Quentin Durward/Kapitel 09
| ← Ambassadören |
|
Skiltvakten → |
NIONDE KAPITLET.
Vildsvinsjagten.
Jernsega narrar och tanklösa pojkar,
Det är mitt folk; den duger ej för mig
Som genomskådar mig med skarpa ögon.
Shakespeare.
aktadt all den erfarenhet, kardinalen varit i
tillfälle att inhemta om sin herres karakter,
begick han likväl denna gång ett stort
politiskt misstag. Hans fåfänga förledde honom
att tro, att han, då han förmådde grefve de Crèvecœur att
qvarstanna i Tours, haft större framgång än hvilken
annan målsman som helst, konungen kunde hafva användt,
och som han ganska väl visste, hvilken vigt Ludvig fäste
vid uppskjutandet af ett krig med Burgund, så kunde han
omöjligen afhålla sig från att låta förstå, att han ansåg
sig hafva gjort konungen en stor och betydande tjenst.
Han trängde sig derför närmare intill konungens person,
än han brukade, och sökte inleda honom i ett samtal
rörande morgonens tilldragelser.
Detta var mindre välbetänkt i mer än ett hänseende, ty furstar tycka ej om, att deras undersåtar närma sig dem med en min af sjelfmedveten förtjenst och derigenom liksom vilja tilltvinga sig erkännandet af och belöningen för sina tjenster, och Ludvig, som var den om sitt anseende afundsjukaste monark som ännu funnits, var särdeles frånstötande och otillgänglig mot hvar och en, som gjorde sig för höga tankar om sina tjenster eller sökte intränga i hans hemligheter.
Men som det ibland händer äfven de försigtigaste, att de låta hänföra sig af ögonblickets sjelfbelåtenhet, så fortfor kardinalen att rida på konungens högra sida och ledde, så ofta det var möjligt, samtalet på Crèvecœur och hans beskickning, hvilket var just det ämne, hvarom konungen var minst hogad att tala, ehuru det kanske var det, som mest sysselsatte hans tankar. Sedan Ludvig länge uppmärksamt åhört honom, men utan att gifva något svar som kunde föranleda till samtalets förlängande, gaf han slutligen ett tecken till Dunois, som red strax bakom honom, att komma fram på andra sidan om hans häst.
»Vi kommo hit för att roa oss och taga motion», sade han, »men den ärevördige fadern här vill gerna förmå oss hålla ett statsråd».
»Jag hoppas ers höghet befriar mig från att bevista det», sade Dunois; »jag är född att kämpa Frankrikes strider och har både hjerta och hand dertill, men för rådkammaren saknar jag alldeles hufvud.»
»Herr kardinalens hufvud är endast danadt derför, Dunois», svarade Ludvig; »han har biktat Crèvecœur vid slottsporten och meddelat oss hela hans skriftermål — ni sade ju hela?» fortfor han med tonvigt på ordet och en blick på kardinalen, som framblixtrade mellan hans långa mörka ögonhår, lik en dolk, då den drages ur slidan.
Kardinalen darrade, då han, sökande besvara konungens skämt, sade, »att ehuru hans embete ålade honom att i allmänhet dölja sina biktbarns hemligheter, fans det likväl intet sigillum confessionis, som ej hans majestäts andedrägt kunde smälta».
»Och som hans eminens är beredvillig att yppa andras hemligheter för oss», sade konungen, »så väntar han naturligtvis, alt vi skola vara lika meddelsamma emot honom tillbaka, och för att komma på denna ömsesidigt förtroliga fot, hyser han den helt billiga önskan att få veta, om de båda damerna Croye verkligen finnas inom vårt område. Det gör oss emellertid ondt, att vi ej kunna tillfredsställa hans nyfikenhet, då det är oss sjelfva obekant, på hvilket ställe inom våra besittningar vandrande fröknar, förklädda prinsessor eller förföljda grefvinnor kunna hålla hus; ty, lofvad vare Gud och vår Fru af Embrun, de äro allt för vidsträckta, för att vi lätteligen skulle kunna besvara hans eminens’ högst billiga förfrågningar. Men antaget att de verkligen funnes hos oss, hvad säger ni, Dunois, om vår kusins pockande fordran?»
»Sire, jag skall svara er derpå, om ni uppriktigt vill säga mig, om ni önskar krig eller fred», svarade Dunois med en frimodighet, som, derför att den härflöt från hans af naturen öppna och oförfärade karakter, tid efter annan gjorde honom till en så stor gunstling hos Ludvig, hvilken, lik alla baksluga personer, var lika begärlig efter att läsa andras tankar som att dölja sina egna.
»Vid min salighet, Dunois, skulle jag inte vara lika belåten som du sjelf att kunna säga dig det, om jag bara sjelf riktigt visste hvad jag ville. Men antaget att jag bestämde mig för krig, hvad skulle jag då göra med den vackra och sköna unga arftagerskan, alltid under förutsättning, att hon funnes inom mina besittningar?»
»Gifta henne med någon af era tappra tjenare, som har ett hjerta att älska och en arm att beskydda henne med», sade Dunois.
»Med dig sjelf till exempel, hä?» sade konungen. »Pasques-dieu! Med all din rättframhet är du större politikus än jag trott dig om.»
»Nej, sire, jag är allt utom politikus», svarade Dunois. »Vid vår Fru af Orleans, jag går rakt på saken, liksom jag rider min häst i en ringränning. Ers majestät är skyldig huset Orleans åtminstone ett lyckligt parti.»
»Och jag vill betala min skuld, grefve, Pasques-dieu, jag vill betala den! — Ser ni inte det vackra paret der borta?»
Konungen pekade härvid på den olycklige hertigen af Orleans och prinsessan, som, då de hvarken vågade hålla sig på längre afstånd från konungen, eller i hans åsyn visa sig skilda från hvarandra, redo sida vid sida, ehuru med en tre alnars mellanrum sinsemellan, en rymd, som blyghet å ena sidan och vedervilja å den andra hindrade dem från att minska, på samma gång ingen vågade öka den.
Dunois såg sig om i den af konungen angifna riktningen, och som hans olyckliga slägtings och dennes tillämnade bruds belägenhet erinrade honom om ingenting så lifligt som om två hundar, hvilka, ehuru med våld kopplade tillsammans, likväl streta åtskils, så långt deras halskedjor tillåta, kunde han ej låta bli att skaka på hufvudet, fastän han ej dristade sig gifva den hycklande tyrannen något annat svar. Ludvig tycktes gissa till hans tankar.
»Det kommer att bli ett fridfullt och lugnt äktenskap, — icke just mycket stördt af barnskrik. Men så äro ej heller barn just alltid en välsignelse!»
Kanske var det hogkomsten af hans egen barnsliga otacksamhet, som kom konungen att tystna, då han yttrade dessa sista ord, och förvandlade det spefulla löje, som sväfvade på hans läppar, till något som liknade ånger; men han hemtade sig genast och fortfor i en annan ton;
»Uppriktigt sagdt, min kära Dunois, så, huru mycket jag än vördar äktenskapet sakrament (här korsade han sig), såge jag likväl hellre att huset Orleans skänkte mig sådana tappra krigare som din far och du, hvilka i era ådror hafva Frankrikes kungliga blod, utan att göra anspråk på någon af dess rättigheter, än att landet, liksom England, skall sönderslitas genom krig, uppkomma af lagliga pretendenters anspråk på kronan. Lejonet borde aldrig hafva mer än en unge.»
Dunois suckade och teg, i medvetandet att han väl kunde skada, men ej gagna sin frändes intressen genom att motsäga sin despotiske herskare, men kunde ej afhålla sig ifrån att strax derpå tillägga:
Eftersom ers majestät kommit att nämna min fars börd, så måste jag medge, att, om man sätter hans föräldrars svaghet å sido, han kan skattas lyckligare såsom sonen af en olaglig kärlek än af ett äktenskapligt hat».
»Du är mig just en snygg pojke, Dunois, som talar så om det heliga äktenskapet», svarade Ludvig skämtande. »Men åt fanders med alla samtal, ty vildsvinet är nu uppdrifvet. Släpp hundarne, i den helige St. Huberts namn! — Ha! ha! tra-la-la-lira-la!» och konungens horn genljöd gladt genom skogen, under det han ilade fram efter jagten, åtföljd af två eller tre af sin lifvakt, bland hvilka var vår vän Quentin Durvard. Och märkvärdigt nog, äfven under det ifriga fullföljandet af ett bland sina favoritnöjen, fann konungen, följande ingifvelserna af sitt bitande lynne, tillfälle att roa sig med att plåga kardinal Balue.
Såsom vi redan antydt, var det en bland denne skicklige statsmans svagheter, att, oaktadt sin låga börd och sin klena uppfostran, anse sig duglig att spela hofman och kavaljer, och om han också ej uppträdde på tornerspel, såsom Becket, eller värfvade soldater, såsom Wolsey, så var likväl galanteriet, hvari nyssnämda andans män också bragt det ganska långt, hans ifrigaste sysselsättning, och han gaf sig äfven sken af att vara passionerad för jagtens krigiska nöje. Men huru stor framgång ban än måtte haft hos vissa damer, hvilka hans makt, hans rikedom och hans inflytande som statsman torde försonat med vissa bristfälligheter i hans utseende och sätt, så voro likväl de förträffliga hästar, hvilka han köpte till nästan hvad pris som helst, fullkomligt känslolösa för den äran att få bära en kardinal och visade honom ej större aktning än de skulle visat hans far, formannen, mjölnaren eller skräddaren, med hvilken han täflade i ridkonst. Konungen var ej okunnig härom, och genom att ömsom mana på och hålla in sin egen häst, bragte han kardinalens, hvilken han höll tätt intill sig, i ett sådant myteri-tillstånd mot dess herre, att det blef tydligt, att de snart skulle nödgas skiljas åt, och midt under det hästen vexelvis rusade framåt, stegrade sig och slog bakut, gjorde den kungliga plågoanden ryttaren förtviflad genom att rådfråga honom om en mängd vigtiga saker och låta honom förstå, att han ärnade begagna sig af detta tillfälle att meddela honom åtskilliga af dessa statshemligheter, hvilka kardinalen nyss varit så angelägen att få veta.
I en löjligare belägenhet kan man knappast tänka sig någon stadd, än denne rådsherre, som nödgades åhöra och svara sin furste, medan hvarje nytt krumsprång af hans oregerliga häst satte honom i en ny och vådligare ställning, medan hans violetta rock löst fladdrade i alla riktningar och ingenting räddade honom undan ett ögonblickligt och farligt fall, utom djupet af hans sadel och dess höjd fram- och baktill. Dunois skrattade hejdlöst, medan konungen, som hade sitt särskildta sätt att, utan att skratta högt, invärtes njuta af sitt skämt, vänligt brydde sin minister för hans jagtpassion, som ej tillät honom att egna några få ögonblick åt affärer. »Men jag vill ej längre hejda er ifver», fortfor han, vändande sig till den förskäckta kardinalen, och gaf med detsamma sin egen häst sporrarne.
Innan Balue hann yttra ett ord till svar eller ursäkt, fattade hans häst betslet mellan tänderna och ilade bort i sträckande galopp, lemnande konungen och Dunois långt bakefter sig, hvilka följde efter i raskt traf, förlustande sig åt statsmannens förtviflade belägenhet. Om det händt någon af våra läsare, att hans häst skenat med honom, hvilket varit händelsen med oss, så bör han fullt kunna fatta ångsten, faran och löjligheten af en sådan belägenhet. Dessa fyrfotingens fyra ben, hvilka, ej längre under ryttarens välde, och ibland ej ens under den varelses, som de egentligen tillhöra, ila med en sådan fart, att bakbenen tyckas vilja springa om frambenen — dessa tvåfotingens tätt hoptryckta ben, hvilka vi så ofta önska trygt stälda på den gröna gräsmattan, men hvilka under sådana omständigheter blott öka vårt elände genom att de klämma djurets sidor — händerna, som lemnat tygeln för manen — kroppen, som, i stället för att sitta upprätt på sin tyngdpunkt, som gamla Angelo brukade predika, eller luta sig framåt, som en jockeys på Newmarket, mer ligger, än hänger, hopkrupen på djurets rygg, med föga bättre utsigt till räddning än en säck mjöl — allt detta förenar sig att bilda en tafla, som är mer än tillräckligt löjlig för åskådaren, på samma gång den är ingenting mindre än behaglig för aktören. Lägg nu härtill en viss besynnerlighet i den olycklige ryttarens drägt och utseende — en embetsdrägt, en lysande uniform eller någon annan egendomlig kostym — och låt skådeplatsen vara en kappridnings-bana, en paradplats eller något annat ställe, der en stor folkmängd sammanströmmar, så måste den stackars varelsen, om han vill undgå att blifva föremål för ett outsläckligt skratt, antingen söka att bryta af sig ett ben eller par, eller, hvad som vore ännu kraftigare, att bli dödad på fläcken; ty under inga andra vilkor skall hans fall väcka någonting som liknar sig till allvarligt medlidande. Vid i fråga varande tillfälle gåfvo kardinalens korta violettfärgade kåpa, hvilken han begagnade som ridrock, (han hade, innan han lemnade slottet, aflagt sin fotsida drägt), hans skarlakansröda strumpor och hans hatt med de långa, bakåt nedhängande snörena, samt hans ytterliga hjelplöshet, någonting oändligt pikant åt denna hans förevisning i ridkonsten.
Hästen, som nu helt och hållet sjelf tagit affärerna om hand, snare flög än galopperade utåt en lång gräsbevuxen allé, upphann hundarne, som voro hack i häl efter vildsvinet, och efter att hafva ridit omkull ett par jagtdrängar, som föga drömde om att blifva angripna bakifrån, samt nedtrampat åtskilliga hundar och åstadkommit stor oreda i jagten, förde det af jägarnes hojtande och rop uppeggade djuret den förfärade kardinalen förbi sjelfva det fruktansvärda vildsvinet, som rusade framåt i ett starkt lunk, ursinnigt och öfver allt betäckt med fradgan, som stänkte från dess gnisslande betar. Då Balue såg sig så nära vildsvinet, höjde han ett förfärligt nödrop, hvilket, eller kanske också åsynen af vilddjuret, åstadkom en sådan verkan på hans häst, att den afbröt sitt ursinniga lopp genom ett hastigt språng åt sidan, hvilket hade till följd, att kardinalen, som endast kunnat hålla sig qvar i sadeln, derför att hästen ända dittills stält kosan rakt framåt, i samma ögonblick tungt kastades till marken. Slutet på Balues jagt inträffade så nära vildsvinet, att, om djuret ej för tillfället varit alltför mycket upptaget af sina egna affärer, grannskapet sannolikt hade blifvit lika förderfligt för kardinalen, som det påstås hafva varit för Favila, de spanska vestgöternas konung. Den mäktige prelaten blef likväl qvitt saken med blotta fruktan, och makande sig så fort han kunde ur vägen för jägare och hundar, såg han hela jagtsällskapet storma förbi sig, utan att lemna honom något bistånd; ty då för tiden liksom nu hyste jägare ingen sympati för dylika missöden.
Då konungen red förbi, sade han till Dunois: »der borta ligger hans eminens lågt nog — han är just ingen väldig jägare, ehuru han som fiskare (när det nämligen gäller att uppfiska en hemlighet) torde kunna mäta sig med sjelfva St. Peter. Men den här gången tror jag likväl han råkat sin öfverman».
Kardinalen hörde ej orden, men den hånfulla blick, hvaraf de beledsagades, lät honom ana deras betydelse. Djefvulen påstås alltid vara påpasslig att begagna sig af dylika tillfällen till frestelser, som nu erbjödos honom i Balues passioner, hvilka blifvit bittert upprörda genom konungens hån. Den ögonblickliga förskräckelsen var förbi, så snart han förvissat sig om, att hans fall varit oskadligt, men förödmjukad fåfänga och hätskhet mot hans monark hade ett långvarigare inflytande på hans känslor.
Sedan hela jagtsällskapet ridit förbi honom, kom en ensam ryttare, hvilken snarare tycktes vara en åskådare än en deltagare i jagten, ridande med två betjenter och uttryckte sin stora förvåning att finna kardinalen på marken, utan häst eller betjening och i ett tillstånd, som tydligen utvisade naturen af den tilldragelse som försatt honom deri. Att stiga af och erbjuda sitt bistånd, att låta en af sitt följe till kardinalens tjenst afstå en sedig och säker passångare, att uttrycka sin förundran öfver franska hofvets seder, som kunde medgifva att man på ett sådant sätt åt jagtens faror öfverlemnade och i hans nöd öfvergåfve rikets visaste statsman, voro de naturliga hjelpmedel och tröstegrunder, hvilka ett så oförväntadt möte ingåfvo Crèvecœur; ty det var den burgundiske ambassadören i egen person, som kom till den fallne kardinalens bistånd.
Han råkade ministern i en lycklig stund och i en gynnsam sinnesförfattning för att på hans trohet försöka några af dessa konstgrepp, hvilka, som bekant är, Balue hade den brottsliga svagheten att lyssna till. Såsom Ludvigs misstänksamma lynne anat, hade redan på förmiddagen mera förefallit dem emellan, än som kardinalen skulle vågat yppa för sin herre; men fastän han med välbehag lyssnat till Crèvecœurs försäkringar om det höga värde, hertigen af Burgund satte på hans person och talanger, och det ej varit utan en känsla af frestelse, som han afhört grefvens hänsyftningar på sin herres frikostighet och Flanderns rika prebenden, så var det likväl först i harmen öfver nu omnämnda tilldragelse, som han af sårad fåfänga i en olycklig stund beslöt visa Ludvig XI, att ingen fiende kan vara så farlig som en förolämpad vän och förtrogen.
Vid närvarande tillfälle bad han Crevècœur, att genast lemna honom, på det man ej måtte varseblifva dem tillsammans, men stämde möte med honom i St. Martins af Tours kloster, samma dag efter aftonbönen, och det i en ton, som förvissade burgundarn, att hans herre vunnit
en fördel, som ej varit att hoppas på, utom i ett dylikt ögonblick af förbittring.
Ludvig, som, ehuru han var den mest statskloke regent på sin tid, likväl vid detta som vid flera andra tillfällen lät sina lidelser få öfverhand öfver sin klokhet, fortfor emellertid muntert att fullfölja jagten, som nu kommit till en intressant punkt. En blott tvåårig vildgalt hade korsat spåret efter jagtens egentliga föremål och lockat efter sig större delen af jägarne och nästan alla hundarne, utom två eller tre gamla bepröfvade koppel. Med inre förnöjelse såg konungen så väl Dunois som de öfriga följa detta falska spår och njöt i hemlighet af den tanken att i jagtkonsten, hvilken den tiden ansågs nästan lika ärofull som kriget, triumfera öfver denne fullkomlige riddare. Ludvig var väl beriden och följde tätt efter hundarne, så att, då det först uppdrifna vildsvinet gjorde stånd i en sumpig mark, ingen utom konungen var i närheten.
Ludvig ådagalade dervid all en van jägares mod och skicklighet och red, obekymrad om faran, fram mot det ursinniga djuret, som med raseri försvarade sig mot hundarne, och stack det med sitt jagtspjut; men som hästen i detsamma skyggade för vildsvinet, blef stöten ej nog stark att döda djuret eller göra det oskadligt. Alla bemödanden att få hästen till ett nytt anfall voro fåfänga, så att konungen steg af och till fots närmade sig det rasande djuret, hållande i handen ett af dessa korta, raka, spetsiga svärd, hvilka jägare vid dylika tillfällen brukade. Vildsvinet lemnade genast hundarna för att rusa på sin menskliga fiende, medan konungen, fattande säkert fotfäste, höll sitt svärd framför sig, i afsigt att rikta det mot vildsvinets strupe, eller rättare dess bog, mellan nyckelbenet, i hvilken händelse djurets tyngd och våldsamheten af dess anlopp skulle hafva påskyndat dess undergång. Men just i det ögonblick då denna kinkiga och farliga manöver skulle utföras, slant konungens fot på den slippriga marken, så att svärdspetsen, träffande endast det borstiga pansaret på yttre sidan af djurets frambog, gled förbi och Ludvig föll framstupa till marken. Detta var så till vida lyckligt för monarken, som djuret till följd af konungens fall i sin ordning äfven förfelade sitt hugg och i farten endast sönderslet konungens korta jagtrock med sina betar, då det eljest utan allt tvifvel skulle hafva söndersargat hans lår. Som likväl vildsvinet, efter att i raseriet af sitt anlopp hafva sprungit ett litet stycke förbi, vände om för att förnya sitt anfall mot konungen, just i detsamma denne höll på att resa upp sig, så sväfvade Ludvigs lif i den yttersta fara, då just i detta kritiska ögonblick Quentin Durward, som genom sin hästs tröghet blifvit efter jagten, men lyckligtvis igenkänt och följt det kungliga hornets skall, kom framridande och genomborrade djuret med sitt spjut.
Konungen, som emellertid åter kommit på fötter, kom nu i sin ordning till Durwards bistånd och stötte sitt svärd i djurets strupe; men innan han sade ett ord till Quentin, mätte han det väldiga djuret ej endast med steg, utan äfven med fötterna, hvarefter han torkade svetten ur sitt ansigte och blodet från sina händer samt aftog sin jagtmössa, upphängde den i en buske, ödmjukt förrättade sin andakt framför de vid densamma fästa små helgonbilderna af bly, och sade sedan, i det han blickade upp på Durward: »jaså, är det du, min unga skotte? Du har börjat din jägarbana bra, och mäster Pierre är skyldig dig en lika god undfägnad som han gaf dig der borta på Liljorna. — Men hvarför säger du ingenting? Det ser ut som du vid hofvet förlorat din tilltagsenhet och ditt eldiga mod, ehuru andra der pläga finna båda delarne.»
Quentin, en så slug yngling, som trots någon som med skotsk luft inandats försighet, hade fattat mer fruktan än förtroende för sin farliga herre och var alltför klok för att begagna sig af den farliga förtrolighet, hvartill han sålunda tycktes uppmanad. Han svarade i få, men väl valda ordalag, att om han skulle drista sig att tilltala hans majestät, så vore det endast för att bedja om förlåtelse för den framfusighet hvarmed han uppfört sig, då han var okunnig om hans höga rang.
»Bah, man!» sade konungen, »jag förlåter din näsvishet för din fyndighets skull. Jag beundrade, huru nära du gissade till min gufar Tristans yrke. Som jag hört, har du sedan dess så när fått smaka på hans handtverk. Jag råder dig att akta dig för honom; han är en köpman, som handlar med obeqväma armband och trånga halsband. Hjelp mig upp på min häst — jag tycker om dig och vill göra dig godt. Lita ej på någons ynnest utom min — ej en gång på din morbrors eller lord Crawfords — och nämn ingenting om din lägliga hjelp i den här affären med vildsvinet; ty den som skryter af att han hjelpt en kung ur en sådan knipa, han får nöja sig med sitt tomma skryt till belöning.»
Konungen stötte derefter i sitt horn, hvars ljud tillkallade Dunois och några af den öfriga sviten, hvilkas lyckönskningar han emottog öfver ett så vackert djurs fällande, utan att göra sig samvete af att tillegna sig en långt större förtjenst än som verkligen tillkom honom, ty han omnämnde Durwards bistånd endast helt lösligt, alldeles som en förnäm jägare, den der, då han skryter öfver den mängd foglar han har i sin skjutväska, icke alltid vidlyftigt utbreder sig öfver skogvaktarens närvaro och biträde. Han befalte derpå Dunois att sända det fälda djuret till St. Martins af Tours brödraskap, för att upphjelpa deras kost under helgdagarna, och på det de måtte ihogkomma konungen i deras enskilda andaktsöfningar.
»Men har ingen sett till hans eminens kardinalen?» sade Ludvig. »Mig tyckes, att det skulle förråda ringa höflighet och föga aktning för den heliga kyrkan, om vi lemnade hans högvördighet till fots här i skogen.»
»Men förlof, sire», sade Quentin, då han såg att alla tego, »jag såg hans herrlighet kardinalen försedd med en häst, på hvilken han lemnade skogen.»
»Himmeln sörjer för de sina», genmälte konungen. »Mina herrar, låt oss begifva oss af till slottet; vår jagt är slut för i dag. — Ni, herr väpnare», fortfor han, vändande sig till Quentin, »räck mig min jagtknif, som jag tappade ur slidan der bredvid vildsvinet. Rid förut, Dunois — jag kommer strax efter.»
Ludvig, hvars obetydligaste rörelser ofta voro krigslister, vann derigenom tillfälle att obemärkt säga till Quentin: »min raska skotte, jag ser du har ögonen med dig; — kan du säga mig, hvem som förhjelpte kardinalen till en passgångare? Någon främling gissar jag, ty då jag red förbi, utan att stanna, så är det väl ej sannolikt, att någon af hoffolket gjort sig så särdeles angelägen om att i rätt tid visa honom en så god tjenst.»
»Jag såg blott en skymt af dem som hjelpte hans eminens, sire», sade Quentin; »ty jag hade olyckligtvis blifvit efter jagten och red fort för att hinna fram; men jag tyckte, att det var den burgundiske ambassadören och hans folk.»
»Ha!» sade Ludvig. »Nå väl, får gå. — Frankrike kan nog mäta sig med dem ändå.»
Vidare tilldrog sig ingenting märkvärdigt, och konungen med sitt följe återvände derefter till slottet.