår ni, miss, men det ska snart vara hjälpt. — Och så berättade han stolt öfver sitt kraftprof, hur han ensam skjutit båten i sjön och att den genast börjat fyllas af vatten. — Men jag ska’ täta den, jag ska’, miss.

En dag använde han till att af kokosnötskal repa fibrer, sedan försvann han i skogen och kom sent på kvällen åter med stora klumpar af en seg, gummiliknande kåda. Hvarje ny svårighet öfvervann han genast och med aldrig sinande pratsamhet förtalde han oupphörligt långa historier om skeppsbrutna, som räddats ur de mest otroliga faror. Ibland svek honom minnet, men då fantiserade han vidare, gjorde en ny berättelse af två, tre gamla och spann som en belåten katt, när det lyckliga slutet ändtligen följde, och det uteblef aldrig. Därpå förundrade sig bägge öfver de andras tur och drogo den slutsatsen, att det snart skulle gå dem på samma sätt, tviflade gjorde ingendera längre.

Uttröttad af det tunga arbetet sof Lind hvarje natt som ett murmeldjur och så fort dagen bräckte trafvade han till viken och började på nytt. Stående i vattnet dref han med träkilar in kökosfibrer i springorna, smetade den sega kådan däröfver och sjöng högt för hvar spricka som tätades.

Under tiden satt miss Elisabeth på sanden, knöt ihop getskinnen till säckar, skrattade då han gjorde det, och räckte honom hans få, klumpiga verktyg, innan han hunnit uttala en önskan att erhålla dem. Numera var det han, som utdelade befallningar, och hon lydde alltid så flinkt det stod i hennes förmåga, under det att hon beundrade den kraftiga figurens rörelser och de händiga näfvarnes snabba grepp. Allt kunde han, allt utförde han och än mer ville han. Han hade med ens tagit väldet, den simple, okunnige arbetaren var en hjälte, ty på hans oöfvade hjärna berodde ytterst deras räddning. Och hon underordnade sig villigt, steg lugnt ned från de inbillade företrädenas piedestal, deras samhälle var för nytt att veta af annat än jämlikheten, hvartill alla födas. Och trots denna tröstande tanke, ty för de fleste är jämlikheten en stor tröst, kände hon sig bedröfligt underlägsen. Det hela blef slutligen till en häpen undran öfver mannens natur, som så länge i doft trots sofvit vinterdvalans sömn för att plötsligt med vårens hela nyvaknade lifskraft slunga sig in i den motsatta ytterligheten.

— Att vi icke tänkt på detta förut, sade hon halft för sig.

— Tänkt? På hvad, miss?

— På jollen … att fara härifrån.

— Jag har funderat öfver det hela tiden.

— Har ni? Och inte sagt mig något?

— Neej. Jag väntade, att ni kulle säga det först, miss.

— Väntade ni? — Hon stirrade på honom med vidt uppspärrade ögon och sökte fruktlöst ord för sin förvåning. Han hade gått där och bidat, slitit ut sin energi på det hopplösaste af allt: på att vänta förgäfves, och tyst samlat agg till henne, som ingenting sagt. Och hon hade ej gjort det, fastän hon alltid velat detsamma. Hvarpå berodde då detta? Hur hade han kunnat det? — Åh, nu fattade hon anledningen till hans buttra tvärhet, hans kärfva ovänlighet, som hon alldeles missförstått. Det var tragiskt löjligt alltsammans. Hon måste fundera ut lösningen på detta problem, som kastats för hennes fötter, draga fram sanningen ur detta vid första anblicken obegripliga kaos af stämningar, längtan, hopp och blind undergifvenhet; sanningen var väl åtminstone värd en stunds eftertanke, medan hon hvilade sina trötta lemmar.

Lind arbetade lugnt vidare, pluggade in fiberknippen i springorna och talade under tiden.

— Ser ni, miss, det ä’ nog någon mening med det här. Den gode guden låter ju inte ens en sparf falla till marken, å nog ska’ han hjälpa oss nu, när vi ordentligt gått igenom vår pröfningstid. Det här med båten ä’ nog också bara en pröfning å’ … Han försökte sig på ett bibelspråk men afstod därifrån, då minnet svek honom och började i stället rabbla upp lösryckta bitar ur sin i barndomen lärda läxa om den stränge skolmästaren gud fader, som litet emellan ger sin små människobarn en grundlig aga, vare sig de förtjänat det eller ej, och om en officiell försyn, som likväl inte har någon annan uppgift än att dela olika, men på det tycktes han ej tänka.

Hon betraktade honom litet gäckande från sidan, ty hon förstod nu, att hans hastigt påkomna religiositet, af hvilken hon förut aldrig märkt någon yttring, var ett par mutor, som hans okunnighet narrade honom att offra icke den rätte guden utan en elak afgud, som han fruktade eljest skulle lägga hinder i vägen för en lyckosam färd och med hvilken han helst villa stå väl, så länge han trodde sig behöfva hjälp.

Då hon icke svarade honom och han ej lyckades se uttrycket i hennes ansikte, blef Lind osäker och tystnade lika omotiveradt som han börjat. Hans tankar, hvilka af brist på vana endast trögt formade sig till ett helt, liknade en stelnad lavaström. Det fordrades en inre känslornas eruption för att bringa dem fram i dagen, men då hon ej hjälpte honom på väg, teg han.

Och medan miss Elisabeth satt där på sanden och stirrade bort mot horisonten, fann hon den rätta utgångspunkten. Den hos Lind inplantade vanan att lyda andras tankar, alstrade hans barnsliga hjälplöshet, så snart han skulle tänka själf; trots sina fyrtio år var han nästan tom i hjärnan. Men hur hade han blifvit sådan? — När hon tänkt ännu en stund formulerade hon sin sista fråga: hur hade han blifvit så bedröfligt lik alla andra?

Hos honom fanns ämne till hvad som hälst. Kroppen var sund, viljan stark, och likväl skulle han aldrig kunna blifva annat än en vanlig arbetare, ett obetydligt spån på lifvets strida ström, en af dem, som flöt så länge han orkade och sedan sjönk i glömskan. Hvem var skulden till, att förutsättningarnes löftesrika knoppar vissnade, innan de gått i blom? — Samhället, svarade hon — det samhälle, du tillhört och som du just nu ifrigare än någonsin längtar att tillhöra. Samhället, som i stället för att lära honom och hans likar att tänka, stapla upp alla möjliga hinder i hans väg och sliter ut kroppen, förrän hjärnan mognat. Och hos honom fanns dock allt, som berättigade till en tryggad plats: en frisk kropp, en ren själ, ett godt hjärta och en hjärna från början lika väl danad som någon annans. Och oaktadt dessa storartade förmåner har samhället befallt honom att vara intet, och det underligaste af allt, han lyder.

Häpen öfver den oväntade riktning hennes tankar tagit såg sig miss Elisabeth omkring som efter uppvaknandet ur en tung sömn.

— Hvem är jag, som tänker detta, mumlade hon klagande. — Åh hvad jag måtte hafva blifvit förändrad! — Hon lutade pannan mot knäen för att slippa se något och sade bittert: — Hvad vi kvinnor äro olyckliga, som aldrig behöfva tänka.

— Hur ä’ det miss? frågade Lind. — Ä’ ni sjuk?

— Nej, sade hon otåligt och såg bort för att slippa möta hans vänliga blick. — Jag tänkte blott.

— Akta er för det, miss, det blir man aldrig glad af.

Hon höjde lätt på axlarne, det där var också ett svar på frågorna. Och så lät hon blicken sakta glida förbi omgifningarne. Där stod skogen i mörka, högtidliga färger och hafvet låg i regnbågsprakt under himlahvalfvets oändliga djup. En flock stortrutar och tärnor snattrade kring en död fisk nedanför åsen och krabborna solade sig dåsiga vid stranden litande på sina skyddande skal, dem inga rofgiriga näbbar förmådde knäcka. Och hon anade, hur farlig tanken är, hur alla små och stora orättvisor, hvaraf det bestående efter hand fuskats ihop, lefva på och hafva sin rot i denna från barndomen Hände oförmåga att tänka. Ty började alla människor tänka i dag, skulle de slagit världen i spillror till i morgon. När samhället gjorde s. k. uppoffringar för folkskolor, där det lärde sina styfbarn att icke tänka, och institut, där de utvalde dresserades att tänka så litet som möjligt eller blott i en viss riktning, vidtog det helt enkelt af behofvet påkallade försiktighetsmått och sörjde för sitt bestånd.

Miss Elisabeth förde skrämd bägge händerna upp till annan, det blef för mycket detta, hon ville ej tänka längre. Hon gjorde det ej heller, men sjöfåglarnes hesa skrin ljödo i hennes öron som smädevisor och skogen tycktes henne med kallt förakt blicka ned på den lilla människan, som öfvade sig att forma stora tankar och blef rädd för dem. Och samtidigt föreföll det, som om hennes längtan att komma bort från ön domnat och med en vemodets tår till prydnad på grafven lagt sig ned att dö för alltid.

En stund efteråt arbetade hon ifrigare än någonsin och med af ångest skälfvande händer gräfde hon upp sin skendöda längtan ur dess för tidigt redda graf. Hon ville bort, tillbaka till det gamla, till de själftagna privilegierna och orättvisorna, voro de än skyhöga, ty äfven midt i naturen, den store uppfostrarens sköte, går det mycket långsamt att nöta af sig den hårda ytterkud, omständigheter och tvång gifvit människan.

Men innan hon somnade den aftonen, var hon blek af fruktan för, att den besynnerliga känslan, att hon icke ville tillbaka igen, än en gång skulle vakna till lif inom henne.

Elfte dagens afton efter arbetets början tillkännagaf Lind triumferande, att allt var färdigt. Med tindrande blickar betraktade båda sitt verk och drogo en jublande suck, då de sågo, hur jollen lätt som ett spån flöt på vattnet.

Det var en något mulen kväll med tunga, mörka moln i öster och en svag nordlig bris. Skymningen flög snabbt fram öfver världen och begrof föremålen i sitt gråa töcken och tätt bakom sin förtrupp följde natten, medan ljuset långsamt och motvilligt vek undan för den starkare.

Lind stod bredbent på stranden och njöt af sitt arbete, så länge dagern ännu lät honom se något.

— I morgon vid den här tiden ä’ vi långt borta, sade han till slut allvarligt.

— Ja i morgon! — Det låg stormande fröjd i hennes stämma och tacksam räckte hon honom sin högra hand, som han okonstladt fattade och tryckte.

— Vi hålla rätt söderut, tillade Lind efter en stund — jag tror, att det ä’ säkrast.

Något mer yttrades ej om den saken, de voro öfverens och vände snart åter till grottan, ty natten hotade att blifva regnig och de ville så mycket som möjligt spara sina krafter. På åsen mellan de båda strandslätterna stannade Lind ånyo och skuggade med handen för ögonen, han ville än en gång se jollen, innan han gick vidare. Ja där gungade den på vågorna och slet lekfullt i de båda tåg, hvarmed den bundits vid pålen, som Lind drifvit fyra fot ned i marken.

De nickade bägge leende mot hvarandra, det otroliga hade skett, allt var redo.

Vid midnattstid blåste det upp till storm. Vredgade vräkte vågorna in öfver bränningarne, sprungo ursinniga mot stranden med hvit fradga på sina svarta kammar och spolade högt upp på sanden, där de vildt skränande splittrades mot de orubbliga stenarne. Men de bägge människorna märkte intet, de sofvo tungt och godt, som en hvar gör efter väl förrättadt dagsverke: Och tidigt nästa morgon voro de färdiga att anträda sin farliga färd mot ett mål, som de icke visste blott hoppades ej skulle vara för långt aflägset.

— Det blåser styggt, sade Lind — men desto fortare komma vi fram. — Hans ögon flögo spanande öfver de ärggröna, skumkrönta vågorna, som hotfullt sorlade vreda varningar mot honom och ibland slungade sina stänk ända fram till hans fötter. — I alla händelser ska’ vi härifrån nu, tillade han fast och gick beslulsamt några steg, under det att miss Elisabeth en stund stannade efter och i en lång blick tog afsked af grottan och platsen framför densamma. Då hon vände sig om för att skynda i fatt honom, var Lind redan halfvägs uppe på åsen mellan strandremsorna, och då hon nådde dess fot, såg hon honom stanna där uppe och se bort mot viken. Nästa sekund skedde något oförklarligt. Mannen vacklade som en drucken, tog sig häftigt om hufvudet och utstötte ett klagande skri, hvilket svagt och oredigt nådde hennes öron genom blåsten.

Hon förstod, att någonting händt under natten, och ilade snabbt vidare. Hunnen upp till Lind stannade hon som bedöfvad och mekaniskt görande samma åtbörd som han, flämtade hon.

— Borta! — Hon gned häftigt sina ögon, det var ej möjligt annat än att en synvilla bedrog dem.

— Dömda! sade onaturligt doft mannen vid hennes sida.

Miss Elisabeth rätade hastigt upp sin sammansjunkna kropp och sprang utför åsen, hon ville på nära håll öfvertyga sig, att hon sett rätt. Och när hon stod vid den plats, där de båda föregående afton lämnat jollen, fanns intet annat kvar än ett djupt, vattenfylldt hål i sanden, pålen var lössliten, jollen hade flutit ut.

En hel kvart förflöt, innan hon fattade, hvad denna förlust verkligen innebar. Sedan tumlade hon ned på kokosnöthögen där invid och stirrade med af skrämsel vidt uppspärrade ögon mot hafvet, som stulit deras sista hopp. De voro oåterkalleligen afstängda från världen, ödet hade afkunnat sin dom. Och provianten låg där orubbad på sin plats, de rostade köttskifvorna insvepta i en gethud, vattenpåsarne och ankarne, allt färdigt att föras om bord, endast det viktigaste, jollen, saknades.

En stund efteråt reste hon sig, bedöfvad af slaget, och stapplade tillbaka till åsen samt stannade bredvid Lind.

Han borrade fast sina ögon i hennes, som om han ända till det sista inbillat sig, att ett misstag varit möjligt. Och när han i hennes stela blickar läste bekräftelsen på, att det var förbi, kom något virrigt i hans.

— Dömda! sade han för andra gången.

— Vi äro ju människor, mumlade hon utan att veta, hvad hon menade därmed.

— Människor! Just därför är det så svårt att bära.

Ännu en gång sågo de dit ned, sedan vacklade bägge som druckna mot grottan. Där rätade Lind plötsligt upp sig och höjde sina knutna händer mot himlen.

— Lifvet, hvad är det värdt! Åh, du där uppe, du …

— Nej, nej! bad hon skrämd. — Häda icke!

— Nej, sade han och sjönk ihop i viljelös slapphet — det tjänar heller ingenting till.

Hela dagen låg Lind framstupa invid klippväggen, och hon satt orörlig i grottans ingång, med pannan lutad mot knogarne. Han gräfde ned sig i en oresonlig förtviflan, som hvarken ville höra eller förstå skäl, och hon tänkte på detta sista och mycket annat, som timat. Någon mening måtte det finnas med allt, men hvilken? Hennes ögon höjdes mot den himmel, dit barnet lärt sig rikta de frågor, på hvilka det befarade, att människor ej kunde gifva svar. Och den log blott kallt blå och oåtkomligt hög, ingenting annat. Således måste hon själf både fråga och svara, inom sig söka gåtans lösning, nu, fastän hon var så trött. — Flere timmar efteråt väcktes fröet till en tanke i hennes söndergrubblade hjärna.

— Jag har offrat, hviskade hon sakta — ty rättigheten att nämnas människa, köpes blott till mycket högt pris. Nåväl, jag vill betala och försöka lefva, blott jag får glömma. Du, till hvilken man vänder sig, när alla andra svika, gif mig flera bördor att bära, på det att de alla må blifva lättare. Och sedan, tillade hon lugnt och sansadt med ett leende, hvari den stora, kraftiga försakelsen kämpade med den svaga, döende bitterheten om väldet. — När jag funnit min plikt, skall jag söka fylla den. — Därefter gjorde hon hela dagen intet annat, än förundrade sig öfver, att slaget, som bordt krossa henne, liksom det gjort mannen där nere blind och döf för allt, icke lämnade efter sig mer än ett ofantligt tomrum, hvilket inga tankar tycktes vara nog stora att fylla. Men något af sin gamla längtan, kände hon ej, det forna var dödt, ty mellan det och framtiden fanns blott den oerhörda tomheten, som tid och tanke ej förmådde mäta.

På aftonen började ett stridt regn falla. Tunga och stora plaskade dropparne mot grottans tak, små rännilar sipprade snart utför bergets sidor och gräfde djupa fåror i sanden på sin väg mot hafvet.

— Lind! ropade miss Elisabeth, väckt till verkligheten af den kyla kvällsluften och regnet förde med sig.

Han hörde henne icke, åtminstone gjorde han ingen rörelse.

Hon ropade om igen, och då han fortfarande låg kvar, gick hon ned till honom och lade sin hand på hans hufvud.

— Ni blir våt, Lind, kom upp i grottan! — Hon rygade tillbaka, skrämd af den glasartade, uttryckslösa blick, han riktade mot henne, men hämtade snart mod och räckte honom handen. Frånvarande lät han sig ledas till grottan, satte sig i dess ingång och med ögonen envist riktade mot åsen, bakom hvilken jollen funnits föregående dag, stirrade han hela natten ut i regnet. — — —

En längre tid gingo de bägge skeppsbrutna inåtvända och tysta som skuggor förbi hvarandra. De meddelade sig hälst med tecken, ty ljudet af deras röster kom bägge att spritta till och nära nog känna fysisk smärta. De återhämtade sig dock, men en stor förändring hade skett med dem, det märkte de. Miss Elisabeths rena drag hade stelnat som huggna i marmor och i ögonen skimrade ofta ett skrämdt uttryck, och tvärs öfver Linds panna hade en djup fåra plöjt sig väg, den plånades aldrig ut och det dröjde år, innan ett leende lyste upp hennes ansikte. Det var de yttre tecknen på den inre strid det kostat dem att öppna resignationen port och träda in till en ny afdelning af det, som kallas lifvet.

Under tiden lefde de, emedan det är en af de uppgifter, människan fått sig förelagd. Förråden till den färd, hvarom de aldrig talade, gjorde dem stor nytta. Lind bar dem till grottan och miss Elisabeth plockade in de olika tingen i hål och skrefvor, där de skyddades för luft och väta. Grottan delades i tvänne rum. Genom att hänga upp gethudarne på en stång, hade miss Elisabeth för sin räkning reserverat en tredjedel; på andra sidan förhänget sof Lind hvar natt. Tyst och sluten gick han och kom, steg upp eller lade sig, hans enda nöje var att tälja nya käppar till »almanackor» och med ett vemodigt löje räkna skårorna, som sade honom att ett dygn åter spårlöst runnit bort som vatten i sanden.

— — —

Dagar och nätter störtade regnet ned öfver ön, uppehållen mellan skurarne voro få och korta och en solstråle letade sig numera aldrig väg mellan de täta molnen. Den grå tröstlösheten breddes likt ett sorgedok öfver naturen, som med öppna ögon sof i en kort, flämtande dvala, och när det ej regnade föddes dimman ur hafvet, vältrade i fukttyngda moln uppför strandbrädden, besteg höjderna och svepte in allt i sin kyliga famn. Dagarne släpade sig med trötta fjät öfver jorden, kommo och gingo, lämnande intet efter sig hos de båda människorna, icke ens längtan kände de längre, den stora tröttheten, resignationens halfbroder höll dem fångna.

Och en dag, hon skulle aldrig glömma den, vände mannen till hälften på hufvudet och sade tonlöst:

— Nu ä’ det jul där hemma.

— Jul! — Hennes stämma klang ängsligt frågande, som vid ett plötsligt uppvaknande ur en tung sömn. — Jul! — Hans yttrande väckte en hel här af tankar och minnen till lif inom henne: misteln i taket, vännerna, ljuset, värmen och … och … åh åh! hon ville gråta, men lyckades, efter en hjältemodig ansträngning, svälja tårarne. — Gråta, nej hon var för trött. Men det arbetade våldsamt i hennes bröst, det gamla reste hufvudet mot det nya snyftningarne trängde stötvis upp och stannade på halfva vägen, och så sjönk hon ned på marken, hennes smärta var för stor, ett helt haf med tårar var ej nog för den. Så satt hon länge med pannan lutad mot klippväggen, utan att tänka eller känna annat än, hur en ofantlig tomhet omgaf henne på alla sidor. Ett besynnerligt ljud väckte till slut hennes uppmärksamhet och halft motvilligt vände hon sig om.

Lind satt vid grottans öppning med ryggen åt henne. Först hvisslade han några takter af en långsläpig melodi, sedan stämde han upp en salm och sjöng med sin skrofliga bas ett par verser. Falska toner förekommo ofta, men det var känsla i hans föredrag och hon lyssnade andäktigt, under det att en vemodig frid smög sig in i det trötta sinnet.

Efter en stund tystnade han och föll framstupa som träffad af ett klubbslag i nacken, och med pannan hårdt tryckt mot knäen, grät han hejdlöst, som ett barn gråter inför sin första stora sorg.

Miss Elisabeth betraktade honom häpen. Hon såg, hur snyftningarne regelbundet störtade upp genom hans hals, hur den böjda ryggen vidgades under hans gränslösa smärta och hur kroppen skalf under anfallets häftighet. Hon tyckte sig med ens stor och kraftfull, medan han var ett litet hjälplöst barn. Hon reste sig och gick fram till honom. Och läggande handen på hans tofviga hår, sade hon tröstande:

— Lind! Ah, Lind då!

Han sjönk djupare ned, den lilla, lätta handen var honom för tung.

— Lind! sade hon på nytt och smekte hans kind.

Beröringen väckte honom till medvetande. Han såg upp mot henne med en tårfylld blick, hvars djupa förtviflan som en elektrisk stöt skakade henne från ofvan till nedan.

— Stackars oss! snyftade hon och föll på knä vid hans sida. Och med hufvudet lutadt mot hans skuldra, grät hon ut i långa, stönande suckar.

Utanför störtade en syndaflod ned öfver ön och hotade att dränka den under sina vattenmassor. Bränningarnes dån slukades af det envisa plaskandet, då droppe efter droppe i ändlös kappspringning ramlade ned och splittrades mot sten eller sand. Endast när vinden emellanåt hven till litet starkare än vanligt, dog det entoniga prasslet bort för den med kraftigare stämma utrustade stormen. Först ljödo några inledande ackord, under det att vinden liksom pröfvade sin styrka, sedan dunkade jättenäfvar på en ofantlig klaviatur och fram vrålades en ohygglig konsert, under hvilken trumhinnorna skälfde, därpå följde ett par långa, mäktiga mistlurtoner och allt upplöste sig i en villervalla af de mest oresonliga ljud. Så hven stormen vidare, fösande regnet framför sig, och sedan plaskade åter millioner efter millioner vattendroppar mot sten och sand, utan brådska eller öfverilning, endast som om de fullgjort en oeftergiflig pligt, och vattnets prassel öfverröstade på nytt hvarje annat ljud.

Miss Elisabeth hade gråtit slut.

— Det här är vår jul, sade hon nästan kyligt. — Och sedan?

— Vi få väl lefva, vi med.

— Lefva! — Jaså, det också?

— Ja, det gör’ ju alla människor.

— Är ni säker på det, Lind?

— Det kallas så.

— Ja, den lögnen har jag hört så ofta … Hon häjdade sig tvärt, ty hon mötte en förundrad blick ur hans ärliga ögon. — Ja, fortfor hon blidt — ni har rätt, Karl Lind, inte den tonen på julaftonen … vår julafton.

Han nickade vänligt mot henne, och ett vackert leende växte fram under hans tofviga skägg. Det kom mildhet och glans i deras ögon, när blickarne sökte och funno hvarandra. Och oväntadt började bägge ånyo gråta, men det var ett mildt, befruktande vårregn, som lättade sinnena och varsamt sköljde bort smärtans damm och bitterhetens smuts ur själarne.

— Hur länge ha vi varit här? frågade miss Elisabeth och hennes leende dog bort.

— Jag såg efter i morse. Det ä’ åtta månader och tre veckor nu.

Miss Elisabeth gick fram till Lind och räckande honom handen sade hon sakta:

— Tack för den här tiden, Karl Lind!

Han reste sig snabbt och fattade den räckta handen.

— Så fick jag ändå en julklapp! Tack själf, miss!

De märkte bägge att en af de sista stenarne i muren mellan dem fallit bort. Hon blef glad öfver närmandet och han kände sig lyftad af, att hon frivilligt stigit ned från sin höjd och kommit honom till mötes. Och djupt ned i bröstet sade han än en gång:

— Tack, miss!

Utanför vräkte störtfloden ned, slet loss klippor och stenar, ryckte upp buskar och bröt träd och kom bäcken att svälla till en flod samt jagade hvarje lefvande varelse in i sitt hål. Men de bägge människorna märkte intet, det var jul inom dem. Lind var långt borta. Han hörde orgelbruset i den gamla landtkyrkan hemma i Bohuslän, han såg julottans ljus i bleckhållarne vid hvarje bänk och högtidsklädd allmoge i djupa led framför och bakom sig. Och gamle prostens spröda stämma täljde den aldrig nog hörda sagan om gossebarnet i Betlehems krubba och förkunnade för tusen sinom tusende gången det glada bådskapet: frid på jorden och människorna en god vilja. Då började han lågmäldt men tydligt bedja med. Minnet af hans barndom stod lefvande för honom, där fanns granen, grenljuset och fisken och gröten, och sedan bad lille Karl Lind som en snäll gosse sitt Fader vår.

Miss Elisabeth föll ned bredvid honom och med hufvudena tätt intill hvarandra bådo bägge på hvar sitt språk:

— Herren välsigne oss och bevare oss!

---