Pauline/Kapitel 06
| ← Avskedet |
|
Tigerjakten → |
SJÄTTE KAPITLET.
DET NYA HEMMET.
Min första omsorg var att skaffa en boning för min syster och mig; i denna avsikt inställde jag mig samma dag hos en bankir, hos vilken jag var känd. Han gav mig anvisning på ett litet hus med möbler, som var fullkomligt passande för tvenne personer med var sin betjäning. Jag uppdrog åt honom uppgörandet härav, och dagen därpå underrättade han mig, att jag kunde, när som helst, flytta in i mitt nya hem.
Strax därpå, och medan grevinnan vilade, lät jag visa mig till en linnehandel, och hade inom få minuter en hel uppsättning ordnad av denna vara, enkel, men fullständig och smakfull. Två timmar därefter var den märkt med Pauline de Nervals namn och inlagd i garderoben i den sängkammare, åt vilken den var bestämd. Därefter gick jag till en modehandlerska, vilken, ehuru fransyska, gav prov på samma skyndsamhet. Vad klädningarne beträffade, kunde jag ej åtaga mig att giva mått därtill, utan köpte några tygstycken, de vackraste jag såg, och bad köpmannen samma afton skicka till mig en sömmerska.
Omkring klockan tolv på dagen var jag åter hemma. Man underrättade mig, att min syster var uppstigen och väntade mig för att dricka thé. Jag fann henne klädd i en ganska enkel klädning, som hon haft tid att låta förfärdiga under de tolv timmar, vi voro i Havre. Hon var förtjusande i denna dräkt.
»Se», sade hon, då hon såg mig inträda, »är jag icke redan klädd efter mitt yrke, och skall ni nu tveka att presentera mig såsom en underlärarinna?»
»Jag vill göra allt vad ni befaller», svarade jag.
»O, men det är icke så ni bör tala med mig, och om jag bibehåller min roll, så tycker jag däremot att ni glömmer er. Bröder i allmänhet, och i synnerhet äldre bröder, äro icke så blint undergivna sina systrars vilja. Var på er vakt; ni förråder er.»
»Sannerligen, jag beundrar ert mod», sade jag och betraktade henne. »Med sorgen i hjärtat, lider ni till själen; med blekheten på pannan, lider ni även kroppsligt; för evigt skild från allt vad ni älskar — ni har själv sagt det — har ni ändå styrka att småle. Nej, gråt hellre; det är bättre; det gör mig mindre ont att se.»
»Ja, ni har rätt», sade hon; »jag är en dålig skådespelerska. Man ser ju tårarna tvärsigenom mitt leende? Men jag har gråtit under det ni var ute, och det har lättat mig, så att ett mindre genomträngande öga, en mindre uppmärksam bror skulle kanske kunnat tro, att jag redan glömt allt.»
»O, var lugn, min fru!» genmälde jag med någon bitterhet, ty alla mina misstankar vaknade åter; »var lugn, jag skall aldrig tro det!»
»Tror ni, att man glömmer sin mor, när man vet, att hon anser en för död och begråter en såsom sådan? O, min mor! min arma mor!» utbrast hon, badande i tårar, och dignade ned på soffan.
»Se, huru självisk jag är», sade jag och närmade mig till henne; »jag föredrar edra tårar framför ert smålöje. Då ni gråter, hoppas jag att jag småningom, genom omsorger, uppmärksamhet och vördnad, skall kunna trösta er; men om ni redan är tröstad, vilket hopp återstår då mig?»
»Alfred», sade grevinnan, med en djup känsla av välvilja, och benämnde mig första gången vid namn, »låt oss ej föra ett tomt ordkrig med varandra. Mellan oss hava så sällsamma händelser ägt rum, att vi å ömse sidor äro frikallade, ni från omsvep mot mig, jag från förställning mot er. Var uppriktig, fråga mig! Vad önskar ni veta? Jag skall svara er.»
»O, ni är en ängel!» utbrast jag, »och jag är en dåre! Jag har icke rätt att få veta något eller att fråga någonting. Har jag icke varit så lycklig, som en människa kan bliva det, då jag återfann er i denna håla, då jag bar er på mina armar utför berget, då ni lutade er mot min axel i båten? Jag vet icke varför, men jag skulle önska, att en beständig fara hotade er, för att alltid känna er darra mot mitt bröst. En tillvaro, full av sådana känslor, skulle snabbt försvinna. Man skulle icke leva mer än kanske ett år, och sedan skulle hjärtat brista; men vilken lång levnad ville man ej ge i utbyte mot ett sådant år? Då tillhörde ni blott er fruktan, och jag vore ert enda hopp. Edra minnen från Paris oroade er icke. Ni låtsade ej småle, för att för mig dölja edra tårar. Jag vore lycklig, jag vore icke mera svartsjuk!»
»Alfred», sade grevinnan med strängt allvar, »ni har gjort tillräckligt för mig, så att även jag bör göra någonting för er. Dessutom måste ni lida och det i hög grad, för att tala så; ty därigenom visar ni mig, att ni glömt, att jag är fullkomligt beroende av er. Ni kommer mig att blygas för mig och känna medlidande för er.»
»O, förlåt, förlåt!» utropade jag och kastade mig ned för hennes knän; »men ni vet, att jag älskat er, innan ni blev gift, ehuru jag aldrig sagt er det. Ni vet, att min ringa förmögenhet var det enda, som avhöll mig att begära er hand, och ni vet även, att denna kärlek, som kanske varit inslumrad, men aldrig släckt, nu, sedan jag återfunnit er, vaknat mera livlig än någonsin. Ni vet det; ty allt detta behöver ej sägas, för att förstås. Se där orsaken, varför jag lider lika mycket att se er småle och gråta; när ni ler, döljer ni något för mig, och när ni gråter, tillstår ni allt. Åh, ni älskar, ni saknar någon!»
»Ni bedrar er», svarade grevinnan, »om jag älskat, så gör jag det ej mera; om jag sörjer någon, så är det min mor!»
»O, Pauline! Pauline!» utbrast jag, »talar ni sanning? Bedrager ni mig icke! Min Gud, min Gud!»
»Tror ni mig i stånd att köpa ert beskydd med en lögn?»
»O, Himlen bevare mig därför; men huru uppstod er mans svartsjuka; ty endast den har kunnat förmå honom till hans nedrighet?»
»Hör mig, Alfred! Förr eller senare skulle jag i alla fall nödgas yppa för er denna förfärliga hemlighet; ty ni har rättighet att känna den. I afton skall ni få veta allt, i afton skall ni få läsa i min själ; i afton skall ni äga makt över mera än mitt liv, ty min egen och min familjs heder skola lämnas i ert våld, men med ett villkor.»
»Vilket? säg! Jag antager det på förhand.»
»Ni skall aldrig mera tala om er kärlek; jag å min sida lovar er att icke glömma, det ni älskar mig.» — Hon räckte mig handen, och jag kysste den med en nästan religiös vördnad.
»Sätt er där», sade hon, och låt oss ej tala om det där, förrän i afton. Vad har ni gjort i dag?»
»Jag har sökt ett litet enkelt och ensligt hus, där ni kan vara ostörd härskarinna; ty ni kan ej stanna kvar i ett hotell.»
»Och ni har funnit ett sådant?»
»Ja, i Piccadilly. Och om ni vill, skola vi bese det efter frukosten.»
»Gärna; räck fram er kopp!»
Vi drucko thé samt åkte sedan för att bese vår blivande boning. Det var ett litet vackert hus med gröna jalusier och en trädgård full med blommor, ett verkligt engelskt hus av endast tre våningar. Den på bottnen skulle vi hava gemensamt. Första våningen var bestämd åt Pauline, och den andra hade jag ämnat åt mig själv.
Vi gingo upp i Paulines våning; den bestod av ett förmak, en salong, en sängkammare, en boudoir och ett arbetskabinett, där man samlat allt, som behövdes för musik och ritning. Jag öppnade garderoben; linnehandlerskan hade hållit ord.
»Vad är detta?» frågade Pauline.
»Om ni kommer i en pension», svarade jag, »behöver ni detta; det är märkt med ert namn, ett P och ett N. Pauline de Nerval.»
»Tack, min bror», sade hon och tryckte min hand. Det var första gången sedan vår förklaring, som hon åter gav mig detta namn; men denna gång gjorde det mig icke ont.
Vi gingo vidare in i sängkammaren; på sängen lågo tvenne hattar av fullkomligt parisisk fason och en helt enkel kaschemirssjal.
»Alfred», sade grevinnan, då hon varseblev dem, »ni hade bort låta mig gå hitin ensam, då jag skulle finna allt detta. Ser ni icke, att jag blygs att hava förorsakat er ett så stort besvär? Dessutom vet jag verkligen icke, om det är som sig bör.»
»Åh, ni kan ju återge mig det sedan, genom edra lektioner», avbröt jag leende, »en bror bör låna sin syster.»
»Han kan till och med skänka henne, då han är rikare än hon», sade Pauline; »ty i detta fall är den givande den lyckligaste.»
»O, ni har rätt!» utropade jag; »ingen hjärtats grannlagenhet undfaller er. Tack, tack!»
Vi inträdde i kabinettet; på pianot lågo de nyaste romanser av madame Duchange, Labarre och Plantade, och de mest modärna styckena av Bellini, Meyerbeer och Rossini. Pauline öppnade ett häfte och föll i djup tankfullhet.
»Vad är det?» frågade jag och såg att hennes ögon voro fästade på samma sida, samt att hon tycktes glömma, att jag var tillstädes.
»Besynnerligt», mumlade hon sakta och svarade på en gång på sin egen tanke och på min fråga; »det är knappt en vecka sedan jag sjöng detta stycke hos grevinnan M—. Då ägde jag en familj, ett namn, en bestämd tillvaro. Åtta dagar är förlidna, och jag har intet kvar» — Hon bleknade och mera föll än satte sig i en länstol, och man hade verkligen kunnat tro, att hon var nära att uppgiva andan. Jag närmade mig henne, hon tillslöt ögonen; jag förstod att hon odelat överlämnade sig åt sina tankar. Jag satte mig bredvid henne och lutade hennes huvud mot min axel.
»Stackars syster!» sade jag.
Då begynte hon åter gråta, men denna gång utan snyftningar och våldsam rörelse; det var tysta och melankoliska tårar, med ett ord, det slags tårar, som hava en viss ljuvhet, och dem man icke bör söka att hämma. Efter en stund öppnade hon åter ögonen med ett småleende.
»Jag tackar er», sade hon, »att ni låtit mig gråta.»
»Jag är ej mera svartsjuk», svarade jag.
Hon steg upp. »Här finnes ju en våning till?» sade hon.
»Ja, alldeles lik den här.»
»Och den skall bebos?»
»Denna fråga täcktes ni själv avgöra.»
»Man måste foga sig efter ödets fordringar. I världens ögon är ni min bror, och det är helt naturligt, att ni bebor samma hus som jag, då man däremot säkert skulle finna det besynnerligt, att ni bodde annorstädes. Ni bör därför intaga denna våning. Låt oss gå ner i trädgården.»
Det var en gräsplan, med en blomsterrabatt mitt uti. Vi gingo två eller tre varv omkring den, följande en rund och sandad gång, som omgav densamma; sedan gick Pauline fram och plockade en bukett.
»Se dessa arma rosor», sade hon, då hon återkom till mig, »huru bleka och nästan utan all lukt de äro. Se de ej ut såsom landsflyktiga, vilka tråna efter sitt hem. Tror ni att även de hava en föreställning om sitt fädernesland och medvetande av att de lida?»
»Ni misstager er», sade jag; »dessa rosor äro födda här. Atmosfären och luftstrecket passar dem; de äro dimmans och töcknets döttrar; en varmare sol skulle förbränna dem. För övrigt äro de bestämda att pryda blont hår och att harmoniera med den matta färgen hos nordens döttrar. För er och edra svarta lockar passa dessa glödande rosor, som blomma i Spanien. Vi skola fara dit och hämta sådana, när ni vill»
Pauline smålog sorgset. »Ja», sade hon, »till Spanien, till Schweiz, till Italien, överallt utom till Frankrike.» Hon tystnade, men fortfor att gå och maskinmässigt sönderplocka blommorna på vägen.
»Men», sade jag, »har ni för all framtid uppgivit hoppet att återvända dit?»
»Är jag icke död?»
»Men med ombytt namn?»
»Skulle jag då även förändra mitt ansikte?»
»Denna hemlighet måste vara ryslig?»
»Det är en medalj med två sidor; på den ena gift, på den andra en schavott. Hör mig, jag vill berätta allt; ni måste veta det ju förr desto bättre. Men säg mig först, genom vilket Försynens under fördes ni till mig?»
Vi satte oss och jag började min berättelse med min ankomst till Trouville. Jag omnämnde allt; huru jag blivit överraskad av stormen och driven på land; huru jag sökte ett skydd och kom in uti klosterruinerna; huru jag, väckt ur min sömn av en dörrs knarrande, sett en man komma upp därigenom; huru denne man gömt någonting under en gravsten, och huru jag då genast anade en hemlighet den jag beslöt att upptäcka. Vidare omtalade jag min resa till Dives, den olycksfulla nyhet jag där fick veta, mitt förtvivlade beslut att ännu en gång återse henne, min förvåning och min glädje, då jag fann att svepningen dolde en annan kvinna, och slutligen mitt nattliga äventyr, nyckeln under stenen, min nedgång till gravhålan, min lycka och min glädje, då jag återfann henne; och jag upprepade allt detta med ett själens uttryck, vilket, utan att nämna ordet kärlek, låter det darra i varje uttalad mening. Medan jag talade var jag lycklig och belönad; ty jag såg att denna lidelsefulla berättelse ingav henne min egen rörelse, samt att några av mina ord hemligt smögo sig till hennes hjärta. Sedan jag slutat, fattade hon min hand, tryckte den stum emellan sina och betraktade mig länge med ett uttryck av änglaren erkänsla. Slutligen bröt hon tystnaden och sade:
»Giv mig en ed!»
»Vilken? Tala!»
»Svär vid det heligaste ni äger, att aldrig för någon upptäcka vad jag nu vill berätta er, förrän jag är död och min mor och även greven avlidit!»
»Jag svär det vid min heder!»
»Och nu, hör mig!»