←  Staden
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Biljetten
Plundringen  →


[ 272 ]

TJUGONDE KAPITLET.
Biljetten.

Din lycka är gjord, om du vill. Hvarom icke, var och förblif betjent,
drängars stallbroder, icke värd att vidröra Fortunas yttersta finger.

Shakespeare.

Sedan man stigit upp från bordet, förde kaplanen, som tycktes hafva fattat ett visst tycke för Quentin Durwards sällskap, eller som kanske önskade aflocka honom närmare upplysningar om förmiddagens tilldragelse, honom till ett förmak, hvars fönster på ena sidan vette åt trädgården, och då han såg sin följeslagares ögon synnerligen uppmärksamt riktade på denna punkt, föreslog han Quentin att gå ned och betrakta de sällsynta utländska växter, hvarmed biskopen prydt dess sängar.

Quentin ursäktade sig med, att han ogerna gjorde något intrång, och meddelade honom med detsamma den tillrättavisning han fått på förmiddagen. Kaplanen log och sade, att det visserligen fans något gammalt förbud angående biskopens enskilda trädgård, »men det», tillade han leende, »var då vår högvördigste fader var en ung furstlig prelat om sina trettio år, och då många sköna damer besökte slottet för att der söka andlig tröst; och det var då behöfligt», sade han med sänkt blick och ett till hälften menlöst, till hälften slugt leende, »att dessa täcka botgörerskor, som alltid inqvarterades i de rum, som nu innehafvas af den ädla stiftsfrun, skulle hafva någon plats, der de kunde hemta frisk luft, tryggade för den oinvigdes intrång. Men på senare åren», tillade han, »har [ 273 ]detta förbud, ehuru ej formligen upphäfdt, likväl helt och hållet upphört att tillämpas, och qvarstår endast som en vidskepelse, hvilken spökar i en af ålder skröplig ceremonimästares hjerna. Om ni behagar», fortfor han, »skola vi gå dit ned nu genast, för att se, om stället är förhexadt eller ej».

Ingenting kunde varit angenämare för Quentin än utsigten till ett fritt tillträde i trädgården, förmedelst hvilket han, tack vare någon af dessa lyckliga tillfälligheter, som dittills gynnat hans böjelse, hoppades komma i beröring med eller åtminstone få se en skymt af föremålet för sin ömhet.

När Durward nedsteg i trädgården med sin nya vän, tycktes denne, en jordisk filosof, helt och hållet upptagen af jordiska ting, medan Quentins ögon, om de också ej liksom astrologens sökte himmeln, likväl sväfvade omkring de fönster, balkonger, men i synnerhet de småtorn, hvilka utsköto från hvarje del af byggnadens insida, för att deri upptäcka den som var hans ledstjerna.

Medan vår unga älskare var sålunda upptagen, åhörde han med fullkomlig likgiltighet, såframt han hörde någonting alls, namnförteckningen på alla de plantor, örter och buskar, hvilka hans vördnadsvärde ledsagare utpekade för honom, och af hvilka en var dyrbar för sin stora medicinska nytta, en annan ännu dyrbarare för den fina smak den gaf åt en soppa, och den tredje dyrbarast af alla, derför att den egde ingen annan förtjenst än dess utomordentliga sällsynthet. Det var likväl nödvändigt att iakttaga åtminstone något sken af uppmärksamhet, hvilket ynglingen fann så svårt, att han hjertligt önskade den beställsamme naturforskaren och hela växtriket åt fanders. Ändtligen förlossades han genom ljudet af en klocka, som kallade kaplanen till någon tjenst-förrättning.

Den ärevördige mannen gjorde många onödiga ursäkter, derför att han lemnade sin nya vän, och slutade med att gifva honom den angenäma försäkran, att han kunde promenera i trädgården ända till qvällsmålet, utan att behöfva befara att blifva störd.

»Det är det ställe», sade han, »der jag alltid öfvertänker mina predikningar, emedan det är så afsides, att det sällan besökes af främlingar. Jag ärnar just nu hålla [ 274 ]en i kapellet, i fall ni skulle behaga hedra mig med er närvaro. Man har varit god nog att tilltro mig några såfvor; men ära den, som äras bör!»

Quentin ursäktade sig för denna afton, föregifvande en svår hufvudvärk, mot hvilken han ansåg fria luften vara det bästa botemedlet, hvarpå den välmenande presten öfverlemnade honom åt sig sjelf.

Vid den noggranna mönstring, han nu underkastade hvarje fönster eller öppning, som vette åt trädgården, kan man väl förstå, att de ej undgingo honom, som voro närmast omkring den lilla porten, genom hvilken han sett Marthon insläppa ziguenaren, då denne, såsom han föregaf för Quentin, begaf sig till grefvinnornas rum. Men ingenting rörde eller visade sig, som kunde bekräfta eller vederlägga detta ziguenarens påstående, och som det slutligen begynte skymma, började Quentin, han visste sjelf ej hvarför, att befara, att hans långa uppehåll i trädgården kunde väcka misshag eller till och med misstankar.

Just som han med anledning deraf beslöt aflägsna sig och, såsom han föresatt sig, för sista gången skred förbi de fönster, som för honom hade en så stor dragningskraft, hörde han ofvanom sig ett svagt buller, liksom om någon hostat försigtigt, för att ådraga sig hans uppmärksamhet och undvika att väcka andras. Då han med glad öfverraskning blickade upp, öppnades ett fönster och en fruntimmershand utsträcktes för att nedsläppa en- biljett, hvilken föll i en nedanför växande rosmarinbuske. Den försigtighet, hvarmed brefvet nedkastats, föreskref honom att gå lika hemlighetsfullt tillväga med att läsa det. Trädgården, hvilken, som vi veta, på två sidor var omgifven af palatsets byggnader, kunde man naturligtvis öfverskåda från många fönster, men den innehöll en konstgjord grotta, hvilken kaplanen med synnerlig belåtenhet visat Durward. Att taga upp biljetten, stoppa den i sin barm och ila till sitt gömställe, var ett ögonblicks verk. Der öppnade han den dyrbara pappersremsan och välsignade med detsamma munkarne i Aberbrothick, hvilkas undervisning satt honom i stånd att läsa dess innehåll.

»Läs detta i hemlighet», var den uppmaning som första raden innehöll; för öfrigt lydde biljetten som följer:

[ 275 ]»Hvad era ögon alltför djerft sagt, hafva mina kanske blott alltför lätt förstått; men orättvis förföljelse gör sina offer behjertade, och det är bättre att förlita sig på en persons tacksamhet, än vara föremål för mångas förföljelser. Lyckan har sin tron på en klippa; men tappra män frukta ej att bestiga den. Om ni dristar göra något för en, som vedervågar mycket, behöfver ni blott i morgon vid ottesången infinna er i denna trädgård och på er barett bära en blå och hvit plym; men vänta inga vidare meddelanden. Man säger att era stjernor bestämt er för stora ting och gjort ert hjerta öppet för tacksamhet. Farväl, var trogen, punktlig och beslutsam, och tvifla ej på din lycka. I brefvet låg en ring, med en infattad taffelsten, hvari familjen de Croyes vapen var graveradt i form af en spetsbåge.

Quentins första känsla i detta ögonblick var en oblandad hänryckning, en fröjd och en stolthet, som tycktes lyfta honom till stjernorna, ett fast beslut att segra eller dö, som kom honom att förakta alla de tusen hinder, som stälde sig mellan honom och hans önskningars mål.

I ett sådant sällhetsrus och ur stånd att uthärda något afbrott, som, om äfven blott för ett ögonblick, kunde draga hans själ från en så hänryckande betraktelse, gick Quentin genast in i slottet, och ånyo förebärande hufvudvärk, för att slippa att deltaga i de biskopliga hoftjenstemännens aftonmåltid, påtände han sin lampa och begaf sig till det rum, som blifvit honom anvisadt, för att åter och gång på gång genomläsa den dyrbara biljetten samt tusen gånger kyssa den ej mindre dyrbara ringen.

Men så öfverspinda känslor kunde ej länge bibehålla sig i dessa höga regioner. En tanke trängde sig på honom, ehuru han stötte den ifrån sig såsom otacksam, ja till och med såsom hädisk, nämligen — att bekännelsens öppenhjertighet förrådde mindre grannlagenhet å den dams sida, som gjort den, än som lät förena sig med det romantiska svärmeri, hvarmed han dittills tillbedt grefvinnan Isabella. Denna ohöfviska tanke hade knappt insmugit sig i hans själ, förrän han sökte att qväfva den, såsom han skulle qväft en ilsken, hväsande huggorm, som insmugit sig i hans bädd. Anstod det honom, honom, den [ 276 ]gynnade, för hvars skull hon nedstigit från sin sfer, att tadla henne för just denna nedlåtenhet, hvarförutan han aldrig skulle vågat upplyfta sina ögon till henne? Måste ej, i den ställning hvari hon befann sig, just hennes höga rang och börd höja henne öfver de vanliga regler, som ålägga ett fruntimmer tystnad, tills hennes älskare först talat? Utom dessa argument, hvilka han inbillade sig sjelf vara oväderläggliga förnuftsslut, ingaf honom hans fåfänga möjligen ett, hvilket han skydde för att ens för sig sjelf erkänna med samma öppenhjertighet — att det älskade föremålets förtjenst möjligen å damens sida kunde rättfärdiga något litet afsteg från vanliga regler, hvarpå den i krönikan anförda händelsen med Malvolio gåfve ett exempel. Denne ringa knape, om hvilken han nyss förut läst, var, liksom han sjelf, en adelsman utan land och inkomster, och likväl skänkte den ädelmodiga prinsessan af Ungarn honom utan tvekan vida väsentligare bevis på sin ömhet, än den biljett han nyss fått.

Hell dig, hon sad’, min knape kär,
Min hjerterot, min själs begär!
Jag kyssar tre dig gifva vill,
Och så femhundra pund dertill.

Och vidare lät samma sannfärdiga historia konungen af Ungarn sjelf erkänna:

Mång liten sven jag känna lärt,
Som gifte furstlig rang beskärt.

Så att Quentin på det hela ädelmodigt och högsint försonade sig med ett beteende å grefvinnans sida, som tycktes lända honom till så stor förmån.

Men denna betänklighet efterträddes af en annan som var svårare att smälta. Förrädaren Hayraddin hade, för så vidt Quentin visste, varit i damernas rum i fyra hela timmar, och då han kom att tänka på de vinkar, denne framkastat, om det inflytande han egde öfver Quentins öde i en fråga, som berörde hans, Quentins, ömmaste intressen, började han befara, att alltsammans var en tillställning af denne för att dölja en plan till något nytt förräderi — kanske för att locka grefvinnan Isabella från den vördnadsvärde biskopens beskydd. Detta var en sak som fordrade närmare undersökning; ty Quentin erfor för [ 277 ]denna menniska en vedervilja som motsvarade den fräckhet, hvarmed ziguenaren tillstått sin nedrighet, och kunde omöjligen förmå sig att tro, att någonting, hvari han haft sin hand, kunde taga ett lyckligt och ärofullt slut.

Dessa vexlande tankar sväfvade som tunga moln öfver Quentins själ och omtöcknade och fördunklade det sköna landskap hans fantasi målat, så att ingen sömn den natten kom öfver hans ögon. Vid ottesången — ja, redan en timme förut — var han i slottsträdgården, der ingen numera hindrade honom att inträda eller uppehålla sig, och bar på mössan en blå och hvit plym, sådan han i hast kunnat anskaffa den. Nära två timmar förflöto, innan man tycktes gifva akt på hans dervaro. Slutligen hördes tonerna af en luta, gallerfönstret öppnades midt öfver den lilla porten, hvarigenom Marthon insläpt Hayraddin, och Isabella visade sig der i jungfrulig skönhet, hälsade på honom, till hälften vänligt, till hälften skygt, rodnade starkt vid den djupa och betydelsefulla bugning, hvarmed han besvarade hennes helsning, tillslöt fönstret och försvann.

Biljettens äkthet var nu bevisad. Det återstod endast att veta, hvad som skulle följa, och derom hade den vackra brefskrifverskan ej nämnt ett ord. Emellertid hotade ingen omedelbar fara. Grefvinnan befann sig i ett befästadt slott och under beskydd af en furste, som på samma gång ingaf aktning genom sin verldsliga, och vördnad genom sin andliga makt. Det fans ingen omedelbar anledning för den jublande ungersvennen att ingripa i denna sak, och det var tillräckligt, om han höll sig beredd att genast verkställa hennes befallningar. Men ödet hade beslutat att kalla honom till handling, förr än han sjelf anade.

Det var fjerde aftonen efter hans ankomst till Schonwaldt. Quentin hade ombestyrt, att följande morgonen till Ludvigs hof afsända den andra af de två män, som åtföljt honom på resan, med bref till hans onkel och lord Crawford, hvari han uppsade sin tjenst hos konungen af Frankrike, ett steg hvartill han både av hederns och klokhetens synpunkt ansåg sig ega fullgiltig anledning genom det förräderi, hvarför han genom Hayraddins enskilda instruktioner blifvit blottstäld. Han hade lagt sig, med fantasien uppfyld af alla de rosenfärgade bilder, som leka [ 278 ]omkring en ynglings bädd, då han älskar innerligt och tror sin kärlek uppriktigt besvarad.

Men hans drömmar, som i början rönt en inverkan af dessa bilders leende och glada natur, började småningom antaga en allt förskräckligare karakter.

Han gick tillsammans med grefvinnan Isabella utmed en spegelblank insjö, lik den, som utgjorde ett af de för hans hembygds däld mest karakteristiska dragen, och han talade med henne om sin kärlek, omedveten af att något hinder förefans mellan dem. Hon rodnade och log, medan hon lyssnade till honom, just som han kunnat vänta sig till följd af innehållet af det bref, hvilket han, vaken eller sofvande, bar närmast sitt hjerta. Men scenen förvandlades plötsligt från sommar till vinter, från lugn till storm. Vind och vågor rasade med en våldsamhet, som om alla vattnets och luftens demoner råkat i strid om öfverväldet. De stigande böljorna reste sig på alla sidor omkring dem och tilläto dem hvarken att gå fram eller tillbaka, och den växande stormen, som slungade dem mot hvarandra, tycktes göra deras qvarblifvande på stället omöjligt, då den häftiga sinnesrörelse, som framkallades af den skenbara faran, uppväckte drömmaren.

Quentins första ingifvelse var att sätta sig upp i sängen och med förundran lyssna till de ljud, hvilka, om de förkunnat en storm, skulle kommit på skam den vildaste, som ännu nedrusat från Grampianbergen, och inom nästa minut kunde han ej längre tvifla på, att detta larm ej förorsakades af elementernas kamp, utan af menniskors raseri.

Han sprang upp ur sängen och såg ut genom sitt kammarfönster, men det låg åt trädgården, och på den sidan var allt lugnt, ehuru han, då han öppnade fönstret, ännu tydligare hörde de rop, som nådde hans öron och som öfvertygade honom om, att slottets yttre sida belägrades och stormades af en manstark och beslutsam fiende. Han rafsade hastigt tillsammans sina kläder och vapen; men just som han, så skyndsamt som mörkret och öfverraskningen tilläto, påtog sig dem, hörde han någon klappa på dörren. Då Quentin ej genast svarade, sprängdes dörren, som ej var synnerligen stark, utifrån, och ziguenaren Hayraddin Maugrabin, som var lätt igenkänlig på sitt egen[ 279 ]domliga uttal, inträdde i rummet. Han höll i handen en flaska, hvari han doppade en svafvelsticka, och åstadkom derigenom en flammande låga, hvarvid han påtände en lampa, som han framtog ur barmen.

»Ert ödes horoskop beror nu på det beslut ni inom nästa minut fattar», sade han med eftertryck och utan att helsa.

»Skurk!» svarade Quentin, »förräderiet omger oss, och der förräderi fins, der måste du ha din hand med i spelet.»

»Ni är galen», svarade Maugrabin. »Jag har ännu aldrig förrådt någon utan att förtjena derpå, och hvarför skulle jag förråda er, af hvars räddning jag kan hafva större fördel än af er undergång. Om det är er möjligt, så hör en minut ett förnuftigt ord, innan det ljuder i ert öra med förderfvets dödstoner. Lütticharne äro i uppror; Wilhelm de la Marck med sitt anhang anför dem. Funnes det utvägar till motstånd, skulle deras antal och hans raseri öfverväldiga dem; men det fins så godt som inga. Om ni vill rädda grefvinnan och era förhoppningar, så följ mig i hennes namn, som sände er en diamant, hvarpå voro graverade tre leoparder!»

»Visa mig vägen», sade Quentin häftigt. »För det namnet trotsar jag hvarje fara!»

»Som jag kommer att sköta saken», sade ziguenaren, »så fins det ingen fara, om ni blott kan afhålla er hand från en strid, som inte angår er; ty rätt betänkt, hvad gör det väl er, om biskopen, som de kalla honom, slagtar sin hjord eller hjorden slagtar herden? Ha! ha! ha! följ mig, men med försigtighet och tålamod; kufva ert eget mod och lita på min klokhet, och min tacksamhets-skuld är betald och ni har en grefvinna till gemål. Följ mig.»

»Jag följer», sade Quentin, dragande sitt svärd: »men i samma ögonblick jag varseblir det ringaste spår till förräderi, så är ditt hufvud skildt tre alnar från din kropp.»

Som ziguenaren såg, att Quentin nu var fullt beväpnad och i ordning, skyndade han, utan att svara, nedför trappan och vek skyndsamt af genom flere sidogångar, tills de hunno den lilla trädgården. Knapt ett ljus syntes, knapt ett ljud hördes på den sidan, men så snart de kommit ut på den öppna platsen, ljöd larmet tio gånger [ 280 ]mer döfvande, och Quentin kunde urskilja de olika stridsropen: »Lüittich! Lüttich! Vildsvin! Vildsvin!» framvrålade af de anfallande, medan det svagare ropet: »Vår Fru för furst-biskopen!» hördes i en matt och skälfvande ton från de biskopliga soldaterna, hvilka, ehuru öfverrumplade och underlägsna, likväl skyndat till murarnes försvar.

Men oaktadt Quentin Durwards krigiska karakter betydde den pågående striden intet för honom i jemförelse med Isabella de Croyes öde, hvilket, såsom han hade anledning att befara, skulle blifvit förskräckligt, om hon fölle i händerna på den grymme och utsväfvande partigängare, som nu, såsom det tycktes, höll på att spränga slottsportarne. Han försonade sig till och med med ziguenarens hjelp, liksom menniskor i en förtviflad sjukdom ej försmå qvacksalfvares och charlataners läkemedel, och följde honom tvärs öfver trädgården, med föresats att låta leda sig af honom, tills han skulle upptäcka några spår till förräderi, och då sticka honom genom hjertat eller hugga hufvudet af honom. Hayraddin sjelf tycktes förstå, att hans lif hängde på ett hårstrå, ty i samma ögonblick som de utkommo i fria luften, bortlade han alla sina stickord och bitande infall, och tycktes blott betänkt på att med anspråkslöshet, mod och skyndsamhet fullgöra sitt värf.

Då de framkommo till den lilla porten, som ledde till damernas rum, gaf Hayraddin sakta ett tecken, hvarpå två fruntimmer framträdde, inhöljda i svarta sidenmantiljer, hvilka då, som nu, buros af de nederländska fruntimren. Quentin bjöd den ena sin arm, hvilken hon hakade sig fast vid med darrande ifver, och hon stödde sig så på honom, att hon, om hennes tyngd varit större, i hög grad skulle hafva hindrat deras flykt. Ziguenaren, som ledde det andra fruntimret, stälde kosan rakt till den port, som genom trädgårdsmuren förde till vallgrafven, der den lilla båten låg uppdragen, hvilken Quentin förut sett Hayraddin begagna, då han begifvit sig ur slottet.

Då de satte öfver grafven, tycktes de anfallandes jubelskri förkunna, att slottet höll på att tagas, och så ohyggligt lät detta ljud i Quentins öron, att han ej kunde afhålla sig från att högt utropa: »vore det ej derför att [ 281 ]jag helgat mitt lif till fullgörandet af min närvarande pligt, skulle jag skynda tillbaka till muren, troget strida för den gästfrie biskopen och tysta några af dessa skurkar, hvilkas strupar äro fulla af upprorsanda och roflystnad!»

Damen, som ännu stödde sig mot hans arm, tryckte den sakta, medan han talade, liksom för att låta honom förstå, att det fans anspråk på hans ridderlighet, som lågo honom närmare än slottet Schonwaldts försvar, medan ziguenaren, tillräckligt högt för att blifva hörd, utropade: »nå det kan jag kalla ett riktigt kristligt vanvett, som han vilja vända om och strida, då både kärlek och lycka fordra att vi skola fly. Framåt! framåt! Intet ögonblick är att förlora! Hästarne vänta oss bakom pil-häcken der borta.»

»Det fins inte mer än två hästar», sade Quentin, som såg dem i månljuset.

»Jag kunde omöjligen anskaffa fler, utan att uppväcka misstankar, och dessutom är det tillräckligt», svarade ziguenaren. »Ni två måste rida till Tongres, innan vägarne blifva osäkra. Marthon skall qvarstanna bland qvinnorna i vår hord, med hvilka hon är gammal bekant. Hon är en dotter af vår stam och vistades endast bland er för att främja våra ändamål, om så skulle påfordras.»

»Marthon!» utropade bestört damen, som stödde sig mot Quentin. »Är det ej min fränka?»

»Nej, det är bara Marthon», sade Hayraddin. »Ursäkta mig det lilla bedrägeriet. Jag vågade ej bortföra båda damerna de Croye från Ardennernas Vildgalt.»

»Usling!» utropade Quentin häftigt. »Men det kan ej — skall ej vara för sent. Jag skall skynda tillbaka och ridda grefvinnan Hameline.»

»Hameline», hviskade damen med upprörd stämma, »hvilar vid din arm och tackar dig för sin räddning.»

»Ha, hvad hör jag? Huru skall jag förstå detta?» sade Quentin, i det han gjorde sig lös från hennes arm med mindre artighet, än han vid hvilket annat tillfälle som helst skulle visat en dam af äfven ringare stånd.

»Är fröken Isabella således qvarlemnad? Farväl! Farväl!»

Då han vände sig om för att skynda tillbaka till [ 282 ]slottet, fasthöll honom Hayraddin, »Nej hör — hör ni — ni skyndar er död till mötes! Hvarför, i den lede satans namn, bar ni den gamlas färger? Aldrig i mitt lif skall jag mer lita på blått och hvitt silke. Men hon har nästan lika stor hemgift — har juveler och guld och dessutom ansprak på grefskapet.»

Under det ziguenaren framflämtade dessa ord i afbrutna meningar, brottades han för att qvarhålla Quentin, hvilken slutligen lade handen pa sin dolk for att befria sig.

»Nej, om det är så», sade Hayraddin, släppande sitt tag, »så gå, och må djefvulen, om det fins någon, ledsaga er!»

Så snart Quentin kände sig befriad, skyndade han sig med vindens hastighet tillbaka till slottet, och Hayraddin vände sig om till grefvinnan Hameline, som nedsjunkit till jorden af blygsel, fruktan och besviket hopp.

»Här har skett ett misstag», sade han; »stig derför upp, grefvinna, och fö]j mig. Innan morgonen kommer, skall jag skaffa er en bättre man, än det der mjölk-ansigtet, och om inte en räcker till, skall ni få tjugu.»

Grefvinnan Hameline hade lika våldsamma passioner, som hon var fåfäng och svag till förståndet. Liksom många andra menniskor, uppfylde hon drägligt nog lifvets vanliga pligter, men i en kris, som den hvari hon nu befann sig, var hon helt och hållet oduglig till allting annat än att öfverlemna sig åt en gagnlös jämmer och anklaga Hayraddin att vara en tjuf, en bedragare, en mördare.

»Kalla mig bara ziguenare, och ni har sagt allt med ens», svarade han lugnt.

»Missfoster! Du sade, att stjernorna beslutat vår förening, och narrade mig att skrifva. O, hur ömkligt jag betett mig!» utropade den olyckliga damen.

»Och så hade de äfven», sade Hayzaddin, »om blott båda parterna varit villiga; men huru kan ni begära, att de välsignade konstellationerna kunna få en att gifta sig mot sin vilja? Jag blef narrad af era fördömda kristna galanterier och narraktigheter med band och bandrosor, — och den unga karlen tycker mer om kalf- än ko-kött, [ 283 ]och det är hela sjukan. Stig upp och följ mig; och kom i hog, att jag tål hvarken gråt eller svimningar.

»Jag går ej ur fläcken!» sade grefvinnan hårdnackadt.

»Men, vid det strålande firmamentet, ni skall!» utropade Hayraddin. »Jag svär vid allt, hvarpå dårar någonsin hafva trott, att ni har att göra med en, som frågar litet efter att kläda af er naken, binda er vid dett träd och öfverlemna er åt ert öde!»

»Nej», sade Marthon, trädande emellan; »med er tillåtelse, hon skall inte bli misshandlad. Jag bär en knif lika så väl som ni, och förstår att begagna den. Hon är en välmenande qvinna, ehuru litet enfaldig. — Och stig nu upp, min fru, och följ oss. Här har ett misstag egt rum; men att ha räddat lif och lem, är ändå alltid något. Det fins många i det der slottet, som ville gifva alla verldens skatter för att vara der vi nu äro.»

I detsamma Marthon sade detta, framträngde till dem från slottet Schonwaldt ett gny, hvari segerrop blandades med fasans och förtviflans skrän.

»Hör detta, min fru!» sade Hayraddin och skatta er lycklig, att ni slipper inblanda er gälla diskant i den der konserten. Tro mig, jag skall på hederligt sätt draga försorg om er, och stjernorna skola hålla ord och skaffa er en bra man.»

Lik ett vilddjur, utmattadt och kufvadt af ångest och ansträngning, öfverlemnade grefvinnan Hameline sig åt sina följeslagares ledning och lät dem tåligt föra sig hvart de behagade. Hennes sinnesförvirring och kraftuttömning voro till och med så stora, att det värda paret, hvilket till hälften bar, till hälften ledde henne, fortsatte sitt samtal i hennes närvaro, utan att hon ens förstod ett ord.

»Från första stunden ansåg jag er plan som en dårskap», sade Marthon. »Hade ni kunnat bringa de båda unga tillhopa, då hade vi kanske kunnat räkna på deras tacksamhet och haft en fast fot i deras slott; men hur var det tänkbart, att en så vacker yngling skulle vilja gifta sig med den här gamla tokan?»

»Rizpah», sade Hayraddin, »du har burit en kristens namn och vistats så länge i detta bedårade folks tält, att du blifvit delaktig af deras dårskaper. Huru kunde jag [ 284 ]någonsin drömma om, att han skulle fästa så mycket afseende på några år mer eller mindre, då fördelen af partiet var så ögonskenlig? Och du vet sjelf, att det varit omöjligt att få den der sippa flick-ungen till ett så vågadt steg, som den här tillmötesgående grefvinnan, hvilken hänger på våra armar, lika känslolös som en ullsäck. Jag tyckte dessutom om gossen och skulle gerna velat göra honom en vänskapstjenst. Att gifta honom med den här gamla qvinnan, hade varit att göra hans lycka, hvaremot att förena honom med Isabella, hade varit att skaffa honom Burgund och Frankrike samt de la Marck på halsen, — med ett ord alla, som anse sig ega anspråk på att förfoga öfver hennes hand. Dessutom består den här fjollans förmögenhet hufvudsakligast i guld och juveler, så att vi också kunnat få vår andel deraf. Men bågsenan har brustit och pilen förfelat målet. Bort med henne; — vi vilja föra henne till Wilhelm med Skägget. När han, som vanligt, öfverlastat sig, skall han ej kunna skilja en gammal grefvinna från en ung. Framåt, Rizpah, och var vid friskt mod. Den strålande Aldebaran sprider ännu sitt inflytande öfver öknens barns öden!»