←  Statsmannen
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Astrologen
Resan  →


[ 181 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Astrologen.

Ej kungar nämn — den liknelsen mig lumpen tycks;
Jag är en vis, och elementen lyda mig —
Det tros, och det är nog; ty på den tron
Jag bygt ett gränslöst välde.

Albumazar.

Sysselsättning och äfventyr kunde sägas hopa sig på den unga skotten med häftigheten hos en springflod; ty han kallades skyndsamt till sin befälhafvares, lord Crawfords rum, der han till sin förvåning åter varseblef konungen. Efter några få ord om den ära och det förtroende, som nu skulle vederfaras honom, hvarvid Quentin inom sig bäfvade för, att man åter skulle anmoda honom om en dylik vakt, som den han hållit öfver grefve de Crèvecœur, eller kanske om någon för hans känslor ännu vidrigare tjenstgöring, blef han ej blott lättad, utan förtjust af att höra, att han var utsedd att jemte tre man och en vägvisare, på det säkraste och beqvämaste, men tillika möjligast hemlighetsfulla sätt, beledsaga damerna de Croye till deras slägtinges, biskopens af Lüttich lilla hof. Man lemnade honom en pergamentsrulle, innehållande anvisningar till hans ledning såväl vid valet af rasteställen (dessa voro för det mesta obetydliga byar, kloster med ödsligt läge och på afstånd från städerna belägna orter) som beträffande de försigtighetsmått, hvilka han hade att iakttaga, särdeles då han nalkades Burgunds gränser. Han var tillräckligt försedd med föreskrifter hvad han skulle säga och göra, för att uppbära rollen af hofmästare hos två [ 182 ]förnäma engelska damer, hvilka varit på pilgrimsfärd till St. Martin af Tours och nu ärnade besöka den heliga staden Köln och tillbedja relikerna efter de visa monarkerna i österlandet, som kommo till Bethlehem för att dyrka den nyfödde Frälsaren.

Utan att kunna göra sig någon riktig reda för orsaken till sin förtjusning, hoppade Quentin Durwards hjerta af fröjd vid tanken på, att han skulle få träda den sköna damen i tornet så nära och komma i ett förhållande till henne, som gaf honom anspråk på hennes förtroende, eftersom ju hennes beskydd i så hög grad var anförtrodt åt hans ledning och hans mod. Han hyste ej ett ögonblicks tvifvel, att han ju ej lyckligt skulle föra henne till målet för hennes pilgrimsfärd. Ungdomen tänker sällan på faror, och hvad särskildt beträffade Quentin, som, uppfödd i frihet, var oförskräckt och full af sjelfförtröstan, så tänkte han blott på dem för att bjuda dem spetsen. Han längtade efter att blifva befriad från den kungliga närvarons tvång, för att fritt kunna öfverlemna sig åt den hemliga glädje, hvatmed dessa oförväntade nyheter uppfylde honom och som dref honom till utbrott af förtjusning, som skulle varit fullkomligt opassande i ett dylikt sällskap.

Men Ludvig släppte honom icke så lätt. Denna försigtige monark måste ännu rådfråga en rådgifvare af helt annat slag än Olivier le Diable och som ansågs hemta sin kunskap från högre, himmelska källor, medan folket, dömmande efter frukterna, var benäget att tro Oliviers rådslag ingifna af hin onde i egen person.

Åtföljd af den otålige Quentin, stälde Ludvig derför kosan till ett särskildt torn i slottet, der den vidtberömde astrologen, skalden och filosofen Galeotti Marti, Martius eller Martivalle, ifrån Narni i Italien, författaren till den ryktbara afhandlingen De Vulgo Incognitis[1] och föremålet för sitt tidehvarfs beundran och Pauli Jovii loftal, residerade i stor beqvämlighet och prakt. Han hade en lång tid lyst vid den berömde ungerske konungens, Matthias Corvini hof, från hvilken han på sätt och vis blifvit lockad af Ludvig, som missunnade den ungerske monarken det [ 183 ]sällskap och de råd, han fick af en vis, som ansågs så skicklig i att tolka himmelens beslut.

Martivalle var ingen af dessa asketiska, förtorkade och bleka idkare af den tidens mystiska lärdom, som förderfvade sina ögon öfver den midnattliga smält-ugnen, och utmärglade sin kropp genom att vaka ut polstjernan. Han öfverlemnade sig åt alla verldsliga nöjen, och innan hans fyllighet tog alltför mycket öfverhand, hade han så utmärkt sig i alla krigiska lekar och kroppsöfningar, att Janus Pannonicus efterlemnat ett latinskt epigram öfver en brottningsstrid, som i ungerska konungens och hans hofs närvaro hölls emellen Galeotti och en i denna konst namnkunnig kämpe och hvarur astrologen gick såsom segervinnare.

Denne en hofman liknande, krigiske vises rum voro vida praktfullare möblerade än något af dem, Quentin dittills sett uti det kungliga palatset, och så väl det fina och sirliga träsnideriet i hans bibliotek, som den prakt, hvilken var utvecklad i tapetseringen, förrådde den lärde italienarns utsökta smak. Ifrån hans studerkammare förde en dörr till hans sängkammare, och en annan ledde till det torn, som tjenade honom till observatorium. Midt i rummet stod ett stort ekbord, som var betäckt med en dyrbar turkisk matta, ett byte från en paschas tält efter den stora bataljen vid Jaiza, der astrologen stridt vid sidan af kristendomens väldige kämpe, Matthias Corvinus. På bordet låg allahanda matematiska och astrologiska instrument, alla af det dyrbaraste material och det utmärktaste arbete. Hans astrolabium af silfver var en skänk af tyska kejsarn, och hans Jakobsstaf af ebenholtz, inlagdt med guld, var en gärd af den regerande påfvens aktning.

Dessutom funnos der åtskilliga andra saker af hvarjehanda slag, som lågo ordnade på bordet eller hängde på väggarne; bland annat två fullständiga rustningar, den ena af flätad ståltråd, den andra af jernbleck, hvilka båda, att döma af deras omfång, tycktes vara enkom bestälda för den jättelike astrologen personligen: en spansk toledoklinga, ett skotskt bredsvärd och en turkisk kroksabel, jemte bågar, koger och andra vapen; alla slags musikaliska instrument; ett silfver-krucifix, en antik graf-urna och några gamla hedniska afgudabilder af brons, jemte en [ 184 ]mängd andra sällsynta saker, som det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva och af hvilka flere, efter den tidens vidskepliga tro, tycktes vara afsedda till magiska ändamål.

Denne sällsamme mans bibliotek företedde en lika underlig blandning som hans öfriga tillhörigheter. Sällsynta handskrifter från den klassiska forntiden lågo blandade med digra arbeten af kristna teologer och af dessa flitiga vise, som idkade den kemiska vetenskapen och föregåfvo sig medelst den hermetiska filosofien kunna införa sina lärjungar i naturens hemligaste gömslen. Somliga voro skrifna med österländska skriftecken, och andra dolde sitt förnuft eller oförnuft under slöjan af hieroglyfiska eller kabbalistiska tecken. Hela rummet jemte de föremål af hvarjehanda slag, som der funnos, företedde en i hög grad på fantasien inverkande anblick, i synnerhet om man tillika tager i betraktande den då för tiden obestridligt allmänna tron på de hemliga vetenskapernas sanning, och denna verkan ökades ytterligare genom astrologens eget utseende och sätt, der han satt i en ofantlig länstol, hållande på att omsorgsfullt granska ett alster af den nyligen uppfunna boktryckeri-konsten, som nyss lemnat Frankfurt-pressen.

Galeotti Martivalle var en stor diger, men dock ståtlig man, ett godt stycke öfver medelåldern, hvars ungdomliga vana vid kroppsöfningar, hvilka han ännu ej alldeles bortlagt, likväl ej förmått öfvervinna hans naturliga anlag för fetma, som ökades genom stillasittande studier och böjelse för bordets nöjen. Hans drag, ehuru något för starka, voro värdiga och ädla, och en Santon skulle kunnat afundas honom det långa svarta skägg som nedföll utöfver hans bröst. Hans drägt bestod i en nattrock af det dyrbaraste genuesiska sammet, med vida ärmar, som voro hopfästa med guldhäktor och kantade med zobel. Omkring midjan var den hopfäst med en bred gördel af hvitt pergament, hvarpå zodiakens tecken voro afbildade i rödt. Han steg upp och bugade sig för konungen med åtbörden af en man, som var van vid dylika höga besök och som ej en gång för en konungs närvaro ville åsidosätta något af den värdighet, hvaraf hvar och en vetenskapens idkare då för tiden gaf sig anseende.

[ 185 ]»Ni är sysselsatt, min far», sade konungen, »och, som mig synes, med den moderna konsten att medelst användandet af maskineri mångdubbla handskrifter. Kunna ting af så mekanisk och jordisk beskaffenhet taga i anspråk tankarne hos en man, för hvilken sjelfva firmamentet har uppslagit sin eldskrift?»

»Min broder», svarade Martivalle — ty så måste innehafvaren af denna cell äfven benämna konungen af Frankrike, då han värdes besöka honom såsom lärjunge — »tro mig, då jag försäkrar, att jag, vid begrundandet af följderna af denna uppfinning, med lika säker siare-förmåga som genom någon himlakropparnes kombination, förutser de mest förvånande och olycksbådande hvälfningar. Då jag betänker, med hvilket långsamt och begränsadt lopp vetenskapens ström hittills tillfört oss sina flöden; huru svårt det varit att erhålla dem äfven för dess ifrigaste dyrkare; huru mycket de varit försummade af alla dem, som tänka på sin egen beqvämlighet; huru de varit blottstälda för att blifva afledda eller helt och hållet uttorkade genom barbarismens infall, kan jag väl då utan undran och häpnad skåda framåt på kommande slägtens öden, öfver hvilka kunskapen skall nedstiga lik ett oafbrutet och oförminskadt regn, befruktande somliga nejder och öfverflödande andra, omskapande hela samfundslifvet; stiftande och öfverändakastande religioner; upprättande och kullstörtande troner —»

»Håll Galeotti», sade Ludvig; »skola dessa hvälfningar inträffa i vår tid?»

»Nej, min kungliga broder», svarade Martivalle; »denna uppfinning kan liknas vid ett ungt träd, som, nyligen planteradt, först för kommande slägten skall bära en lika olycksdiger, men äfven lika dyrbar frukt, som kunskapens träd i Edens lustgård, nämligen kunskap om godt och ondt.»

Efter ett ögonblicks tystnad sade Ludvig: »låt framtiden sörja för sig sjelf; vi äro män af vår tid, och till vår tid skola vi inskränka vår omsorg. Hvar dag har nog af sin börda. — Säg, har du hunnit något vidare med det horoskop, hvilket jag sände dig och hvarom du redan nämnt något? Jag har nu medtagit personen hit, [ 186 ]på det du måtte kunna använda kiromantien, i fall du skulle önska det. Saken brådskar.»

Den digre vise steg upp från sin stol, och närmande sig intill den unge krigarn, fäste han på honom sina stora svarta, genomträngande ögon. liksom han velat genomskåda hvarje drag i hans ansigte. Rodnande och förlägen öfver den stränga granskning, han underkastades af en man med ett så vördnadsbjudande yttre, nedslog Quentin ögonen emot golfvet och upplyfte dem först åter, då han efterkom stjerntydarens klart ljudande befallning: »se upp och var ej rädd, utan räck fram din hand».

Sedan Martivalle efter konstens regler granskat hans hand, förde han konungen några steg afsides. »Min kunglige broder», sade han, »denne ynglings fysionomi och linierna i hans hand bekräfta på ett underbart vis både den utsago, jag grundade på hans horoskop. och det omdöme, er egen insigt i vår höga vetenskap genast kommit er att fälla om honom. Allt sammanstämmer i, att denna yngling skall blifva tapper och lyckosam.»

»Och trogen?» sade konungen; »ty tapperhet och lycka gå ej alltid hand i hand med troheten.»

»Och trogen också», sade astrologen; »ty det fins manlig fasthet i blick och öga, och hans linea vitæ är klart och djupt utmärkt, hvilket antyder en trogen och ståndaktig tillgifvenhet för dem, som bevisa honom välgerningar eller sätta tillit till honom. Men likväl —»

»Men hvad?» sade konungen. »Fader Galeotti, hvad betyder detta afbrott?»

»Konungars öron», sade den vise, »likna gommen på dessa kräsmagade patienter, hvilka äro ur stånd att fördraga bitterheten hos de läkemedel, som äro vilkoret för deras tillfrisknande.»

»Mina öron och min gom äro ej så förklemade», sade Ludvig; »låt mig höra ett nyttigt råd och svälja en helsosam medicin. Jag knotar ej öfver det enas sträfhet eller öfver den andras kärfva smak. Jag har ej blifvit bortskämd genom vana vid vällefnad och ett alltför slapt behandlingssätt: min ungdom har tillbragts i landsflykt och lidanden. Mina öron äro vanda vid kärfva råd och såras ej deraf.»

»För att då tala rent ut, sire», svarade Galeotti, [ 187 ]»så om det i ert tillärnade uppdrag möjligen skulle finnas hågot, som — med ett ord, som kunde göra ett ömtåligt samvete tveksamt, så anförtro det ej åt denna yngling, åtminstone ej förr än ett par års öfning i er tjenst gjort honom lika litet samvetsöm som andra.»

»Och det tvekade du att omtala för mig, min kära Galeotti, och trodde att det skulle stöta mig?» sade konungen. »Ack, jag vet, att du alltför väl inser, att den kungliga politikens stråt ej alltid, såsom förhållandet ovilkorligen måste vara med det enskildta lifvets, kan bringas i öfverensstämmelse med religionens och moralens grundsatser. Hvarför grundlägga vi jordens furstar kyrkor och kloster, hvarför göra vi vallfärder, undergå botgöringar och förrätta andaktsöfningar, hvilket andra kunna underlåta, om ej derför, att det allmänna bästa och våra rikens välfärd tvinga oss till åtgärder, hvilka betunga våra samveten såsom kristna? Men himmeln har förbarmande, kyrkan en outtömlig skatt af förtjenster, och vår frus af Embrun och de välsignade helgonens bemedling är evig, kraftigt verkande och allsmäktig.» — Han lade sin hatt på bordet, och andäktigt knäböjande framför de i hattbandet fästa blyfigurerna, bad han: »Sancte Huberte, Sancte Juliane, Sancte Martine, Sancta Rosalia, Sancti quotquot adestis, orate pro me peccatore!» Derefter slog han sig för bröstet, steg upp, återtog sin hatt och fortfor: »var förvissad, gode fader, att hvad helst än må finnas i vårt uppdrag af den beskaffenhet ni antydt, så skall dess utförande ej anförtros åt denne yngling, ej heller skall han få kunskap om någon sådan del af vårt förehafvande.»

»Deri handlar ni visligen, min kunglige broder», sade astrologen; »äfven skulle möjligen något kunna vara att befara af den unga mannens häftighet, ett fel som alltid vidlåder ett sanguiniskt temperament; men jag är af den tanke, att efter konstens regler denna möjlighet väger mindre än intet i jemförelse med de öfriga egenskaper, som blifvit upptäckta genom hans horoskop och på annat sätt.»

»Månne nästa midnatt blir en gynnsam stund till företagandet af en farlig resa?» frågade konungen. »Se här era efemerider — ni ser månens ställning i förhål[ 188 ]lande till Saturnus’ och Jupiters uppstigande. Det skulle efter min tanke — er bättre insigt likväl oförkränkt — betyda framgång åt den som utsänder expeditionen vid en sådan timme.»

»Åt honom som utsänder expeditionen», sade astrologen efter ett kort uppehåll, »lofvar denna konjunktion verkligen framgång; men som Saturnus är förbränd, synes det mig, som om fara och olycka hotade den utsände, hvaraf jag slutar, att uppdraget kan blifva farligt, ja förderfligt kanske för dem som komma att resa. Så vidt jag förstår, antyder denna fiendtliga konjunktion våld och fångenskap.»

»Våld och fångenskap åt de utsände», svarade konungen, »men framgång åt afsändarens önskningar — var det ej så, min lärde fader?»

»Alldeles», svarade astrologen.

Konungen förblef tyst och antydde ej vidare på något sätt, huruvida denna förutsägelse (hvilken sjerntydaren säkert vågat genom att gissa sig till uppdragets farliga natur) öfverensstämde med hans verkliga afsigt, hvilken, som läsaren redan vet, var, att förrädiskt öfverlemna grefvinnan Isabella de Croye i händerna på Wilhelm de la Marck, som visserligen var af ädel börd, men som genom sina brott nedsjunkit till en blott för sitt oroliga sinnelag och sin vilda tapperhet beryktad röfvar-anförare.

Konungen framtog derefter ett papper ur sin ficka och sade, innan han lemnade det till Martivalle, i en liksom ursäktande ton: »lärde Galeotti, undra ej på, att jag, då jag i er eger en orakel-skatt, större än den som finnes i något nu lefvande bröst, sjelfva den store Nostradami ej undantaget, också ofta önskar betjena mig af er insigt vid de tvifvelsmål och svårigheter, hvilka kringgärda hvarje furste, den der har att kämpa emot upproriska undersåtar samt oförsonliga och mäktiga utländska fiender.»

»Då jag hedrades med er kallelse, sire», svarade filosofen, »och öfvergaf hofvet vid Buda för det vid Plessis var det med det beslutet att ställa till min kunglige beskyddares förfogande hvad helst det fans i min konst, som kunde vara af någon nytta för honom.»

»Godt, godt, kära Martivalle; men gif nu noga akt på denna fråga.» Konungen uppläste derefter ur papperet [ 189 ]som han höll i handen följande: »en person som är invecklad i en vigtig tvist, hvilken sannolikt slutligen måste afgöras antingen genom lagen eller svärdet, önskar för det närvarande söka förlikning med sin vederpart genom ett personligt möte. Han begär derför att få veta, hvilken dag vore gynnsam till utförandet af en sådan plan, ävensom hvad framgång en sådan underhandling kunde påräkna, samt huruvida hans vederpart skall känna sig föranlåten att med välvilja och tacksamhet motsvara det förtroende som sålunda bevisas honom, eller om han möjligen till den andres skada kunde missbruka det tillfälle och den fördel ett sådant möte möjligen kunde bereda honom?»

»Detta är en ytterst vigtig fråga», sade Martivalle, då konungen slutat uppläsningen, »och fordrar att jag utkastar ett planetarium och tager den i ögonblickligt och nogsamt öfvervägande.»

»Gör det, min käre fader i vetenskapen, och du skall erfara, hvad det vill säga att göra sig en konung af Frankrike förbunden. Om konstellationerna ej förbjuda det — och vår egen ringa insigt leder oss att tro, att de gilla vår föresats — hafva vi beslutat, att äfven i vår egen person våga något för att göra ett slut på dessa okristliga krig.»

»Måtte helgonen befrämja ers majestäts fromma afsigter och beskydda er helgade person!» sade astrologen.

»Tack, lärde fader. — Här är emellertid något till förökande af er dyrbara boksamling.»

Dervid lade han en liten börs med guldmynt under en af böckerna; ty sparsam äfven i sin vidskepelse, ansåg han sig hafva tillräckligt betalt astrologens tjenster genom den pension han beviljat honom, och trodde sig hafva rätt att, äfven vid vigtiga tillfällen, mot måttlig betalning göra bruk af hans talang.

Sedan Ludvig sålunda, för att tala i lagstil, gifvit sin sakförare ett extra honorarium, vände han sig från honom till Durward. »Följ mig», sade han, »min ärlige skotte, såsom en, den der af försynen och en monark blifvit korad att utföra ett vigtigt värf. Allt måste hållas i beredskap, så att du kan sätta foten i stigbygeln, just som klockan slår tolf i St. Martin. En minut förr [ 190 ]eller senare skulle omintetgöra den gynnsamma aspekten hos de konstellationer som huldt småle mot ditt äfventyr.»

Med dessa ord lemnade konungen rummet, åtföljd af sin unga lifdrabant, och de hade ej väl aflägsnat sig, förrän astrologen öfverlemnade sig åt helt andra känslor än de, hvaraf han tycktes lifvad under konungens närvaro.

»En sådan eländig gnidare!» sade han, vägande börsen i handen; ty som han var gränslöst slösaktig, var han oupphörligt i behof af penningar. »En sådan smutsig girigbuk! En styrmanshustru skulle ha gifvit mera för att få veta, om hennes man välbehållen kommit öfver kanalen. Han förvärfva någon anstrykning af humanistisk bildning! — Ja, när roflystna räfvar och tjutande vargar blifva tonkonstnärer. Han läsa firmamentets strålande skrift! Ja, när smutsiga mullvadar blifva förvandlade till till lo-djur! — Post tot promissa — efter så många löften för att locka mig från den praktälskande Matthias’ hof, der både hun och turk, kristen och hedning, tsaren af Moskva och kanen af Tartariet täflade att öfverhölja mig med skänker — tror han, att jag skall låta inspärra mig i detta gamla slott, lik en bofink i en bur, färdig att sjunga, så ofta han behagar hvissla, och det [ 191 ]blott för vatten och bröd? Nej, nej! — aut inveniam viam, aut faciam. — Jag skall utfinna eller uttänka en utväg. Kardinal Balue är politisk och frikostig — denna förfrågan skall till honom, och det skall bli hans eminens’ eget fel, om stjernorna ej tala efter hans önskan.»

Han fattade åter den försmådda nådegåfvan och vägde den i handen. »Det kan ju hända», sade han, »att någon juvel eller dyrbar perla ligger gömd i detta lumpna omhölje. Jag har hört, att han kan vara frikostig ända till slöseri, då det öfverensstämmer med hans nyck eller fördel.»

Han tömde pungen, som innehöll hvarken mer eller mindre än tio guldmynt. Astrologens förtrytelse var utomordentlig. »Tror han att jag för en så futttig lön skall utöfva den himmelska vetenskap jag studerat med den armeniske abboten från Istrahoff, som på hela fyratio åren aldrig sett solen, -— med greken Dubravius, som påstås hafva uppväckt de döda — och för hvars skull jag äfven besökt scheik Ebn Hali i hans håla i Thebais’ öknär? — Nej, vid himmelen! Den som föraktar vetenskapen skall förgås genom sin egen okunnighet. Tio guldmynt! En almosa, som jag nästan skulle blygas för att erbjuda Toinette att köpa sig nya spetsar för.»

Med dessa ord stoppade emellertid den förtörnade filosofen de föraktade guldmynten i en stor pung, som han bar vid sin gördel och hvilken Toinette och andra, som hjelpte honom vid hans slöseri, vanligen lyckades att tömma vida hastigare, än filosofen[2] med allt sitt vetande kunde finna medel att fylla den.


  1. Om det för allmänheten obekanta.
  2. Martius Galeotti var född i Narni i Umbrien. Han var sekreterare hos Matthius Corvinus, konung af Ungern och dennes sons, Johannes Corvinus’ lärare. Vid dennes hof skref han: De jocose dictis et factis Regis Matthiæ Corvini. Han lemnade Ungern 1477 och häktades i Venedig på grund af de kätterska satser som förekommo i det af honom författade arbetet: De homine interiore et corpore ejus. Några af sina lärosatser måste han återkalla, och han skulle haft att befara det värsta af inqvisitionen, om icke Sixtus IV, hans forne lärjunge, beskyddat honom. Han begaf sig derpå till Frankrike och dog i Ludvig XI:s tjenst.