Quentin Durward/Kapitel 37

←  Anfallet

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Utfallet

Förlagsreklam  →

TRETIOSJUNDE KAPITLET.
Utfallet.

Han skaror såg på skaror strömma fram
Igenom stadens portar.

Milton.

n dödstystnad herskade snart öfver den framför Lüttich lägrade hären. Länge ljödo ännu, likt tjutet af vilsekomna hundar, som söka sina husbönder, soldaternas rop, då de upprepade sina särskilda signaler för att återfinna sina kompanier; men slutligen skockade sig de af dagens strapatser uttröttade trupperna tillsammans under första bästa skjul de råkat på, och de som ej funnit något, nedföllo af trötthet invid murar, häckar, eller hvar helst de kunde finna ett tillfälligt skydd, för att der afvakta morgonen — en morgon, som många af dem aldrig skulle skåda. En dvallik sömn bemäktigade sig nästan alla, utom dem som hade vakthållningen framför konungens och hertigens boningar. Morgondagens faror och förhoppningar, ja, till och med de ärelystna planer mången ung ädling grundat på det lysande pris, som var utlofvadt åt den, som skulle hämnas den mördade biskopen af Lüttich, smögo sig ur deras hogkomst, der de lågo, döfvade af sömn och trötthet. Men så förhöll det sig ej med Quentin Durward. Vissheten att han ensam var i stånd att i striden igenkänna de la Marck — hogkomsten af den som gifvit honom denna underrättelse, och det ljufva förebud som låg deri, att hon meddelat honom den — tanken på att hans öde fört honom till en visserligen farlig vändpunkt, men dock till en sådan, som innebar möjligheten till en slutlig triumf, gjorde, att han icke kände något behof af sömn, och väpnade hans nerver med en kraft, som trotsade all trötthet.

På konungens uttryckliga befallning posterad på den yttersta punkten mellan staden och det franska högqvarteret, ett godt stycke till höger om den redan nämnda förstaden, ansträngde han sitt öga för att kunna genomtränga den massa, som låg framför honom, och skärpte sitt öra för att kunna uppfånga hvarje det minsta ljud, som kunde antyda någon rörelse inom den belägrade staden; men ehuru dess tornklockor redan förkunnat tredje timmen efter midnatt, fortfor likväl allt att vara tyst och stilla som i en graf.

Slutligen, då Quentin redan började tro, att anfallet skulle uppskjutas till daggryningen, och gladde sig åt, att det då blefve tillräckligt ljust att urskilja tvärbjelken öfver de Orleanska liljorna, tyckte han sig förnimma ett brummande sorl från staden, liksom af bin, hvilka blifvit oroade och samla sig till sin kupas försvär. Han lyssnade — bullret fortfor; men så obestämdt till sim karakter, att det lätt kunnat vara blåstens sus bland träden i någon aflägsen skogsdunge, eller kanske någon af det sista regnet uppsväld skogsbick, som med mer än vanligt brus afbördade sig sitt öfverflöd i den trögt flytande Maas. Denna ovisshet afhöll Quentin från att genast göra alarm, hvilket, om det skett i förhastande, kunnat hafva högst menliga följder.

Men då bullret tilltog och samtidigt tycktes närma sig förstaden och den punkt, der han stod, ansåg han för sin pligt att så tyst som möjligt draga sig tillbaka till den piket bågskyttar, som under hans morbrors befäl var bestämd till hans understöd. Inom ett ögonblick voro alla så tyst som möjligt på fötter, och nästa minut var lord Crawford i spetsen för dem och afsände en bågskytt för att väcka konungen och hans uppvaktning, hvarefter han lät sin lilla trupp draga sig ett stycke bakom dess vakteld, på det man ej vid dess sken skulle blifva den varse. Det orediga sorl, som alltmer närmat sig dem, tycktes plötsligt upphöra, och i dess ställe hördes tydligt det tunga trampet af en aflägsen folkmassa, som närmade sig förstaden.

»De lata burgundarne sofva på sina poster», hviskade Crawford. »Skynda till förstaden, Cunningham, och väck de drumliga oxarna.»

»Sök att hålla er ryggen fri under vägen», sade Durward; »ty om mina öron ej alldeles bedragit mig, så ha vi en talrik trupp mellan oss och förstaden.»

»Bra taladt, Quentin, min raska gosse», sade Crawford, »du är soldat vida öfver dina år. De göra endast halt, tills de andra fått rycka ut. — Jag skulle önska att jag hade någon kunskap om, hvar de äro.»

»Jag skall smyga mig framåt, mylord», sade Quentin, »och söka skaffa er underrättelse.»

»Gör så, kära barn; du har skarpa ögon och öron, samt en god vilja — men var försigtig — jag skulle ej vilja mista dig för mycket godt.»

Med sin musköt färdig att gifva eld, smög Quentin försigtigt framåt öfver en mark, som han i skymningen aftonen förut sorgfälligt undersökt, tills han ej blott förvissat sig om, att han var i närheten af en stor truppmassa, som gjort halt nästan midt emellan konungens högqvarter och förstaden, utan äfven, att en mindre afdelning ryckt ännu längre fram och var helt nära intill honom. De tycktes hviska sinsemellan, liksom de varit villrådiga, hvad de vidare skulle göra; tills slutligen två eller tre framskjutna poster från den mindre afdelningen närmade sig honom på två spjutlängders afstånd. Som Quentin insåg, att det nu var omöjligt att obemärkt draga sig tillbaka, ropade han högt: »Qui vive?» och besvarades med ett: »Vive Li—Li—ège—c'est à dire», tillade talaren, rättande sig, »Vive la Françe!»

Quentin afsköt genast sin musköt med den påföljd, att en man föll, och skyndade derefter tillbaka till sin trupp, under en på måfå riktad, smattrande gevärseld, som utvisade, att den fiendtliga kolonnen var ganska talrik.

»Förträffligt, min raska gosse!» sade Crawford. »Och nu, mina bussar, låt oss draga oss tillbaka in på gården — de äro för många att handskas med på öppna fältet.»

De drogo sig följaktligen tillbaka till gården och trädgården, der de funno allt i bästa ordning och konungen färdig att stiga till häst.

»Hvarthän, sire?» sade Crawford; »ni är säkrast här hos ert eget folk.»

»Nej, det går inte an», svarade Ludvig. »Jag måste genast till hertigen för att öfvertyga honom om vår redlighet i detta kritiska ögonblick, eljest få vi väl både lüttichare och burgundare på halsen.» Svingande sig i detsamma upp på hästen, befalde han Dunois att taga befälet öfver de trupper, som voro förlagda utom huset, och Crawford att med sina bågskyttar och de öfriga hustrupperna försvara huset och dess inhägnader, samt tillsade dem att låta framföra två nickhakar och två fältslangor, hvilka de lemnat en half mil bakom sig, samt under tiden tappert försvara sina poster, men ej på något vilkor rycka fram, om de också vunne aldrig så stora fördelar. Sedan han utdelat dessa befallningar, red han bort till hertigens högqvarter, åtföljd af en obetydlig eskort.

För det rådrum man vunnit att verkställa alla dessa anordningar, hade man att tacka den lyckliga omständighet, att Quentin ihjelskjutit husets egare, hvilken tjenade som vägvisare åt den mot detsamma utsända kolonnen, hvars anfall sannolikt lyckats, om det skett genast.

Durward, som på konungens befallning åtföljde honom till hertigen, fann den senare i en sinnesstämming, som nästan satte honom ur stånd att fullgöra en befälhafvares pligter, ehuru detta aldrig varit nödigare än nu, då, utom den rasande strid, som pågick i förstaden på arméns venstra flygel, och anfallet mot konungens högqvarter i centern, en tredje, de båda föregående till antalet öfverlägsen, lüttichsk kolonn utryckt genom en aflägsnare bresch och, på endast af den sjelf kända vägar, öfver åkrar och vingårdar, kastat sig på den burgundiska härens högra flygel, hvilken, förskräckt af deras fältrop: vive la France! och Denis-Montjoie! blandadt med ropen Liège! och Rouge Sanglier! samt misstänkande förräderi å sina franska bundsförvandters sida, endast gjorde ett svagt och ofullkomligt motstånd.

Hertigen fradgade af raseri, svor och förbannade sin länsherre och hela hans följe, samt skrek, att man utan åtskilnad skulle skjuta på alla fransmän, vare sig svarta eller hvita — härmed syftande på de skärp, hvarmed Ludvigs soldater voro utmärkta — då konungen, åtföljd af Balafré och Quentin samt ett halft tjog bågskyttar, genom sin ankomst återstälde förtroendet mellan Frankrike och Burgund. D'Hymbercourt, Crèvecœur samt åtskilliga andra burgundiska härförare, som gjort sig ett äradt och fruktadt namn såsom krigare, hastade att gifva mera ordning åt striden, i det somliga kastade sig midt i stridstumlet för att återställa och upplifva den slocknande disciplinen, och andra skyndade att framföra aflägsnare trupper, till hvilka skrämseln ej sträckt sig; och under det hertigen sjelf fäktade i fronten som en simpel soldat, förde de andra efter hand sitt folk upp i linien och gjorde angriparne försagda genom att låta sitt artilleri spela. Ludvig deremot uppförde sig som en lugn, rådig och sansad fältherre, som hvarken sökte eller undvek faran, och visade så mycken sjelfbeherskning och urskillning, att de burgundiska anförarne villigt lydde de befallningar han gaf.

Drabbningen företedde nu ett ytterst lifligt och fruktansvärdt skådespel. Till venster hade förstaden efter en häftig kamp blifvit stucken i brand; men striden fortfor att rasa lika våldsamt mellan de brinnande ruinerna. De i centern af en ofantlig öfvermakt ansatta fransmännen underhöllo en så jemn och liflig eld, att det lilla landthuset strålade af de glimmande blixtarne, som hade det varit omgifvet af en flammande martyrkrona. På venstra flygeln vacklade segern af och an, allt efter som nya förstärkningar utströmmade ifrån staden eller från den burgundiska härens reservcorpser, och kampen fortfor med oförminskad våldsamhet i tre fasansfulla timmar, hvilka slutligen medförde den af de belägrande så mycket efterlängtade gryningen. Fiendens ansträngningar tycktes vid denna tid mattas i centern och på högra flygeln, och åtskilliga kanonskott hördes ifrån landthuset.

»Skynda», sade konungen till Balafré och Quentin, så snart kanonskotten nådde hans öron; »de hafva fått fram nickhakarne och fältslangorna — den heliga jungfrun vare lofvad, landthuset är räddadt! — Säg åt Dunois, att han med allt vårt folk, utom dem som nödvändigt behöfvas till husets försvar, skall rycka fram på denna väg, men närmare stadsmurarne, och sedan kasta sig mellan dessa tjockskallade lüttichare här till höger och staden, hvarifrån de förses med nya förstärkningar.»

Morbrodern och systersonen galopperade bort till Dunois och Crawford, som, ledsna vid sitt försvarskrig, med glädje åtlydde befallningen och, utryckande i spetsen för en tapper skara af omkring tvåhundra franska adelsmän med deras väpnare, samt en stor del af de skotska bågskyttarne, redo tvärs öfver det med döda och sårade beströdda slagfältet, tills de stötte på flanken af den starka lüttichska corpsen, som så hårdt ansatt burgundarnes högra flygel. Det tilltagande dagsljuset visade, att fienden fortfor att utrycka ur staden, antingen för att fortsätta striden på denna punkt, eller skydda de truppers återtåg, som redan voro i handgeminget.

»Vid himmeln!» sade gamla Crawford till Dunois; »om jag ej vore säker på, att det är du som rider vid min sida, så skulle jag påstå, att jag såge dig bland de der banditerna och borgarne, ledande och ordnande dem med din stridsklubba — men om den der är du, så är du större än vanligt. Är du säker på, att den der väpnade anförarn inte är din gengångare, som flandrarne kalla det?»

»Min gengångare!» svarade Dunois; »jag förstår inte hvad ni menar; men derborta är en skälm som prålar med mitt vapen på hjelm och sköld och som jag genast skall straffa för hans oförskämdhet.»

»Vid allt hvad heligt är, nådig herre, lemma den hämden åt mig!» sade Quentin.

»Åt dig, unge man?» sade Dunois; »det var i sanning en blygsam begäran. Nej, dylika saker kunna ej skötas genom ombud.» Derefter vände han sig om i sadeln och ropade till dem som omgåfvo honom: »Frankrikes ädlingar, ordnen era leder, fällen era lansar och låten den uppgående solens strålar skina genom de der lüttichska svinens och den Ardenniska Vildgaltarnes bataljoner, som hålla maskerad med våra gamla sköldmärken.»

Detta tal besvarades med det högljudda ropet: »En Dunois! En Dunois! Länge lefve den tappre Bastarden! Orleans till hjelp!» och med sin anförare i midten anföllo de i fullt galopp. De råkade ej någon försagd fiende. Den manstarka kolonn, de angrepo, bestod, utom några få beridna officerare, helt och hållet af fotfolk, hvars första led föll på knä och stödde spjutskaften mot foten, medan det andra lutade sig framåt och det tredje framsträckte sina spjut öfver de båda förstnämndes hufvud och derigenom erbjöd samma värn emot det franska kavalleriets snabba anlopp, som igelkotten sätter mot sin fiende. Få voro i stånd att bana sig väg genom denna jernmur; men bland dessa få var Dunois, som, gifvande sin häst sporrarne och låtande det ädla djuret göra ett språng af mer än tolf fot, lyckligen bröt sig in midt i falangen och vände sig emot föremålet för sin vrede. Men huru stor var ej hans förvåning att vid sin sida finna Quentin Durward, hvilken ungdom, förtviflans mod och beslutet att segra eller dö, hade hållit i jembredd med Europas bästa riddare, ty detta ansågs Dunois på sin tid, och det med rätta, vara.

Deras spjut voro snart afbrutna, men lansknektarne förmådde ej motstå huggen af deras långa, tunga svärd, medan deras lansar föga skadade de i full stålrustning klädda ryttarne och deras hästar. Quentin och Dunois kämpade alltjemt med täflande ansträngning att uppnå den punkt, der den som tillkräktat sig Dunois’ sköldmärke fullgjorde en duglig och tapper anförares pligt, då Dunois, på ett annat ställe i handgemänget varseblifvande vildsvinshufvudet och betarne — Wilhelm de la Marcks vanliga vapen — utropade till Quentin: »du är värdig att hämnas Orleans’ vapen! Jag lemnar dig uppdraget. Balafré, bistå er systerson, och låt ingen lägga sig i Dunois’ vildsvinsjagt!»

Att Quentin Durward med glädje ingick på denna arbetsfördelning kan ej betviflas, och hvar och en trängde framåt till sitt särskildta mål, åtföljd och understödd af dem som kunde följa med honom.

Men i detta ögonblick hade den kolonn, hvilken de la Marck ämnat understödja, då han hejdades af Dunois’ anfall, åter förlorat alla de fördelar den under natten vunnit, hvaremot burgundarne med dagens återkomst börjat visa de egenskaper, som tillhöra en högre krigstukt. De till återtåg tvungna lütticharne togo slutligen till flykten och störtade in bland dem som kämpade mot fransmännen, hvarefter hela slagfältet förvandlades till en kaotisk massa af fäktande, flyende och förföljande, som vältade sig mot stadsmurarne och slutligen inströmmade i den stora, oförsvarade bresch, hvarigenom lütticharne gjort sitt utfall.

Quentin gjorde öfvermenskliga ansträngningar för att upphinna det särskildta föremålet för sin förföljelse, som ännu var i sigte och, tappert understödd af en vald trupp lansknektar, sökte förnya striden med röst och exempel, och Balafré jemte några af hans kamrater följde tätt efter honom, högeligen förundrade öfver denna utomordentliga tapperhet hos en så ung krigare. Det lyckades de la Marck — ty det var han — att på sjelfva kanten af breschen för ett ögonblick hejda de flyende och tillbakadrifva några af de främsta förföljarne. Han höll i handen en jernklubba, för hvilken allt tycktes falla, och var så öfverhöljd af blod, att det nästan var omöjligt att på hans sköld urskilja det vapen, som så förtörnat Dunois.

Nu var det ej svårt för Quentin att komma i handgemäng med honom, tv den fördelaktiga ställning, han intagit, och det bruk, han gjorde af sin förfärliga klubba, föranlät flertalet af de angripande att söka mindre farliga anfallspunkter än den, som försvarades af en så fruktansvärd motståndare. Men Quentin, som bättre kände den vigt som fästes vid segern öfver denne fruktansvärde motståndare, kastade sig af sin häst vid foten af breschen, lemnade åt det ädla djuret, hertigens af Orleans gåfva, att på egen hand leta sig fram genom stridstumultet, och besteg grushögarne för att mäta sig med Ardennernas Vildgalt. Liksom han anat hans afsigt, vände sig denne mot honom med upplyft klubba, och de skulle just drabba samman, då triumfrop, blandade med skrän af förtviflan, förkunnade, att de belägrande inträngde i staden på en annan punkt, bakom breschens försvarare. Vid dessa hemska ljud öfvergaf de la Marck breschen, och i det han medelst rop och hornsignaler samlade omkring sig deltagarne i sitt öde, sökte han verkställa sitt återtåg åt den del af staden, hvarifrån han kunde undkomma till andra sidan af Maas. Hans följeslagare utgjorde en manstark trupp väl disciplineradt folk, som, aldrig hafvande skänkt pardon, voro beslutna att ej heller begära någon och som i detta förtviflans ögonblick ordnade sina leder så, att deras front upptog hela bredden af gatan, hvarigenom de långsamt drogo sig tillbaka, allt emellanåt bjudande spetsen åt sina förföljare, af hvilka många började söka en säkrare sysselsättning genom att bryta sig in i husen för att plundra. Det är derför sannolikt, att de la Marck skulle lyckats undkomma, eftersom hans förklädnad dolde honom för dem som föresatt sig att vinna ära och makt genom att afhugga hans hufvud, om han ej blifvit så hårdt ansatt af Quentin, Balafré samt några af dennes kamrater. För hvar gång lansknektarne gjorde halt, uppstod en ursinnig strid mellan dem och bågskyttarne, och i hvarje handgemäng uppsökte Quentin de la Marck; men denne, som nu endast var betänkt på att undkomma, tycktes vilja undvika en tvekamp. Förvirringen var nu allmän öfverallt. De för en tygellös soldatesks sjelfsvåld blottstälda qvinnornas och invånarnes jämmer- och klagorop ljödo förfärligt gält genom stridsbullret. Det var smärtan och förtviflan, täflande med raseriet och våldet om, hvilkenderas stämma skulle vara högljuddast.

Just i detsamma de la Marck drog sig tillbaka genom denna fasans skådeplats och skred förbi dörren till ett litet kapell som stod i högt anseende för helighet, förkunnade ropen »Frankrike! Frankrike! Burgund! Burgund!» att en del af de belägrande framträngde från den andra iändan af gatan och afskuro honom återtåget. — »Conrad», sade han, »tag allt folket med er — hugg oförskräckt in på de der krabaterna och slå er igenom, om ni kan — med mig är det förbi. Jag ser mig god, nu sedan jag blifvit bragt till det yttersta, att skicka några af dessa skotska landstrykare före mig till helvetet.»

Hans löjtnant lydde och rusade i spetsen för de få qvarlefvande lansknektarne till yttersta ändan af gatan, med föresats att angripa de anryckande burgundarne, slå sig igenom dem och sålunda undkomma. Endast sex af de la Marcks bästa folk qvarblefvo för att dö med sin herre och bjödo de nästan lika fåtaliga bågskyttarne spetsen. »Sanglier! Sanglier! Holah, herrar skottar!» utropade de la Marck, svängande sin klubba. »Hvem af er vill vinna en grefvekrona? Hvem vill ge vildsvinet dråpslaget? — Ni tycks ha lust dertill, unge man; men ni måste vinna den, innan ni får bära den.»

Quentin hörde orden blott otydligt, emedan de till en del gingo förlorade innanför hjelmgallret, men åtbörden kunde ej missförstås, och han hade blott tid att bedja sin onkel och sina kamrater att, så sant de voro adelsmän, träda tillbaka, ty de la Marck störtade på honom med ett språng lik en tigers, med detsamma svängande sin klubba, så att den med fördubblad styrka måtte råka sitt mål, i detsamma hans fötter nådde marken. Men lika vig som snabbsynt, kastade Quentin sig åt sidan och undvek ett slag, som varit dödande, om det nått sitt mål.

De trängde sig derefter inpå hvarandra, som vargen och varghunden, medan deras kamrater å ömse sidor förblefvo overksamma åskådare: ty Balafré ropade på rent spel, tilläggande, »att han ville våga sin systerson på honom, vore han än en annan Wallace».

Hans förtroende blef också rättfärdigadt: ty ehuru den förtviflade röfvarens hugg föllo som hammarens på städet, så lyckades likväl Quentin genom sin vighet och fäktkonst att undgå och vedergälla dem med spetsen af sitt mindre bullersamma, men derför ej mindre farliga vapen, och det så ofta och så eftertryckligt, att hans motståndares ofantliga styrka slutligen började mattna, under det marken hvarpå han stod förvandlades till en blodpöl. Men det oaktadt fortfor Ardennernas Vildgalt att kämpa med okufligt mod och raseri och oförminskade själskrafter, och Quentins seger tycktes ännu tvifvelaktig och aflägsen, då en qvinnoröst bakom honom kallade honom vid namn och utropade: »hjelp, hjelp, för den heliga jungfruns skull!»

Han vände om hufvudet, och med en blick igenkände han Gertrud Pavillon, som, med manteln sliten från axlarne, bortsläpades af en fransk soldat. Han var en af dem, som inträngt i det närbelägna kapellet och såsom sitt byte bemäktigat sig de förfärade qvinnor, hvilka tagit sin tillflykt dit.

»Vänta ett ögonblick på mig», utropade Quentin till de la Marck och skyndade bort för att befria sin välgörarinna ur en belägenhet, hvars alla faror han anade.

»Jag väntar ej på någons godtycke», sade de la Marck, svingande sin klubba och börjande sitt återtåg, sannolikt belåten att hafva blifvit qvitt en så fruktansvärd motståndare.

»Med er tillåtelse skall ni likväl afvakta mitt», sade Balafré; »jag tänker inte låta min systerson dragas vid näsan», och med detsamma angrep han de la Marck med sitt tvåhändta svärd.

Quentin fann emellertid, att Gertruds befrielse var en alltför kinkig sak för att kunna verkställas i ett ögonblick; ty den som tagit henne, vägrade, understödd af sina kamrater, att släppa sitt rof, och medan Durward med ett par af sina landsmäns bistånd sökte tvinga honom dertill, såg han det tillfälle till lycka och sällhet, som ödet så huldt skänkt honom, gå sig ur händerna, och stod till slut ensam på gatan med den befriade Gertrud. Helt och hållet glömsk af sin följeslagerskas värnlösa belägenhet, stod han i begrepp att sätta efter Ardennernas Vildgalt, liksom vindhunden spårar rådjuret, då hon, i förtviflan hängande sig fast vid honom, utropade: »vid er mors heder, lemna mig ej här! Så sant ni är en

Quentin Durward räddar Gertrud Pavillon.

adelsman, för mig till min fars hus, som en gäng skyddade er och fröken Isabella! För hennes skull, öfvergif mig ej!»

Denna bön var oemotståndlig, och med outsägliga själsqval sägande ett tyst farväl åt alla de glada förhoppningar, som lifvat hans ansträngningar under denna blodiga dag och som ett ögonblick varit så nära att förverkligas, ledsagade Quentin, lik en motsträfvig ande som lyder en oemotståndlig talisman, Gertrud till Pavillons hus, dit han just anlände i tid för att beskydda både det och syndikern sjelf mot den utsväfvande soldateskens raseri.

Emellertid hade konungen och hertigen till häst intågat i staden genom en af brescherna. Båda voro klädda i full rustning, men Carl, blodig ända från hjelmbusken ned till sporrarne, galopperade ursinnigt uppför breschen, medan Ludvig red öfver den i långsamt skridt, som om han anfört en procession. De utdelade genast befallningar att upphöra med plundringen och hopsamla de skingrade trupperna. Furstarne sjelfva begåfvo sig till domkyrkan, både för att beskydda flere af de förnämsta invånarne, som dit tagit sin tillflykt, samt för att hålla en slags krigskonselj, sedan de åhört högmessan.

Liksom de öfriga befälhafvarne sysselsatt att samla de under hans befäl stående trupperna, mötte lord Crawford, då han vek om hörnet till en af de gator som ledde till Maas, Balafré, som helt lugnt promenerade ned åt stranden och bar i handen ett menniskohufvud, hvilket han höll i det blodiga håret med samma likgiltighet som jägaren bär sin skjutväska.

»Hvad står på, Ludvig!» sade befälhafvaren. »Hvad ämnar du ta dig till med det der aset?»

»Det är allt hvad som återstår af ett stycke arbete, som min systerson begynt med och i det närmaste afslutat och som jag lagt sista handen vid», sade Balafré; »en stackars fan, som jag affärdade der borta och som bad mig kasta hans hufvud i Maas. Folk får sina besynnerliga infall, då den gamla benrangelsmannen griper dem; men hur vi än streta, så måste vi alla i sinom tid tråda dansen med honom.»

»Och ni ärnar kasta det der hufvudet i Maas?» sade Crawford, i det han litet närmare tittade på detta dödlighetens hemska minnesmärke.

»Ja visst gör jag det», svarade Balafré. »Om man nekar en döende hans bön, så kan det hända att man blir förföljd af hans vålnad, och jag tycker om att få sofva i ro om nätterna.»

»Ni får lof att stå ert kast med gasten, karl», sade Crawford; »ty vid min själ ligger det inte mer vigt på det der hufvudet än ni tror. Följ mig — ej ett ord vidare — följ mig.»

»Nå, hvad det anbelangar», svarade Balafré, »så lofvade jag honom ingenting; ty sannerligen hade jag inte skilt hufvudet från kroppen, innan tungan väl upphört att röra sig; och som jag ej fruktade honom, då han lefde, så, vid St. Martin af Tours, fruktar jag honom ej heller, sedan han blifvit död, och om så skulle påfordras, så får Jag nog en kruka vigvatten af min lilla vän, den lustiga munken i St. Martin.»

Sedan högmessan hållits i domkyrkan i Lüttich och ordningen någorlunda återstälts i den förskräckta staden, lagade Ludvig och Carl sig till att, omgifna af sina pärer, åhöra anspråken för under striden gjorda tjenster. De som rörde grefskapet Croye och dess vackra herrskarinna upptogos först, och till stor missräkning för åtskilliga pretendenter, som ansett sig säkra om det dyrbara priset, tycktes deras respektive anspråk inhöljda i tvifvel och ett hemlighetsfullt mörker. Crèvecœur framvisade en vildsvinshud, sådan som de la Marck vanligen bar, Dunois framtog en klufven sköld med hans sköldmärke, och flere andra företedde dylika intyg på rättmätigheten af sina anspråk att hafva affärdat biskopens mördare; ty det höga pris, som blifvit satt på de la Marcks hufvud, hade bragt döden öfver alla, som varit iklädda hans rustning.

Ett häftigt larm och kif uppstod mellan medtäflarne, och Carl, som inom sig ångrade sitt förhastade löfte, hvilket gjort hans vackra vasalls land och förmögenhet beroende af en sådan slump, började hoppas hitta på någon utväg att komma ifrån alla dessa stridiga anspråk, då Crawford trängde sig fram genom kretsen, dragande efter sig Balafré, hvilken, flat och tafatt, följde honom, lik en motsträfvig bandhund, som släpas i en kedja. »Bort med era hofvar och hudar och målade jernbitar!» utropade han. »Ingen annan än den som fält vildgalten kan framvisa betarne!»

Vid dessa ord kastade han på golfvet de la Marcks blodiga hufvud, hvilket var lätt igenkänligt på käkarnes besynnerliga bildning, som verkligen hade en viss likhet med det djurs, hvars namn han bar, och som genast igenkändes af alla, som sett honom^[1].

»Crawford», sade Ludvig, medan Carl satt tigande i dyster missbelåtenhet, »jag hoppas det är någon af mina trogna skottar som vunnit priset?»

»Det är Ludvig Lesly, sire, hvilken vi kalla Le Balafré», svarade den gamla krigarn.

»Men är han adelsman?» sade hertigen; »är han af ädelt blod? Eljest är vårt löfte ogiltigt.»

»Han är ett temligen obäkligt stycke trä», sade Crawford, i det han betraktade bågskyttens klumpiga och tafatta figur; »men jag vill i alla fall gå i borgen för att han är en gren af Rothes-slägten, och den har varit lika ädel som trots någon i Frankrike och Burgund, alltsedan det sades om stamfadern, att

»Mellan träsk och trädesland
Han riddarn drap med egen hand»^[2].

»Det fins väl ingen hjelp för det då», sade hertigen, »och Burgunds skönaste och rikaste arftagerska måste bli en rå legoknekts hustru eller dö i ett kloster — hon, vår trogne Reinhold af Croyes enda barn! — Jag har förhastat mig.»

Ett moln lade sig öfver hans panna, till alla hans rådgifvares stora förundran, hvilka sällan sågo honom visa det ringaste tecken till ånger öfver de nödvändiga följderna af ett en gång fattadt beslut.

»Håll ett ögonblick ännu», sade Crawford; »det torde bli bättre än ers nåd förmodar. Var blott god och åhör, hvad min kamrat här har att säga. — Tala ut, karl, det fan ride dig», tillade han afsides till Balafré.

Men den rättframme krigarn, som kunde uttrycka sig begripligt nog för konung Ludvig, vid hvars förtrolighet han var van, var ej i stånd att uttala sin mening inför en så lysande samling. Alt hvad han förmådde åstadkomma, var att han med ryggen vänd åt de båda furstarne och under åtskilliga förfärliga grimaser, ackompagnerade af ett hest skratt, uttalade orden »Saunders Souplejaw» — resten fastnade i halsen.

»Med ers majestäts och ers nådes tillstånd», sade Crawford, »skall jag föra ordet för min landsman och gamla kamrat. Ni skall veta, att en siare i hans eget land spått honom, att hans slägt skulle göra sin lycka genom giftermål, men som han, liksom jag, är temligen till åren och föredrar värdshuset framför ett fruntimmers kabinett och, med ett ord, har sådana kasernvanor, som skulle göra storheten endast till ett besvär för honom, så har han följt mitt råd och afstår de anspråk, han genom Wilhelm de la Marcks dödande förvärfvat, till förmån för sin systerson, hvilken var den som egentligen bragte Vildgalten till det yttersta.»

»Jag vill gå i borgen för denne ynglings klokhet och duglighet», sade konung Ludvig, utom sig af glädje öfver att ödet skänkt en så dyrbar pris åt en, öfver hvilken han hade något inflytande. »Om han icke varit så klok och vaksam, hade vi varit förlorade. — Det var han som underrättade oss om det tillärnade utfallet.»

»Jag är då skyldig honom upprättelse, för det jag betviflade hans sannfärdighet», sade Carl.

»Och jag kan intyga hans tapperhet som krigare», sade Dunois.

»Men, om onkeln äfven är af skotsk knap-adel, så är det derför ej sagdt att systersonen också är det», inföll Crèvecœur.

»Han är af huset Durward», sade Crawford», »härstammande från den Allan Durward som var skotsk riksdrots.»

»Åh, är det unga Durward, så har jag ingenting mer att säga», sade Crèvecœur. »Lyckan har alltför tydligt förklarat sig för honom, att jag vidare skulle vilja strida med hennes nyckfulla nåd — men det är för besynnerligt, huru troget dessa skottar hålla samman, ifrån lorden ända ned till stalldrängen.»

»Högländare, skuldra vid skuldra!» svarade lord Crawford, skrattande åt den stolta burgundarns förödmjukelse.

»Det återstår dock att göra oss underrättade om, hur vår vackra grefvinna är sinnad mot denne lyckliga äfventyrare», sade hertigen tankfullt.

»Vid messan!» sade Crèvecœur; »jag har blott alltför stor anledning att tro, att ers nåd vid detta tillfälle skall finna henne mycket undergifnare er vilja än som förut varit fallet. Men hvarför skall jag missunna denne yngling hans framgång, då det ändå, när allt kommer omkring, är förstånd, ståndaktighet och tapperhet som hafva skänkt honom Rikedom, Rang och Skönhet!»

---

Jag hade redan till tryckeriet öfversändt dessa blad, sedan jag, efter hvad jag tycker, slutat min berättelse med en moral, som är utmärkt egnad att uppmuntra alla ljusbåriga, blåögda, långbenta emigranter från mitt fosterland, som under oroliga tider skulle hafva lust att omfatta en lyck-riddares förträffliga yrke. En vänlig rådgifvare, en af det slags folk, som finner sockerbiten, som ligger qvar i bottnen på thékoppen, lika välsmakande som sjelfva Suchongen^[3], har likväl i de skarpaste ordalag gifvit mig sitt missnöje till känna och påstår att jag borde lemna en noggrann och omständlig skildring om den unga arftagarens till Glen-houlakin och den sköna flandriska grefvinnans bröllop samt omtala, hvilka torneringar som höllos och huru många lansar som brötos vid ett så intressant tillfälle; ej till förglömmandes antalet af de raska pojkar, som ärfde Quentin Durwards tapperhet, samt af de täcka fröknar, i hvilka Isabella de Croyes behag ånyo uppblomstrade. Jag svarade honom med omgående post, att tiderna voro förändrade och offentliga giftermål helt och hållet ur modet. Det var en tid, och jag kan sjelf minnas spåren af den, då ej endast det lyckliga parets »femton vänner» voro inbjudna att bevittna deras förening, utan äfven bröllopsmusikanterna fortforo att, liksom i den »Gamla Sjömannen»^[4] »nicka takten med sina hufvud», tills morgonen sken på dem. Vinsoppan åts i brudkammaren — strumpan kastades^[5] — och man brottades om brudens strumpeband i det sälla parets närvaro, som Hymen gjort till ett kött. Den tidens författare ådagalade en berömvärd noggrannhet i att följa dess seder. De förskonade oss ej från någon brudens rodnad eller en enda brudgummens förtjusta blickar — de räknade diamanterna i hennes hår och knapparne i hans broderade vest, och slutade ej, förr än de lyckligt och väl fått hjelten och hjeltinnan i säng. Men huru föga öfverensstämmer ej detta med den blygsamma tillbakadragenhet som föranleder våra moderna brudar — ljufva, sedesamma sötungar! — att smyga sig från pomp och ståt, beundran och smicker, samt med den hederlige Shenstone

»Söka friheten på ett värdshus!»

För dessa måste onekligen en framställning af de högtidligheter, hvarmed ett bröllop i femtonde århundradet alltid firades, förekomma i högsta grad motbjudande. Isabella de Croye skulle i deras aktning stå långt under pigan som mjölkar och gör de lägsta sysslorna; ty äfven hon skulle, om det också vore i sjelfva kyrkan, afslå sin vandrande skoflickares hand, om han föresloge henne att »faire des noces», som det heter på de parisiska skyltarne, i stället för att sätta sig på taket på en diligens för att incognito tillbringa smekmånaden i Deptford eller Greenwich. Jag vill derför ej säga någonting vidare om den saken, utan smyga mig från brölloppet, som Ariosto ifrån Angelicas, lemnande det till hvars och ens välbehag att, allt efter sin fantasis ingifvelser, tillägga ytterligare enskildheter.

»Hur Bracquemonts slott sin port i festlig skrud
För skotten uppslog och hans sköna brud,
Då hon sitt grefskap honom gaf också,
En bättre bard än jag besjunga må.»^[6]

---

1. Den historiske grefven af Marck och Aremberg, som 1482 dödade biskopen af Lüttich, häktades på kejsar Maximilians befallning i Utrecht och halshöggs der 1485.
2. Ett gammalt rim, hvarigenom Leslierna vilja härleda sin härkomst från en forntida riddare, som säges hafva dödat en jättelik ungersk kämpe och tagit sitt namn genom en ordlek öfver det ställe, en trädes-åker (Less-lee), der han bekämpades denne motståndare.
3. Så kallas en af de bästa, bruna thésorterna.
4. Ett poem af Coleridge, hvari han låter sjömannen nödga en person åhöra hans ömkliga berättelse, vid ljudet af musiken från det bröllop, hvartill denne var inbjuden.
5. Har afseende på en gammal plägsed, att, sedan bruden lagt sig, alla ljusen i brudkammaren, der brudtärnorna voro. samlade, släcktes, hvarpå bruden kastade sin strumpa i luften, och den som då fick den, skulle stå brud inom året.
6. »E come a ritornare in sua contrada
   Trovasse e buon naviglio e miglior tempo
   E dell' India a Medor desse lo scettro
   Forse altri cantera con miglior plettro.»
   ORLANDO FURIOSO. CANTO XXX. STANZA 16.